måndag, september 04, 2006

Ge oss en siffra!

Uppenbarligen har jag sämre koll på socialdemokraternas kommande utspel än Lars Leijonborg. Därför kan jag inte bedöma om partiets kampanjledning redan förstått betydelsen av valrörelsens stora strategiska misstag hittills. Det har i alla fall nyligen beskrivits av så vitt skilda kommentatorer som Henrik Westander [gå ner till analysen från 28 augusti], Stig-Björn Ljunggren [verkar omöjligt att permalänka - gå ner till "Ljunggren i juli 2005"] och Aron Etzler. Jag har själv också vid flera tillfällen skrivit om detta - också väldigt nyligen.

Det handlar om den hopplöst defensiva argumentationen när det gäller arbetslösheten. I stället för att säga vad vi vill göra för att åstadkomma full sysselsättning, bygger partiets argumentation på att jobben inte är något större problem och att de kommer komma av sig själva.

Hur sant det än må vara rent intellektuellt, så håller detta inte i en valdebatt. De som hör oss tror att vi inte tar arbetslösheten på allvar, eftersom vi inte pratar om den som ett verkligt problem. Sen må den borgerliga politiken vara hur kass som helst, och våra lösningar hur goda som helst. Paketeringen av den socialdemokratiska jobbpolitiken är under all kritik.

Fredrik Reinfeldt har nu punkterat den borgerliga "jobbpolitiken" genom sitt klargörande att de vilselett väljarna om att större delen av deras skattesänkningar äts upp av avgiftshöjningar. Det är nu läge att gå på offensiven i arbetslöshetsdebatten.

Vi har konkreta förslag som ger mer jobb inom bland annat forskning och utbildning, ekologisk omställning, äldreomsorg och fritids. Räkna om dessa och andra s-förslag till hur många jobb vår politik kan skapa under mandatperioden, och ställ ut ett konkret löfte om full sysselsättning år 2010.

Med en siffra på hur många jobb vi vill skapa som kopplas till ett vallöfte om full sysselsättning kan vi gå ut och möta väljarna med än större tillförsikt i valrörelsens slutskede. För att vinna valet behöver vi ta tillbaka den viktigaste valfrågan. Jag vet att vi kan göra det. Dags att kavla upp ärmarna och göra jobbet - mobiliseringen avgör valutgången!

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Men milda makter, sossarna vet mycket väl att de inte kan lova några nya jobb, eftersom man ska ha omkring 4% arbetslöshet, och eftersom varje underskridande av denna gräns leder till höjd ränta med minskande investering och byggnation som resultat och eftersom man inte får öka sysselsättningen i offentlig sektor. Har man sedan trollat bort en massa arbetslöshet i förtidspensionering och annat, så står man ju där med skägget i brevlådan.

De borgerliga däremot kan ju låtsas att deras skattesänkningsprogram och pigavdrag ska ge fler jobb, men de, liksom sossarna, vet ju att ska det bli fler jobb måste dessa bli ordentligt lågavlönade så att riksbanken inte för ett ögonblick misstänker att fler jobb kan leda till övehettning på arbetsmarknaden och till inflation.

I den meningen har ju borgarna rätt - dessvärre, fast de inte talar om hela sanningen - de heller.

I en mening är ju sossarna hederliga i och med att de inte låtsas som att det kan bli fler jobb, det ohederliga ligger i att de inte talar om varför.

Peter Gustavsson sa...

Det är ett politiskt beslut att ge riksbanken makten att höja räntan så fort arbetslösheten sjunker. Det går att förändra genom nya direktiv för riksbanken, eventuellt också med nya direktörer för densamma. Om den politiska viljan finns att skapa full sysselsättning, får inte dessa hänsyn stå i vägen. Att en arbetarregering skulle förlora makten på grund av att den värnade för mycket om riksbankens oberoende vore minst sagt en tragisk händelse.