tisdag, september 19, 2006

Skyll inte på mig, jag röstade rött!

Det dröjer inte länge innan de gamla moderaterna kryper fram ur de hålor Reinfeldt förvisade dem till under valrörelsen. Svenskt Näringsliv har redan börjat ställa krav på mer högerpolitik och Peter Wolodarski skriver idag på ledarplats i DN att för att bryta utanförskapet måste arbetsrätten luckras upp och de rikas skatter sänkas än mer.

Samtidigt inleds det socialliberala upproret inom folkpartiet på allvar. Lars Leijonborg hänger löst efter dataintrångsskandalen och valförlusten, och om han över huvud taget kommer att sitta kvar kommer han att ha en stark press på sig att inte göra för stora eftergifter till moderaterna.

Jag skrev för ett år sedan en längre artikel om de böcker Fredrik Reinfeldt skrivit. I "Nostalgitrippen" som Reinfeldt och Magnus G Graner skrev 1995 efter den borgerliga valförlusten är Reinfeldt mycket kritisk mot dåvarande fp-ledaren Bengt Westerberg för att han omöjliggjorde en mer radikal högerpolitik genom att ständigt blockera beslut i regeringen. Ett folkparti utan Johan Jakobsson och med en stärkt socialliberal flygel skulle också kunna utvecklas i denna riktning. Det kommer inte bli enkelt att hålla ihop högerregeringen.

Har du inte redan läst på Jakob Dalundes blogg om hur Fredrik Reinfeldt en dag efter valet strök 1,2 miljoner människor från listan över vilka den nya högerregeringen ska skaffa jobb till - gör det! Det står alldeles klart att jobben måste bli huvudfrågan i den oppositionspolitik som måste ta fart från första dagen den borgerliga regeringen inträder.

Jag är helt överens med Tomas Eneroth när han säger att "Jag tror att den tiden är förbi när man ska ge en sittande regering 100 lugna dagar". Redan i höst ser det ut att kunna bli utförsäljning av en hel drös statliga företag och en budget kommer att läggas innehållande många stora och kontroversiella förslag om höjda avgifter med mera. Det är läge för omfattande kampanjer på temat "Skyll inte på mig, jag röstade rött".

På temat socialdemokratisk eftervalsdebatt är det värt att läsa både Jesper Bengtssons försvar för Göran Perssons goda dagsverke med krav på förnyelse med radikala förtecken och Åsa Linderborgs benhårda kritik av en socialdemokrati som inte vågade föra en socialdemokratisk politik.

Ett tips är också att den skarpa s-studenten Johanna Falk började blogga i dag och hon öppnar starkt med i dagsläget 8 inlägg. "Ta tillbaka" är namnet på bloggen och den är värd återkommande besök!

6 kommentarer:

Christian BK Aasvestad sa...

Jag tycker det är dags att köpa upp MUFs knappar från valrörelsen "Jag vill också byta statsminister!"

Vi kommer att behöva sådanna framöver.

Anonym sa...

Nej, alla skulle inte med.

Micke sa...

Det typiska i Wolodarskis artikel är att han på samma sida dels använder sig av det numera vedervärdiga uttrycket utanförskapet kopplat till siffran 1,5 miljoner och några rader ner pratar om arbetslösheten under borgarna 2002 och då använder siffran 2 procent!!!!


På samma uppslag säger Niklas Ekdal att DN kommer att fortsätta granska makten.


Peter...kan du inte skriva om Post autisterna

Micke sa...

Ursäkta..så här skulle det vara:

Peter Gustavson kan du inte skriva om Post autisterna.

Jag vill veta mer.

Anders sa...

Offensiven från kanslihushögern är redan igång ser jag... Stig-Björn goes New Labour.

simon j sa...

Synd bara i så fall att makt-Persson täppt till möjligheterna för en samlad oppositionsinsats genom att vänta med sin avgång till mars -07. Någon som sa lam anka?

Jag tror inte att s behöver göra särskilt mycket valanalys efter det här. Folks trötthet på den maktarrogans för vilken er partiledare blivit ansiktet utåt räcker mer än väl både för att förklara aliansens och sd:s framgångar. Folk är trötta så de kan spy på buffelpersson och hans vet-bäst attityd och maktspråk.

Då dyker m upp och säger att vi tänker göra samma jobb som s, kämpa mot samma mål med hjälp av samma medel, fast göra det bättre. Och de traditionellt mer "vänsterinriktade" av borgarna står och håller med och garanterar att Reinfeldts ödmjuka hundögon talar sanning.

Att Persson inte bara tar Ulvskog i hand och ger sig av med omedelbar verkan blir bara ytterligare ett tecken på hur långt bort från folkdjupet och landets och partiets bästa han hunnit driva.