torsdag, december 24, 2009

Vi måste våga så mycket mer

För några dagar sedan såg jag ut över snölandskapet på min innergård från min julprydda lägenhet. Den bitande kylan hade lägrat sig över Mellansverige och snön tycktes ha bestämt sig för att stanna på träd och tak. Idag sitter jag och tittar ut över Medelhavet och försöker föreställa mig att det är julafton.

För första gången i mitt trettiotvååriga liv tillbringar jag julen utanför Sverige. Inget julspel, ingen risgrynsgröt, ingen Kalle Anka, ingen Karl-Bertil Jonsson, inget julgodis och ingen julgran. Inte för att jag har något mot julen egentligen, men jag tänker att det är same procedure as last year och den finns kvar där nästa år också. Nu behövde jag mer än något annat komma bort för att tänka och skriva och se lite solljus.

Jag kopplar av från en höst som blev ganska mycket som jag föreställde mig den i den här dikten. Och under de första dagarna på Mallorca har jag jagat ut en segdragen förkylning ur kroppen, som utlöstes under de sista intensiva veckorna innan jag tog julledigt. Jag har softat med mina vänner som jag är här med, vandrat omkring, utforskat möjligheterna som nyfrälst Macanvändare och skrivit på en del texter som jag återkommer till när jag vet mer vad det blir av dem.

När jag ser tillbaka på det, är jag nöjd med mina insatser under året som gått. Jag har medverkat i tre böcker – Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden, Den grå vågen och 10-talsprogrammet. Jag har publicerat artiklar, hållit utbildningar och ägnat mig åt stora mängder fritidspolitik. Det projekt jag är involverad i i Palestina har rört sig framåt, och jag har varit i landet två gånger i olika sammanhang. Stora delar av min höst har ägnats åt att turnera runt och föreläsa om privatiseringar – den landsvägsagitation som är bland det roligaste jag vet. I januari börjar jag som politisk redaktör för den nya rödgröna tidningen UppsalaDemokraten. Och jag har börjat skriva poesi och skönlitterärt igen.

Politiskt sett rör sig saker också framåt hemma i min egen arbetarekommun. Jag upplever att det finns en helt annan anda i partiet lokalt nu än bara för något år sedan, och jag tror vi kan göra en riktigt bra valrörelse. Men det räcker inte med att det går framåt i Uppsala. Jag är oroad för arbetarrörelsen, såväl i Sverige som internationellt. Jag är oroad, för att vi vågar alldeles för lite.

Det är mer uppenbart nu än på mycket mycket länge att den oreglerade kapitalismen inte klarar av att lösa mänsklighetens problem. Såväl finanskrisen som klimatkrisen kräver långtgående politisk handling för att hanteras, och det som gjorts hittills är skrämmande otillräckligt.

Händelserna i förra veckan visar med all önskvärd tydlighet vad som händer när den folkliga mobiliseringen är för svag, när de som sitter på makten får utöva den utan att utmanas. Då kan de lämna Köpenhamn utan klimatavtal utan att mötas upp av hundratusentals arga medborgare på flygplatserna när de kommer hem, som tvingar dem att vända tillbaka, göra om och göra rätt. Då kan de begrava Saabs framtid i långa följetonger där den ena sportbilsskojaren följer efter den andre, och alla verkar glada när GM mjölkar ut några sista miljarder ur bolaget genom att sälja det tekniska kunnandet till ett företag som ägs av diktaturstaten Kina.

När pressen från folket är för svag, och då blir det andra intressen som får styra. Och när arbetarrörelsen står och famlar och inte vågar presentera alternativa lösningar, står oppositionen tomhänt och skramlar med tunnorna. Vi måste våga så mycket mer.

Under tiden sedan finanskrisen blossade upp på allvar förra hösten har jag tänkt många gånger på de diskussioner vi förde i min SSU-generation på 1990-talet. Hur vi satt på kurser och årskonferenser och lyfte frågor om ekonomisk demokrati och diskuterade seriöst och prövande kring hur vi skulle ha det med ägandet i framtiden.

Under det senaste året jag gång på gång slagits av att det då som kändes som drömmar och visioner nu har hunnits ifatt av tidens gång. De diskussioner som var rätt långt borta från verkligheten då när vi satt i matsalen eller bastun på Bommersvik och pratade sent, sent på kvällen och hade druckit alldeles för många koppar kaffe, handlade i själva verket om den situation vi befinner oss i här och nu.

På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga bankerna – nu har det genomförts av högerregeringar runt om i världen. På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga bilindustrin – i stället har den körts i botten av amerikanska storföretag och nu reas den ut till Kina. På 90-talet pratade vi i SSU om att förstatliga läkemedelsindustrin – nu breder de multiresistenta bakterierna ut sig för att det ligger för lite vinst i att forska fram ny antibiotika.

Tiden har hunnit ifatt de diskussioner som sågs som avgrundsvänster under nyliberalismens glansdagar. Men det är som att ingen längre vågar tänka i de banorna. Har vi verkligen låtit högervågen hjärntvätta oss så till den grad att vi inte längre ens vågar överväga att gå till botten med problemen?

Jag säger inte att arbetarrörelsen ska ge sig på ett storskaligt förstatligande av näringslivet. De lösningar som alltid varit svensk arbetarrörelses signum – att bygga ut välfärdsstaten – är och förblir det centrala. Men just därför att välfärdsstaten nu också utsätts för angrepp så bör vi ta en allvarlig och seriös diskussion om var gränsen för vinstintressena ska gå. Vad kan göras alldeles utmärkt på en reglerad marknad, och vad bör göras av stat, landsting och kommun, av kooperativ, av människor i samverkan utan vinstintresse?

Vi står vid randen till 2010-talet. Den oreglerade kapitalismens lösningar på problemen är sedan länge passé, redo att skuffas undan i historiens skräpkammare. Politiken har tappat i förtroende hos människor, som letar, som längtar efter partier och rörelser som kan komma med lösningar på de problem de möter. Om inte arbetarrörelsen kan prestera det, kommer de i växande grad att gå någon annan stans.

Vi måste våga så mycket mer på 2010-talet. Men tills dess – god jul och gott nytt år!

söndag, december 13, 2009

Köpenhamnsdemon - No Planet B

Jag har ägnat helgen åt att uppleva den stora demonstrationen i samband med klimattoppmötet i Köpenhamn. Omkring 100 000 personer gick från Christiansborgs slottsgård till toppmöteslokalerna i Bella Center för att sätta press på toppmötesdeltagarna att få till stånd ett bindande avtal för att stoppa klimatkrisen.

Det var en fantastisk manifestation, en upplevelse jag kommer leva på länge. Människorna, slagorden, musiken, entusiasmen, energin fyllde mig med hopp och glädje. Trots att de många timmarnas vandrande i decemberkylan med en förkylning i kroppen kanske egentligen inte var idealiskt. Men är man politisk turist så är man - jag har upplevt åtskilliga stora toppmötesdemonstrationer, sociala forum och valrörelser i andra länder, och den här kunde jag helt enkelt inte missa...

Demonstrationen var fylld av glädje och kreativitet - och tåget levde utan problem upp till Emma Goldmans gamla devis att "If I can't dance to it, it isn't my revolution". Greenpeace hade en gigantisk snögubbe, det fanns en tomte som hävdade att Rudolf inte kan ta sig fram för att det är så lite snö och åtskilliga demonstranter promenerade omkring i isbjörnskostymer. I tåget dansades det mycket och ofta och högtalarbilar spelade musik som höjde temperaturen - något som behövdes i detta hundratusenmannatåg i Skandinavien i december som protesterade mot att det blir VARMARE. Mot slutet, när solen gått ner och bara gatljusen lyste upp vår väg, var det nattklubbsstämning i den del av tåget jag gick.

På slagordsfronten fanns höjdare som "Nature doesn't compromise", "Planet not profit", "Change the politics not the climate" och min favorit "There is no planet B". I den rödare delen av detta grönröda tåg fanns en Marxdocka som deklarerade att "It's the economy, stupid". Belgiska bilarbetare demonstrerade för en grön omställning och de danska socialdemokraterna sjöng Solidarity Forever tillsammans med representanterna från världens socialdemokratiska och socialistiska ungdomsförbund.

Jag passade på att demosurfa en del - jag stod på en plats och uppleva hur tåget gick förbi mig för att uppleva de olika delarna av detta mångfasetterade tåg med urbefolkningar, miljöorganisationer, rödgröna partier, fackföreningar och allehanda organisationer av många olika slag. Och jag slogs av hur många danskar som stod vid sidan av tåget och leende såg på. Klimatfrågan engagerar och det finns en stark folklig uppslutning för att nu är det dags att gå från ord till handling.

torsdag, december 10, 2009

Varför lägga ner bygdebiblioteken utan att ens fråga folk först?

Det är inte så ofta jag reserverar mig i Kulturnämnden. Inte för att jag inte är engagerad i frågorna - tvärtom - men för det mesta brukar vi kunna komma fram till bra och konstruktiva lösningar för att utveckla Uppsalas kulturverksamhet i politisk enighet. Men så inte idag.

Förslaget till avtal mellan Kulturnämnden och Produktionsnämnden för vård och bildning om folkbiblioteksverksamheten (ja, jag vet, men så heter det…) skulle beslutas och i förslaget fanns nedläggningen av tre “utlåningsstationer” - små bygdebibliotek - i Gunsta, Järlåsa och Länna.

Dessa tre enheter är före detta folkbibliotek, som lades ner på 80-talet och som drivits vidare av ideella krafter. De tre små bygdebiblioteken kostar kommunen 70 000 kronor per år totalt - där hälften av summan är hyreskostnaden för en lägenhet som rymmer verksamheten i Gunsta.

Det går att se på denna fråga på olika sätt. Ett perspektiv är att verksamheterna inte är lika välskötta som ett reguljärt bibliotek och att lokalerna i flera fall är otillgängliga - helt riktigt, så är det. Då kan det vara bättre att ha en biblioteksbuss med ett mer uppdaterat utbud av böcker, filmer med mera. Samtidigt är problemet med det rullande biblioteket att det är svårare att bygga bra nätverk i lokalsamhället när biblioteket inte är rotat och förankrat i det.

Framför allt så är detta en fråga som bör diskuteras med dem det berör - de som faktiskt bor på orten. I diskussionen om de små bibliotekens framtid i Uppsala uppmärksammas sällan frågan om bibliotekens betydelse för lokalsamhället.

Jag och den övriga rödgröna oppositionen föreslog att vi skulle avvakta med beslutet och genomföra medborgardialoger där de boende i Gunsta, Järlåsa och Länna själva får diskutera hur de vill ha biblioteksverksamheten på sin ort. Det förslaget avslogs i sin helhet vad gäller Gunsta och Länna, och bara delvis vad gäller Järlåsa.

Frågan brådskar inte, det handlar inte om stora pengar i sammanhanget och vi hade gott kunna vänta ett par månader för att höra efter hur de berörda ser på saken och hur de vill utveckla så att vi får bra kulturverksamhet på orten. Politiken måste utgå från människorna.

tisdag, december 08, 2009

UppsalaDemokraten - din tidning!

Jag tillträder som politisk redaktör för tidningen UppsalaDemokraten i januari. Men jag har redan tjuvstartat - här är min första ledare.

Varmt välkommen som prenumerant - vi behöver bli 1 500 stycken innan vi kan köra igång. Du tecknar en prenumeration här.

lördag, november 28, 2009

Riksdagslistan klubbad och klar

Partidistriktets valkonferens har just klubbat riksdagslistan. Jag står på plats 13. Detta sade jag på konferensen:

För ett par veckor sedan hade jag inte ens drömt om att ställa upp till votering på valbar plats på riksdagslistan. Men så beslutade den socialdemokratiska partikongressen att rekommendera att var fjärde kandidat på valbar plats ska vara under 35 år.

SSU kämpade stenhårt för det här på partikongressen. Vi 70- och 80-talister har varit med ett tag nu. Men de generationer som drabbades hårdast av 90-talskrisen är fortfarande väldigt underrepresenterade i de beslutande organen.

Jag sade ja till att nomineras till riksdagen därför att jag vill att vår politik ska vara tydlig inför väljarna. Vi ska stå för våra värderingar om solidaritet och jämlikhet. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på en otydlig socialdemokrati. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på om väljarna har svårt att se skillnad mellan partierna.

Exempelvis vill jag vara med och se till att vi förverkligar kongressbeslutet om att ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag”. Kongressen var ett steg i rätt riktning, men vi behöver göra ännu mer för att bli tydliga inför väljarna om att vi socialdemokrater står upp för att bevara och utveckla den gemensamma välfärden.

För en vecka sedan fick jag frågan från Laboremus och SSU Uppsalas styrelser om att ställa upp till votering på valbar plats på listan. Jag är mycket hedrad, och har övervägt frågan mycket under veckan som gått.

Till slut har jag beslutat mig för att tacka nej, för att låta er ombud ta ställning mellan de övriga två kandidater som föreslås på denna plats. Däremot står jag hemskt gärna kvar på den plats valberedningen föreslagit mig på – trettonde plats – jag är inte skrockfull.

Jag kan lova er ombud att jag kommer att bedriva ett mycket aktivt valkampanjande inte minst som nybliven politisk redaktör för den nyuppstartade UppsalaDemokraten, som lanseras lagom till valrörelsen med sitt första nummer den 12 februari.

Om en liten stund kommer vårt mötespresidium att säga ”votering är begärd och skall verkställas”. Då är det upp till er valda ombud att fatta beslut. Sedan går vi ut tillsammans i valrörelsen för att byta regering och byta politik. Tack.

onsdag, november 18, 2009

Erkänn ett självständigt Palestina!

Jag befinner mig för närvarande i Betlehem för att planera det projekt Socialdemokraterna i Uppsala län bedriver tillsammans med ett par av Fatahs partidistrikt i de södra delarna av Västbanken. Det finns väldigt mycket att säga om vad vi upplever och om den rådande politiska situationen, men jag nöjer mig för närvarande med att publicera Fatahs utrikeskommissions alldeles färska uttalande om varför PLO och Arabförbundet kräver ett FN-erkännande av en oberoende palestinsk stat.

Initiativet hänger samman med en allt större otålighet bland palestinier med en fredsprocess som fullständigt gått i stå. Och som synes är det också en konsekvens av de beslut som Fatahs kongress i Betlehem i augusti fattade kring de olika alternativ som rörelsen seriöst överväger i den fortsatta kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.

Uppmaningen till de europeiska staterna är tydlig - att erkänna ett självständigt Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Carl Bildt har sagt att det är "för tidigt" att erkänna Palestinas självständighet. Detta trots att Sverige 2008 erkände Kosovo trots att denna stat inte har kontroll över landets serbiska enklaver.

Svensk socialdemokrati har en lång tradition av solidaritet med det palestinska folket, och fattade nyligen ett kongressbeslut om att vi vill att Sverige ska erkänna Västsaharas självständighet. Vad blir vårt och de övriga rödgrönas svar?

Our Position on the Security Council decision recognizing the Independent State of Palestine.
Meeting of the Arab Foreign Ministers in Cairo decided to initiate action on the Palestinian issue at the UN Security Council. The Arab motion asks the Security Council to recognize the Independent State of Palestine on the 1967 borders with East Jerusalem as its capital. The immediate reason for the action is the Israeli total blockage of the peace process, its continuation of the settlement activities in the West Bank, particularly in Jerusalem, and the acquiescence of the Obama Administration to the Israeli actions, retreating from earlier American promises and commitments. After 18 years of negotiations under the ongoing peace process, and more than doubling of the settler colonial population in the West Bank, other alternatives had to be considered. The Palestinians went into a peace process under the formula of “land for peace:” no peace was achieved, no freedom and independence won, and the land was eaten through settlements “piece by piece”.

Resort to a renewed war of independence is definitely not the chosen option.

The Political Program of Fatah, approved by the Bethlehem Sixth Congress of last August indicate some of the options seriously considered by Fatah, All of them are non-violent:
1. Non violent popular strikes, demonstrations, and sit ins around the Israeli separation Wall, settlements, and Jerusalem sites.
2. International action modeled after the ANC boycott of Apartheid South Africa, and pursuant of Israel’s gross violations of International Humanitarian Law. The Goldstone report provides an opportunity to seek sanctions against Israel for its violation of Palestinian human rights.
3. International action, particularly at the UN seeking support of the right of Palestinians to an Independent State of their own on the 1967 borders, with East Jerusalem its Capital.
4. Serious consideration of other Palestinian options, such as seeking the establishment of one democratic non sectarian state in Palestine instead of two states.

The Arab decision to seek a Security Council resolution on the Independent Palestinian State is certainly one of these options. IT IS NOT a unilateral declaration of Independence. That declaration was made in November of 1988 in Algeria. It was not unilateral either, as 125 countries including Russia, China, India, Turkey, and all the Arab and Muslim countries recognized that State. What is being attempted is a reaffirmation, and full recognition of that State on the specified border of the 4th of June 1967, with East Jerusalem as its Capital by the UN and other Countries that have not recognized that State yet. Most of these states are in Europe, North America and the Pacific Region. They are important countries, and their recognition will strengthen our case against Israel’s occupation of our land.

The action sought is based on the Two State Solution, and the body of international law and UN resolutions that supported the ongoing peace process. It is also based on statements of Presidents Clinton, Bush, and Obama of the US, and other European statements and the Berlin Summit resolution.

We recognize that such resolution will not, on its own, liberate the Occupied Palestinian Territories from Israeli occupation, and change matters on the ground there, but, it would pose a real challenge to that illegal occupation that lasted too long. It would also end, once and for all, the Israeli claim that the Palestinian Territories occupied in 1967 are “Disputed Territories”. They are Occupied Territories that must be liberated from occupation if a real, fair and lasting peace is to be achieved in the Middle East.

The Israeli Netaniahu Government labeled the decision a Unilateral Declaration. There is nothing that Israel has done, particularly in the last nine years that is not unilateral: Its reoccupation of the West Bank, its withdrawal from Gaza, its building of walls and settlements, its dearibization measures in Jerusalem, its barriers and barricades in the West Bank, its aggression against Gaza, and its draconian siege of the Gaza Strip. All are unilateral aggressive actions that have almost destroyed the Peace Process.

By contrast, the Security Council’s desired Arab action seeks the acceptance of the international community, and its recognition of Palestinian rights under international law, and earlier UNSC decisions. But, that is another glaring example of the Israeli spin of political actions. Palestinian insistence on Israel’s compliance with the Road Map commitments and obligations, as a minimal attempt to regain minimal credibility for the peace process is labeled by Israel as “preconditions”, whereas Israel’s requirement that we recognize Israel as a “Jewish state for the Jews”, that Jerusalem and Refugees be dropped from the agenda of permanent status negotiations, and that we start these negotiations from point zero, destroying all its accomplishments of 18 years are not preconditions.

We urge our friends, the supporters of Peace, freedom, and justice, to support the UNSC resolution we and our Arab brethren are seeking. This is an urgent call to support non violent means, based on international law, and a two state solution, to achieve peace, and justice in the Middle East.

fredag, november 13, 2009

Regeringen tvättar Vattenfalls avregleringsbyk

När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall.

Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.

Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.

Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.

Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.

När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.

Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.

Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.

söndag, november 01, 2009

Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.

torsdag, oktober 29, 2009

Låglönelinjen

I senaste numret av Ordfront Magasin, som utkommer idag, har jag en artikel om den nymoderata låglönelinjen.

Sen jag skrev artikeln har regeringens eget finanspolitiska råd uttalat att "regeringens pedagogik i fråga om jobbskatteavdraget lämnar mycket i övrigt att önska". I sina kommentarer till budgetpropositionen skriver denna samling av i huvudsak högerinriktade ekonomer:
Men den viktigaste effekten [av jobbskatteavdraget] är med all sannolikhet att lönerna på sikt blir lägre än de annars skulle ha blivit. Det kan bero både på att enskilda individer sänker sina reservationslöner (de lägsta löner man är beredd att ta ett arbete till) och på att de fackliga lönekraven blir lägre om de sysselsatta får högre disponibla inkomster genom en skattesänkning.
Det säger sig själv varför regeringen inte vill vara särskilt "pedagogisk" om detta. Men läs artikeln och se vad det är regeringen inte vill berätta.

onsdag, oktober 28, 2009

Social demokrat

Det börjar redan på Uppsala centralstation. Jag blir hejdad på väg till tåget av en partimedlem som undrar om jag sett en annan partimedlem. Plötsligt dyker denna andra partimedlem upp med andan i halsen tillsammans med ytterligare en kamrat. Vi slår följe på resan till Stockholm och pratar politik och influensehysteri.

Det fortsätter på Stockholms central, där den grå massa av människor som ständigt är på väg nånstans plötsligt upphör att vara en grå massa. Jag upptäcker att jag känner igen massor av ansikten omkring mig. Jag börjar samtala med vänner från när och fjärran.

På pendeltåget ut till Älvsjö är var och varannan resenär en socialdemokrat. De som står bredvid mig pratar hur man ska få till stånd nya bostäder i en kommun som av dialekten att döma ligger någonstans i Västsverige.

På perrongen och på vägen ut ur pendeltågsstationen kramas jag och skakar hand så det står härliga till. Ungdomsförbundets ordförande kramar mig och säger att kongressen är en smittspridare. Jag ler och tänker på det virus som just nu håller på att skapas här, i Älvsjö, där sociala demokrater från hela landet möts.

Arbetarrörelsen bygger på kollektivets kraft. Ensamma och splittrade är vi lätta att slå, men när vi förenar oss finns inget som kan hindra oss att tillsammans nå vårt mål.

En kongress handlar om just denna kollektivets kraft. Vi kommer samman, gör politiska vägval, vinner kraft hos varandra. Och vi utformar en politik som handlar om att tillsammans så kan vi åstadkomma mer än en och en och om att demokratin är överordnad marknaden.

Jag känner denna kollektivets kraft ända in på kroppen. Den får mig att må bra, den gör mig glad, den ger mig styrka. Jag hade aldrig varit så engagerad som jag är och har varit, jag hade aldrig orkat med alla motgångar om det inte hade varit för denna kollektivets kraft. Alla vi som arbetar tillsammans, i Sverige och i världen, för ett jämlikt och solidariskt samhälle.

lördag, oktober 03, 2009

Sverige kallnar

Det är mycket nu. Jag gillar när det händer grejer, men har en irriterande förmåga att ta på mig lite för mycket för att hinna andas mellan varven.

Det stora som händer är turnerandet och föreläsandet utifrån boken Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden. Hittills i höst har jag hunnit föreläsa om den fem gånger, och fler ska det bli. Jag deltar också i kampen mot privatiseringarna på olika sätt.

Men jag skriver också artiklar och föreläser om hur regeringspolitiken ökar klassklyftorna dramatiskt, om folkrörelse samt om EU och Lissabonfördraget. Jag håller en del föreningsutbildningar, jobbar med ett Palestinaprojekt och deltar i diskussionerna kring att starta en ny vänstertidning i Uppsala. Och så uppdraget som kassör i Uppsala arbetarekommun, mina kommunalpolitiska uppdrag i kulturnämnd och kommunfullmäktige och uppdraget i Ordfronts styrelse. Puh!

I såna här lägen är det lätt att se sin egna tid krympa till ingenting. Men nu har jag, peppar peppar, fått viss kontroll på det hela. Så då kan jag åter bli lite kreativ:


Sverige kallnar
Mörkret breder ut sig

Kylan biter hårdast
för den som inte har ett hem.
För den som
inte kan tända några stearinljus
inte kan vrida upp termostaten
inte kan krypa ner under duntäcket.

Kylan biter hårt
för den som tvingas upp före gryningen
av väckarklockans aggressiva larm
och sömngångaraktigt
tvingar sig ut i råkylan.

Det är kallt och mörkt i Sverige
isande tyst
när maktens eliter
kliar varandras ryggar.
När ekonomin, politiken och medierna
styrs av samma värderingar
med samma projekt:
Att bygga pyramiderna åter
stenblock för stenblock.

De ser ner från toppen
skrattar åt alla som gick på
den enkla.
Att vi bryter utanförskapet
genom att göra allting sämre
för den som står utanför.

Ser den långtidssjuka
fylld av skräck inför en framtid
då socialkontoret är den enda utvägen
gråter inför vanmäktiga fackombud
över hur det kunde bli så här.
Hon som gjorde allting rätt
jobbade och slet
på jobbet och utanför
tills kroppen inte mäktade med längre.

Ser hur de rika blir rikare
hur klassklyftorna skenar
hur förorter brinner
och rädslan för Den Andre
breder ut sig.

Den ljuva jämlikheten
tiden då vi lade bort titlarna
såg varandra i ögonen
i ögonhöjd
den tiden är borta nu.

Pyramiderna växer
de pyramider vi trodde
vi hade jämnat med marken
dessa gravkammare från en annan tid
nu är det välfärden de begraver.

Men vi har klarat det förr
med betydligt sämre odds
låt oss göra det igen.
Med gemensamma krafter
berätta för maktens män
att vi tar ingen skit
vi är här
vi är många
många fler än ni.
Och nu får det vara nog.

söndag, september 27, 2009

Vardagsglädje

Också i hösthetsen så kan det då och då dyka upp ett ögonblick av poesi. Så håll till godo med ett avbrott i politikflödet:

Hösthetsen avbryts
och ett oväntat fönster öppnas upp
för en dag av vardagsglädje
i goda vänners lag.

Kroppen tycks förlåta mig gårdagens synder
låter domen bli mild
I stället för betongkepsen
en känsla av att ha tryckt på CTRL+ALT+DEL
rebootat
startat på nytt.

Rask promenad i friska morgonstunden
till höjden över Gamlestaden
där forna fiender från fjärran
tillbringar den eviga vilan
samman med dem som vandrade stadens gator
i svunna tider.

Smoothie och creamcheesebröd
framför tv-såpor
Vardagens stunder
ibland de mest övernaturliga
då vi plötsligt möts
då människor faktiskt når fram till varandra
Då livets teater tar en paus
maskerna tas av
vi står inför varandra som de människor vi är
med vår storslagenhet och våra brister.

Jag är hel
jag är här
och plötsligt känns ingen utmaning för stor
ingen horisont för avlägsen.
I cafésamtalen reser vi till Indien och Chicago
drömmer om en arbetarrörelse som vågar drömma
vågar tro att kärleken är möjlig.

Stiger på tåget
och ser höstens brand i lövverken
genom fönstret i eftermiddagssolens sken
och plötsligt blir det obegripligt
hur jag kunde frukta hösten.

Innan den var här
såg jag höstens skräckansikte framför mig
hur sommarens värme
förbyttes i kyla
från ljuset sjunka vi mot mörkret.
Nu omfamnar jag hösten,
dess friskhet, dess färger.

Omfamnar höstsäsongens snabba skeenden
när allt ska trängas in
på de korta månaderna mellan sommarsemester och jul.
Önskar bara
att jag hade fler dagar
av vardagsglädje.

tisdag, september 15, 2009

Ljuset kommer från väster

När valresultaten rullade in från distrikts-Norge i går kväll kändes det konstigt att inte vara där. I Folkets Hus i Oslo, där jag var för fyra år sedan när de rödgröna vann för första gången.

Mycket har hänt i Norge under de senaste fyra åren. Samarbetet mellan partierna och mellan rörelserna bakom dem har visat sig fungera bra. Norge har styrt bort från den nyliberala kursen och tagit viktiga steg i riktning mot en mer solidarisk samhällsutveckling. Och den sensationella segern för Arbeiderpartiet i Trondheim i kommunalvalet för två år sedan - den kommun som på många sätt står i framkanten och utgör en skyltfönster för vad en rödgrön politik kan innebära - visar att radikal och framsynt kommunalpolitik lönar sig.

Men mycket har också hänt i Sverige. För fyra år sedan brydde sig svensk socialdemokrati inte särskilt mycket om Norge - jag mötte Marita Ulvskog i vimlet i Folkets Hus på valnatten men det var allt. I år har svenska delegationer åkt västerut i parti och minut och Facebook och Twitter fylldes i går kväll först med spänd förväntan och sedan med glada tillrop och kärleksförklaringar till det norska folket. Ja, det var på den nivån att åtskilliga svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister svor i sina uppdateringar över att SVT inte sände ett annat lands valvaka!

Den stora förändringen ligger självklart i valförlusten 2006, och i hur motståndarna till den borgerliga politiken letar efter vägar att vinna nästa val. Visst diskuterade socialdemokratin möjligheterna till en strategisk allians med i alla fall Miljöpartiet redan före förra valet. Men det var först efter valförlusten som frågan om en rödgrön allians på allvar blev en fråga i Sverige. Det tog tid för det hela att mejslas ut och innehöll en hel del dramatik och konvulsioner. Den socialdemokratiska partiledningen gjorde ett stort strategiskt misstag som inte från början inkluderade Vänsterpartiet. Men till slut, i december 2008, var det rödgröna samarbetet på plats.

Som synes på de blogginlägg jag länkar till ovan så har jag varit övertygad om förtjänsterna med ett rödgrönt trepartisamarbete betydligt längre än min partiledning. Bakom detta ligger en övertygelse om att det är rätt väg att gå, såväl på den kortare valtaktiska sikten som på den längre sikten som handlar om att långsiktigt förändra samhället i en solidarisk och hållbar riktning. Det rödgröna samarbetet tar fram det bästa i de medverkande partierna och får dem att ta gemensamt ansvar för att bygga framtiden.

Och underliggande finns också en förändring som är än mer betydelsefull. En kulturell förändring, där partitillhörigheten får allt mindre betydelse. Människor möts över klassiska organisatoriska gränser, inser att de har mer som förenar än som skiljer dem åt, och formulerar tillsammans ett modernt projekt för mer solidaritet och mindre marknadsliberalism. Och konstruktionen av detta moderna rödgröna projekt sker mellan människor som befinner sig mitt i den politiska bubblan, mitt i det Stockholm som förståsigpåarna dömt ut som förlorat land.

Efter sommaruppehållet har den svenska storstadspressen präglats av två motsatta trender. Dels börjar journalisterna själva uppmärksamma de allt mer uppenbara brister i välfärdens kvalitet som blir resultatet av privatiseringarna främst i Stockholm. Och samtidigt tar socialdemokratiska röster från samma region sig ton för att det trots de allt mer uppenbara bristerna ändå är viktigt att värna vinster i välfärden.

S-politiker från Stockholms län går just till öppna angrepp i medierna på partivännerna i Stockholms stad, på ett sätt som i mycket liknar de angrepp som riktades mot Skånes partidistrikt i vintras. Argument dyker upp på etablissemangets klotterplank om att socialdemokratin ska anamma centrala delar av den borgerliga politiken utifrån en konstruerad och mytologisk bild av vad "stockholmaren" är för något. Och jag börjar alltmer tro att de som bidrar till att befästa denna bild av att stockholmare av naturen inte är socialdemokrater är de bästa valarbetare borgerligheten förfogar över just nu.

När jag ser det som händer blir min känsla att de här människorna är desperata. Därför att de upptäcker att deras tid är över. Att strömningarna i samhället, i arbetarrörelsen och i själva logiken i den politiska processen pekar i en annan riktning än mot en fortsatt anpassning till marknadsliberalismen. Det rödgröna samarbetet skapar en effektiv spärr högerut, och hindrar socialdemokratin från att göra den ökenvandring som så många andra vänsterpartier i Europa gjort under de senaste decennierna.

Så här är mina ord till det fåtal i mitt parti som fortfarande inte riktigt verkar ha förstått vad timmen är slagen: Den nu så bejublade Jens Stoltenberg lyckades inte ens samla var fjärde väljare i sitt första val som Arbeiderpartiledare år 2001. Med 24,3 % av väljarna blev Ap för en tid uträknat som politisk kraft och Stoltenberg var starkt kritiserad som ledare. Det rödgröna samarbetet var inte Jens Stoltenbergs projekt, tvärtom, det drevs av fackföreningsrörelsen och av grupperingar bland de yngre inom de tre partierna som funnit varandra inom Nei til EU. Men Stoltenberg insåg med tiden att detta var Arbeiderpartiets möjlighet att hitta tillbaka till makten, och bet i det sura äpplet. Jag tror inte att han har ångrat sig.

Det finns en annan väg än att anpassa sig till den verklighet borgerliga politiska strateger på regeringskansli, tankesmedjor och ledarredaktioner försöker skapa. Det är att bjuda motstånd, skapa alternativ. Och det är vi i färd att göra, med hjälp av de idéer och de krav som väcks underifrån från de rörelser det rödgröna alternativet är uppbyggt av. Låt oss fortsätta på den vägen. Ljuset kommer från väster.

måndag, september 07, 2009

Sälj hela skiten-turné i Umeå

Turnén kring boken "Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden" har nu tagit fart på allvar. Du kan följa vår framfart på bokbloggen, där vi kontinuerligt lägger upp våra nya inbokningar.

Som den som läst min lilla text om rötter och rotlöshet från i somras vet så härstammar jag från Västerbottens inland. Och det var väldigt trevligt att få besöka Umeå och föreläsa om boken förra måndagen. Ett femtiotal personer var med och lyssnade och diskuterade på det förträffliga Bokcafé Pilgatan. Sedan passade jag på att tillbringa några dagar i inlandet och hämta nya krafter.

Under besöket träffade jag Lars Bodén från Västerbottens Folkblad som intervjuade mig kring boken. Tidningen har under veckan som varit citerat boken på ledarplats vid flera tillfällen och idag beskriver huvudledaren såväl boken som en av dess författare lite mer utförligt.

Boken kan du beställa här. Och hör av dig om du vill att vi ska föreläsa om privatiseringar på din ort.

onsdag, augusti 26, 2009

Kritisk massa

Kanske är det ett tecken på att man ägnat lite väl mycket tid på att fundera över olika domedagsscenarier när man använder sig av begrepp som "kritisk massa" i politiken. Men det kan kanske vara ursäktat, när man ägnat sig åt att titta på filmklipp som det här och reflekterat kring hur viktigt det är med demokrati för att hålla barbariet borta.

Begreppet kritisk massa handlar om hur stor mängd som måste finnas av ett radioaktivt ämne för att sätta fart på en kedjereaktion som orsakar en kärnexplosion. I fallet uran-235 - den vanligaste uranisotopen - är den kritiska massan 52 kg.

En folkrörelses kritiska massa handlar om att tillräckligt många människor ska engagera sig i ungefär samma fråga med ungefär samma ståndpunkt vid samma tillfälle och i samma geografiska område. Och när jag nu säger folkrörelse tänker jag inte på en organisation med stadgar och styrelser och allt det där, utan på det P O Enqvist beskrivit som en rörelse i människors hjärtan snarare än en organisation.

Hur skapar man en kritisk massa? Ja, det är lättare sagt än gjort. Dels måste folk vara förbannade, dels ska man ha en analys av det man är förbannad på och någon sorts idé om hur man bekämpar detta man tycker är dåligt. Och inte minst så ska tillräckligt många vara engagerade i att kämpa. Då kan det börja hända saker. Och ibland händer det snabbt.

Metoderna för att skapa den här kritiska massan är av ganska underordnad betydelse. Idag använder vi internet som verktyg för att försöka skapa kritisk massa - det kan vara effektivt men å andra sidan behövs de här intensiva mötena med en elektrisk stämning man nästan kan ta på också för att rätt dynamik ska uppstå.

Jag tror vi som håller på med politik på olika sätt ägnar alldeles för lite tid åt att fundera på hur vi arbetar med kollektiva processer för att få tillräckligt mycket människor tillräckligt engagerade för att saker och ting verkligen ska lyfta. Själv tror jag att frågan om privatiseringarna har all potential att uppnå kritisk massa någon gång i höst-vinter. Om folk är tillräckligt förbannade, och om engagemanget håller i sig i olika organisationer och runt omkring i landet.

Själv ska jag göra mitt bästa för att dra ett strå till stacken genom lite vanlig hederlig landsvägsagitation. På måndag på Bokcafé Pilgatan i Umeå börjar jag höstturnén. Turnéplanen uppdateras löpande på Sälj hela skiten-bloggen. Och saknas din stad i turnéplanen? Hör av dig så bokar vi in något!

söndag, augusti 23, 2009

Kommunalgrå vardag

När högsommarens hetta
övergår i sensommarens friskhet
när kvällarna kallnar
under de höga skyarna
vänder mänskorna åter till lärdomsstaden
Från ödemarkernas skogar,
från byar och städer
från fjärran horisonter.

Mänskofyllda gator
i luckan mellan
semestrarnas slut
och kylans ankomst.

Förväntansfulla postgymnasister
lämnat sina hemstäder
fyllda av drömmar
köar desperat i bostadsbristen
strövande i nollningsgrupper längs gågatan.

Mejlboxar fylls.
Vårens löften
ska förverkligas
beslut effektueras
kompromisser träffas
planer och program sättas i sjön.

Artiklar ska skrivas
föredrag och kurser hållas
e-post besvaras
och möten möten möten
Den oändliga mötescirkusen
Socialism är en bra sak
men den tar för många kvällar.


Den reformistiska socialistens öde
- det ständiga växelspelet
mellan rött och grått.

Rött för fanan
lågan som tändes
i kampens tidiga gryning.
Bekräftad i rörelsens ritualer
och i klasskänslan
djupt där inne i det klappande hjärtat.

Grått för den reformistiska praktiken
att gå in i den borgerliga staten
för att förändra den.
För landet vi byggde
i asfalt, betong och cement
socialismens ABC.
För snigelns långsamma färd mot sitt mål
med sugkoppen fast förankrad i verkligheten
och känselspröten spelande mot framtiden.


Den kommunala vardagens beslut fattas på det grå språket
Budgetuppräkning
Uppdragsplan
Detaljplaneändring

Språket för så många av våra segrar.
Kommunala reningsverk
Grundskola åt alla
Socialförsäkringssystemet
Reformverket byggt på stabil grund
av rättighetslagstiftningar och ramlagar
Land skall med lag byggas.
Marschen in i institutionerna
rönt med framgång.

Språket vi bordlägger vår entusiasm med
Språket som döljer makten
döljer motsättningarna
döljer politiken.
Ämbetsmannaspråket
varmed byråkratins järnhårda lag
maler ner alla motståndsfickor
anpassar oss
gör oss grå.

Kompromisserna
överenskommelserna
handslagen mellan maktens män och kvinnor
i besluten i stort och smått
hitta den smidigaste vägen att nå sina mål
reformismens praktik.

Samtidigt så begränsat
så svarslöst
när välfärdshistorien
spolas tillbaka
när vi låter våra landvinningar
rivas upp en efter en
Vi förbannar vårt tålamod
när spekulanterna
spelar hem ytterligare en giv
medan vi står och ser på.


Visst kan klassernas kamp
skymtas också i frågor om skyltar och infotavlor
eller beslutet om en ny biblioteksbuss
men de är fjärran från högsommarens drömmar.

Drömmar formulerade på det röda språket
språket som bottnar i planetens brunnar
som växer sig starkt överallt där människan inuti
tar ton och reser sig
mot makten.

Det röda språket
kärleken och upprorets språk
livets språk
som sätter hjärtan i brand
som inte lämnar någon oberörd
som kan frälsa
och förleda
agitationens språk
poesins språk.


En röd högsommar
då allt fast förflyktigats
då den jämngrå kommunala vardagen
ersattes av höga berg och djupa dalar
ökenvandring mot ruinstadens högsta topp
och ner igen.
Ständigt nya platser
nya sängar
nya människor.
Förlora fotfästet för en stund
hellre än att förlora sig själv.

Fri att tänka
reflektera
möblera
sitt eget mentala universum.
Närd av
den bottenlösa törsten
att mötas
att förstå.


De nära frågorna
angelägna
Inte socialismens förverkligande
inte ens på lite sikt
likväl viktiga.

Men var ryms de stora tankarna?
Var finns energin att tänka större
bredare
med tjockare penseldrag?
Att brinna
med den outsläckliga elden?

Tillbaka i tryggheten
tillbaka i stressen
tillbaka i den kommunalgrå vardagen
men lågan brinner än.

tisdag, augusti 11, 2009

Drakars namn eller en sommar på resande fot

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy.

Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill inte vara en del av den utvecklingen.

Men det hänger också samman med att jag allt mer börjar se mig själv som en författare. Det är en dröm jag haft ända sedan jag var barn, som jag äntligen vågat börja kasta loss med. Jag publicerades i två böcker under maj månad. Nu sitter jag och funderar kring min första helt egna bok. Och som författare måste man faktiskt skriva om sig själv. Det finns inga genvägar från det, även om man självklart i exempelvis en romantext kan maskera sin egen person genom att skriva in delar av den i olika karaktärer.

Jag har nu tillbringat snart två månader på resande fot, med bara kortare mellanlandningar där hemma. Så många vandrarhem, stugor, uthyrningslägenheter, hotell och gästhus har passerat förbi att jag knappt minns hur min egen säng känns längre. Så många bussar, tåg, flygplan och färjor att koldioxidkontot är övertrasserat för lång tid framöver. Jag har åkt go-kart i Norfolk, minglat mot privatiseringarna i Almedalen, folkbildat, dansat och klappat händer i Jerusalem, sovit på ett tak i Jaffa, sysslat med ruin spotting i Galiléen och Petra, sett konsert i en amfiteater i Amman, mött halva min bekantskapskrets i min hemstad under SSU-kongressen, varit på bröllop och blivit rånad i Lincolnshire och upplevt Edinburghs stand-up-comedy-festival. Jag har druckit arabiskt och turkiskt kaffe, te med mynta, blaskigt brittiskt nescafé och vanligt hederligt svenskt bryggkaffe. Och jag har träffat så många fantastiska människor.

Jag har också upplevt fascinationen över att resa med en hyfsad internettillgång. De trådlösa nätverken är så pass utbyggda idag att det går att hitta wifi i de flesta städer i världen. Och jagat wifi har jag gjort - för att meddela mig med dem jag stundtals sett som mina följeslagare på resan - mina vänner på Facebook. Jag har haft en perfekt resedagbok och jag har fått glada tillrop från helt andra breddgrader under min resa. Se där en positiv aspekt av den frivilliga övervakningen.

Större delen av tiden har jag rest på egen hand, med en laptop, en iPhone, några skrivböcker och någon bok i släptåg. Dels för att jag trivs med det och dels för att syftet med sommaren har varit att tänka ut vad min nästa bok ska handla om. En frågeställning som kräver ganska mycket arbete på kammaren eller ännu hellre på något café i ett fjärran land. Var bottnar jag som människa, vad är det jag känner en så tvingande nödvändighet att skriva? Jag ska inte säga att jag är ända framme än så länge, men jag har hittat en väg jag nu följer.

Jag har skrivit så pennan har glött - om människor och miljöer jag upplevt, om civilisationers fall, om demokratins idé och utmaningar, om varför mänskliga relationer är så svårt när det borde vara så lätt. Min textsamling växer, och med den mina idéer kring min nästa bok. Och när sensommar så småningom övergår till höst inleds den verkliga kampen för att få tiden att räcka till för att behålla styrfarten i skrivandet. Samtidigt som så mycket annat spännande väntar - inte minst den kommande agitationsturnén mot privatiseringar. Håll utkik på när vi kommer till din stad - och hör av dig om du vill boka in oss!

måndag, augusti 10, 2009

Rötter och rotlöshet

Jag är på resande fot igen, i England och Skottland för ett par dagar, och jobbar för fullt med texter om civilisationens hotande undergång, om kärlek och uppror och om hur vi förverkligar det levande löftet om demokratin. I väntan på att texterna får sätta sig och mogna vill jag bjuda på inledningen till en text om rötter och rotlöshet. Texten är i vemodets tecken - jag skyller på de norrländska rötterna:

Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror, det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till, har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt.

Mina förfäder vandrade västerut, drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven, på jakt efter ny jord att bryta och lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar, det tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem, blev nybyggarmark.

Förfäderna tog de jobb som fanns, de dikade, högg, flottade, rallade och bröt. De bevittnade girigheten hos baggbölare, träpatroner och gruvbolag. De drömde om ett annat liv och de organiserade sig. Vapnet hette solidaritet.

Som löpeldar spred sig väckelserna. Sinnena brann i Folkets hus, bönhus, nykterhetsloger. Slavar och syndare vakna. Gör din plikt, kräv din rätt. Himmel och jord må brinna. Från mörkret stiga vi mot ljuset. Från intet allt vi vilja bli.

Agitatorer bringade bud från fjärran huvudstäder. De strävsamma småbrukarna hade inga bastiljer eller vinterpalats att storma. Men de tog finkläderna på sig på första maj.

Den långsamma revolutionen svepte fram, fattigdomen röktes ut på reformernas väg. Järnspisarnas barn såg horisonterna öppnas. Med bil på väg att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Universiteten öppnades, sinnena stormade på nytt.

När människan fått jorden att bringa mer, tog flyttlassen nya vägar. Mot industrierna, mot städerna! Som ett stort dragspel säckade norra Norrland ihop - ögonblicket efter dess befolkningsexplosion.

Till de nya nybyggena, som ploppat upp som svampar ur jorden på fälten kring huvudstaden. Statarlängorna på höjden fylldes av ödemarkernas barn. På Uppland och Sörmlands tjocka lerjordar, upprivna från sina egna rötter, i samhällen utan historia. De nya grannarna, kluvna mellan tankar på hemlandet och på den nya framtiden här, bröder och systrar i rotlösheten.

fredag, augusti 07, 2009

Det var sämre förr

Denna artikel är publicerad i dagens nummer av SSU-kongressens tidning Kongressnytt:

När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande.

Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det.

Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande.

Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, Umeå 2001 eller Karlstad 2003. Här pratar folk med varandra över traditionella distrikts- och falanggränser. Ledning och förbundsstyrelse blir valda enhälligt - må så vara efter visst groll. Jag ser ingen som gråter.

SSU har gjort mig till den jag är. När jag blev medlem som finnig sextonåring var jag en ganska osäker kille. I SSU har jag vunnit självförtroende, insikt i hur världen fungerar och många vänner för livet.

Men SSU har också satt andra, mörkare spår i mig. SSU lärde mig mycket om människans mörkaste sidor. Om dubbelspel, svek, manipulation och regelrätt fusk. Om de processer som får i grunden välmenande människor - mig själv inkluderad - att ägna stora delar av sin ungdom till att försöka förgöra varandra.

Jag är ingen långsint människa. Många av de som var mina motkombattanter då räknar jag idag som personliga vänner. Jag är plågsamt medveten om hur jag själv tänkte och agerade i stridens hetta. Men när jag går omkring här och inspireras av entusiasmen hos alla er unga socialdemokrater slås jag ändå ibland av en liten liten strimma av bitterhet. En djupt liggande ilska över att jag aldrig - efter min första glada tid som klubbaktiv - fick vara aktiv i ett SSU där man arbetar med i stället för mot varandra.

Jag slås också av att så många av de åsikter vi hade i SSU Uppland då numera är hela förbundets uppfattning. Att motsätta sig friskolor och vinstintressen i välfärden och att vilja ha en starkare generell välfärd, sex timmars arbetsdag, löntagarfonder och 90-procentig a-kassa är idag att följa SSU:s handlingsprogram.

Den som läst boken “Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra” som skrevs av Nisha Besara och Klas Gustavsson inför 90-årsjubiléet härom året beskriver situationen i dåtidens SSU på ett väldigt bra sätt. Då, under SSU:s mörka 90-tal, sågs den typ av åsikter som klubbats igenom på Uppsalakongressen inte med blida ögon av förbundsledningen. Organisationen användes som ett medel för att upprätthålla politisk kontroll. Den som tyckte annorlunda blev motarbetad och fick höra att man inte hade någon framtid i partiet. I skarpa lägen riggades renodlade kupper för att undanröja risken att en kommun eller ett distrikt hamnade i fel kolumn i kongressmyglarnas Excelark.

Dessa tider är numera lyckligtvis över. Men socialdemokratin fick betala ett dyrt pris. Dels därför att vi missade möjligheten att organisera en hel generation unga radikaler i socialdemokratin, och dels därför att de interna strider som kom att förlama organisationen i så många år reducerade SSU:s styrka. Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt.

Det är i år trettio år efter att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien. Den mentala istid som högervågen skapade, där socialdemokrater retirerade och utövade självcensur i land efter land, håller på att gå mot ett slut. Finanskrisen sätter bristerna i den marknadsliberala världsordningen i blixtbelysning. Och i denna tid vågar unga socialdemokrater tänka nya djärva tankar, vågar ha självförtroende och vågar säga att en annan värld faktiskt är möjlig.

Så tro inte på dem som hävdar att det var bättre förr. Det var det inte. För det är precis som Jytte Guteland sade i sitt inledningsanförande vid kongressens öppnande - vi står ännu bara i begynnelsen.

torsdag, juli 30, 2009

Privatiseringsdebatten inför S-kongressen igång

Denna text skrevs för bokbloggen Sälj hela skiten:

Debatten om privatiseringarna inför höstens socialdemokratiska partikongress har inletts. Först ut var socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, oppositionsrådet Carin Jämtin. På DN Debatt den 28 juli argumenterade hon för att stoppa aktieutdelningar i välfärdsverksamheter som finansieras med skattemedel.

Det är lätt att hålla med Jämtins argument att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privata vinster. Det verkar rimligt att angripa privatiseringsindustrin där det gör ont - i plånboken. Att arbeta för att få bort vinstdriften ur den privatiserade verksamheten stämmer väl överens med den rågång som socialdemokratin försökte upprätthålla under epoken Palme på 80-talet, då partiet accepterade alternativa driftsformer inom vissa välfärdsområden men motsatte sig privata vinster.

Ska man gå vidare med ett sådant här förslag är det dock väldigt viktigt att täppa till alla möjligheter till kryphål genom att plocka ut vinsterna på annat sätt än genom ren aktieutdelning. Och all utdelningsbegränsning i världen kan inte göra något åt att ett omfattande kapital byggs upp med skattepengarna som i slutändan inte kommer skattebetalarna till del.

Ett annat problem med Jämtins argumentation är att den stryker privatiseringsförespråkarna medhårs. När man läser artikeln är det lätt att få intrycket att privatiseringarna i huvudsak varit positiva, men att det finns ett problem med att privata aktörer plockar ut vinster. När det i själva verket är så att privatiseringspolitiken misslyckats med att uppfylla sina löften på område efter område. Risken är att det blir svårt att vinna argumentationen för att stoppa vinstuttaget om man inte sätter in det i en helhetsbild av vad privatiseringarna inneburit för det svenska samhället.

Enn Kokk - mångårig huvudsekreterare för Socialdemokraternas programkommission - argumenterar på sin blogg i ett läsvärt inlägg för att Jämtins förslag är ett steg framåt men att partiet bör gå längre i att stärka den gemensamma välfärden.

Den 30 juli besvarades Jämtins inlägg av sex socialdemokratiska skolpolitiker, i huvudsak från Stockholms län. I sin artikel menar de att Socialdemokraterna måste "sluta motarbeta friskolorna" och hävdar att de fristående skolorna inte utgör något hot mot den gemensamma skolan - samtidigt som de medger att de privata skolorna inte har någon skyldighet att ta emot alla elever.

De motsätter sig ett kommunalt veto mot etableringen av fristående skolor och vill öka "rättssäkerheten" för de som vill starta och driva dem. Här stämmer de in i privatiseringarnas höga visa - att företag ska ha rättighet att plocka ut skattemedel och juridiska verktyg till hands för att driva in dessa pengar, oavsett vad de folkvalda tycker om saken.

De sex socialdemokratiska skolpolitikerna föreslår att ge de fristående skolorna en "skyldighet att ta emot elever inom sitt upptagningsområde". Förslaget utvecklas inte vidare, men tanken om att de fristående skolorna skulle ha en skyldighet att ta emot de elever som söker till dem är onekligen intressant.

Artikelns argumentation mot aktieutdelningar i offentligfinansierade skolor förefaller vara medvetet vilseledande. Motiveringen är att detta förslag skulle gynna de stora friskolekoncernerna, när det i själva verket bara är dessa som är intresserade av att plocka ut vinstmedlen ur skolorna. När hade ett kooperativ aktieutdelning senast?

Debatten om privatiseringar i allmänhet och om friskolor i synnerhet lär bli en given följetong inför partikongressen i slutet av oktober.

Andra som bloggat i frågan: Ali Esbati, Enn Kokk, Enn Kokk igen, Knut Lindelöf, Anna Vikström

måndag, juli 27, 2009

Demokrati eller barbari?

Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen.

Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet.

Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den romerska erövringen av staden att bli ett kristet kloster.

Människor vallfärdar inte till Petra av religiösa skäl. Petra är en plats att hylla människan, i all sin skaparkraft och förmåga. Mitt i öknen höggs denna fantastiska stad ut ur berget mitt i öknen för mer än två tusen år sedan. Petra är ett magnifikt exempel på sin tids arkitektoniska och ingenjörsmässiga landvinningar.


Civilisation och politik hör samman. När människor slår sig samman i större grupper, förutsätter det en högre form av ordning i organiserandet av gemensamma angelägenheter. De egyptiska faraonernas ställning byggde på deras kontroll över de bevattningssystem som gjorde att Nilen kunde försörja så många jordbrukarfamiljer. Antikens städer såsom Aten, Rom och Petra, men också andra mänskliga städer tidigare och senare runt om i världen, förutsatte omfattande offentliga system och investeringar för att fungera. Vattentillförseln och stadens försvar mot yttre angrepp var bara några av de saker som behövde lösas gemensamt.

Politiken är en del av livet - en nödvändighet. Det handlar om hur vi löser våra gemensamma problem. Men det handlar också om något så mycket mer. För inneboende i frågorna om hur vi löser våra gemensamma angelägenheter finns också frågor om makt och om fördelning.

Historien om civilisationen är till stor del en historia om auktoritära styrelseskick. Det har funnits många varianter av det såsom exempelvis furstligt och kungligt envälde, militärdiktatur och oligarkier där några mäktiga klaner delat på makten.

Men som en röd tråd genom historien löper också de folkliga kraven på en rättvisare fördelning av makt och resurser. Antikens ekonomier skakades då och då i sina grundvalar av slavuppror. Under medeltiden reste sig Europas bönder vid oräkneliga tillfällen i protest mot fogdeväldet. Och i modernare tid växte arbetarrörelsen fram i protest mot den rovdrift på människor som kapitalismen medförde.

Vid 1900-talets början styrdes världen av ett fåtal regeringar i Europa och Nordamerika som var i händerna på mäktiga affärsintressen. På hemmaplan utmanades de av arbetarrörelsens krav på demokratisering, i kolonierna utmanades de av nationella befrielserörelser. Det händelserika 1900-talet kom att präglas av kampen för demokratin – trots det gamla samhällets motstånd, fascismens genombrott, två världskrig, ett kallt krig och de senaste årtiondenas nya reaktion från kapitalets sida. 1900-talets facit blev en kraftig ökning av det folkliga deltagandet, en kraftigt ökad levnadsstandard för stora grupper framför allt i västvärlden och ett förbättrat hälsoläge överallt på denna jord.

Men utvecklingen är bara i sin linda. Den process som inletts, där människor ställer krav och lyckas genomföra dem, kommer att pågå långt efter vår livstid. Krav på demokrati präglar vår tid precis som de präglade 1900-talet och är vår tids viktigaste politiska kraft. Men de krafter som står emot demokratin – privilegiets krafter – är starka och väl organiserade.

Vår tids stora samhällsförändringar har varit resultat av rörelser som vuxit fram i utmaning mot den nuvarande ordningen. Vare sig det varit arbetar-, kvinno-, medborgarrätts- eller fredsrörelse så har det handlat om att krav som formulerats av människor utanför maktens boningar lyckats vinna gehör hos tillräckligt många och påverkat samhällets utveckling.


Men häri finns också reformistens stora utmaning. En folkrörelse i klassisk mening är ”en idé i människors hjärtan, en idé och inte en organisation” som P O Enquist skriver. Det är idéerna som bär och gör rörelsen stark – det heliga raseriet mot orättvisor och förtryck den mylla som ger den näring. Samtidigt som alla framgångsrika rörelser förr eller senare institutionaliseras som maktbärande organisationer i samhället, för att effektivt kunna driva på den önskade förändringen genom beslutsapparaten.

I denna motsättning mellan folklig rörelse och maktbärande institution finns en oerhörd utmaning för den som ser demokrati som mer än ett rent instrumentellt sätt för att tillsätta och avsätta makthavare. För när den folkliga rörelsen stelnar, försvinner rörelsens radikala kraft och folket mister kontrollen. Då är vi tillbaka i samma gamla maktspel som vi känt sedan tidernas begynnelse, då olika maktgrupperingar tävlar om makt och inflytande. Det är få som blir engagerade av något sådant.

Politik kan vara dödstrist, långtråkigt och alldeles alldeles underbart. Det som gör skillnaden är om folket är med eller inte.


Mänskligheten står inför valet mellan demokrati eller barbari. Vi kan välja ett demokratiskt samhälle där vi fattar besluten gemensamt och delar på jordens resurser på ett sätt som gör att de räcker också för framtida generationer. Vi tar med oss det bästa från de mänskliga civilisationer som föregått vår egen, och skapar den första globala, demokratiska civilisationen.

Alternativet är barbariet. Att också vår civilisation faller, därför att enskilda grupper skor sig på andras bekostnad, därför att konflikterna växer, därför att vi inte har vett att hushålla med begränsade resurser.

Petra föll i betydelse och glömdes bort av alla utom de lokala beduiner som bosatte sig i ruinstadens grottor. Den en gång så viktiga staden lämnade få spår i omgivningen.

Den moderna civilisation som numera täcker hela jordklotet - i ett enda ömsesidigt beroende som blir större för var dag - är redan för utvecklad för att någonsin kunna falla i glömska. Vissa av de produkter vår vetenskap och produktionsapparat konstruerat, såsom atomenergianläggningar och -vapen och biologiska stridsmedel, skulle kunna leda till fullständig katastrof om de inte var minutiöst bevakade. Om detta vittnar ett oräkneligt antal dystopiska science fiction-filmer som skildrar den mörka framtid som väntar om vår civilisation misslyckas och faller.

Skillnaden mellan vår civilisation och tidigare mänskliga samhällen är att vi inte får misslyckas.

söndag, juli 26, 2009

The Capital of Fear

I'm back home at last, but still a bit confused as of where I am. To keep up with this sentiment of being both here and there at the same time, I publish another version of a text on Jerusalem. For as my Swedish-speaking friends have seen, I wrote a couple of texts while I was there. I translated the first one of them into English a little more than a week ago, but I failed to publish it. As English isn't my native language, it's not like reading the original, but here - on demand - is The Capital of Fear:

Jerusalem is not a city
it’s a war zone
the machine guns
revealing peoples’ fear for each other

Seen as a capital by two nations
but as a matter of fact a capital of one, undived nation
the Nation of Fear


It’s in the eyes of every Jerusalemite
the badly hidden fear for The Other

The settler
walking up the stairs to his apartment
looking the other way
with two security guards in his service
very conscious that it’s only violence
and the threat of violence
that’s protecting him
as he’s chosen to live his life
as an occupier.

I see the fear in the eyes of Ahmed
called to a trial
threatened with six months prison
because four years ago
he was responsible for a group of children
where some spontaniously cried “Hezbollah”


In a city where History is alive
where every streetstone cries out political messages

Where Future exists
in dreams of a better life
without occupation
or without Palestinians.

But where the Present is non-existant
otherwise than as a prolongation of history
or as waiting for the future to come.


In every second in this city
occupier and occupied interact
yet they act as if The Other doesn’t exist
Two parallell realities
one Israeli
one Palestinian.


Ignoring
is also a way of communication.

The occupied ignore the occupation soldiers
say that they’re here
will continue be here
that they’re not torn down
Childen play with their friends on the street
won’t let the occupying power
be right.

We won’t move
we won’t give in
every day the occupied are still here
is a victory.


The occpation
a mental prison
also for the occupier
a mental ghetto.

I don’t see a smile on the face
of any Israeli in the old city of Jerusalem
Not on the soldiers
Not on the orthodox
Not on the settlers

Focused
tunnel sighted
they’re walking
waiting for the day
when they don’t need to meet
the eyes of the occupied any more.

The occupier is watching the occupied
through the lens of a surveillance camera.

I enter Israel
Twenty meters downstairs
in a shopping arcade
into another world.

I find two things tn West Jerusalem
that I haven’t seen before -
smiling Israelis
and female Israelis.


Night in Jerusalem
barbecue on a roof
under the sky
a stone throw away from the Weiling Wall.

Young people singing, drumming, laughing
hour after hour
the energy never seems to disappear
life is an eternal wirveling dance
in the epicenter of the war zone.

måndag, juli 20, 2009

If I could turn back time...

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra.

Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet.

Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Filmare, fotografer, skribenter, forskare, manusförfattare och backpackers. Jag trivdes väldigt bra med dem, men kände också att jag ville skaffa mig lugn och ro att tänka och skriva på det sätt jag gör nu. Så jag lämnade Jerusalem - och kände direkt hur mycket jag saknade dessa fantastiska människor. När jag satt där på bussen mot öknen ville jag trycka på rewind och spela tillbaka tiden ett par timmar för att kunna stanna med dem längre.

Så där kan man ju hålla på och leva i “om inte inte hade varit”-världen. Eller man kan leva i den värld vi är i. Där tidens flod bara strömmar i en riktning. Där de dörrar vi öppnar och stiger in genom ständigt slår igen bakom oss - dörrar som bara gick att öppna åt ett håll.

Det är inte en slump att det finns filmer som “Tillbaka till framtiden” och “Sliding doors”. Vi nutidsmänniskor tröttnar aldrig på att fundera över hur saker och ting hade sett ut om de handlat annorlunda. Och likt Cher önskar vi att vi kunde vända tillbaka tiden och ställa saker och ting till rätta. Men tiden tycks förbli enkelriktad och det finns inget sätt att omformatera sitt liv och börja allt från början.

Begreppet “path dependence” eller spårbundenhet är stort inom samhällsvetenskaperna. Begreppet handlar om att om utvecklingen styrt in på en bana kommer den att fortsätta på den genom minsta motståndets lag. Det kräver en större ansträngning att vända utvecklingen, och effekterna av den utveckling som varit sitter kvar i samhällsstrukturen länge framöver.

Vi människor önskar oss dock bort till att leva i drömvärldar fjärran från verkligheten. Israel har ända sedan sitt bildande varit uppbyggt kring antagandet att man på något sätt skulle kunna bli kvitt de där besvärliga palestinierna - eller “araberna” som de kallas för att upprätthålla illusionen att judarna var ett folk utan land som kom till ett land utan folk. En i grunden helt felaktig och farlig tanke som är orsaken till att Jerusalems busstation igår - mer än sextio år efter statens Israels bildande - såg ut som en militärbarack när alla de unga männen och kvinnorna i uniform med jättelika automatvapen skulle ut till sina posteringar.

Men palestinierna har sina egna path dependence-problem. Är det något israelerna varit bra på så är det att etablera “facts on the ground” genom att bomba och bulldozra byar och bygga bosättningar, vägar och murar som förändrar den verklighet alla tvingas leva i. Man kan drömma om att det skulle kunna vara annorlunda - att det nya landet hade byggts utifrån Martin Bubers humanitära sionism som utgick från att judarna var gäster i Palestina och måste leva i fred och samförstånd med sina grannar i ett gemensamt land - men så är det inte. Staten Israel finns och kommer inte att försvinna i en handvändning. Varje fungerande lösning i närtid kommer att kräva en kompromiss med den reellt existerande sionismen - en lösning som är bättre än nuläget men sämre än den vision om ett fritt, demokratiskt Palestina som det palestinska folket med rätta drömmer om.

I Sverige är vi många som skulle önska oss att trettio år av nyliberal utveckling bara kunde trolla bort sig själv och försvinna. En vällovlig tanke - men om man vill komma längre än att bara gräma sig och drömma sig tillbaka till vad som varit måste man ha en strategi för att hantera den nyliberala verklighet vi lever i. Folkhemsnostalgin är fin, men den innehåller ingen väg framåt. Jag tycker politiken ofta blir för personfixerad, men missförstå mig rätt om jag säger att vad vi behöver inte är en ny Olof Palme utan snarare en vänsterns Margaret Thatcher. Som kan stå upp för en konsekvent systemkritik av det nyliberala samhälle som skapats under dessa vansinnets år och föreslå praktiskt genomförbara strukturreformer för jämlikhet.

Häromdagen hamnade vi i en trafikstockning på en by-pass road på väg mot Jerusalem. Vi undrade vad som hänt, och så såg vi de lemlästade resterna av en flicka där vid refugen. Hur gärna vi då än hade velat vrida tillbaka klockan ett par minuter för att hindra flickan från att gå över den högtrafikerade vägen så kunde vi det inte. Det som har hänt har hänt - oavsett om det var fem miljoner år sen, fem år sen eller fem sekunder sen.

Vi är det förflutnas fångar. Vi måste lära oss att leva med det. Och hoppas, hoppas att våra misstag och vår känsla av otillräcklighet får oss att handla mer rätt nästa gång.

onsdag, juli 15, 2009

Från Tårarnas Kulle

Jag har har haft en oerhört intensiv och känslofylld dag i norra Galiléen. Nedanstående text är ett smakprov inför den artikel jag sitter och skriver på. Den tidskrift eller kultursida som är intresserad av att publicera hela artikeln - som kommer att innehålla mer om allt det Ibrahim berättade om och också mer om den etniska rensningen i Palestina år 1948 - hör av er:

Det är varmt, men inte stekhett, där vi står och ser ut över norra Galiléens kullar och dalar. Några moln skymmer då och då den starka solen och vinden blåser friskt. Vi ser hela vägen bort till Libanon - till gränsbyn Marun al Ras som Hizbollah försvarade ända in i slutskedet av kriget med Israel 2006.

Vi hämtade upp Ibrahim Essa i den palestinska byn Jish ett par kilometer bort. Nu har han följt med oss in i det som nu är en israelisk nationalpark. Hit reser israeliska turistgrupper från när och fjärran för att njuta av lugnet och stillheten bland ruinerna. Informationsskyltarna ger intrycket av att vi befinner oss på en gammal hebreisk boplats. Vår guide har en helt annan historia att berätta.

När den israeliska armén kom till Ibrahim Essas hemby Kfor Bir’im den 24 november 1948 togs den emot med öppna armar. Byn samlades vid kyrkan, och erbjöd soldaterna mat och sovplatser. Byns äldste bjöd på den palestinska nationalspriten arak.

Efter tre dagar fick den då fjortonårige Ibrahim Essa och de andra byborna veta att de måste lämna Kfor Bir’im eftersom gränstrakten mot Libanon var tillfälligt osäker. De skulle få komma tillbaka efter femton dagar. Men så blev det inte. Invånarna i Kfor Bir’im fråntogs sin jord och allt de ägde, och kom att leva som flyktingar i den närbelägna byn Jish.

Byborna drog sitt fall inför rätta. När domstolen beslutat att övertagandet av byn var lagvidrig tågade de tillsammans för att ta tillbaka det som rättmätigen var deras. Men militären stoppade dem på vägen, tvingade in dem i bussar och dumpade av trubbelmakarna vid gränsen till Västbanken. Efter två månaders mödosam vandring mitt i vintern, via Amman, Damaskus och Beirut, lyckades byborna ta sig tillbaka till Jish genom att smyga sig under gränsstängslet i skydd av natten.

Nu inleddes en långdragen rättslig strid, som slutade med att den israeliska högsta domstolen 1952 bekräftade att deporteringen av invånarna i Kfor Bir’im stred mot lagen. Under tiden hankade byborna sig fram som tiggare och genom att göra diverse småjobb. De hade berövats det land som tidigare hade gett dem rikliga skördar av spannmål, oliver och allehanda frukter.

Men segern i domstolarna kom inte att spela någon roll i slutändan. Militären förhalade processen med att återlämna marken, och i september 1953 skickades flygvapnet in för att lösa problemet Kfor Bir’im. Byborna samlades på det som senare har fått namnet Tårarnas kulle och stod maktlösa medan deras hemby demolerades - först genom bombning från luften och sedan genom att de hus som klarat attackerna sprängdes med dynamit. Deras hemby hade förvandlats till ruiner, och på de omfattande marker som en gång tillhört byn byggdes kibbutzen Ber’am och den israeliska bosättningen Dovev upp.

måndag, juli 13, 2009

Till dig som blev kvar

Jag är nu färdig med Jaffa och styr norrut. Här kommer ytterligare ett försök att bearbeta allt jag upplevde i Jerusalem, tillägnad dig som blev kvar:

Jag gjorde vad du inte kunde
jag tog mitt pick och pack
tog en sherut till Tel Aviv
och blev skrivande turist.

Den långe blonde killen
som sitter med sin laptop
sover på taket
badar och läser
och överskattar sin tålighet
mot den subtropiska solen
sticker inte ut
mot andra vandrarhemsgäster.

Religionsstuderande danskar
på resa genom det heliga landet i en månad.
En halv busslast amerikaner,
en turistguide-författare,
de obligatoriska australiensarna.

Två yngre män
sitter ensamma
tittar länge rakt framför sig.

Ryssen
vars släktingar dog i koncentrationslägren
saknar bevis
får inte bli israel.
Tysken
steg upp till Israel härom året
tog värvning
tjänstgör vid checkpointen
till Ramallah
promenerar runt vandrarhemmet
med ett maskingevär
bekänner hur tvivlen växer
på det meningsfulla
i det till synes ändlösa kriget.

Jag tänker på vad som hänt
om du följt med.
Hade du ens
släppts in genom porten
till detta vandrarhem
som bekänner sig till värderingar
om fred, samförstånd och jämlikhet?
Hade du liksom jag
kunnat röra dig fritt på gatorna
som en turist vilken som helst?

Du hade blivit som Jaffas palestinier
andra klassens medborgare
tolererade
så länge de inte sticker upp
protesterar
börjar vifta med palestinska flaggor.

I det gamla Jaffa
har man rensat upp i slummen
renoverat,
snyggat upp
och på köpet
gjort staden judisk.

Hade du följt med mig hit
sex mil från ditt hem
hade de tittat snett på dig
min rörelsefrihet
större än din
i ditt hemland.


Du blev kvar i Jerusalem
kvar i medinan
i myllret
bland människor du känner
vänner sen barndomen
från familjer som levt i staden
i åtta hundra år
och mer.

Du grillar med dina vänner
ljumma sommarnätter
på hustaken
intill al-Aqsa
någon börjar sjunga en sång
en annan tar fram en trumma
några börjar dansa
du insuper röken från vattenpipan
ser på stjärnorna ovanför
du lever
du är här
i Jerusalem
staden i ditt hjärta.

Men ditt folks drömmar
om ett liv här
kolliderar med andras drömmar
som vill bygga Det Nya Jerusalem
bokstavligen
enligt skrifterna
inte enligt William Blake
och otåligt väntar på den dag du ger upp.

Då de kan bilda Old Jerusalem Development Group
rensa upp i droger och kriminalitet
och få väck palestinierna på samma gång.

De vill få bort dig
skrämma dig
förnedra dig.


Våldet
ständigt närvarande
i israelernas turistbutiker
säljer de t-shirts med motiv
Guns N Moses
UZI - how to win way in Israel
Super Jew
America don’t you worry - Israel is behind you

Människors paniska rädsla för varandra
det lågintensiva kriget
klaustrofobin
den eviga väntan
på oklart vad
ger sig på våra psyken
ingen är oberörd.


Jag ska erkänna
det var en befrielse
att lämna
Jerusalem.

Men Jerusalem kommer tillbaka till mig
envist
för Jerusalem ville åt mig
ville ha mig levande.

Jag tänker på
hur två månader på ockuperat område
etsade sig fast i min vän
hur ockupationens maror
red varje natt.

Jag tänker på dig
som lever i det
hur påverkar det dig
att leva
i rädslans huvudstad?

Jag hade svårt att sova i Jerusalem
längtade hem
ville avbryta min resa genom Mellanöstern
innan den ens börjat.
Projicerade hemlängtan
blev patetisk
gjorde misstag
fick hjärnsläpp.

Klarade mig lindrigt undan.
Flydde i tid
kunde fly.
För dig
som inte känner
något annat hem
är det annorlunda.

fredag, juli 10, 2009

När allt är politik

Min palestinska svit fortsätter:

Fredag.
Solen sänker sig över Jaffa.
Butikerna har stängt för länge sedan.
På tvärgatan intill är gatufesten över
där helgen firats in till technotoner
och champagnesprut
i trettiogradig sommarvärme.
Shabbat shalom.

Står på Yefet street
utanför Abulafia Bakery
ska beställa en toast.

Den ser riktigt bra ut
cream cheese, ägg, paprika, oliver och riven ost
i ett gott nybakat bröd
- men så hör jag mitt namn ropas på gatan;
Vem här vet vad jag heter?

Vandrarhemsföreståndaren
som jag snackade på telefon med i morse
och visade min sovplats i eftermiddags
stannar sin cykel
och agerar turistguide.

Han frågar om jag redan beställt,
jag säger nej,
han säger att stället på andra sidan gatan är mycket bättre.

Jag är turist på ett nytt ställe
och har just fått ett tips
från en kille med lokalkännedom.
Ändå struntar jag i rådet.

Jag gjorde rätt.
Toasten var fantastisk
och google håller med;
Fina recensioner i mattidningarna

Men det var inte för maten jag stannade kvar hos Abulafia Bakery.

Och det var inte därför han stannade sin cykel på väg hem för shabbat.

Jag valde det palestinska stället.
Han ville gynna den judiska konkurrenten.

Allt är politik
lärde jag mig på ungdomsförbundskurserna
ingenstans är det mer sant än här.

I det här landet är konflikten ständigt närvarande
men den tar olika former.
Jaffa är ovanligt.
Inte ockuperad mark
inte tale of two cities
blandad befolkning,
kors i taket.
Judiska israeler och palestinier badar bredvid varandra på stranden
bor intill varandra
utan våldets ständiga närvaro.
Jaffa är som Jerusalems gamla stad
men utan maskingevären.

I Jerusalem är gatusopning politik.
Vackra välputsade gatstenar i Gamla stans judiska kvarter
gå ett par meter
in i det muslimska kvarteret
och smutset är djupt ingrott.

Bostadsbyggen och järnvägar
på ockuperad mark
stadsplanering för successiv land grab.

I Jaffa uttrycks det i en viskning;
Handla inte av araberna.

Google berättar mer
under andra intifadan attackerades Abulafia Bakery
av en judisk mobb
veckorna efter att Sharon klivit in i al-Aqsas haram.

Flashbacks från historiens skräpkammare
flimrar fram för mina ögon.
Jag hejdar mig från att uttrycka dem
i skrift.

På vandrarhemmet surrar fläkten
på väggen hänger Theodor Herlzs porträtt
intill en karta över Israel
som det såg ut innan freden med Egypten
ändlösa mil av Sinaiöken.

Bakom mig hör jag böneutroparen
i Mahmudiye-moskén
det gröna ljuset i den höga minareten
skiner i havsutsikten
Gud är stor
i ändlösa variationer
kallar till nattbönen.

Allt är politik.