In i dimman

På morgonen när jag vaknar upp efter den borgerliga valsegern ligger en tjock dimma över Sverige. Det motsvarar ganska väl min sinnesstämning.

Vi har förlorat i riket - dock med en knapp marginal. Vi har förlorat i Uppsala kommun - där moderaterna nu är största parti - och i Uppsala läns landsting. Sverigedemokraterna har fått ett mandat i Uppsala kommunfullmäktige liksom på så många andra platser.

Visst har vi ökat med 7 procentenheter och fått egen majoritet i mitt eget valdistrikt Södra Kvarngärdet och visst har jag med största sannolikhet blivit invald på ersättarplats i kommunfullmäktige. Men det är klen tröst när vi nu möter ett systemskifte på alla nivåer.

I ett sådant här läge är det viktigt med sjukdomsinsikt. Det finns viktiga faktorer bakom valförlusten som ligger utanför vår direkta kontroll - exempelvis mediamakten, folkpartiets dataspionage på s-valrörelsen och Reinfeldts skickliga skådespelarinsats som ledaren för ett "nytt arbetarparti" - men jag är övertygad om att valresultatet är en socialdemokratisk valförlust mer än en borgerlig valseger.

Väljarna har inte röstat på högern för att de vill ha högerpolitik, de har tröttnat på en socialdemokrati som inte levererar den socialdemokratiska politik väljarna vill ha. Bäste sossen vinner valen i Sverige, och i år tyckte tillräckligt många väljare att Fredrik Reinfeldt var en bättre sosse än Göran Persson.

Jag har redan tidigare gett mina huvudförklaringar till detta - underlåtelsen att erkänna arbetslösheten som problem och Göran Perssons impopularitet inom väljarkåren. Ali Esbati har på ett bra sätt vidareutvecklat hur dessa båda faktorer sammanfaller. Göran Persson och gänget runt Göran Persson har inte klarat av att gå i opposition mot samhällets orättvisor, utan har ägnat valrörelsen åt att försvara en misslyckad regeringspolitik.

Vi har diskuterat om arbetslösheten är hög eller jättehög, och de borgerliga spindoktorerna har lett i mjugg. Socialdemokraterna har sagt till sina väljare att arbetslösheten inte är något problem, att jobben kommer och att det går bra för Sverige. Det må vara sant, men det har placerat oss i en hopplöst defensiv position där högern framstått som de som värnar om sysselsättningen. Och då har det inte spelat någon roll att det rent sakligt ligger mycket i Statsrådsberedningens verklighetsbeskrivning och att högeralliansens politik bara handlar om att rea ut arbetskraften med sänkta skatter och sänkta löner - vi har framstått som garanten för bibehållet hög arbetslöshet.

På detta avgörande sätt är det betydelsefullt att Göran Persson nu avgår. Men det är lika betydelsefullt nu att klargöra att ett tungt ansvar vilar på dem som tillsammans med partiordföranden aldrig förvaltade kongressbeslutet att avskaffa 4-procentsmålet och sätta kampen för arbete åt alla högst upp på dagordningen in i valrörelsen. Det var gänget kring Göran Persson som aldrig utformade någon handlingsplan för full sysselsättning och som ihärdade i detta trots att valarbetare runt om i hela landet såg att argumentationen om sysselsättningen inte höll. Stoltheten över vad man åstadkommit gick över i en nöjdhet med sakernas tillstånd. Väljarna tog konsekvensen av detta i vallokalerna.

Vi har alla skäl att noggrant studera vad Sten Johansson skrev i DN härom dagen. Han beskriver det systemskifte som skett i den ekonomiska politiken, för vilken Göran Persson varit "främste proselyt och apostel". Att arbetslösheten fortsatt vara hög mitt i högkonjunkturen hänger samman med en ekonomisk politik som haft fyra procents öppen arbetslöshet som nedre gräns för att inte inflationen ska sticka iväg. För Persson och gänget kring honom har programtexterna om full sysselsättning bara varit fagra ord - politiken har varit att förvalta en normpolitik som haft hundratusentals arbetslösa som förutsättning.

Om socialdemokratin ska ha en chans att göra en comeback med ett ungt och fräscht gäng om fyra år, måste vi ta till oss denna kritik. Då är vårt svagaste kort i denna valrörelse - utanförskapet - återigen vårt starkaste. För högern kommer inte klara av att skapa full sysselsättning eftersom de kommer att bedriva precis samma normpolitik som den avgående regeringen. Den stora skillnaden blir att den borgerliga politiken tvingar in en del av grupperna i utanförskap i låglönejobb - vi får "working poor" i Sverige. Följden blir också att löner och sociala villkor dras ner för en större grupp arbetare inom privat och snart-också-privat tjänstesektor.

Jag trodde aldrig på dem som sade att socialdemokraterna behöver en tid i opposition för att kunna förnya sig och ta nya tag. Men nu är vi här, och vi kan konstatera att de s-väljare som svängt över till de nya moderaterna är extremt lättrörliga. De kommer tillbaka om vi har ett budskap som håller, som talar till deras verklighet.

Låt oss konstatera att vi misslyckades med sysselsättningen och utforma ett handlingsprogram för arbete åt alla. Och använda detta till att möta den borgerliga systemskiftespolitiken med kraft.