måndag, september 18, 2006

In i dimman

På morgonen när jag vaknar upp efter den borgerliga valsegern ligger en tjock dimma över Sverige. Det motsvarar ganska väl min sinnesstämning.

Vi har förlorat i riket - dock med en knapp marginal. Vi har förlorat i Uppsala kommun - där moderaterna nu är största parti - och i Uppsala läns landsting. Sverigedemokraterna har fått ett mandat i Uppsala kommunfullmäktige liksom på så många andra platser.

Visst har vi ökat med 7 procentenheter och fått egen majoritet i mitt eget valdistrikt Södra Kvarngärdet och visst har jag med största sannolikhet blivit invald på ersättarplats i kommunfullmäktige. Men det är klen tröst när vi nu möter ett systemskifte på alla nivåer.

I ett sådant här läge är det viktigt med sjukdomsinsikt. Det finns viktiga faktorer bakom valförlusten som ligger utanför vår direkta kontroll - exempelvis mediamakten, folkpartiets dataspionage på s-valrörelsen och Reinfeldts skickliga skådespelarinsats som ledaren för ett "nytt arbetarparti" - men jag är övertygad om att valresultatet är en socialdemokratisk valförlust mer än en borgerlig valseger.

Väljarna har inte röstat på högern för att de vill ha högerpolitik, de har tröttnat på en socialdemokrati som inte levererar den socialdemokratiska politik väljarna vill ha. Bäste sossen vinner valen i Sverige, och i år tyckte tillräckligt många väljare att Fredrik Reinfeldt var en bättre sosse än Göran Persson.

Jag har redan tidigare gett mina huvudförklaringar till detta - underlåtelsen att erkänna arbetslösheten som problem och Göran Perssons impopularitet inom väljarkåren. Ali Esbati har på ett bra sätt vidareutvecklat hur dessa båda faktorer sammanfaller. Göran Persson och gänget runt Göran Persson har inte klarat av att gå i opposition mot samhällets orättvisor, utan har ägnat valrörelsen åt att försvara en misslyckad regeringspolitik.

Vi har diskuterat om arbetslösheten är hög eller jättehög, och de borgerliga spindoktorerna har lett i mjugg. Socialdemokraterna har sagt till sina väljare att arbetslösheten inte är något problem, att jobben kommer och att det går bra för Sverige. Det må vara sant, men det har placerat oss i en hopplöst defensiv position där högern framstått som de som värnar om sysselsättningen. Och då har det inte spelat någon roll att det rent sakligt ligger mycket i Statsrådsberedningens verklighetsbeskrivning och att högeralliansens politik bara handlar om att rea ut arbetskraften med sänkta skatter och sänkta löner - vi har framstått som garanten för bibehållet hög arbetslöshet.

På detta avgörande sätt är det betydelsefullt att Göran Persson nu avgår. Men det är lika betydelsefullt nu att klargöra att ett tungt ansvar vilar på dem som tillsammans med partiordföranden aldrig förvaltade kongressbeslutet att avskaffa 4-procentsmålet och sätta kampen för arbete åt alla högst upp på dagordningen in i valrörelsen. Det var gänget kring Göran Persson som aldrig utformade någon handlingsplan för full sysselsättning och som ihärdade i detta trots att valarbetare runt om i hela landet såg att argumentationen om sysselsättningen inte höll. Stoltheten över vad man åstadkommit gick över i en nöjdhet med sakernas tillstånd. Väljarna tog konsekvensen av detta i vallokalerna.

Vi har alla skäl att noggrant studera vad Sten Johansson skrev i DN härom dagen. Han beskriver det systemskifte som skett i den ekonomiska politiken, för vilken Göran Persson varit "främste proselyt och apostel". Att arbetslösheten fortsatt vara hög mitt i högkonjunkturen hänger samman med en ekonomisk politik som haft fyra procents öppen arbetslöshet som nedre gräns för att inte inflationen ska sticka iväg. För Persson och gänget kring honom har programtexterna om full sysselsättning bara varit fagra ord - politiken har varit att förvalta en normpolitik som haft hundratusentals arbetslösa som förutsättning.

Om socialdemokratin ska ha en chans att göra en comeback med ett ungt och fräscht gäng om fyra år, måste vi ta till oss denna kritik. Då är vårt svagaste kort i denna valrörelse - utanförskapet - återigen vårt starkaste. För högern kommer inte klara av att skapa full sysselsättning eftersom de kommer att bedriva precis samma normpolitik som den avgående regeringen. Den stora skillnaden blir att den borgerliga politiken tvingar in en del av grupperna i utanförskap i låglönejobb - vi får "working poor" i Sverige. Följden blir också att löner och sociala villkor dras ner för en större grupp arbetare inom privat och snart-också-privat tjänstesektor.

Jag trodde aldrig på dem som sade att socialdemokraterna behöver en tid i opposition för att kunna förnya sig och ta nya tag. Men nu är vi här, och vi kan konstatera att de s-väljare som svängt över till de nya moderaterna är extremt lättrörliga. De kommer tillbaka om vi har ett budskap som håller, som talar till deras verklighet.

Låt oss konstatera att vi misslyckades med sysselsättningen och utforma ett handlingsprogram för arbete åt alla. Och använda detta till att möta den borgerliga systemskiftespolitiken med kraft.

6 kommentarer:

jx sa...

Tack för bla bloggande under valrörelsen. Jag är inte partimedlem någonstans och inte gjort speciellt mycket för att övertyga folk i valrörelsen. I veckan tar jag mitt ansvar och inställer mig vid närmaste socialdemokratiska partikontor för att bli medlem och erbjuda mina tjänster. Jag är beredd och brinner för att jobba stenhårt politiskt framöver. Låt oss vända detta till något positivt. Kravet "Ett Alliansfritt Sverige" kommer snart höras runt om i Sverige. Nästa valrörelse blir underbar.

Jeanette Stojic sa...

Hej du. Jag drömde om dig inatt, drömde om din blogg. Hoppades att du kunde få mig på bättre humör, då jag nu (även om jag hela tiden trodde det) känner mig nerklubbad av moderaternas valseger. Och det gjorde du... som alltid! Nu har vi fyra år i opposition och fy fan vad jag ska skrika och skriva. Kram

Sven Elander sa...

Tack för en bra analys! Min förhoppning är att de kommande fyra åren ska få Sverige att vakna. Jag har i alla fall gjort det nu. Jag tänker ägna de närmsta fyra åren åt att kämpa för ett alliansfritt Sverige.

håkan ericson sa...

Ja, så kan det gå när man inte inser att samtiden helt sprungit ifrån den egna politiken. Sosserörelsen har inga relevanta svar på samtidens problem - eftersom ni inte förmått förnya er politik.

Jag önskar ditt parti lycka till med eftervalsdebatten och med den ideologiska renoveringen. Min gissning och förhoppning är att partiet kommer att rämna i mer än en söm under den processen.

De vänsteridealistiska strömningar, späckade med nattstånden nostalgi (du läste säkert Ernst Wigforss sondotters upprop för Alliansen på debattsidan i torsdagens DN: "S-politiken skulle gjort farfar Wigforss bestört" http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=572431) har ju absolut ingenting gemensamt med den politik som exempelvis LO-folket i energiintensiv industri kommer att kräva. Eller den politik för större egenmakt genom lägre inkomstskatt som ALLA löntagare rättmätigen borde efterfråga.

Du vet väl vad Michail Gorbatjov viskade i örat på Erich Honecker i oktober 1989, då DDR firade 40-årsjubileum bara en månad före murens fall: "Historien förlåter inte den som kommer för sent..."

Micke den andre sa...

"Historien förlåter inte den som kommer för sent..."
------------------------

Men den förlåter nasaren som byter kostym för att ta sig innanför dörr´n?

Ja kanske det.Om inte annat gör Gud det.
Nasare är trots allt bara nasare.

Ni får 4 år och vägen kommer att bli guppig.

Det lovar vi er.

Är det demokrati idag föresten?

Det var ju inte det igår.

Klas Corbelius sa...

Jag håller med. Vi vann dock i min kommun - Norrköping, men det var mycket knappt. Det ska dock bli kul att se vad kommunalråd Lars Stjernqvist kan göra...