Det börjar lukta keynesianism

"Jag tror inte att vi ska behöva spräcka utgiftstaket men skulle jag tvingas välja så är det klart att arbetslöshetsbekämpningen går först". Så sade Göran Persson i går i sitt Björkvikstal, och statsministern är helt klart hårt pressat av en arbetslöshet som envist håller sig över fyraprocentsnivån. Han vet att om arbetslösheten inte sjunker rejält kommer borgerlighetens chanser att vara mycket stora i valet nästa år.

Föreställningen om att "den som är satt i skuld är icke fri" har satt sig bergfast i svensk socialdemokrati, och ersatt vår gamla lärdom att "vi har inte råd att inte arbeta". Att låna pengar för att få till stånd en ekonomisk utveckling och sätta folket i arbete är dock lika sunt och rimligt som det någonsin var på trettiotalet. En keynesiansk politik håller nu på att bli allt mer akut om vi ska klara av att återvinna folkets förtroende.

För den som vill läsa om den ekonomiska politiken och vad som egentligen skett de senaste tjugofem åren kan jag rekommendera några av mina uppsatser, Från full sysselsättning till massarbetslöshet, Normpolitik på svenska och Mitterrands vägval.