Social Democracy / Socialdemokrati

Under båda de två senaste regnsomrarna har jag befunnit mig på Balkan i slutet av juli. Sol och värme har kombinerats med upplevelser och fördjupad förståelse av de ex-jugoslaviska samhällena. I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades.  Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen.  Etnisk rensning är hatets slutpunkt ...

Det har redan vänt. Sedan Julius Caesar bestämde att nyåret inföll vid den första fullmånen efter vintersolståndet år 45 före vår tideräknings början så har den västerländska civilisationen alltid kunnat inleda året när det redan går mot ljusare tider. Men går det att säga samma sak om samhällsutvecklingen? En av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) bestående insatser förutom att a-kassan nu kostar mer och ger ett sämre skydd var att begåva det svenska språket med ordet ”skitår”. Nu ledde inte finanskrisen till några skitår för den borgerliga regeringen, utan blev tvärtom ett bra sätt att skylla ifrån sig när skattesänkningarna inte gav de utlovade jobben. I stället blev 2010 ett riktigt skitår för oss som står till vänster. Förutsättningarna var inte alls dåliga när året tog sin början. I december 2009 var upprördheten stor över utförsäkringarna av sjuka människor och klimatmötet i Köpenhamn väckte engagemang. När tågen stod stilla under fimbulvintern i jan...

"Jag är svensk tills jag gör något fel" sade Gülay Yüksel till mig i förra veckan. "Precis som Ludmila var svensk tills det avslöjats att hon dopat sig". Gülay var en av de som ordnade demonstrationen mot mäns våld mot kvinnor i samband med Tubay Mavis begravning . Gülay och andra har gång på gång försökt få folk att förstå en grundläggande fråga: Tubay Mavi var inte en isolerad, beslöjad och nedtryckt människa som inte kunde språket. Hon var uppvuxen och utbildad i Sverige, hon levde sitt liv i det svenska samhället. Hon blev slagen och slutligen dödad av sin make - precis som alltför många andra kvinnor i Sverige. Visst var både Tubay och hennes make kurder, men det våld Tubay utsattes för är ett våld som drabbar kvinnor överallt i världen och som drabbar tiotusentals svenska kvinnor varje år. Som Gülay skriver i en kommentar på sitt mycket läsvärda blogginlägg i frågan : Oavsett hennes makes bakgrund, så slog han inte henne av hedersrelaterade skäl, han slog hen...