tisdag, augusti 14, 2012

Allas rätt till eget skapande

I lördags hade jag äran att hålla tal på Runös röda kulturfestival i egenskap av kulturpolitiskt ansvarig för Arbetarnas Bildningsförbund. På begäran publicerar jag här talet i sin helhet:
Tack för inbjudan att vara här på Runös röda kulturfestival – en viktig händelse i svensk arbetarrörelses historia.

För något håller på att hända. Fler och fler förstår att ska det finnas en arbetarrörelse räcker det inte med att prata lagar, avtal och socialförsäkringar med tekniska termer så vi storknar. Ska vi nå människors hjärtan behövs det något annat.

Kulturen är central för alla som vill påverka ett samhälle. Kulturella yttringar – musik, litteratur, film, bildkonst osv – kan uttrycka människors hopp och längtan och inspirera till förändring. Men de kan också konservera och passivisera.

Det svenska tidiga 1900-talet var en tid av kulturell förändring. Folkskolan och arbetarklassens bildningsarbete gav fler människor makten över ordet, och många använde denna makt till att uttrycka bristerna i dåtidens samhälle. Ivar Lo-Johansson skildrade statarsystemet och bidrog till att skapa ett politiskt tryck för att avskaffa det. Arbetarsånger, proletärförfattare och –målare gav arbetarrörelsen ett kulturellt uttryck och ett självförtroende där det dånade i rättens krater.

Också 60- och 70-talen var tider av kulturell förändring, och också då syntes samhällsförändringen ofta först i kulturen. 1968 skildrade Sara Lidman villkoren för arbetarna på LKAB i boken Gruva, året efter gick de ut i vild strejk för att förändra sina villkor – något som i sin tur skapade trycket som ledde till 70-talets arbetsrättsliga reformarbete.

Idag lever vi i ett samhälle som rör sig allt längre bort från arbetarrörelsens grundläggande värdering att friheten aldrig kan vara en realitet om den inte är en rättighet för alla.

Otrygga anställningar är vardag särskilt bland unga på en arbetsmarknad där springvick, bemanningsföretag och projektanställningar fått breda ut sig. Varje år dör omkring 50 personer på jobbet i Sverige – de allra flesta anställda inom LO-yrken – och stress och utbrändhet har blivit till folksjukdomar. De sociala klyftorna växer snabbt, när skattesänkningarna betalas genom neddragningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Bostadsbristen tilltar, liksom kön till socialkontoren. Men dessa berättelser återfinns sällan i de stora massmedierna eller i den kommersiella kulturen.

I dag styr tillgången på pengar i hög grad vilket utrymme din berättelse får i den offentliga debatten. De som har råd att köpa PR-konsulter och annonsplatser och de som äger de stora medieföretagen har stora möjligheter att sätta dagordningen. Arbetarrörelsens uppdrag att förstärka och fördjupa demokratin och verka för ett samhälle där människovärdet går före marknadsvärdet är aktuellare nu än någonsin.

Arbetarrörelsen har makten att ge fler människor möjlighet till eget skapande och att stödja kulturverksamhet som låter fler berättelser synas. Vi kan ge människor möjligheten att berätta om hur det är att vara exempelvis tillfälligt anställd, arbetshandikappad eller papperslös i Sverige i dag.
Och alla måste ha rätt att utöva, uppleva och diskutera kultur. Ingen ska behöva känna sig nervös och utesluten för att man inte vet vad alla författare heter. För att man inte är fin nog.

Arbetarrörelsen står inför oerhört stora utmaningar. De fackliga medlemstalen viker samtidigt som regeringens politik innebär ett krypskytte mot fackföreningsrörelsen. Behovet av att återta initiativet i samhällsdebatten och mobilisera för arbetarrörelsens värderingar är större än på mycket länge. Kulturen är en viktig del i detta strategiska arbete för att återta våra positioner.

Ingenting tydliggör behovet av att stärka arbetarrörelsens kulturarbete som vad som hänt med ordet ”arbetarklass”. Smaka på ordet – vad känner du?

Kanske ser du en man framför dig. Kanske är han ursvensk med rågblont hår, förmodligen arbetar han inom industrin eller byggsektorn och han har stora muskler. För så ser han ut på de tavlor som Albin Amelin och de andra klassiska arbetarmålarna gjorde – exempelvis den fresk man ser när man stiger in i LO-borgen på Norra Bantorget. Och så såg han ut i Ivar Lo-Johanssons romaner och i Stig Sjödins dikter.

Men det är inte den enda bilden av arbetarklassen. Den genomsnittliga medlemmen i ett LO-förbund är kvinna, och väldigt många medlemmar har en annan etnisk bakgrund än svensk. Hon arbetar för det mesta i offentlig eller privat tjänstesektor – kanske inom äldreomsorgen, kanske i en butik.
Men ändå vet jag inte hur många gånger jag varit tvungen att förklara för människor att arbetarklassen inte är ett historiskt fenomen – att det är något som i allra högsta grad finns. Uppfattningen att arbetarklassen dött ut är särskilt populär innanför tullarna i Stockholm.

Arbetarklassen lämnar så lite avtryck av sig i litteraturen och i konsten numera att den gamla bilden fortfarande lever kvar på näthinnan. Det gör att vår bild av arbetarklassen inte är uppdaterad. Och det får stora politiska konsekvenser.

Nu håller det redan på att hända saker inom litteraturen. En ny generation arbetarförfattare har inträtt på scenen i spåren av storsäljande uppväxtskildringar som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Vi får stifta bekantskap med författare som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Sara Beischer och Eija Hetekivi Olsson. Organisationer som Föreningen Arbetarskrivare vädrar morgonluft och ger ut allt mer spännande antologier med nya svenska arbetarförfattare varje år.

Hela serietecknargenren har förändrats fullständigt, och domineras idag av unga vassa pennor som formulerar samhällskritik i serieform – Liv Strömqvist, Sara Granér, Fabian Göransson, Nanna Johansson och så vidare. Och så satirtecknaren Robert Nyberg såklart.

Spännande saker händer också på hantverkets område, där kulturarvsbevarande och upprepning av gamla mönster ersätts av helt andra saker. Begrepp som subversiv slöjd, craftivism och kravallstickning blir allt vanligare. På den nya tidens väggbonader kan budskapen vara ”Homo Sweet Homo” eller ”Don’t Diet – Start a Riot”. Mode blir en form av motstånd, syjuntan en politisk mobiliseringsform och politiska studier och skapande verksamhet kan korsbefrukta varandra? Detta är en del av den internationella craftivism-trenden, där hantverk av olika slag utgör komplement till flygblad eller hemsidor för att föra fram politiska budskap. Med exempel som ”Body Count Mittens” - stickade vantar som berättar hur många som dött i Irakkriget - och en Sverigedräkt med hijab. Att ”långsamtwittra” budskap med korsstygn blir ett alternativ till ”slacktivism” – att visa sin ståndpunkt genom ”gilla” en Facebookstatus.

Samtidigt som allt detta händer, så är våra tidningsspalter och dessvärre ofta också vi själva väldigt upptagna vid det politiska spelet. Svensk politik har blivit som tv-serien West Wing – det viktiga är inte de politiska förslagen i sig utan hur de påverkar bilden av partierna och deras opinionssiffror. I den westwingiserade politiken är det inne med pr-byråer, det är ute med konkreta politiska reformer som kan förändra samhällets grundstrukturer.

För mig är arbetet med arbetarrörelsens kultur ett sätt att få oss att återigen se vår egen styrka. Att vi är många som tror på ett annat samhälle, och att vi måste uttrycka det på annat sätt än bara med ord.
Min dröm är att svensk arbetarrörelse ska bli en kulturrörelse på allvar. Att det egna skapandet ska vara en självklar del av arbetarrörelsens arbete. Som det var under en kort epok under 70-80-talen då Arbetarteaterförbundet byggdes upp och varje SSU-klubb med självaktning spelade och många gånger skrev egna politiska sånger.

ABF arbetar på fackföreningsrörelsens uppdrag med att bygga denna kulturrörelse, att stärka de kulturorganisationer vi har, att uppmana och inspirera fler medlemmar i LO-förbund till eget skapande. Vi jobbar nu med läsfrämjande arbete, med att ta fram en ny sångbok för arbetarrörelsen, vi stödjer lokala arbetarspel, vi stödjer viktiga kulturella insatser av olika slag.

Arbetarrörelsens främsta kulturpolitiska uppdrag är att stärka sådan kultur som främjar arbetarrörelsens värderingar. Detta för att en viktig del av arbetarrörelsens styrka ligger i att kunna hämta sin kraft ur kulturen. Vi behöver böckerna och filmerna och allt det andra som berättar om arbetande människors villkor inom och utanför arbetslivet. Vi behöver sångerna som inspirerar till kampen för ett samhälle sådant det skulle kunna vara.

Men samtidigt har arbetarrörelsen också en uppgift att stärka kulturens roll i allmänhet och att se till att kulturen kommer alla till del. Detta för att kultur i form av musik, litteratur, film, teater, bildkonst med mera spelar en viktig roll i våra liv, och för att det råder en kulturell ojämlikhet. Att se till att kulturen blir allas angelägenhet är ett centralt uppdrag för folkbildningen. Här spelar den allmänna kulturpolitiken i kommun, landsting och stat en avgörande roll likväl som de projekt för kultur i arbetslivet som fackföreningsrörelsen och ABF arbetar med.

I ABFs idéprogram skriver vi att ABFs kulturverksamhet har två dimensioner. Den ena är att ge människor förutsättningar för eget skapande som gör dem till aktörer i stället för enbart konsumenter. Den andra är att låta människor ta del av det redan skapade.

Det finns ingen motsättning mellan människors egna skapande och den professionella kulturen. Ju bredare basen är, desto större utrymme finns det för spets. Ju fler som själva utövar kultur, desto fler intresserar sig också för det smala, det avancerade, det experimentella. Och de många utövarna hämtar ofta sin inspiration från professionella kulturarbetare av olika slag, och för en del av dem som börjar utöva ideell kulturverksamhet att en dag få möjlighet att kunna leva på sin konst. Bredd och spets förutsätter varandra.

Samtidigt är det värt att notera hur stora delar av den kulturpolitiska debatten – inte minst på det lokala planet – handlar om utbudet av professionell kultur. Det handlar om pensionsvillkor för skådespelare och dansare, författaravtal, ombyggnader av operahus eller konstmuséer och så vidare. Detta är viktiga frågor av stor betydelse för kulturlivet – men om vi vill skapa en stor folklig uppslutning bakom en stark kulturpolitik måste den uppfattas som mer än en branschfråga på marginalen. Det måste vara en stor fråga om vilket samhälle vi vill ha.

För det så kallade verklighetens folk är i själva verket synnerligen ovanliga. Varenda en av oss. När de boende i en liten by någonstans i mellannorrland stolta sätter upp en sprudlande nyårsrevy för grannar och vänner. När de fjortonåriga tjejerna drar upp volymen på gitarrförstärkarna till max i Göteborgsförortens replokal. Och när den manlige arbetaren kopplar av den där tysta sensommarkvällen på den värmländska verandan med den tummade boken från arbetsplatsbiblioteket som öppnar alla dessa hissnande perspektiv.

Vår kulturpolitiska vision bör handla om ett bildat och kulturellt aktivt folk, en kultur som är självständig och kritiskt tänkande, ett demokratiserat kulturliv präglat av tillgänglighet och mångas delaktighet. Det är varken mer eller mindre än en vision om ett i grunden demokratiskt samhälle.

ABFs kulturpolitiska vision handlar om allas rätt till eget skapande. Detta hänger samman med våra värderingar som radikal folkbildningsorganisation - kulturen ska vara en angelägenhet för alla och den ska skildra de många människornas berättelser. Fler ska få möjlighet att skapa och skildra för att kunna förändra.

Vi vill ge bilder av hur människor kan förverkliga sina drömmar och vinna förståelse för andra genom eget skapande. Om hur samhället blir bättre om människor får möjlighet att släppa loss sin kreativitet och förverkliga sina bästa stämningars längtan.

Här har ni fem förslag som skulle öka den kulturella jämlikheten i Sverige:

-          Ett läslyft för Sverige
Läsklyftan ökar i Sverige och politiken på detta område går baklänges – resurserna till Kultur I Arbetslivet har avskaffats liksom det särskilda stödet till En Bok För Alla. Här måste resurser mobiliseras till ett läslyft för Sverige. Det behövs resurser för att jobba uppsökande genom läsambassadörer, arbetsplatsbibliotek och projekt såsom Läs för mig pappa. Samtidigt behöver arbetarrörelsen stärka sitt eget läsfrämjande arbete.
-          Stärk det egna skapandets roll i kulturpolitiken
Det borde vara uppenbart för alla att den professionella kulturutövaren börjar sitt engagemang som amatör, och att breddkulturen spelar en oerhörd roll i samhället i stort. Breddkulturen bör ha en lika självklar roll i kulturpolitiken som breddidrotten har i idrottspolitiken. Det handlar om resurser, erkännande och en infrastruktur i form av lokaler, utbildning via folkbildningen, ledare och annat. En central fråga är att höja de kommunala anslagen till folkbildningen. Det handlar också om att försvara folkrörelsernas frihet genom att värna rollen som röstbärare och värna om de generella anslagen – folkrörelsernas styrka är att driva sina medlemmars frågor och inte att utföra uppdrag åt det offentliga i en beställar-utförarrelation.
-          Avgiftsfri kulturskola för alla barn
Alla barn ska ha rätt och möjlighet att lära sig att utöva kultur – såväl inom ramen för skolan som inom någon form av avgiftsfri kulturskoleverksamhet, antingen i kommunal regi eller driven av studieförbunden.
-          Allkulturhus på alla orter
Ska alla få möjlighet att själva skapa och ta del av det redan skapade måste det finnas scener och mötesplatser. Alla orter bör ha någon form av allkulturhus där föreningar och grupper kan träffas, repetera, bilda sig och framföra sin konst. Detta kräver sällan att man bygger nytt – i första hand bör befintliga Folkets Hus och andra samlingslokaler ges resurser att utöka sin verksamhet och att konstnärligt utsmycka förortens och glesbygdens gemensamma rum.
-          Öppna upp institutionerna
Fri entré ska vara grundprincipen för alla offentliga museer, för att sänka trösklarna och låta dörrarna stå öppna för människor att ta del av kulturen. På många håll i landet är det vattentäta skott mellan de stora kulturinstitutionerna och det övriga kulturlivet på orten. Det är dags att bryta med detta, och skapa bred samverkan för ett starkare kulturliv där man aktivt söker upp och möter nya grupper som har ett lågt deltagande i kulturlivet. Alla offentliga kulturinstitutioner bör ha ett tydligt uppdrag att samverka med föreningsliv och breddkultur.

På arrangemang som denna röda kulturfestival tar vi nu de första stapplande stegen till att förena det vi klassiskt skilt åt i svensk arbetarrörelse – kultur och politik. Vår uppgift är att stärka kulturens roll i demokratin och demokratisera kulturen. För att skapa är att bjuda motstånd. Att bjuda motstånd är att skapa. Med eget skapande kan vi manifestera oss själva och vår syn på samhället. Möjligheten till en annan värld kan vara ett penseldrag bort.

Låt oss göra arbetarrörelsen till en kulturrörelse och låt oss ge alla rätt till eget skapande. Låt oss tillsammans skapa 2000-talet!

fredag, juli 27, 2012

Aldrig mer!


Under båda de två senaste regnsomrarna har jag befunnit mig på Balkan i slutet av juli. Sol och värme har kombinerats med upplevelser och fördjupad förståelse av de ex-jugoslaviska samhällena.

I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades. 

Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen. 


Etnisk rensning är hatets slutpunkt

Jag sökte skydd från det ihållande vårregnet på en restaurang vid en av Mostars huvudgator. Efter att ha beställt en pasta arrabiata och en Sarajevsko pivo såg jag ut över hus som fortfarande bar tydliga spår av kriget vid Jugoslaviens sammanbrott för femton år sedan.

När jag ätit upp min mat kom kyparen in med en öl till. Den visade sig vara beställd av mannen vid bordet bredvid, som var förtjust över att jag hade beställt hans hemstads lokalbrygd. Jag bjöd över honom till mitt bord och vi påbörjade en konversation som skulle pågå hela kvällen och inte sluta förrän restaurangen stängde.

Mannen visade sig vara ingenjör vid det bosnisk-muslimska telefonbolaget. Han skötte underhållet av ett av tre mobilnät i ett land där avsändaren av din teleräkning avslöjar din etniska tillhörighet. Det dröjde inte länge innan samtalet rörde sig in på den konflikt som fortfarande är ett blödande sår i staten Bosnien-Hercegovina.

Mannen framför mig hade föräldrar som kämpat med Tito mot såväl de tyska nazisterna som de inhemska motsvarigheterna ustaša, četniks och trettonde SS-divisionen. Han hade levt vad han beskrev som sina bästa fyrtio år i Jugoslavien.

När det multietniska landet splittrades drev min dryckesbroders oro för vad som skulle hända med hans barn honom till att sluta upp i den nybildade bosnisk-muslimska armén. Han berättade om hur han hotade FN-soldater för att köra in i Mostar med ammunition till de underutrustade bosniakiska styrkorna. Frontlinjen mot den kroatiska armén stod vid en gata en liten bit bort från restaurangen. Mannen pekade på kullarna ovanför staden som serberna avfyrade sina artillerisalvor från och beskrev hur kroaterna sprängde stadens stolthet – bron över floden Neretva.

Vi pratade länge om Bosniens bräckliga fred, där 90-talets krigsförbrytare delar makten mellan sig och upprätthåller den etniska splittringen. Det är ett fåtal som fortfarande har serbiska och kroatiska vänner – idag umgås barn och ungdomar av olika etnicitet inte med varandra. Områden som tidigare varit blandade mellan olika grupper är nu etniskt rensade. När man reser genom västra Hercegovina är de kyrilliska bokstäverna på vägskyltarna nästan undantagslöst överstrukna med tusch av människor som inte vill ha serberna där. Hatet från krigsåren lever fortfarande, blandad med sorgen över förlorade släktingar och vänner.


Jag tänker på Mostar denna hatets höst. När de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna lämnar Storkyrkan när kampen mot rasismen kommer på tal. När svenska kulturprofiler angriper kyrkan för att den står upp mot rasismen, eller skriver tidningskrönikor och hotar med att vi förlorar "vårt eget land" till muslimsk terror. När Vellingeungdomar kastar ägg och skanderar ”heil Hitler” och ”judesvin” mot judiska barn.

När Danmarks liberala statsminister vill riva bostadsområden där ”danska värden” inte gäller längre. När högerregeringen i Nederländerna stödjer sig på ett parti vars ledare vill förbjuda Koranen och står åtalad för hatbrott. När den franska presidenten avleder uppmärksamheten från de ekonomiska problemen genom att hetsa mot romer. När fascister marscherar på Budapests gator och vinner val. När högerextremister kastar molotovcocktails mot Prideparaden i Belgrad.

Högerextremismen får näring i rädslan för och hatet mot Den Andre – må det så vara muslimen, romen, juden, bögen eller flatan. Under decennierna närmast efter andra världskriget var det omöjligt att vinna folkligt stöd för en sådan politik – i Sverige såväl som i de flesta andra europeiska stater. En demokratins kultur och en gemensam välfärd byggdes upp utifrån den fasta övertygelsen att man aldrig mer ville uppleva de fasor krisen och kriget skapat.

När välfärdsstaten börjat vittra sönder och de sociala klyftorna vuxit har hatet återigen fått en grogrund. 80-talets främlingsfientliga våg av vit makt-musik, BSS-klotter, nedbrända flyktingförläggningar och Lasermannen fick den svenska högerextremismen att vädra morgonluft. Tjugo år senare har skickligt partibygge och pr-arbete lett till tjugo högerextrema riksdagsledamöter.

I varje samhälle där hatet får breda ut sig växer människors rädsla för varandra. Det tog ett tag innan de högernationalistiska idéer som vaknade till liv igen i det forna Jugoslavien nådde kokpunkten, men dagen kom då den etniska rensningen var ett faktum.

Krigen på Balkan är bara det senaste av otaliga exempel ur den europeiska historien på vad som händer när vi tappar förmågan att leva tillsammans trots våra olikheter. Övergivna ruinhus berättar historien om hur goda grannar kan förvandlas till bittra fiender.

När progressiva rörelser misslyckas i sin kamp för ett solidariskt och jämlikt samhälle är det andra krafter som vinner mark. Kulhålen i Mostars fasader påminner om varför vi aldrig får ge vika.

Artikeln är ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten den 15 oktober 2010.

lördag, mars 10, 2012

Folkrörelsesocialismens credo

Under vintern har jag föreläst om bildning och kultur i ett flertal olika sammanhang, och alltid återvänt till detta klassiska citat av ABFs grundare Richard Sandler. Jag tycker det beskriver i ett nötskal varför arbetarrörelsens kulturella gren - Arbetarnas Bildningsförbund - behövs som en radikal idérörelse och en bred folkbildningsorganisation.

För de avgörande samhällsförändringarna sker långtifrån alltid i riksdagsarbetet - de äger ofta rum på helt andra arenor. Om många människor samverkar, drar åt samma håll och vinner små framgångar på sina respektive fält blir helheten ofta större än delarna. Och grunden skapas för än större förändringar:
”Man må icke inbilla sig själv - ännu mindre andra - att ‘den sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan som hissas som tecken på att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka. Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud”

torsdag, januari 05, 2012

Hålet efter UppsalaDemokraten

När jag öppnar postfacket är det något som fattas. UppsalaDemokraten är inte där. Min lokala rödgröna tidning kom med sitt sista nummer vid årsskiftet och ersätts från och med denna vecka av ETC Stockholm.


Tidningens ägare Johan Ehrenberg [i papperstidningen] och dess politiska redaktör Fredrik Jansson har beskrivit situationen på ett bra sätt. Men som en av dem som engagerade mig djupt för att förverkliga drömmen om att återuppliva UppsalaDemokraten efter tio års bortovaro så vill jag ge en personlig kommentar.



Jag tror att de flesta som följt tidningen kan konstatera att den inte läggs ned för att den brast i kvalitet. Tvärtom, under de tjugotvå månader tidningen gavs ut innehöll den såväl förstklassig samhällsjournalistik, vassa kultursidor och opinionsjournalistik utöver det vanliga.


Jag är helt övertygad om att UppsalaDemokraten utan vidare hade kunnat ha en upplaga på 3 000-4 000 exemplar i veckan om den nått de samhällsmedvetna människor med hjärtat till vänster som den i huvudsak riktade sig till. När den väl nått den nivån, hade den haft resurserna för att utvecklas redaktionellt och öka upplagan än mer.


Men att ge ut en tidning handlar inte bara om att producera väl så förstklassiga och välredigerade texter av skickliga skribenter. Tidningen måste också nå sina läsare.


Här låg UppsalaDemokratens akilleshäl. Tidningen hade en väl fungerande struktur för att få in texter, redigera och layouta dem samt trycka och distribuera tidningarna. Men den hade ingen struktur för hur den skulle få prenumeranter och annonsörer.


Ingen tog ett samlat grepp över lämpliga målgrupper och arbetsmetoder för att nå de tilltänkta läsarna och det fanns ingen struktur för att mobilisera tidningens sympatisörer att delta i arbetet med att få fler prenumeranter. Utan det kan man inte få långsiktig bärkraft för ett tidningsprojekt.



Jag skriver dessa rader på samma dator som jag skickade iväg de första prenumerationsuppmaningarna ifrån för ganska precis två år sedan och som jag skrivit och korrat otaliga ledarsidor med. Och jag skriver med sorg i hjärtat.


Sorg, därför att UppsalaDemokraten lärde mig tidningsmakandets villkor, UppsalaDemokraten gav mig massor av vänner såväl inom Uppsalas radikala kretsar som bland de hängivna och professionella människor som gör ETC. UppsalaDemokraten lät mig förstå min hemstad på ett nytt sätt. UppsalaDemokraten utvecklade mig som skribent och som redaktör och gav mig glädjen att varje vecka få se resultatet av mitt arbete i tryck.


Arbetet med UppsalaDemokraten fick mig att inse än tydligare vilken potential som finns i tanken att göra en lokal tidning med en tydlig ideologisk profil och att samla skarpa skribenter kring den. Vilken kraft man kan få om man bygger en rörelse kring en tidning.



Därför innehåller den sorg jag känner över det hål UppsalaDemokraten skapar på mediekartan också en strimma av hopp. För vi som drev tidningen visade att det är möjligt. Och något säger mig att det inte kommer att dröja tio år tills nästa gång Uppsala får en lokaltidning som utmanar den borgerliga mediedominansen.