Fan, vad jag saknar Anna Lindh!
Ibland tar det flera år innan det man förstår vilken betydelse en enskild händelse har för skeendet i stort. De senaste dagarna har en tanke gång på gång återvänt - hur hade det här valet gått om Anna Lindh hade levat?
Det är en offentlig hemlighet att partikongressen våren 2004 kallades därför att Göran Persson skulle avgå och ersättas av sin givna efterträdare. Persson hade överlevt två val - ett 1998 tack vare att vänsterpartiet kanaliserade missnöjet med nedskärningspolitiken och ett 2002 på egna meriter därför att målet att halvera arbetslösheten hade uppnåtts. Han kunde med lätt hjärta lämna vidare till en visionär och populär politiker - Sveriges första kvinnliga statsminister. Så var läget innan Anna Lindh mördades en septemberdag i Stockholm.
Sedan dess har ekonomin gått som tåget i ett av världens mest avancerade och dynamiska industri- och tjänsteekonomier. Men de politiska visionerna att använda de växande resurserna till att med progressiv politik avskaffa arbetslösheten och öka jämlikheten har saknats. I en värld där 80- och 90-talens nyliberalism gått ur modet och omvärldens blickar allt mer riktats mot Sverige blev statsrådsberedningen självgod i stället för att använda denna nyvunna respekt till att ta nästa steg och expandera välfärdsstaten. Enligt rykte fanns det knappt några välfärdsreformer alls i det första utkastet till valmanifest - de förslag som ändå kom med var resultat av protester i riksdagsgrupp och partistyrelse.
Det är naturligtvis omöjligt att veta om Anna Lindh skulle ha vågat sig på en mer radikal fördelningspolitik än den Göran Persson och Pär Nuder stått för de senaste åren. Men hon hade kommit in med nya ögon och med mindre låsningar från förr som förhindrade en omprövning av den ekonomiska politiken. Hon hade med sannolikt haft en större lyhördhet för de krav som ställdes i snart sagt varje del av arbetarrörelsen på att öka reformtakten.
Detta är naturligtvis bara spekulationer. Men några saker kan vi veta med säkerhet. Anna Lindh hade drivit en mer progressiv utrikespolitik. Hon hade låtit det feministiska perspektivet framträda tydligare. Hon hade haft en mer visionär framtoning, och hon hade entusiasmerat valarbetarna mer. Den förändring väldigt många väljare röstade för i detta val skulle redan ha inträffat.
Om Anna Lindh hade varit partiledare, hade floskeln att "ni har styrt i 12 år, och inget har hänt" haft svårt att få fotfäste. Två politiker i samma generation hade stått mot varandra, och argumenterat för två olika utvecklingsvägar för Sverige. Är jag ensam om att tro att utgången hade blivit annorlunda?
Det är en offentlig hemlighet att partikongressen våren 2004 kallades därför att Göran Persson skulle avgå och ersättas av sin givna efterträdare. Persson hade överlevt två val - ett 1998 tack vare att vänsterpartiet kanaliserade missnöjet med nedskärningspolitiken och ett 2002 på egna meriter därför att målet att halvera arbetslösheten hade uppnåtts. Han kunde med lätt hjärta lämna vidare till en visionär och populär politiker - Sveriges första kvinnliga statsminister. Så var läget innan Anna Lindh mördades en septemberdag i Stockholm.
Sedan dess har ekonomin gått som tåget i ett av världens mest avancerade och dynamiska industri- och tjänsteekonomier. Men de politiska visionerna att använda de växande resurserna till att med progressiv politik avskaffa arbetslösheten och öka jämlikheten har saknats. I en värld där 80- och 90-talens nyliberalism gått ur modet och omvärldens blickar allt mer riktats mot Sverige blev statsrådsberedningen självgod i stället för att använda denna nyvunna respekt till att ta nästa steg och expandera välfärdsstaten. Enligt rykte fanns det knappt några välfärdsreformer alls i det första utkastet till valmanifest - de förslag som ändå kom med var resultat av protester i riksdagsgrupp och partistyrelse.
Det är naturligtvis omöjligt att veta om Anna Lindh skulle ha vågat sig på en mer radikal fördelningspolitik än den Göran Persson och Pär Nuder stått för de senaste åren. Men hon hade kommit in med nya ögon och med mindre låsningar från förr som förhindrade en omprövning av den ekonomiska politiken. Hon hade med sannolikt haft en större lyhördhet för de krav som ställdes i snart sagt varje del av arbetarrörelsen på att öka reformtakten.
Detta är naturligtvis bara spekulationer. Men några saker kan vi veta med säkerhet. Anna Lindh hade drivit en mer progressiv utrikespolitik. Hon hade låtit det feministiska perspektivet framträda tydligare. Hon hade haft en mer visionär framtoning, och hon hade entusiasmerat valarbetarna mer. Den förändring väldigt många väljare röstade för i detta val skulle redan ha inträffat.
Om Anna Lindh hade varit partiledare, hade floskeln att "ni har styrt i 12 år, och inget har hänt" haft svårt att få fotfäste. Två politiker i samma generation hade stått mot varandra, och argumenterat för två olika utvecklingsvägar för Sverige. Är jag ensam om att tro att utgången hade blivit annorlunda?
Kommentarer
Inte alls, kom på mig själv i morse med att tänka på att idag kunde rubrikerna handlat om en regeringsbildning s-v-mp efter norsk modell med Anna Lindh som statsminister... Läget suger något oerhört, så mycket är klart.
1. Önskat om något "nytt". Göran Persson har helt dominerat svensk politik i 10 år. Motståndare och medier har självklart spelat på denna naturliga önskan om förändring. Dessutom kan stora och små problem i samhället utnyttjas skoningslöst av oppositionen i ett sådant läge.
2. Alternativet (Alliansen) kändes för många tillräckligt tryggt (socialdemokratiskt) och regeringsdugligt föra att folk skulle kunna rösta på dom.
Ja, med Anna Lindh hade valet kunnat gå helt annurlunda. Men men nu gäller det att se framåt.
Men samtidigt är det illa om s låter ännu mer tid gå till spillo genom att fokusera all kraft framöver på inbördes käbbel och falangiseringar kring valet av en ny partiordförande. Nog med sånt. Medan vi inväntar extrakongressen finns massvis att göra, säga och skriva. Inte minst kring hur borgerligheten nu väljer att hugga in på förrätten på det bord som nu står framdukat. I lördags var t ex Sverige "sjukt" och till brädden fullt av arbetslösa människor (1,5 mille eller 20 % var det va?) enligt både press och allians, idag är alla ganska friska och inte så särskilt sysslolösa heller. Företagen går toppen och såväl tillväxt som produktivitet slår i princip rekord (läs DI bara). På det sättet får man ju säga att den nya regeringen är ett mirakel av handlingskraft i 190 - utan att ens formellt ha tillträtt.
Så, vågar man hoppas på lite enighet och kämpaglädje med start helst igår så är mycket vunnet, tror i alla fall jag.
Det är dags att verkligen ta extremhögern på allvar nu. Sverigedemokraterna är valets verkliga vinnare. De har fördubblat röstandelen i riksdagsvalet och landar på nästan tre procent. Nu behöver de inte fnaska bidrag från rasistiska knäppgökar med miljonförmögenheter längre – nu har de enligt lag rätt till partistöd (!) Onekligen ett kliv uppåt jämfört med valrörelsen där de i vanlig ordning knappt kunde hitta någon som ville hyra ut lokaler till dem. Hur reagerar föreningslivet, marknaden och det politiska etablissemanget nu? Kommer det att vara möjligt att hindra Sverigedemokraterna från att etablera sig med föreningsarbete motsvarande andra partiers, eller måste vi ta debatten, ned till minsta detalj, ned till minsta förbannade lögn?
En mycket stor del av de gamla socialdemokratiska kärnväljarna känner inte alls igen sig i den rosenröda bild av Sveriges ekonomi som målades upp i den socialdemokratiska valkampanjen. De läser inte konjunktursiffror. De ser sig omkring i sin närmaste omgivning och ser ett samhälle i djup kris. Och eftersom socialdemokratin har lämnat dem i sticket riktar de sin berättigade vrede och frustration åt helt fel håll – mot människor som precis som de exploateras i den nyliberala ekonomin och som egentligen är deras kamrater i klasskampen. 22 procent för Sverigedemokraterna i spåren av en varvskrivs, det är siffror som talar sitt tydliga språk. Vänsterns antirasism måste bli ännu tydligare och kraftfullare – och det är i slutänden bara möjligt då den kopplas till en trovärdig progressiv social- och arbetsmarknadspolitik.
Naturligtvis måste man i detta sammanhang också fråga sig varför Vänsterpartiet i detta val inte lyckats suga upp det berättigade missnöjet med den socialdemokratiska mittenpolitiken och vinna missnöjesröster på det. Rimligen är den enda hållbara analysen, att Vänsterpartiet i stället för att sukta efter ministerposter i olika oklara utspel borde ha distanserat sig tydligt från den förda regeringspolitiken. Märk väl att succévalet 1998 gjordes efter att partiet varit utestängt från regeringssamarbete, till förmån för Centerpartiet. (Detta samarbeta har jag redan tidigare påmint om på denna blogg).
Lars Ohly har försökt sitta på två stolar samtidigt, och sådant håller aldrig i längden. Han har både retat upp mer mittenorienterade pragmatiker ute i kommunerna, vilka den liberala pressen gett minst sagt generöst utrymme, i förhållande till deras betydelse inom partiet – de har lätt kunnat skälla honom för stalinism, ekonomiskt orealistiska krav osv, och samtidigt har han inte lyckats vinna förtroende från missnöjda socialdemokrater, eftersom han (ganska orättvist, men dock) uppfattats som att han tycker att det är viktigare att Vänsterpartiet får plats i regeringen än att det blir ändring på mittenpolitiken. Missförstå mig rätt: jag har alltid varit lojal med Lars Ohly, och det är jag nu också, fattas bara annat; vi får bara konstatera att utspelen om regeringsposter (som efter hand avtog och närmast försvann för övrigt) och de oklarheter det medförde var ett stort misstag. Inför nästa val mister det här problemet naturligt nog mycket av sin aktualitet – jag tror inte att vare sig möjligheten eller viljan att binda sig till platser i en socialdemokratiskt ledd regering kommer att finnas då (men vi får väl se, det finns ju redan folk som framför i eftervalsdebatten att vänstersidan borde ta efter högeralliansen. I´ll believe it when I see it...)
I vilket fall befarar jag att vi tyvärr på sikt kommer att få se en utveckling som liknar den i Danmark; för socialdemokratins ledande skikt är ett utträde ur EU en otänkbarhet – och därmed sitter socialdemokratin fast i mittenträsket och den främlingsfientliga högerpopulismens framgångar, och socialdemokratins motsvarande marginalisering, kommer som ett brev på posten...
Stöten mot vänsterpartiet sattes tvärtom in långt innan valet, vilket syntes tydligt i opinionsundersökningarna. Borgarna var helt enkelt smarta och utnyttjade att det i v finns en massa kufar som av någon obskyr anledning tycker det är viktigt att kalla sig den ena eller andra.
Jag är dock ganska optimistisk om att tiden i opposition kan vara bra för både s och v. Sossarna väljer någon annan än Wallström och hittar tillbaka till en progressiv ekonomisk politik och vänsterpartiet enas kring en konkret vänsterpolitik utan både borgeliga utsvävningar och verklighetsfrånvända kommunist-nostalgier. Man kan allltid hoppas hur som helst.
Men, visst, detta är kanske vid sidan av ämnet, och för egen del lägger jag gärna ned här.