måndag, december 31, 2007

Nyårsreflexioner

Det är trevligt med nyår. Vi ringer ut det gamla och ringer in det nya. Som alla vi datoranvändare vet kan en omstart göra underverk med det mesta.

Men medan raketerna och champagnekorkarna flyger finns det skäl att fundera på vad detta nya är som vi ringer in. Vad kan vi vänta oss av det nya året?

Som vanligt gör människorna sin egen historia, men de gör den inte av fri vilja, inte under självvalda utan under omedelbart föreliggande, givna och nedärvda omständigheter. Det är en extrem lågoddsare att världen också år 2008 kommer att präglas av klass- och könsförtryck, liksom att människor kommer att fortsätta förföljas på grund av sin etniska härkomst och sin sexuella läggning. Också nästa år kommer tiotusentals barn att dö dagligen av svält och lätt botbara sjukdomar, trots att mänskligheten sedan länge haft resurserna att se till att varje världsmedborgare får tillgång till det nödvändigaste.

Mycket blir detsamma, men mycket förändras också. Som riksbankschefen förklarat är vår ekonomiska framtid höljd i dunkel. Vi har att se fram emot dystrare ekonomiska tider.

Jag hade ambitionen att jag skulle ägna stora delar av julledigheten åt att börja förstå vad som händer i världsekonomin. Nu blev det inte så - i stället har jag rensat upp bland allt gammalt, fixat till hemma i lägeheten, softat, läst, sett på filmer, träffat vänner, tänkt, tänkt och tänkt - allt sånt där man gör under en julledighet. Men de frågor jag ställt mig under hösten kvarstår:

- Varför krisar världens finansmarknader?
- Hur kommer det sig att den snabba produktivitetsutveckling vi haft i många år nu stannat upp?
- Varför kommer inflationen tillbaka, som ett spöke från det förflutna?
- Kan Asien hålla liv i världsekonomin, även om USA och Europa stannar av?
- Vad händer när jordbruket går från att vara något man spottar på till att bli en framtidsbransch?
- Hur påverkas frihandelsdoktrinen om vi får en ny ekonomisk kris i västvärlden som leder till kraftigt ökad arbetslöshet? Kommer västvärldens löntagare att fortsätta acceptera att deras jobb försvinner till låglöneländer utan sociala rättigheter, eller kommer de börja ifrågasätta vad WTO-förhandlarna håller på med?
- Hur påverkas världsekonomin när vi nu för första gången på 200 år måste lära oss att klara oss med den solenergi vi får under ett år, i stället för att kunna använda oss av sparad solenergi i form av fossila bränslen?

Mitt sökande efter svar på dessa frågor präglas av att jag läst en hel del ekonomisk historia och är väl bekant med idén om att det finns långa vågor i den ekonomiska utvecklingen. I mitt huvud väcks frågan om den tredje industriella revolution som mikroelektronikens framfart inneburit nu börjar stanna av - om de stora landvinningar datorer och robotteknik gett oss redan ligger bakom oss. Står vi inför en ny strukturkris i stil med den vi mötte under 70-talet, när snabba produktivitetsökningar och framväxandet av nya industriländer ledde till omfattande strukturomvandlingar i den svenska ekonomin? Jag önskar att jag visste.

Samtidigt som ekonomhistorikern i mig funderar på detta, funderar rörelsemänniskan i mig på hur folkrörelsens pånyttfödelse påverkar svensk socialdemokrati och svensk fackföreningsrörelse. För oavsett utgången i Iowa på torsdag, så har organisering på gräsrotsplanet återfått sin betydelse i amerikansk politik. Karl Roves framgångar med att mobilisera kyrkorna för republikanerna och Bush motsvaras av Howard Deans, Barack Obamas och John Edwards' framgångar med att mobilisera ett folkligt engagemang för sina kandidaturer. Spindoktorerna måste numera samsas med organisatörer och gräsrotsaktivister som driver sina frågor oavsett vad som funkar i The Washington Bubble.

Vi socialdemokrater har mycket att vinna på att nogsamt studera hur de två utmanarna till Clintondynastins kandidat lyckats mobilisera det folkliga missnöjet med vart Amerika är på väg. Liksom vi bör studera hur Trondheims socialdemokrater tyckats göra öka sitt stöd kraftigt genom att ta en skarp vänstersväng. Och framför allt måste vi sluta vara så tysta och lugna, vi måste ut, vi måste prata med folk, vi måste engagera oss i människors problem. För varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program.

Allt detta funderar jag över, medan 2008 kryper allt närmare. Gott nytt år, kamrater!

lördag, december 29, 2007

Mobiliseringen av löntagarna är A och O

Jag har ägnat stora delar av julhelgen åt att läsa ikapp i tidskrifter jag prenumererar på men inte haft tid att läsa under en alltför upptagen höst. Det är en rätt häftig känsla att plöja igenom artikel efter artikel och på det sättet få en snabb helhetsbild av vänsterns idédebatt som den gestaltat sig under ett halvår. Det finns mycket att säga om vad som diskuteras och inte, men jag har reflekterat över en sak som jag tror är väldigt viktig för våra framtida vägval.

Det har etablerats en sanning att stridslinjen vid nästa val kommer att vara medelklassväljarna i storstäderna. Och visst, det kan vara viktigt att vinna dessa grupper. Men det man kan läsa ut av exempelvis SCB:s novembermätning är att socialdemokraterna inte i någon större utsträckning vunnit väljare som i egentlig mening tillhör medelklassen. Detta trots att socialdemokraternas opinionssiffror ekar efterkrigstid snarare än efterkristid.

SCB har i sin mätning en utmärkt socioekonomisk indelning som ger en god inblick i väljarbeteendet hos olika väljargrupper. Socialdemokraterna ökar kraftigt i samtliga arbetargrupper samt bland "Lägre tjänstemän I" - en tjänstemannagrupp som delar stora delar av sina arbetsvillkor med arbetarna. Ökningen är betydligt svagare i andra tjänstemannagrupper. Socialdemokraterna ökar starkt bland LO-medlemmarna och helt OK bland TCO-medlemmarna men knappt alls bland SACO-medlemmarna. Väljarna kommer från alla håll - från soffan, från borgerliga partier och från mp och v.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna är väldigt känsliga för svängningar i väljarmobiliseringen. Socialdemokraterna kan öka och minska med ett helt centerparti beroende på ganska små förändringar i löntagargruppernas benägenhet att gå och rösta. Därför är det oerhört viktigt att upprätthålla en stark mobilisering mot regeringspolitiken och att omsätta detta till ett stöd för den socialdemokratiska politiken.

Jag fick en DVD-box med säsong 2 av Vita huset i julklapp, och i ett avsnitt jag såg i går kväll hade Sam skrivit ett starkt och entusiasmerande tal som presidenten Bartlet skulle hålla till miljörörelsen. Men Toby hade förläst sig på opinionssiffrorna och var orolig över att presidenten skulle framstå som att han "böjer sig för miljölobbyn". Så Toby gick bakom Sams rygg för att få presidenten att lägga in ett stycke med kritik av miljörörelsen i talet - kritik som sedan kommunicerades ut i medierna. Resultatet blev att miljörörelsen slog bakut, blev fly förbannad på Bartlet-administrationen och hotade med att stödja en tredje kandidat i nästa val. Sams mål - att få miljörörelsen entusiastisk över presidentens engagemang för klimatet - kom helt på skam.

Så enkelt kan man döda engagemang och demobilisera sina egna genom att triangulera maximalt i syfte att vinna några diffust definierade marginalväljare. Resultatet blir lätt att man mister många entusiastiska valarbetare som skulle kunna göra stora insatser på fältet utan att vinna särskilt mycket på kuppen. Man ska tänka sig för och man ska veta vad man gör. Mobiliseringen av löntagarna är A och O för att vinna ett svenskt val - som jag skrivit tidigare är det bästa sossen som vinner valen.

Jag har tidigare rekommenderat denna bloggs läsare att följa LO-tidningen, och till min glädje har flera därefter sagt till mig att de på min inrådan tecknat en prenumeration. Nu skulle jag vilja rekommendera två tidskrifter - socialdemokraternas idétidskrift Tiden som fått en rejäl ansiktslyftning med Bo Bernhardsson som chefredaktör och SSU:s dito Tvärdrag som den förra chefredaktören Hanna Finmo redan lyft men som Daniel Suhonen nu tar till nya höjder.

I Tidens senaste nummer finns en mycket bra artikel skriven av chefredaktören själv som dessvärre inte ligger på nätet. Det är ett inlägg i socialdemokraternas rådslag om jobben som alla borde läsa. Skaffa tidningen!

fredag, december 28, 2007

"This system is corrupt"

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för vilken demokratisk kandidat jag stödjer i nästa års amerikanska presidentval. Jag har läst en hel del om de olika kandidaterna och gradvis har en uppfattning formats.

Det är ett spännande race. Visst vore det fantastiskt med en kvinnlig president. Visst skulle Barack Obama bokstavligt talat sätta färg på presidentposten. Det skulle skicka chockvågor genom det amerikanska samhället, och bidra till att förändra människors attityder. Otvivelaktigt.

Men efter att ha läst artikel på artikel och surfat runt har en uppfattning formats grundad på vad kandidaterna faktiskt står för politiskt. En kandidat har drivit en tydlig kampanj mot det politiska och ekonomiska etablissemanget, och gjort det med bravur. Det inger stort hopp, för det stora problemet i amerikansk politik är att stora delar av arbetarklassen i USA:s mer lantliga delar har gått över till att rösta republikanskt. Det är det som drivit den amerikanska politiska skalan så långt till höger på senare år.

Efter att ha sett den här nya reklamfilmen inför primärvalet i New Hampshire tvekar jag inte längre. Jag stödjer John Edwards!

söndag, december 23, 2007

I stället för julkort

Jag tillhör en generation som aldrig riktigt lärt mig att skicka julkort. Med risk för att anklagas för att ha dålig humor - jag tillhör en post-postgeneration.

Så alla nära och kära som inte fått något julkort - ta inte illa upp. Jag tänker på er, och hoppas ni får en fantastiskt god jul och ett underbart nytt år.

fredag, december 21, 2007

Jan Eliasson

Socialdemokraternas bloggsatsning fortsätter, nu genom denna bloggintervju med Jan Eliasson utförd av Jonas Morian och Nina Unesi. Jan Eliasson har som vanligt en stark utstrålning av kompetens och engagemang, särskilt i svaret på de båda sista frågorna om Balimötet och om skillnader mellan socialdemokratisk och borgerlig utrikespolitik.

Detta är en intressant form, även om flera självklara följdfrågor aldrig kom att ställas i intervjun. Menar Jan Eliasson verkligen att v och mp inte idag är aktiva och driver på inom EU? Säger Jan Eliasson att vi inte behöver en egen försvarsindustri längre, och att Sverige därför kan sluta upp med vapenexporten? Men det är en trevlig intervju.

tisdag, december 18, 2007

Vaxholmsdomen och de små stegens tyranni

Jag har nu läst in mig på motiveringarna bakom Vaxholmsdomen. Det är ju ganska uppenbart med tanke på utfallet, men det kan ändå behöva sägas. EU-fördragen garanterar inte konflikträtten. För i praktiken är den "grundläggande rättigheten" att vidta fackliga stridsåtgärder inte alls särskilt grundläggande. Den kommer alltid att ställas i relation till - i praktiken underordnas - den fria rörligheten för varor och tjänster, arbetskraft och kapital.

Socialdemokratin är pragmatisk. Det är en del av vår styrka. Och i dag ser vi hur fackliga ledare blixtsnabbt anpassar sig till domstolsbeslutet och går in för att få regeringen att täppa till det kryphål för social dumping som just uppstått. Det är ett klokt agerande.

Samtidigt finns en fara i detta. EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De "segrar" vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.

Inför beslutet sade Erland Olausson att "Om EG-domstolen skulle komma med ett utslag som slår sönder vår modell, då har de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU raderats. Då är det min övertygelse att vi inte kan vara med i den klubben." Han hade en stark poäng. Jag vidhåller vad jag sade i mitt förra inlägg - nu finns det vara två alternativ för socialdemokratins EU-politik. Antingen radikal reform eller att vi omförhandlar vår relation till EU helt och hållet. Vad tycker du?

Dags att diskutera EU-medlemskapet seriöst

När Arbetsdomstolen skickade Vaxholmsfallet vidare till EG-domstolen den 29 april 2005 skickade LO ut ett mycket skarpt formulerat pressmeddelande. Det verkar inte ligga på nätet längre. Så jag lägger upp det här för alla som är intresserade:

Oerhört allvarligt om EU skulle bestämma om fackliga stridsåtgärder i Sverige

2005-04-29


Arbetsdomstolen har i ett tidigare beslut i ”Vaxholmsfallet” förklarat att det inte är sannolikt att EG-rätten har någon betydelse för rätten att vidta stridsåtgärder i Sverige. Arbetsdomstolen är dock som högsta instans på nationell nivå skyldig att inhämta EG-domstolens yttrande om det inte är uppenbart att det inte behövs. Genom dagens beslut har domstolen kommit fram till att det inte är uppenbart att EG-rätten saknar betydelse för målets utgång och har därför bestämt sig för att inhämta EG-domstolens yttrande.
- Jag betraktar det som näst intill uteslutet att EG-domstolen skulle avge en dom som i praktiken skulle innebära att EU bestämmer vilka fackliga stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige, säger LOs avtalssekreterare Erland Olauson.

- Det skulle dock vara oerhört allvarligt om EG-rätten skulle innebära att vi, med de metoder som gäller i Sverige, inte fick förhindra ett apartheidsystem. Ett system där lön och andra anställningsvillkor skulle vara olika beroende på om arbetstagare på svenska arbetsplatser kommer från Vaxholm eller Riga.

När Sverige blev medlem i EU rådde total politisk enighet om att medlemskapet inte fick inkräkta på vårt system med kollektivavtal på arbetsmarknaden. Det förbehållet framfördes också från Sveriges sida.

- LO har utifrån fackliga utgångspunkter tagit ställning för att Sverige ska vara medlem i EU men skulle det mot all förmodan innebära att hela vår arbetsmarknadsmodell slås sönder så är priset för högt. Då måste vi ompröva vårt ställningstagande, säger Erland Olauson.
När vi gick med i EU fick vi höra av de borgerliga förhandlarna att vi skulle få ha vår alkoholpolitik kvar. Det var en lögn. Vi fick höra att vår kollektivavtalsmodell skulle vara kvar. Det var uppenbarligen en lögn det också. EG-domstolen har idag olagligförklarat en strejk. Vad kommer de att göra i morgon?

Jag hade ärligt talat inte väntat det här resultatet. Jag hade inte trott att EU-strukturerna skulle våga utmana den svenska fackföreningsrörelsen. Uppenbarligen hade jag fel.

Detta beslut borde få skygglapparna att försvinna för de sista inom arbetarrörelsen som till äventyrs trodde att EU är en väg till socialism och frälsning. Det är dags att föra vår EU-debatt på ett helt annat sätt än vad vi gjort under de gångna åren. För mig finns nu bara två alternativ - radikal reform av EU-systemet eller att vi omförhandlar vår relation till EU helt och hållet.

Vår anslutning till EU bygger på ett avtal. Avtal kan sägas upp. Det finns länder i vår omedelbara närhet som har förhandlat fram andra typer av relationer till Europeiska Unionen - handelsavtal som inte förpliktigar till att följa varje direktiv från Bryssel slaviskt.

Jag har en längre tid förespråkat att socialdemokratin driver en kaxigare EU-politik. Jag tvekar i dag om det är möjligt att förändra unionen i tillräcklig utsträckning med nuvarande maktrelationer inom EU-systemet. Det är dags att diskutera EU-medlemskapet seriöst.


Uppdatering: Kulturbloggen och tidigare ordföranden i riksdagens finansutskott Arne Kjörnsberg håller med.

söndag, december 09, 2007

Lästips om jämlikhet och förnyelse

Julpysslar för fullt men kan inte undanhålla de bloggläsare som eventuellt fortfarande tolererar min minst sagt ojämna frekvens i skrivandet några intressanta lästips.

Dels Dagens Arena som nu snurrat på ett tag med högintressanta och viktiga artiklar, inte minst av den fenomenale Björn Elmbrant som offrat sin position på P1 för att kunna rikta skarp kritik mot dagens samhällsutveckling i denna webbtidning. Alltid lika skarpa Katrine Kielos skrev häromdagen om att De rika är rikare än vi trott. Läs!

Men dels också Jon Cruddas' och Jon Tricketts artikel i senaste New Statesman om läget i Labour - Hur New Labour blev till ett gift. Jon Cruddas var kandidat till att bli vice ordförande för Labour i sommarens medlemsomröstning och fick flest röster men inte nog med andrahandsröster för att vinna. Han har vägrat att ta en plats i regeringen för att kunna fortsätta sin konstruktiva kritik mot New Labour. Det anses allmänt i parlamentskretsar att han skulle vinna omröstningen om den var i dag, efter den minst sagt stormiga politiska hösten i Storbritannien. Jon Trickett är ordförande för den vänsterorienterade tankesmedjan Compass' grupp i parlamentet.

Nödvändig läsning för de som möjligen fortfarande lever i villfarelsen att högervridning och centralisering av makten i partiet är recept för framgång för ett socialdemokratiskt parti. Notera också slutet, där Cruddas och Trickett hänvisar till Mona Sahlins tal om "kärleksfulla kritiker" som ett positivt exempel på hur en partiledning kan uppmuntra till den förnyelsedebatt de efterfrågar inom Labour. Min blygsamhet förbjuder mig att berätta hur det kommer sig att de skriver om det...

torsdag, november 22, 2007

Uppsala kommun bryter fortfarande mot lagen

Vid dagens sammanträde i kulturnämnden behandlades nämndens plan för folkbiblioteken, eller "biblioteksplanen" som den felaktigt kallas. Planen behandlar nämligen inte de så oerhört viktiga skolbiblioteken - något som bland annat mina anteckningar från Bok & Biblioteksmässan klargör vikten av.

Den borgerliga majoriteten har misslyckats med att ta fram en biblioteksplan för Uppsala kommun. Bibliotekslagen säger att kommuner och landsting ska anta "planer för biblioteksverksamheterna". Detta gäller alla bibliotek i kommunerna, både folk- och skolbibliotek.

Detta skriver nämndens ledamöter från s, v och mp i ett särskilt yttrande till beslutet:
Den plan som förelagts kulturnämnden vid dagens möte är inte en biblioteksplan i lagens mening, då den inte inbegriper skolbiblioteken. Det är positivt att vi nu har en plan för folkbibliotekens verksamhet, och vi stödjer planens huvudsakliga inriktning. Däremot är det fel att kalla planen för en biblioteksplan. Vi har reserverat oss mot detta beslut, och avger följande särskilda yttrande till planen i stort:

Skolbiblioteken har en oerhörd betydelse för att utveckla barn och ungdomars läsande och bidra till mer kunskap i skolan. Läsvanor grundläggs ofta tidigt, och det är oerhört viktigt att det finns personal på skolorna som entusiasmerar till läsning av skönlitteratur. Erfarenheter från många håll i landet visar hur samarbete mellan skolbibliotekarier och lärare kan ge mycket positiva effekter på elevernas läsande i tidiga åldrar. Därför är det viktigt att snarast möjligt få fram en biblioteksplan som omfattar all biblioteksverksamhet i kommunen, inte bara den som sker inom ramen för kulturnämnden.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet vill även poängtera vikten av en god biblioteksservice i hela kommunen. Uppsala är en av Sveriges största landsbygdskommuner med drygt 50 000 invånare boende utanför staden. Biblioteksbussar har många förtjänster, men de kan inte vara de lokala kulturcentra som planen talar om. Därför är vi skeptiska till en omfattande centralisering av biblioteksresurserna.

onsdag, november 21, 2007

Stoppa Ärna flygplats!

Gårdagskvällens beslut är nu officiellt - socialdemokraternas fullmäktigegrupp i Uppsala säger nej till civilflyg på Ärna flygplats.

Argumenten för detta är många och starka. Vi har en internationell storflygplats tjugo minuter bort med tåg - det verkar minst sagt märkligt att vi skulle behöva en flygplats till. Flygets stora expansionsperiod ser också ut att närma sig ett slut. Inrikesflyget minskar redan till följd av att tåget stärkt sin ställning, medan den exempellösa expansionen av utrikesflyget inte lär pågå länge till med tanke på de växande kraven på att beskatta flygbränslet (som idag är obeskattat till skillnad från alla andra bränsleslag) och/eller föra in flyget i systemet med utsläppsrätter. I detta läge är det oerhört viktigt att slå vakt om Arlandas ställning så det inte blir en matarflygplats till Kastrup.

Att idag 2007 lägga en flygplats i direkt anslutning till en stor stad verkar också helt huvudlöst. De som skulle drabbas av kraftigt buller i stort sett hela dygnet vardag som helg räknas i tusental, och Ärna ligger alldeles intill Fyrisån som är Uppsalas huvudsakliga vattentäkt. En utbyggnad av flygplatsen skulle lägga allvarliga hinder för en expansion av staden i nordlig, nordvästlig eller nordöstlig riktning. Följetongen Bromma visar också att det är svårt att bli av med flygplatserna när de väl finns där. Idag har vi Arlanda nära men inte påfrestande nära - låt det vara så.

Fullmäktigegruppens beslut var tidigare att avvakta miljökonsekvensbeskrivningen innan vårt ställningstagande. Men den nuvarande ansökan innehåller helt andra flygtider är de tidigare redovisade - tidigare skulle man inte flyga kvällar och helger men det är borta nu. Men den viktigaste grunden till att den tidigare försiktiga hållningen nu ersatts av ett starkt motstånd är de larmrapporter vi nu får dagligen om allvaret i klimatsituationen.

Kommunfullmäktige kommer på måndag att behandla ett klimatprogram, där de borgerliga partierna själva skriver att de vill minska koldioxidutsläppen i kommunens geografiska område med 30 procent (våra krav är ännu hårdare). Hur detta går att förena med en ny flygplats är mycket oklart. Jag tror inte heller att det är förenligt med det planerade nya köpcentrumet i Fullerö, men det är en annan fråga...

onsdag, november 14, 2007

EU: Cynisk maktfullkomlighet, slöseri och förskingring

Har lagt upp några nyheter från Bryssel en vanlig novemberdag på min blogg EU-förnyel(s)e. Ska unionen kunna reparera sitt skamfilade rykte funkar det inte att köra över folket och att inte ha koll på vart pengarna går.

Storebror ser dig

Ordfront och Timbro gjorde igår ett gemensamt utspel mot det förslag om utvidgad övervakning som riksdagen tar ställning till idag. Läs mer här och här.

Som en av idégivarna till detta ovanliga grepp håller jag med Thomas Hartman - oheliga allianser är så fräscht.

Danmark: Utan facket ingen vänsterregering

De danska väljarna förkastade den politiker svenska medier under en tid satte sitt hopp för att befria Danmark från den mörkbruna flykting- och assimileringspolitiken - Naser Khaders högerparti Ny Alliance som floppade fullständigt i valet.

Men socialdemokraterna floppade också i valet. De gjorde sitt sämsta val på 100 år. Den nya partiledaren Helle Thorning-Schmidt har inte lyckats lyfta partiet, tvärtom. Även om siffrorna i valet är bättre än opinionsmätningarna under 2006 är det helt klart att socialdemokratin måste göra mer för att återfå danskarnas förtroende.

I Danmark är valdeltagandet mycket högt - 87 procent - men stora delar av arbetarklassen röstar på högerextrema Dansk Folkeparti eller på högerpartiet Venstre. En viktig del av orsaken till detta är att LO vänt partiet ryggen efter många års högervridning. I stället för att göra som i Norge och mobilisera underifrån för att förändra partiets inriktning har man valt att tacka för sig och strunta i politiken. Usel strategi.

Socialistisk Folkeparti har däremot lyckas mobilisera vänsterväljare. Men utan ett folkrörelsepräglat socialdemokratiskt parti i tät samverkan med fackföreningsrörelsen har SF:s valframgång inte räckt för att befria Danmark från sin nuvarande blå-bruna kurs.

Jag undrar om inte dansk socialdemokrati just nu befinner sig i samma situation som den svenska gjorde 1998 och den norska gjorde 2001. Man har gått på en rejäl stjärnsmäll och partiet till vänster har fördubblat sitt väljarstöd. Detta tvingar fram en omprövning. Varför har man mist folkets förtroende, varför lyckas vänsterpartierna med det man inte lyckas med själv? Då kommer de klassiska lärdomarna till heders igen, efter ett antal år ute i den postmoderna/blairistiska vildmarken - ett socialdemokratiskt parti måste kunna mobilisera arbetarväljarna och det kräver en tät facklig-politisk samverkan. Så kanske kan denna valförlust vara ett första steg i ett återuppbyggande av den danska arbetarrörelsen, vem vet?

Olle Svenning, Nisha Besara och Ali Esbati har skrivit om det danska valet på ett förtjänstfullt sätt.

måndag, november 12, 2007

Tejpen

Briljant video - nu håller partiets distriktsordförande tyst och låter andra komma till tals.

söndag, november 11, 2007

Stolta över våra rötter

Marita Ulvskog avslutade förtroenderådet med ett riktigt bra avslutningsanförande som utstrålade äkta engagemang för partiet som folkrörelse. Hon pratade om att vi tjänar på rättvisa, om att trygga människor vågar och om att vi ska reparera revorna i välfärden. Om att vi håller vad vi lovar.

Marita berättade också att Stig-Björn Ljunggren sagt att regeringen borde förses med en varningstext - "Kan innehålla spår av nötter". Hon sade att vi socialdemokrater med stolthet bär spår av våra rötter.

Vår partisekreterare var bra idag. Riktigt bra. Efter en dag av panelsamtal och seminarier for socialdemokratiska politiker från hela landet hem till sitt igen. Uppfyllda av Marita Ulvskogs ord att nu handlar det om att bygga folkrörelse.

Nej, Sahlin är ingen Reinfeldt

Debatten pågår för fullt kring Mona Sahlins "begärande av mandat" i går. Också en blind höna kan finna ett korn - Henrik Brors har en krönika som i stora drag korrekt beskriver innebörden av det som hände. Erik Laakso beskriver vad Uppsaladelegationen tyckte och tänkte kring betygsfrågan. Och min bloggranne Alexandra Einerstam reflekterar över "Mona Sahlins stöt".

Expressens Anders Jonsson tar det ett steg till. Han menar att Sahlin "gör som Reinfeldt". I någon bemärkelse är det naturligtvis rätt - Mona Sahlins utspel kring betyg och nationella prov är en klassisk triangulering.

Men Jonsson har fel när han skriver att betygen är en viktig fråga för socialdemokrater - det är det inte. Det är få som bryr sig om frågan, samtidigt som det finns stora politiska vinster att hämta hem i att skifta position - det är förmodligen den kalkyl som legat bakom valet av betygsfrågan som en fråga att triangulera i. För triangulering innebär också stora politiska kostnader - om medlemmar och sympatisörer inte känner igen partiet riskerar man tappa lika mycket eller mer stöd "i andra änden" samtidigt som man vinner mittenväljare. Och partiet som folkrörelse blir svagare när engagemanget hos medlemmarna försvagas. Det var i stora stycken detta som drabbade socialdemokratin under 90-talet.

Mona Sahlin har andra förutsättningar än en Blair, en Reinfeldt eller en Cameron. För väljarna sympatiserar faktiskt med socialdemokraternas politik i de flesta frågor - vi behöver inte byta åsikt för vi tycker redan som folkmajoriteten. Den pågående förnyelsen handlar i långa stycken om att se över politiska sakområden där socialdemokratin legat till höger om folkopinionen, och också den skolpolitiska plattformen handlar i sina huvuddrag om saker som att öka resurserna till skolan och att skärpa kontrollen av friskolor.

Nej, Mona Sahlin är ingen Reinfeldt. Hon behöver inte göra någon extreme political makeover. Socialdemokratins varumärke är redan starkt, hon behöver bara finputsa det.

Lärarnas Riksförbund gillar (s) skolpolitik

DN:s ständigt bitska terrier Peter Wolodarski har upptäckt att lärarna inte tycker att det är en så lyckad idé att skolföretags ägare förser sig med stora vinster från de skattemedel de kvitterar ut. Han upprör sig över att lärarna hellre vill att eleverna ska få undervisning.

Jag pratade med ordföranden i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner igår och hon sade att "om det är vänster att vara mot att skolor ska gå med vinst, då är LR vänster". Hon menade att skolans resurser ska gå till undervisning.

Lärarnas Riksförbund är inte bara motståndare till övervinster i skolan, de är mycket positiva till socialdemokraternas skolpolitiska plattform. Det bådar gott för framtiden att LR, som klassiskt brukar stå folkpartiet nära, är skeptiska till centrala delar av regeringens skolpolitik och ställer sig positiva till den socialdemokratiska skolpolitiken.

På bilden ser ni LR:s utställare på förtroenderådet - Kristina Folkesson, Andreas Burman, Metta Fjelkner och Zoran Alagic.

Staten och kapitalet


Gårdagskvällen var fylld av mat, dryck, mingel, dans och samtal om skolpolitik, tavlorna i Stockholms Folkets Hus, vårdprivatiseringar och så vidare. Men roligast var allt var att vi sjöng allsång. Det var gänget från Allsång mot högern som gjorde ett bejublat framträdande. Jag satt bredvid Uppsalas oppositionsråd Lena Hartwig och vi sjöng med liv och lust.

Allsången avslutades med Staten och kapitalet. Det är i sig lite paradoxalt att sjunga den på en socialdemokratisk tillställning, men inte desto mindre förbannat kul. Tyvärr sjöng vi Ebba Gröns version vilket gjorde att den bästa versen saknades:

"Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen
Så anpassas kvinnans plats till den ekonomiska strukturen
En billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar
Tillbakapressad av daghemsbrist när lönsamhetens drivhjul plötsligt gnisslar"

Däremot sjöng vi den här versen, vilket kändes som något absurt efter dagens beslut:

"Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften
Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften
Spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla
Agnarna från vetet och föra var och en till hans rätta fålla"

lördag, november 10, 2007

Låt idag bli en engångsföreteelse!

I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte - förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.

Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.

Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.

Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val - hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.

För mig är detta ett märkligt vägval. Trots orden i morse om att vi är ett politiskt parti och inte en reklambyrå, så stoppades all debatt om att ändra i uttalandet. Det gick prestige i frågan - partiledaren hade investerat sitt förtroendekapital i att hon skulle få detta mandat så all form av debatt blev därmed i partiledningens ögon till en misstroendeförklaring.

Vi måste bort från vårt gamla sätt att jobba, vi måste sluta vara ett makt- och hierarkiparti. Jag trodde att vi var på god väg, men vad jag upplevt idag får mig att tveka.

Det här är så onödigt, för jag är övertygad om att partiledningen hade kunnat få med sig förtroenderådet utan dessa maktmetoder. För min del är betygen inte viktiga, jag prioriterar massor av andra frågor i skolpolitiken och inser poängen i att få bort denna fråga från dagordningen. Man hade kunnat förankra detta förslag utan att använda den kalla maktens medel, men man försökte inte ens.

Jag hoppas och tror att detta var ett olycksfall i arbetet, ett återfall i gamla metoder som blir till en engångsföreteelse. Men för att det ska bli så måste vi diskutera frågan om hur vi agerar och förhåller oss gentemot varandra. Det är 2000-talet nu, och det får vara slut med den gamla tidens toppstyre. För vi är väl ändå ingen reklambyrå?

Surrealism

Det är något surrealistiskt över att följa socialdemokratins skoldebatt på plats, i och vid sidan av talarstolen, och samtidigt läsa om hur den beskrivs i medierna.

I talarstolen pratar en efter en av de socialdemokratiska kommunpolitiker som utformar vår skolpolitik i praktiken om viktiga och brännande frågor. Om neddragna resurser, om valfrihetens avigsidor, om behoven av läxhjälp i skolan, om alla de angelägna och viktiga förslag som finns i den skolpolitiska plattformen.

I medierna är det TT-klippet "Sahlin vill öppna för tidigare betyg" som gäller. Inget om att lika chans kräver olika resurser, inget om motståndet mot kunskapsransonering, inget om tioårig grundskola. Det enda intressanta för medierna är en fråga som står långt ner på prioriteringslistan för alla här inne, och som står långt ner på prioriteringslistan för de flesta medborgare - betygsfrågan. Och spelet kring det - får Mona sin vilja igenom eller inte?

Så funkar medialogiken. Men det är förbannat trist.

Ett politiskt parti - inte en reklambyrå

När Mona Sahlin öppnade socialdemokraternas förtroenderåd försökte hon balansera på slak lina. Hon försökte säga till de närvarande partimedlemmarna att rådslagen inte är ett spel för gallerierna samtidigt som hon försökte få dem att ge henne ett mandat för att göra upp med regeringen om tidigare betyg. Svårt konststycke.

Mona Sahlin sade att socialdemokraterna är ett politiskt parti och inte en reklambyrå. Vi är ett folkrörelseparti som rör sig. Vi lyssnar, hör och gör. Rådslagen är ingen skenmanöver, ingen låtsasdemokrati.

Samtidigt vill Mona Sahlin kunna visa upp en tydlig omprövning på ett område där partiet tappat både problemformuleringsprivilegiet och de tydliga politiska visionerna. Hon vill desarmera skolpolitiken som borgerlig plusfråga genom att göra upp med regeringen om betyg och nationella prov. Därför ber hon förtroenderådet om ett tydligt uppdrag att göra upp med regeringen om tidigare betyg och nationella prov - inte för Jan Björklunds skull utan för ungarnas skull. Skoldebatten ska fortsätta inför kongressen 2009, och när betygen och de nationella proven är undanstökade genom en blocköverskridande uppgörelse kan socialdemokraterna stiga fram som ett starkt skolparti med många tydliga och konkreta förslag. Inte en helt dum tanke.

Mona Sahlin säger att betyg och nationella prov inte är de centrala frågorna i skolpolitiken och att vi får inte fastna där. Det är helt rätt. Samtidigt sätter Sahlin betyg och prov i fokus genom att begära att få förtroenderådets mandat att förhandla om betyg i lägre årskurser. Det finns en risk att de mycket bra och konstruktiva debatter som förs i partiet om skolan som redskap för jämlikhet återigen inte avspeglas av medier som jagar enkla rubriker och motsättningar.

När debatten sedan satte igång påpekade Roger Mogert, borgarråd i Stockholm, att "Hallands floder är inte längre nyckeln till framgång" och begärde att vi inte ska föra debatten på Jan Björklunds villkor och inte fastna i mätbar kunskap. Peter Persson, oppositionsråd i Jönköping, menade att vi måste hålla två tankar levande samtidigt - kunskap och värdegrund är lika viktiga. Han ville även problematisera kring valfrihet - det viktiga är inte bästa skolan för mitt barn utan bästa skolan för alla barn.

Debatten fortsätter.

Eleven i centrum

Vid ingången till Münchenbryggeriet i morse stod SSU:s ordförande Jytte Guteland tillsammans med den nyutnämnda pressekreteraren Ingela Nilsson och delade ut ett förslag till ett sjätte kapitel i den skolpolitiska plattformen.

SSU vill bland annat återinföra lokala skolstyrelser med elevmajoritet, införa en skol-MBL, införa ett nationellt tak på antalet elever per klass och införa intagningsprov till lärarutbildningen.

- Skolans andra uppdrag, att fostra demokratiska medborgare, är minst lika viktigt som kunskapsmålet säger Jytte.

Skolpolitik bortom kepsar och mobiltelefoner

Nu är jag på plats på Münchenbryggeriet där förtroenderådet äger rum. Jag träffade en gammal bekanting från Kronoberg på vägen hit, och vi enades om att vi hade haft svårigheter med att läsa igenom förslaget till skolplattform för socialdemokraterna, och att det är bra!

Politiska texter brukar normalt sett vara floskeltunga saker med mycket dödkött som man bara skummar igenom utan att missa något viktigt. Men skolplattformen är något annat - 21 fullspäckade sidor som radar upp förslag efter förslag om hur svensk skola ska bli bättre. Det är en åtgärdsintensiv plattform - det handlar inte om kepsar och mobiltelefoner utan om konkreta insatser för att förändra skolan.

Jag tycker förslaget som helhet är mycket bra. Det finns enskilda punkter man kan prata om länge och väl, och den saknar vissa perspektiv som hade gjort helheten bättre, men det är en bra utgångspunkt för en ny svensk skoldebatt. "Vår skola för mer kunskap och lärande står i tydlig kontrast till en sorteringsskola" som det står i inledningen till plattformen.

Ska det vara demokrati så ska det

Jag bloggar på plats på socialdemokraternas förtroenderåd i dag och i morgon - mått tåg till Stockholm går om en liten stund.

Inför förtroenderådet har borgerliga krönikörer hävdat att "Mona Sahlins förändringsmandat inte är särskilt starkt i partiet" då förslaget till skolpolitisk plattform inte kommer att antas av förtroenderådet utan "bara" är utgångspunkt för en vidare diskussion.

Märkligt det där med den borgerliga synen på demokrati. Själv hade jag blivit fly förbannad om plattformen bara hade tagits av förtroenderådet utan att vi fick tillfälle till vidare diskussion. Vi har haft ett - väldigt kort - rådslag där partiets basorganisationer fått säga sitt. Rådslagsgruppen har nu läst vad som kommit in och satt ihop ett förslag. Om det ska vara demokrati på riktigt är det självklart att partiorganisationen ska kunna diskutera plattformen på allvar - diskussionen ska inte dödas i förtid genom att förtroenderådet fattar ett förhastat beslut. Ska det vara demokrati så ska det.

Följ bloggen lördag och söndag och läs det senaste från förtroenderådet och framtidsdagarna. Vi ses!

tisdag, november 06, 2007

De nya moderaterna struntar i lagarna

Statsministern har en mycket human och positiv människosyn - när det gäller sina egna partikamrater. Se dagens Expressen.

Samtidigt får vi läsa att familjen Cederskiöld, majoriteten av de moderata statssekreterarna med flera fuskar bort 65 miljarder kronor årligen genom svartjobb - lustigt nog ungefär samma summa som de nu sänkt skatten med och samma summa som det skulle kosta att anställa 200 000 fler i offentlig sektor.

De nya moderaterna - bratsen som vuxit upp under nyrikedomens 80- och 90-tal - anser uppenbarligen inte att lagarna gäller för dem själva. Det kanske funkar bete sig som svin i mexitegelvillornas Täby och på Stureplan, men ska man styra ett land faller man som ett korthus med en sådan attityd.

Den senaste veckan har visat att vårt land numera är i händerna på brottslingar. De talar vitt och brett om lag och ordning - men själva struntar de fullständigt i samma lagar.

Om jag satt i riksdagen skulle jag föreslå en rejäl höjning av straffen för skattebrott. Så vi kan driva in de där pengarna som de rika undanhåller från statskassan genom sin brottsliga verksamhet. Ska bli spännande att höra hur moderaterna skulle försöka argumentera mot ett sådant förslag.

Vi ses på Socialistiskt Forum!

Socialistiskt forum
Öppet forum för vänstern och arbetarrörelsen
Lör-sön 24-25 november, ABF-huset, Sveavägen 41, Fri entré, Välkomna!

Debatt, Samtal, Politisk poesi, Fest, Musik, Konst, facklig strategi, Revolution 90 år!, Antirasism, Feminism, förnyelse av vänstern, Socialism,
90 arrangemang!

Bland de medverkande: Sven Wollter, Göran Greider, Carin Jämtin, Lars Demian, Johan Ehrenberg, Nisha Besara, Mattias Gardell, Katrine Kielos, Bengt Göransson, Helena Bergström, Roland Spånt, Daniel Poohl, Stefan Carlén, Nalin Pekgul, Mattias Vepsä, Kajsa Borgnäs, Carl Tham, Stefan Jonsson, America Vera Zavala, Andreas Malm, Anne-Marie Lindgren, Pelle Andersson, CH Hermansson, Jytte Guteland, Ali Esbati, Anna Sjödin, Stefan de Vylder, Frances Tuuloskorpi, Lars Ohly, Salka Sandén, Håkan Blomqvist, Paulina de los Reyes, Per Wirtén, Ingemar Lindberg, Nalin Pekgul, Klas Gustavsson, Lotta Fogde, Jan Hammarlund, Anna Thoursie, Aron Etzler, Olle Sahlström.

Läs mer på www.abfstockholm.se eller beställ program på kultur@abfstockholm.se, telefon 08-453 41 00.

torsdag, november 01, 2007

Vad händer med arbetarrörelsens kulturarv?

Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv - låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang - låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar - eller göra flashisa konferenscentra av dem.

Runt omkring i rörelsen nu börjar allt fler förstå att denna väg var en återvändsgränd. De anställda ombudsmännen har inte tid att ta hand om de tusentals enskilda ärenden som nu landar på deras bord sedan arbetsplatsorganisationerna tillåtits försvagas. Nu tvingas många fackförbund avskeda personal eftersom regeringens politik slår sönder fackens ekonomi. Och underlåtenheten att föra en offensiv makroekonomisk politik för att avskaffa arbetslösheten öppnade upp för den borgerliga låglönepolitik som nu gör sitt bästa för att bända upp ett allt större lönegap.

Det är i detta perspektiv vi ska se på hur arbetarrörelsen nu låter sitt kulturarv förfalla och förskingras. Vi kan tycka vad vi vill om hur det tidiga 1900-talets arbetarkonstnärer avspeglade sin tids syn på kvinnligt och manligt, ja hur dessa bilder har bidragit till att upprätthålla en felaktig syn att "arbetaren" är en manlig industriarbetare fast den största arbetargruppen idag är kvinnliga offentliganställda. Det är argument för att vi behöver ny arbetarkonst för en ny tid, men inte ett argument för att radera ut ett kulturarv präglat av kamp, framtidstro och stolthet över att vara arbetare.

Läs mer om utrensningarna av arbetarkonsten i Dagens Arbete. Läs om Folkets Hus-styrelsens märkliga resonemang i Dagens Arbete (frågade de verkligen fackförbunden om de ville ha Amelin framme, eller låt de draperierna hänga för av ren lättja?). Om Metalls okunskap om sin egen donation till Folkets Hus i samma tidning. Om hur man vill flytta målningarna till "ett mer offentligt ställe i Stockholm" men tar omvägen över Grängesberg i LO-tidningen. Och Jon Swedenmarks kommentar i LO-tidningen. Tidningar som få i Stockholms kulturelit tycks läsa, vilket är lite tråkigt eftersom kulturskymning pågår as we speak.

onsdag, oktober 31, 2007

Jag bloggar från (s) förtroenderåd 10-11/11

Den 10-11 november har socialdemokraterna förtroenderåd i Münchenbryggeriet i Stockholm. Då diskuteras partiets skolpolitiska plattform. Dessutom diskuteras de fyra rådslagen om jobb, välfärd, klimat och internationellt.

Jag kommer att blogga från förtroenderådet. Räkna med kommentarer som håller er up to date med vad som diskuteras under de båda dagarna.

Tänkte också tipsa om Socialistiskt Forum i ABF-huset i Stockholm den 24 november. Klicka in och läs det späckade programmet. Vi ses där!

söndag, oktober 28, 2007

Jätten vaknar

De fackliga protesterna mot nedskärningarna i a-kassan förra hösten - kombinerade med med Reinfeldts självmål i ministerutnämningarna - skapade en bild från scratch av en orättvis regering. I ett land som Sverige är en sådan stämpel det värsta en regering kan få.

I våras försökte Reinfeldt reparera detta genom sin turné runt omkring på kommunalarbetsplatser - något som gjorde att Stockholmsmedia började undra om Sverige hade någon statsminister eftersom han var på orter journalisterna bara sett på vykort. Han var på mytomspunna platser som Sandviken, Ludvika, Nässjö och Luleå medan ministrarna fick sköta ruljansen. Det hjälpte inte upp opinionssiffrorna, så finansministern fick sätta yxan i ytterligare en helig ko - försvarspolitiken.

Och sedan körde the dynamic duo Reinfeldt&Borg en ny repis av sitt gamla succénummer "De Nya Moderaterna". Under några välregisserade dagar har vi nu återigen fått se moderater vara fullständigt ohämmat principlösa och tala väl om miljöskatter, kollektivavtal och homoäktenskap. Det återstår att se om någon fortfarande går på den enkla.

Med sina dryga 500 000 medlemmar - varav dryga 80 procent är kvinnor - är Svenska Kommunalarbetareförbundet en jätte. För det mesta är denna jätte dock försatt i en tämligen djup sömn.

Sverige skulle inte kunna fungera en enda dag utan Kommunals medlemmar. De vårdar våra gamla, sjuka och funktionshindrade, de tar hand om våra barn, de släcker bränder och kör ambulanser, de lagar mat i skolor, sjukhus, äldreboenden och förskolor, de sköter om offentliga lokaler, gator och parker. När kommunalarna får nog stannar Sverige.

Jag har inte bloggat så mycket hittills i höst eftersom jag varit fullt upptagen med politiskt basarbete. Mycket av tiden har gått åt till att leda fackliga medlemsutbildningar, inte minst för kommunalare. Det har stärkt mig i min bild att även om många förtroendevalda i Kommunal gör ett fantastiskt arbete, så finns en oerhört stark frustration bland medlemmarna över att deras förbund inte driver deras frågor med tillräcklig intensitet.

Kommunal skulle kunna göra så oerhört mycket mer för att lyfta fram medlemmarnas situation i den offentliga debatten och sätta hårt mot hårt för att förbättra offentliganställdas usla anställningsvillkor. I stället har Kommunal ända sedan Lillemor Arvidsson tackade för sig varit lama i debatten om privatiseringar och osynliga i debatten om den ekonomiska politiken. För mig är det en gåta att Kommunal inte tar fram rapporter och kampanjar för att vi måste anställa fler i offentlig sektor för att investera i det mänskliga kapitalet. Det är också uppenbart för alla som studerar den norska modellen att det faktum att norska Kommunal (Fagforbundet) är mycket mer politiskt tydligt och aktivt än sin svenska motsvarighet är en viktig bidragande orsak till att Norge har ett annat politiskt läge än Sverige.

Nu verkar det som att jätten är på väg att vakna. Nu ringer Ylva Thörn i klockorna och uppmanar medlemmarna att "gå till motattack" mot en regering vars politik "med kirurgisk precision" slår hårdare mot kommunalarna än mot alla andra. Och det handlar inte om ett enda möte - det handlar om veckovisa protestmöten på Mynttorget i samband med regeringsluncherna och om landsomfattande protestmanifestationer en gång i månaden. Man protesterar mot "En omvänd Robin Hood politik som tar från arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna och pensionerade och ger till dem med fina villor och höga inkomster."

Är det något regeringen är helt desperata om just nu så är det lite lugn och ro. Att få lite regerandets grå vardag, lunket där man kan leverera en reform här, en skattesänkning där, och successivt få folk att acceptera att folkhemmet styrs av en borgerlig regering. Vad de absolut inte vill ha är att Sveriges största fackförbund förklarar krig mot dem och går ut i landsomfattande protestmöten. Men det bästa med Ylva Thörns artikel är ändå att det ger hopp om att Kommunal äntligen ska kunna väckas till liv igen.

torsdag, oktober 25, 2007

Oenighet om kultursatsningar i Uppsala

Representanterna för socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet valde vid dagens sammanträde med kulturnämnden att inte medverka i beslutet om budget för 2008. Vi avgav i stället följande särskilda yttrande:

Ett samhälles civilisationsnivå avspeglas i hög grad av dess satsningar på ett levande kulturliv för alla, på basen av en rik och mångfaldig natur. Kulturen är en viktig del av välfärdssamhället och när Uppsala växer måste också resurserna till kulturlivet växa.

I kommunfullmäktiges behandling av Uppsala kommuns Inriktning Verksamhet och Ekonomi för 2008 föreslog våra partier större resurser till kulturnämnden än vad den borgerliga majoriteten röstade igenom. Det är inte vår uppgift att göra de bortprioriteringar en allt för snålt tilltagen kulturbudget tvingar fram. Vi lägger därför ner våra röster under behandlingen av kulturnämndens budget för 2008.

Den förra mandatperioden var en stor kulturpolitisk reformperiod i Uppsala. Beslut fattades bland annat om bygget av Uppsala Konsert & Kongress, ombyggnaden av Reginateatern, restaureringen av Biologiska museet till Biotopia, ett ökat anslag till studieförbundens verksamhet och att fira Linnéjubileet med en stor folkfest. Mycket av resultaten av dessa kulturpolitiska satsningar – som är viktiga för att stärka Uppsala som framtidsstad – har synts först under 2007.

Flera av förra mandatperiodens reformer skedde i partipolitisk oenighet, då flera eller samtliga borgerliga partier i kommunfullmäktige gick emot att anslå medel till dem. Ombyggnaderna av Regina och Biotopia medför höjda driftskostnader. I den kulturbudget för 2008 som antogs idag av de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden finansieras detta genom en nedskärning av studieförbundens anslag och genom utebliven uppräkning för Uppsala Konsert och Kongress. De rödgröna partierna vill i stället satsa mer på kultur.

söndag, september 30, 2007

Rapport från Bok och Bibliotek

Jag har en (o)vana att anteckna frenetiskt när jag går på föreläsningar, seminarier och så. Så också på årets bokmässa. Detta år antecknade jag på min bärbara dator och nu ligger anteckningarna på internet. För den som är intresserad finns anteckningarna här.

Kepsar och mobiler - eller ekonomi?

Jag är stolt över hur socialdemokratin varit motorn i utvecklandet av en modern skola i vårt land. Den svenska skolan bidrar till att öka jämlikheten och är en hörnpelare i en kunskapsekonomi som är en av världens mest framgångsrika.

Samtidigt måste vi socialdemokrater erkänna att 90-talets skolpolitik misslyckades på flera väsentliga punkter. Inte för att vi gav elever mer att säga till om eller för att pedagogiken förändrats och moderniserats – tvärtom. Utan för att vår socialdemokratiska skolpolitik var alldeles för lite socialdemokratisk.

I morgon är sista dagen att lämna in sina svar i partistyrelsens blixtrådslag om skolan. Min förening har redan satt ihop lite kloka synpunkter, men frågan förtjänar mer uppmärksamhet än så.

Jag tycker det är väldigt synd att det inte är mer tid avsatt för en mycket mer omfattande diskussion än den som hittills hunnit ta fart. Socialdemokratins skolpolitiska plattform måste tas fram genom en omfattande process där medlemmarna får chansen att sätta sig in i och diskutera frågorna. Jag hoppas rådslaget blir början till en sådan process, och att vi får många tillfällen att vända på stenar och fundera igenom skolpolitiken framöver.

Jag gick i skolan i Uppsala under slutet av 80-talet och början och mitten av 90-talet. Jag såg hur resurserna minskade mer och mer för varje år. Klasstorlekarna växte och vi fick ”lärarhandledda självstudier” – en vacker omskrivning för håltimmar. Jag var själv med och beslutade om detta under en period när jag satt i en kommunal nämnd för första gången.

Krympande kommunala budgetar ledde till att skolan fick utsättas för stundtals ganska brutala nedskärningar. Statistiken talar sitt tydliga språk – speciallärare, skolvärdinnor, kuratorer, skolbibliotekarier och annan kringpersonal blev allt färre. Och samtidigt blev elevernas sociala situation utanför skolan allt sämre när arbetslösheten växte och låginkomstfamiljernas marginaler krympte ner till och under nollstrecket.

Självklart har detta drabbat kvaliteten och förtroendet för den svenska skolan. Och trots Wärnerssonpengar och andra satsningar har skolan fortfarande inte hämtat sig fullt ut. Särskilt som arbetslösheten fortfarande är på höga nivåer bland de sämst ställda i samhället. Och situationen förvärras kraftigt när friskolorna dränerar den kommunala skolan både rent ekonomiskt och när det gäller den sociala sammansättningen bland eleverna som påpekas i rådslagssvaret.

Jag tror att förutsättningen för att en ny socialdemokratisk skolpolitik ska vinna stöd är att vi konstaterar att vi bär ett tungt ansvar för denna utveckling. Vi avreglerade skolan, och lämnade fältet fritt för omfattande nedskärningar i kommunerna. De kortsiktiga behoven av kommunalekonomisk stabilitet har stått i vägen för långsiktighet i arbetet för en skola för alla.

Vi har underinvesterat i humankapital under många år, för att tala i nationalekonomiska termer. Och när s-regeringen 1994 valde att inte riva upp en av världens mest liberala lagstiftningar för offentlig finansiering av fristående skolor – en högerpolitik vi hårt kritiserade medan vi var i opposition – tog vi själva på oss en del av ansvaret för den snabbt tilltagande segregation vi idag ser på skolans område.

Jag tror att vägen till att ta initiativet i skoldebatten är genom att gå fram med tydliga krav som varje skola i det här landet – offentlig eller privat – ska leva upp till. Krav som tvingar fram en höjd ambitionsnivå på olika områden vi pekar ut som de mest centrala. Krav som fredar skolan från såväl vinstjagande VD:ar i skolbolag som från borgerliga politiker som får något religiöst i blicken när de pratar om skattesänkningar.

Jag tror det är nödvändigt att ange en nationell miniminivå som gör att eleverna garanteras att det finns en viss mängd lärare i skolan. Jag tror vi behöver reglera rätten till ett riktigt bemannat skolbibliotek som kan bidra till att stärka upp barnens läsande. Och så vidare – här behöver vi sitta och mejsla ut vilka krav som är rimliga, som inte styr för mycket i bemärkelsen att de hamnar i vägen för en utveckling av verksamheten men som garanterar att det finns tillräckligt med resurser för att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag.

Min grundtanke är att vi absolut ska ha en kravskola, men att kraven ska riktas åt rätt håll. Vi måste ställa betydligt högre krav på de som har makten över budgetarna för skolan – såväl de offentliga och de privata – så att de inte får snåla på det viktigaste vi har nämligen våra barn. Och genom att förskjuta debattens fokus från kepsar och mobiltelefoner till frågan om vi ska satsa på välfärden eller sänka skatten kan föra tillbaka skoldebatten på rätt köl igen.

Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen - it's the economy, stupid.

fredag, september 28, 2007

Bibliotek - en privatsak?

För de som inte hade möjlighet att delta på gårdagens utmärkta seminarium om "Bibliotek - en privatsak?" på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i går kommer här en sammanfattning:

Medverkande var Stefan Carlén (ordförande Ordfront), Barbro Borg (bibliotekschef i Solna), Barbro Bolonassos (bibliotekschef Fisksätra) och Lena Lundgren (styrelseledamot BiS). Frågeställningen var om alternativa driftsformer för bibliotek håller på att bli vanligare och vad det då betyder för folkbibliotekstanken. Bibliotek i Samhälle (BiS) har gjort en sammanställning av läget och hur många biblioteken med alternativa driftsformer är.

Stefan Carlén var glad över sammanställningen och konstaterade att han var positivt överraskad. De flesta folkbibliotek med alternativa driftsformer är föreningar som räddat nedläggningshotade filialer. Han levererade en ”spaning” över läget och vart vi är på väg. En våg sköljer över oss med beställar-utförarmodeller och kundvalsmodeller. I direktiven till Kulturutredningen är det tydligt vart man vill – mer marknadsstyrning och mer sponsring. Han citerade ur direktiven och skrivningarna om att näringslivet ska ha en större roll i finansieringen av kulturpolitiken. Han beskrev också hur kulturministern ofta talar om att de kulturpolitiska målen är förlegade, från 70-talet och att de som försvarar den är dinosaurier. Han menade att vinstintresse i biblioteksverksamhet leder till nedskärningar för att finansiera de privata vinsterna. Han pekade också på att det finns ett demokratiskt värde i detta – hur garanterar man allsidigheten vid en privatisering? Bibliotek är inte lämpade att driva som privata aktiebolag. Det strider mot grunden i vad folkbibliotek ska göra. Det skulle leda till mer av marknadsstyrning och kommersialism.

Barbro Borg pekade på att det kommunala huvudmannaskapet är fastlagt i bibliotekslagen. Vid en entreprenad överlåter man driften på någon annan. Nitton av alla tusentals folkbibliotek i Sverige, knappt en procent, är i alternativa driftsformer. Solna kommun har liksom många kommuner idag utmanarrätt. Drivs detta vidare får vi ett systemskifte inom folkbiblioteken. Under 20-50-talen kommunaliserades de tidigare föreningsdrivna folkbiblioteken. Biblioteken blev en del i ett demokratiskt, starkt, kunskapstätt samhälle.

De främsta skälen för biblioteksprivatisering är enligt Barbro Borg ideologiskt. Det leder enligt förespråkarna till lägre kostnader och större effektivitet. Det leder till ökad kreativitet och snabbare verksamhetsutveckling, samt snabbare och smidigare beslutsvägar. Man ställer aldrig frågan om värdet i de formaliserade beslutsvägarna, som ger större insyn.

Riskerna är att kommunens kulturpolitiska inflytande minskar. I ett avtal med en entreprenör gäller avtalstexten och inget annat. Det ger en fragmentisering – det traditionellt starka nätverken mellan biblioteken luckras upp. Det ger en instabilitet med upphandling vart tredje år. Det finns juridiska aspekter då kraven på öppenhet är mindre för privata utförare. Det finns en risk att fokus flyttar från kvalitet till kvantitet – risk för brist på sund eftertanke och långsiktighet. Och ett kommunalt monopol riskerar ersättas av ett privat (som exempelvis inom skolan där konglomeratet Kunskapsskolan växer fram, och på äldreomsorgssidan också där ett fåtal företag dominerar marknaden). Entreprenörer behöver stordrift för att det ska bli lönsamt – den som skulle få ta över några filialer var inte intresserad av det utan lade bud på hela Stockholms stadsbibliotek!

Vad gäller de små bibliotek som idag är föreningsdrivna – ett öppet bibliotek är alltid bättre än ett stängt.

Barbro Bolonassos berättade om hur det fungerar med biblioteket som självstyrande kommunal enhet i Nacka. Varje besökare ger 10 kronor, varje öppettimme 650 kronor. Profileringen startade engagemang och nya aktiviteter. Men också till en rädsla för en negativ spiral om man inte klarar målen. Att driva bibliotek på entreprenad är en skillnad mot utbildning och vård. Många låntagare i Fisksätra är analfabeter och lånar inte så mycket – ekonomiskt olönsamt med denna modell. Är starta eget en kvinnofälla och en tidstjuv? Om detta införs – diskutera beräkningsmodellen. Begär konsekvens/jämförelse i ekonomi och verksamhet etc. Och det är inte självklart att stort öppethållande och mycket barnverksamhet går att förena.

Stefan Carlén kommenterade och sade att privatisering av småfilialer är ofta ytterligare en form för politiker att göra besparingar. Men det är inte där man gör vinsterna – det är där kvinnliga entusiaster tar över och jobbar 25 timmar om dygnet. Det är om man får stordriftsfördelar. Ekonomiskt sett har man mest att vinna på att skära ner insatser riktade till de svagaste grupperna. Men demokratiskt sett är de största förlusterna just där.

Barbro Borg sade att våra politiker måste fundera väldigt mycket på mått som kan leda fram till en verksamhet sådan de vill ha den. Många besökare kanske inte innebär kvalitet. Många av kvantitetsmåtten står i direkt strid mot kvalitetsmåtten.

Barbro Bolonassos säger att man inte frågar på en pub eller en fotbollsmatch om man ”hänger med i utvecklingen”. Biblioteket är 4500 år gammal institution – ett oerhört starkt varumärke. Governing the commons – biblioteket är något vi har gemensamt.

onsdag, september 12, 2007

Fyra år till för Skandinaviens rödaste styre

Aron Etzler, chefredaktör för vänsterpartistiska Flamman och författare till boken Trondheimsmodellen som kommer ut på måndag, var med på Arbeiderpartiets och Sosialistisk Venstrepartis valvakor i Trondheim. Han har skrivit ett mycket bra reportage som ökar förståelsen för vad som hände i det norska valet. Läs!

tisdag, september 11, 2007

Mycket att lära av norska valet

Fredrik Jansson och Ali Esbati skriver intressant om det norska valet. Vi har mycket att lära av och fundera över vad som sker i vårt västliga grannland.

Läs även mitt förra inlägg om Trondheimsmodellen och den fenomenala uppgången för ett radikalt och progressivt Arbeiderparti.

Valseger i Annorlundastaden

Medan de flesta valresultat nu kommit in i det norska kommunvalet står det klart att de rödgröna partierna inte klarat av vinna över de sittande borgerliga majoriteterna i de två största städerna Oslo och Bergen. Arbeiderpartiet går fram i landet som helhet, men nedgången för Sosialistisk Venstreparti gör att detta inte räcker.

Men det finns ett tydligt lysande undantag - Trondheim. I Norges tredje största stad sitter den rödgröna majoriteten kvar. Arbeiderpartiet stannar på rekordresultatet 43,9 procent - en ökning med mer än 13 procentenheter. Detta är till och med bättre än de mycket positiva opinionsmätningar som kommit de senaste veckorna.

Kommunstyrelseordförande Rita Ottervik förklarade häromdagen till Dagsavisen att Arbeiderpartiet i Trondheim är "lite rödare" än i landet i stort, och säger till NRK nu i kväll att orsaken till valsegern är att man kunnat leverera politiskt.

Trondheims högerorienterade dagstidning Adressavisen kallar staden "Annerledesbyen" - Annorlundastaden. Jag har tidigare beskrivit hur de lokala fackförbunden i Trondheim beslutade att sätta upp en kravlista för att ge sitt stöd till partierna med återkommunalisering högst på programmet. Därigenom kom Trondheim att bli skyltfönstret för den rödgröna politiken, och inspiratören till den rödgröna alliansen "Nytt flertall" i 2005 års stortingsval.

De rödgröna i Trondheim införde kommunal fastighetsskatt och har använt det till att bygga ut välfärden. Trondheim är Norges enda större stad med full behovstäckning i barnomsorgen. Nu tar man nästa steg - att få full behovstäckning i äldreomsorgen.

I Trondheim vann de rödgröna, genom att väljarna såg effekterna av en progressiv kommunalpolitik. I resten av landet lyckades de rödgröna inte slå igenom. Den nyss återvalde ordföranden för Södra Tröndelags landsting (fylke) Tore O Sandvik säger att orsaken till att man vunnit i Trondheim och i hela södra Tröndelag är att man varit tydlig och stått för att man vill ha fastighetsskatten för att kunna bygga daghem och ålderdomshem. Mina norska vänner säger också att Jens Stoltenberg på riksnivå inte klarat av att kopiera Trondheimsmodellen tillräckligt mycket - han har tvingat SV att acceptera norska soldater i södra Afghanistan och på andra sätt inte klarat av att stå för den radikala politik som är det trönderska framgångskonceptet.

Det är nog dags för oss socialdemokratiska kommunpolitiker att åka på delegationsresor till Trondheim och lära oss hur man bedriver en radikal kommunalpolitik. Och både Jens Stoltenberg och Mona Sahlin kan nog få ut en hel del av att avlägga besök för att lära sig hur man kan vinna väljare genom att vara politiskt tydlig och vara stolt över att vara socialdemokrat.

söndag, september 09, 2007

En skola för jämlikhet

I onsdags kväll diskuterade Kvarngärdets socialdemokratiska förening det pågående rådslaget om skolpolitiken. Vårt svar finns här. Några axplock:
I rådslagsmaterialet saknas en beskrivning av hur det gått som det gått, historien bakom varför skolan ser ut som den gör: Hur socialdemokratins skolreformer under efterkrigstiden gav alla rätt till utbildning. Och hur nedskärningarna på 1990-talet försämrade standarden i den offentliga skolan och hur friskolorna därmed fick ett utrymme att locka över rikare föräldrars barn. Denna historieskrivning är helt grundläggande för att förstå de centrala skolpolitiska frågorna.
Det är oerhört märkligt att socialdemokraterna stått bakom kommunaliseringen och friskolereformen. Dessa förändringar har splittrat upp skolan och undergrävt jämlikheten. Friskolesystemet är ett stort problem för att uppnå klassutjämning. Barn till rikare föräldrar flyr undan och försvinner till friskolor. Skillnaderna mellan skolor växer. Skolan har blivit en affärsidé. Det har blivit omöjligt att planera långsiktigt i kommunerna.
Vi tror att vägen framåt är en minimilagstiftning som säkerställer kvaliteten i skolan. Den statliga styrning som finns i dag – Skolverkets granskningar av skolor – är fullständigt otillräckliga. Vi vill därför se tydliga miniminormer för vad eleverna har rätt till. Lärarna ska vara behöriga och klasstorlekarna rimliga, det ska finnas skolsköterska och kurator och så vidare. Detta ska anges i lag, som kommuner och friskolor är tvingade att följa och som kan prövas i länsrätterna.
Man sa att socialdemokraterna stod för en flumskola redan för 40 år sen. Men det verkliga flummet var när man skar ner i skolan på 1990-talet. Ibland band socialdemokratin också ris kring egen rygg genom att försvara nedskärningar med att eleverna måste få söka kunskap själva. De nya pedagogiska idéerna blev ett argument för nedskärningar, trots att idéerna inte alls syftade till det.

Hela skoldebatten har fastnat i de här frågorna om ”keps av” och ”mobil bort” de senaste åren – mycket skickligt från borgerligt håll. De egentliga och viktiga frågorna om segregationen, friskolorna och de växande klassklyftorna har försvunnit. Småfrågorna har tagit över, mycket för att vi inte klarat av att fokusera på dem i vår argumentation utan fallit i fällan att prata småfrågor i stället för ideologi.

Vi socialdemokrater har ansvaret för att föra tillbaka skolpolitiken till vad det egentligen handlar om – en skola för eliten eller en skola för alla? Men för att vara framgångsrika i den argumentationen måste vi börja med att kritiskt se på oss själva, och erkänna öppet att vi bär ett stort ansvar för hur nedskärningarna och friskolornas utbredning slagit mot den kommunala skolan.

Kultur, kreativitet och klass

Det ihållande regnet klarade inte av att hindra Uppsalaborna från att fira sin nittonde Kulturnatt med folkfest. Jag höll detta tal i samband med invigningen av Ljudbild Uppsalas scen vid S:t Eriks Torg:

Så är det Kulturnatt igen, för nittonde gången i ordningen. Kreativiteten flödar bland omkring 200 arrangörer – kulturarbetare och föreningar som utformat 520 programpunkter. I årets program hittar vi sång och musik, författaruppläsningar, matlagning, dans, film, museivisningar, yoga, vernissager, teater och mycket mycket annat. Från morgon till natt fylls Uppsala med kulturupplevelser.

Varmt välkomna till denna musikfest som arrangeras av Ljudbild Uppsala, musikföreningen KOM, Delirio do samba, Gloryfires och ABF med inbjudna samarbetspartners LO och SSU. Ljudbild Uppsala är en musikförening som gör det möjligt för våra lokala band att spela, och under dagen och kvällen bjuds vi på musik som görs här i Uppsala. Vi får här se mycket av bredden och mångfalden i vårt musikliv här i stan.

Jag tycker mig se det varje dag. Vår stad håller på att byta ansikte. Bara i år har vi sett hur fantastisk vår stad kan vara när vi smyckade den i festskrud i samband med Linnéfirandet.

De där underbara majdagarna då hela Uppsala kokade av energi, då den gröna mattan rullades ut över gågatan, då barnen blomsterparaderade till en Stadsträdgård fylld av prakt genom tulpanfestivalen, då Nytt liv och Linnaeus Väsen sattes upp på en jättescen på Vaksala Torg, då den japanske kejsaren kom på besök, då det här på S:t Eriks Torg var en stor 1700-talsmarknad med Linné närvarande i egen hög person.

Under de dagarna såg jag framför mig vad Uppsala faktiskt kan vara – en stad som vårdar sin historia och just genom detta också stiger fram som den moderna goda staden, just en sådan stad som de flesta nog faktiskt vill bo i. En stad där det händer saker, där kulturlivet och gatorna blomstrar, en stad fylld av spännande möten mellan gammalt och nytt.

Uppsala – som brukat vara en ganska sömnig småstad som töms under sommaren då studenterna lämnar staden – håller på att få en annan puls, ett annat liv. Vårt självmedvetande som stad växer. I takt med att konserthuset och resecentrum kommer på plats – våra nya profilbyggnader från 2000-talet som beslutades av den förra majoriteten – blir vi också allt mer medvetna om att Uppsala förändrats och förändras hela tiden. Det moderna Uppsala – en stor och ung småstad med ett rikt kulturliv håller steg för steg på att växa fram. Det betyder inte slutet för Uppsala som lärdomsstaden, tvärtom, det gör att lärdomen om hur man skapar en god stad tas till vara och att kreativitet och kunskap kan spira överallt i vår stad.

Men det räcker inte med dessa satsningar för att skapa den goda staden. Uppsala bär med sig en historisk uppdelning mellan öst och väst, en klassegregation stundtals lika skarp som gick det en verklig Berlinmur genom staden.

I Kåbo, Gränby, Centrum, Kvarngärdet, Sunnersta, Gottsunda, Nåntuna och Sävja lever människor sina liv, ofta utan särskilt mycket vetskap eller kontakt om villkoren hos den andre. De omkring 50 000 kommuninvånare som bor utanför staden lever ofta helt andra liv än de lever som bor i Uppsalas västra stadsdelar.

Det finns nog ingen mer revolutionär bok på det svenska språket än Statistisk Årsbok. Sida upp och sida ner berättar tabeller och diagram den nakna sanningen – Sverige är ett klassamhälle. Din bakgrund och ditt arbete avgör i mycket stor utsträckning vilka livschanser du har.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Arbetslösheten är stor i vissa stadsdelar, men närmast obefintlig i andra. I vissa av Uppsalas stadsdelar har nästan alla universitetsutbildning, i andra stadsdelar har nästan ingen det. Sjuktal, antalet böcker du läser och om du har råd med utlandssemester – allt är tätt förknippat med din klasstillhörighet. Och klassamhället dödar – skillnaden i livslängd mellan olika stadsdelar i Uppsala är närmare 10 år!

Om Uppsala ska bli en modern stad måste vi ta itu med klassamhället. Vi måste förbättra våra skolor och vår vuxenutbildning så alla får inte bara en utan många chanser att skaffa en bra utbildning. Vi måste genomföra en miljardsatsning på miljonprogrammet för att rusta upp hus i behov av renovering men också satsa på förenings- och kulturlivet i de förorter som fått stå åt sidan under tjugo-trettio år av kvartalskapitalism. Att som i dag försämra arbetslöshetsförsäkringen, halvera vuxenutbildningen och minska satsningarna på en kultur för alla för att betala skattesänkningar för de rika är stora steg i fel riktning.

I kväll är det fest, i kväll fyller vi S:t Eriks Torg med musik. De musikgenrer vi ska få höra här i kväll – gospel, samba och rock – har sina rötter i den musik som skapades av ättlingar till afrikanska slavar i Amerika. Och även om plantagernas gospel, favelornas samba och industristädernas rock inte direkt är kampmusik, är det folklig kultur skapad av människor som knappast släpptes in i konserthallarna annat än som tjänstefolk.

På Kulturnatten möter salongernas kultur gatornas och garagens kultur. Här på S:t Eriks Torg bidrar vi till Uppsalas ljudbild genom en rejäl musikfest. Varsågod, Uppsala, nu rockar vi loss!

söndag, augusti 26, 2007

EU-förnyel(s)e akut

Min sommardvala är slut och jag jobbar för fullt. Under en tid kommer jag dock att blogga mer på min nya temablogg EU-förnyel(s)e.

Denna temablogg är tillkommen på grund av det akuta behovet av en seriös debatt om arbetarrörelsens förhållande till den Europeiska Unionen och dess politik. För om den socialdemokratiska eftervalsdebatten lett till en tillnyktring på flera håll, har EU-debatten till och med blivit ännu mer stendöd än vanligt på senare tid. Det är hög tid att förnya den socialdemokratiska EU-politiken.

Klicka in!

måndag, juli 16, 2007

Bloggsemester

Då familjens sommarstuga inte precis håller högsta tekniska standard, kommer denne bloggare inte att kunna skriva så mycket de närmaste veckorna. Jag kommer med andra ord vara dewired ett tag.

På återseende!

Islamofobi i sommar-Sverige

Efter mitt senaste inlägg blev det en rätt livlig kommentarsdebatt med ganska läskiga undertoner. Vi får bland annat läsa att islamister "multiplicerar" sig fortast - ja, det står faktiskt så!

Tony Johansson (s) har redan skrivit det mesta som finns att skriva i den här frågan i den hårda debatten mellan Skånska Dagbladets centerpartistiska och socialdemokratiska ledarsidor. Här kan du hitta vidare till de första tre inläggen. Tonys andra inlägg hittar jag inte, men Lars J Erikssons svar finns här och Tonys avslutande inlägg hittar du här. Mycket läsvärt!

lördag, juli 14, 2007

Sionism och rasism

World Zionist Federation har gjort bort sig. De delade förra året ut Sveriges första Herzl Award - till en sverigedemokrat. Ted Ekeroth som fått priset är partiets kassör i Lund. Läs mer här och här.

När den svenska Sionistiska federationen insåg hur pinsamt detta var detta bad de Ekeroth att lämna partiet. Men de drog inte tillbaka priset. Och enligt Sydsvenskan tycker ordföranden Bo Sellmander att "Ekeroth gjort ett utmärkt arbete genom pro-israeliska demonstrationer och debattartiklar".

Visst finns en tradition av judehat inom de svenska högerextrema grupperna, men jag är ändå inte förvånad över att en sverigedemokrat kan känna sig hemma i sionismen. Dagens statssionism säger att Israel är en judisk stat - inte en stat för alla dess medborgare. För den som själv med egna ögon sett hur palestinier behandlas - på de ockuperade områdena Västbanken, Gaza och östra Jerusalem såväl som i det egentliga Israel - är det inte svårt att se sionismen som en form av rasism.

Nu ska man dock passa sig för att dra det så långt. Sionism är judisk nationalism, helt enkelt, och precis som här i Sverige är många israeler inte alls fientliga till andra bara för att de älskar sitt land. Det läskiga i Israel är att grundlagen i sig diskriminierar andra folkgrupper - ett tankesätt vi lämnat för ganska länge sen. Det blir inte fred i Mellanöstern förrän världens sionistiska grupper tar ställning för alla israelers mänskliga rättigheter och slutar se sverigedemokrater som ideologiska fränder.

torsdag, juli 12, 2007

S måste sluta krypa för EU

Sådärja, nu är min och Anna Hedhs artikel om det nya EU-fördraget inne på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Vad tycker ni? Låt debatten börja!

Nu startar dessutom omprövningen av utbildningspolitiken. Läs mer här.

tisdag, juli 10, 2007

Kunskap, kultur och demokrati i skolan

Det finns en längtan efter något mer. Folk vill diskutera mer och djupare än att bara prata om ordningsbetyg och mobiltelefoner i skolan. Det är min känsla på Ordfront Gotlands seminarium om "Kunskap, kultur och demokrati i skolan".

Vi diskuterar sällan skolan på djupet - vi diskuterar skolans former. Den ideologiska kamp om synen på kunskap som ligger bakom skolpolitiken diskuteras sällan eller aldrig.

Läsforskaren och skolutredaren Bo Sundblad beskrev detta genom att peka på hur det gamla 1-5-betygssystemet byggde på en människosyn där 31% av eleverna misslyckas, och det är naturens ordning. Den skolreform som genomfördes på 90-talet handlade i stället om att 15-16-åriga elever faktiskt kan tillägna sig den kunskap som grundskolan ska förmedla, och ger rätten till eleverna till att få denna kunskap.

90-talets skolreform innebar att man lade ett oerhört ansvar på skolan. Sundblad menade att denna reform utsatts för konsekvent sabotage från stora delar av yrkeskåren.

Professorn i pedagogik Gunnar Berg beskrev de olika kunskapssyner som råder på olika skolor och styr arbetet i vardagen. Han menar att ska man utveckla skolan måste man fokusera på den kultur som råder på olika skolor - en utveckling underifrån. Och Fryshuschefen Anders Carlberg anklagade regeringen för att inte ha en susning om hur man skapar ordning i skolan på riktigt. Han menade att knepet är att värva busarna och göra dem till ordningsmän. Politikerna frågar vad skolan och föräldrarna gör, ingen frågar vad som händer i ungdomskulturen.

Detta seminarium var bara början på en bredare diskussion om skolan. Men ingen sade något om skolans resurser - under femton års tid har antalet vuxna i skolan minskat vilket minskat utrymmet för pedagogiskt arbete. Samtidigt som klyftorna i samhället ökat och belastningen på föräldrarna ökat i ett samhälle som rusar i allt snabbare takt.

Världens bästa välfärd kräver höga skatter

Jag sitter på socialdemokraternas ekonomiska seminarium där Jan Södersten, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet, hårt kritiserat den borgerliga regeringens rabatt för attraktiva villor genom den nya fastighetsbeskattningen. Han beskriver det som ett "mordförsök på skattereformen".

Magdalena Andersson och Jan Larsson har presenterat den skattepolitiska rapport de gjort för Arbetarrörelsens Tankesmedja. Grunden är att vi ska ha "ett fortsatt högt skatteuttag", de öppnar även för att "den demografiska utvecklingen [kan] kräva att skattenivåerna höjs ytterligare".

Magdalena Andersson säger att "det är möjligt att vi inte förstod EU:s möjlighet att påverka länders skatter när vi gick med i EU" och påpekar att EG-domstolen får ett ökat inflytande över länders skatter. Ytterligare ett argument att krypa upp ur EU-skyttegravarna och fundera över hur vi ser på EU:s växande makt över politiken.

Efter att ha snabbläst rapporten står det klart att rapportförfattarna vill ha "en minst lika hög fastighetsskatt som idag [alltså innan sänkningen från 2008]". Rapportförfattarna vill föra in fastighetsskatten i preliminärskatten så folk slipper få stora räkningar i efterhand och de vill göra skatten mer förutsägbar. De diskuterar även en återinförd förmögenhetsskatt, med ett "rejält ansiktslyft", men öppnar också för andra alternativ för att höginkomsttagarna ska finansiera denna skattesänkning. De säger att "det är svårt att hitta bärande argument mot principen om lika beskattning oberoende av inkomstkälla" vilket konkret innebär att jobbavdraget bör avskaffas.

Rapporten klingar alltså väl med Mona Sahlins besked från igår att socialdemokratin vill "återställa rättvisan". Det finns också några nyheter i rapporten. Andersson och Larsson vill se över nivån på kapitalbeskattningen - sannolikt till följd av den pågående diskussionen om det är rätt att kapital bara beskattas med 30% medan höga inkomster beskattas med mer än 50%. De vill ha ett skattegolv som gör något åt assymetrin i budgetsystemet. Och de vill ta hårdare tag mot skattefusket - som är betydligt större än bidragsfusket. Ordning och reda.

Rapportörerna diskuterar även en het potatis - att överföra delar av den kommunala beskattningen till staten. Det är ett intressant förslag - visst ställer medborgarna krav på nationell likvärdighet och nog skulle det öka jämlikheten om inkomstskatten blev densamma i Danderyd som i Norrlandskommunerna. Detta skulle också undanröja en stor mängd problem. Men det är i så fall mycket viktigt att kommunerna har rätt att själva taxera utöver grundnivån för att välja en högre standard om medborgarna så vill - annars blir kommunalpolitiskt engagemang näst intill meningslöst eftersom politikerna skulle sakna ekonomiska muskler att genomföra viktiga reformer.

Rapporten är läsvärd och tar upp många viktiga frågeställningar. Men omvärldsanalysen saknar en verklig analys av hur förändringarna av den svenska modellen under 80- och 90-talen påverkar förmögenhetsfördelningen. Klyftorna har vuxit dramatiskt sedan 80-talet vilket i sig bör leda till en diskussion om hur vi beskattar kapitalinkomster och förmögenheter. Det pågående fastighetsprisracet fortsätter öka klyftorna mellan dem som har och dem som inte har.

Själv vill jag införa återinföra förmögenhetsskatten, slopa rabatten på attraktiva villor, avskaffa förvärvsavdraget, införa en direktörskatt på höga inkomster och införa en progressivitet i kapitalbeskattningen. Och i likhet med Jan Södersten skulle jag gärna vilja återinföra arvs- och gåvoskatten om det går. Så får vi mer resurser för att göra mer för att minska de sociala och ekonomiska klyftorna i vårt land.

måndag, juli 09, 2007

Socialdemokraterna - ungdomarnas parti

"Sverige har råd med rättvisa." Så avslutade Mona Sahlin sitt tal i Almedalen. Undrar var hon fick det ifrån.

Mona Sahlin lanserade en ungdomspanel i sitt tal. Trettio ungdomar, med och utan ett partipolitiskt engagemang, ska bidra med sina åsikter och förslag till utvecklingen av partiets politik.

Två av dessa ungdomar fick själva hålla appeller under Monas tal. Det var uppenbart att ingen pressekreterare korrat deras tal i förväg - Emelie Lanninges angrepp på betygen var alldeles för hårt för det. Det är uppenbart för alla att Mona menar allvar med att hon är en lyssnande ledare - att man har två öron och en mun för att man ska lyssna mer än man talar.

Genom att vända sig till ungdomar visar Mona dels att hon vill förnya, men hon avslöjar också att regeringens politik är ungdomsfientlig. Det är inte vi ungdomar som vinner på avskaffad fastighets- och förmögenhetsskatt. Det är vi som förlorar när klyftorna växer.

Storstädernas ungdomar är också en strategiskt central grupp att vinna för socialdemokratin. För trots stigande opinionssiffror ligger socialdemokratin fortfarande under i Stockholm. Genom att ta striden om allmännyttan, om miljöpolitiken och om rätten till ett arbete med en lön man kan leva på visar socialdemokratin att den står på den ungdomsgenerations sida som är den första i modern tid att få det sämre än sina föräldrar.

Mona Sahlin valde i sitt tal att ta strid i de centrala politiska frågorna. Hon meddelade att socialdemokratin vill "återställa rättvisan". Och hon vill göra det "med alla som tror på solidariteten som ledstjärna för politiken". Det ni, borgerliga chefredaktörer!

Bibliotek lönar sig

Svensk Biblioteksförening presenterade i eftermiddags en rapport om bibliotekens samhällsekonomiska nytta. Bra och nödvändigt så som dagens samhälle ser ut, men många påpekade också på seminariet att denna rapport bara tar upp delar av den nytta som biblioteken ger. Biblioteken är en nödvändig och viktig del av kunskapssamhällets infrastruktur. Läs rapporten här.

Är ni på Gotland i veckan, missa inte Klubb Feber i morgon kväll!

Föga hopp för högeralliansen

Oj, oj, oj. Hur sjutton kunde de vinna?

Det var vad jag tänkte när jag lyssnade på Almedalsveckans enda arrangemang med den borgerliga alliansen - ett seminarium med de fyra borgerliga ungdomsförbundsordföranden.

De satt och pratade om att alliansen måste sluta använda socialdemokratisk retorik och måste börja "driva idéer". Dessa "idéers" innehåll beskrevs ganska bra av LUF:s Frida Johansson Metso som inledde sitt avslutningsanförande med att säga ordet "kloning". För de tre ungdomsförbundsordförandena till höger om henne hade då redovisat sina "idéer", som var att sänka skatterna för de rika (KDU:s Ella Bohlin), att försvaga facket (MUF:s Niklas Wykman) och att införa marknadshyror (CUF:s Magnus Andersson).

När de unga borgarna får tänka själva, fria från PR-konsulterna, så är tankarna mörkt, mörkt blå. Som Stig-Björn Ljunggren sade så får de nog välja sig ett nytt folk om de ska ha någon chans att få igenom det där.

Vi socialdemokrater förlorade valet 2006 på att moderaterna framstod som bättre sossar än vi. Nu har medborgarna sett att det var ett PR-trick, och ångrar sig. Då sitter de nyliberala ungdomsförbunden och ylar i takt om att de vill ha mer högerpolitik. Jag skrattar hela vägen till valbåset.

Storebror ser dig?

Min Almedalsvecka börjar på biblioteket. Svensk Biblioteksförening har en kampanj och jag har tagit på mig en Library Lovers-knapp.

Inne i biblioteket hade Ordfront ett fullsatt seminarium under rubriken "Övervakning - snart i ett hem nära dig". Paneldeltagarna Agneta Lindblom Hulthén, Urban Löfqvist och Alice Åström och moderatorn Anna Wigenmark gav sina perspektiv på det framväxande övervakningssamhället. Seminariet var en obahaglig väckarklocka.

Min reflextion blev att kritiken mot övervakningssamhället i stor utsträckning uteblir därför att vi svenskar har en stark tilltro till staten. En viktig orsak till detta är att folkhemsbygget gett oss en bild av staten som god - på folkets sida. Baksidan av denna tilltro till staten är att våra valda representanter kan göra mycket innan folk riktigt reagerar på vad som är i görningen.

Folkhemsbygget byggde på att folkrörelserna gick in i staten och gjorde om den. Bland annat såg vi till att skapa en öppenhet som är unik i världen. Enligt Lindblom Hulthén skäms många poliser och åklagare över att vara "sämst i klassen" i jämförelse med sina internationella kolleger - vanliga medborgare kan till och med läsa statsministerns post. Mer om seminariet på Journalistförbundets hemsida.

I eftermiddag ska jag kila på seminarium om bibliotekens förtjänst. Återkommer.