måndag, december 29, 2008

Jesusbarn och Dustin Hoffman i Gaza-tal

Idag genomfördes en stor manifestation mot den israeliska attacken mot Gaza i Uppsala. Det hela täcktes rätt bra i medierna - se här, här och här. I TV4 Uppland-klippet är jag med och pratar en stund.

Något som förvånar mig är hur lite det skrivs om att Gazaattacken är en del i den israeliska valrörelsen. En svårt sargad regering sätter allt på ett kort och söker vinna nyvalet i februari genom att visa palestinierna vem som bestämmer. Jag tog upp den frågan i mitt tal på dagens manifestation, som berörde såväl Jesusbarnet i krubban som Dustin Hoffman:


Mötesdeltagare!

Vi är många som trotsat kylan idag för att manifestera vår avsky mot det israeliska våldet i Gaza. Många som är fyllda av avsmak och sorg över det som händer.

Häromdagen firade hela den kristna världen födelsen av ett litet barn i en krubba i ett stall i Betlehem, av föräldrar som vandrat den långa vägen dit från Nasaret i Galiléen.

Idag är vägen mellan Nasaret och Betlehem avspärrad av en åtta meter hög betongmur. Nasaret är en palestinsk stad inom statens Israels gränser, och dess invånare tillerkänns inte samma medborgerliga rättigheter som övriga invånare i landet. Betlehem ligger på Västbanken och är ockuperat av Israel sedan 41 år. Den som skulle ge sig på att försöka vandra mellan Nasaret och Betlehem idag skulle ha det betydligt besvärligare än Josef och Maria hade det då, för mer än två tusen år sedan.

41 år av ockupation, av ständigt krigstillstånd. 41 år av att ständigt följa nyheterna om vad ockupanterna gör och hur motståndet mot ockupationen utvecklas. 41 år av väntan på att det internationella samfundets krav om ockupationens upphörande ska infrias.

Och 41 år av besvikelse med att Israel framgångsrikt kunnat utnyttja stödet från framför allt USA till att stärka sin position genom bosättningar och murbyggen och förhindrat en ekonomisk och social utveckling i de palestinska områdena.

Ingenstans är konsekvenserna av detta tydligare än i Gaza. Mer än en miljon människor – de flesta flyktingar från 1948 års krig – bor på en mycket begränsad yta. Många har liknat området vid ett gigantiskt fängelse eller rentav ett koncentrationsläger.

Israel har själv skapat grunden för Hamas’ starka ställning i Gaza genom att vägra palestinierna en rättvis fred. När freden och det människovärdiga livet aldrig kom växte desperationen och extremismen. Och när omvärlden vägrade acceptera resultatet av de demokratiska palestinska valen 2006 valde man bort en fredlig lösning genom att isolera valets segrare. Resultatet har vi sett under de senaste årens nedåtgående spiral.

Så fort firandet av födelsedagen för det lilla barnet i krubban var över påbörjade Israel sina attacker mot Gaza. Attacker som redan har lett till att mer än 300 personer fått sätta livet till. Nästa steg i detta blodbad ser ut att bli en regelrätt invasion med marktrupper. Stridsvagnarna kan börja rulla när som helst nu.

Som vanligt arbetar den israeliska PR-maskinen för högtryck med att rättfärdiga våldet. Man vill få slut på raketbeskjutning och på extrema politiska rörelser, heter det.

Jag har ett tips till Israel: Om ni menar allvar med att ni vill få ett slut på palestinsk terror, lägg den israeliska terrorn på hyllan!

Lägg av med bomberna!

Lägg av med den förnedrande behandlingen av palestinier i gränsövergångar och vägspärrar!

Lägg av med att isolera Gaza och lägg av med att förhindra införseln av ens de mest basala varor som mat och mediciner!

Om ni menar allvar med att ni vill leva i fred med era grannar, sätt er ner och förhandla fram en rättvis fred!

Och vi vet ju att israelerna vet bättre. Vi vet det, för han har sagt det själv, att premiärminister Ehud Olmert inser att den enda hållbara lösningen är att Israel lämnar den absoluta huvuddelen av Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och gör det möjligt för en livskraftig palestinsk stat att finnas sida vid sida med Israel.

Just därför känns det som händer just nu särskilt osmakligt. För Israels offensiv i Gaza är en del i den israeliska valrörelsen. De styrande partierna bombar Gaza sönder och samman för att vinna väljarnas förtroende efter misstagen under det förra kriget i Libanon och korruptionen i de högsta regeringskretsarna i Israel. Liksom Dustin Hoffman och Robert de Niro i filmen ”Wag the Dog” går Tzipi Livni och Ehud Barak i krig för att få väljarna att glömma gamla synder.

Men trots allt har jag hopp.

Hopp om att vi tillsammans kan bygga en rörelse stark nog att riva murarna och få ett slut på kriget och dödandet. En rörelse som kan lägga grunden till en rättvis fred.

För det är möjligt, om vi vill det. Om vi kan mobilisera de goda krafterna i Uppsala, Sverige och världen och säga det går att skapa ett Mellanöstern i fred. Och en dag som denna, när vi förenas över klassiska politiska gränser här i Sverige i en samling mot Israels våld, är möjligheterna större än på länge för en sådan samling.

När socialdemokratin insåg djupet i det palestinska folkets lidanden och förändrade sin Mellanösternpolitik under ledare som Olof Palme och Sten Andersson vägleddes vi av tanken om gemensam säkerhet. Att ingen är trygg om inte alla är trygga, att det enda sättet att förebygga konflikter på lång sikt är genom samarbete, dialog och social utjämning. Det var sant då, och det är mer sant nu än någonsin i en värld vägledd av rädsla och främlingsskräck.

Därför är våra ord till västvärldens ledare och inte minst till Sveriges regering att tiden är inne att fördöma Israels våld. Tvinga flygplanen att landa. Tvinga stridsvagnarna att vända om. Det är bara ett samlat internationellt agerande som kan stoppa dödandet.

Kampen för en rättvis fred fortsätter. Tack för ordet.

fredag, december 19, 2008

Demonstration till minne av Tubay Mavi den 1 januari 2009

Den 1/1 2008 mördades Tubay Mavi av en människa hon en gång älskat här, i Uppsala.

Den 1/1 2009 hedrar vi minnet av Tubay och de 18 andra kvinnor som dödats efter henne. Vi demonstrerar för att få ett stopp på mäns våld mot kvinnor. Vi demonstrerar för att rättsväsendet och politiken ska öppna ögonen och agera i tid.

Vi demonstrerar därför att när en kvinna blir slagen av en man hon älskar eller älskat är det en tragedi. När tiotusentals kvinnor blir slagna är det ett samhällsproblem, också i ett land som kallar sig världens mest jämställda.

Vi demonstrerar därför att det som händer inom hemmets fyra väggar angår oss alla, för att det privata är politiskt. För rätten att vara sin egen, en självständig mänsklig varelse.

Men också därför att detta mäns våld mot kvinnor är en spegling av ett samhälle där män anses mer värda än kvinnor.

Män har mer makt och högre lön, jobbar mer avlönat och mindre oavlönat än kvinnor. Vi demonstrerar därför att ett samhälle där kvinnor inte längre är underordnade män också är ett samhälle där färre män anser sig ha rätt att slå kvinnor.

Och vi demonstrerar därför att Tubay Mavi bara kan vila i frid om vi är rastlösa i vår kamp för ett samhälle där vi alla kan leva.

Vi samlas vid foten av Carolinabacken klockan 14.00 den 1 januari 2009, och går tillsammans till Stora Torget. Demonstrationen arrangeras av Tubay Mavis anhöriga.

Sprid denna information i dina nätverk så att vi blir många som sluter upp på demonstrationen.


God jul och gott nytt år!

onsdag, december 17, 2008

Investera i vår välfärd

För några dagar sedan skickade socialdemokraterna i Uppsala in sitt svar på de centrala rådslagen. Jag argumenterade för några i mitt tycke viktiga stycken i vårt svar på välfärdsrådslaget. Det handlar om förslaget att vi ska jobba längre för att finansiera att fler blir äldre:

”Vi uppskattar rådslagets fokus på att göra det möjligt för människor att arbeta under längre tid. Med ett sådant synsätt i grunden blir det naturligt att prioritera reformer av den fysiska och psykiska arbetsmiljön, att satsa på en ökad folkhälsa och att sätta kampen för full sysselsättning i första rummet.

Vi saknar dock ett klassperspektiv i texten. En av de tydligaste klassmarkörerna i Sverige idag är vilka som förväntansfullt räknar ner tiden till pensioneringen och vilka som gärna fortsätter jobba efter 65-årsdagen. I vissa LO-yrken är kroppen utsliten redan vid 55-60-årsåldern, medan en hel del tjänstemän är friska och arbetsföra långt efter 70-årsdagen. Det är en av flera orsaker till varför en politik för att förlänga livsarbetstiden aldrig kan handla om att försvåra pensioneringen för dem som slitits ut av ett hårt arbetsliv. En socialdemokratisk politik för att få fler att jobba längre måste fokusera på att förändra arbetslivet inte minst genom nya arbetsmiljöreformer.

Det är olyckligt att rådslaget så ensidigt betonar kvantiteten – antalet utförda arbetstimmar – och inte tittar på kvaliteten i vad som utförs under de timmar vi tillbringar på jobbet. Det riskerar leda till ett skevt synsätt där det exempelvis blir till ett problem att människor utbildar sig. Den socialdemokratiska arbetslinjen har alltid fokuserat på att öka produktiviteten i arbetslivet – det vill säga att se till att varje arbetad timme är så effektiv som möjligt.

De enorma välfärdsökningarna under 1900-talet möjliggjordes av effektivare tekniker som gjorde att människor kunde producera mer på kortare tid. Detta var också helt centralt för det svenska näringslivets stora framgångar. Det finns ingen anledning att tro att vi inte ska kunna fortsätta öka produktiviteten i arbetslivet. För att uppnå detta är det helt centralt att fortsätta investera i ett livslångt lärande för alla och inte bara några – något som med all sannolikhet kommer leda till att ”livslärandetiden” kommer att fortsätta öka.

Vidare menar vi att ett lugnare arbetstempo för småbarnsföräldrar är en prioriterad välfärdssatsning. Att i likhet med den socialdemokratiska riksdagsgruppens förslag ge möjlighet för föräldrar att ta ut viss ledighet också efter den första tiden skulle kunna bidra till att underlätta livspusslet. Detta skulle i sin tur kunna bidra till att förebygga stressrelaterade sjukdomar och därmed öka den totala livsarbetstiden.

Rådslaget innehåller en lång uppräkning av angelägna behov av investeringar i välfärd. Vi delar den bilden, men menar att det saknas en röd tråd mellan dessa förslag och idéerna om finansiering. Rådslaget efterlyser tydlighet och trovärdighet, men vi menar att detta saknas i texten som den ser ut i dagsläget. Inte minst menar vi att rådslaget dömer ut alternativet att höja skatterna alltför lättvindigt. Skatter ska tas ut efter vilka behov som finns av gemensamma lösningar, och bör i någon mån anpassas efter konjunkturläget.

År 2000 hade Sverige en skattekvot på 52 procent, medan skattekvoten utgjorde 48 procent år 2007. Skillnaden innebär ca 120 miljarder mindre i skatteintäkter. Denna skillnad utgör en stor del av den förväntade ökningen av finansieringsbehoven med en åldrande befolkning. Bara under den korta tid den borgerliga regeringen suttit vid makten har välfärdens finansiering försämrats med 70 miljarder. Skattefrågan förtjänar en betydligt mer omfattande diskussion än den som återfinns i rådslagsmaterialet.”

torsdag, december 11, 2008

Kultursatsningar mot krisen - mest till dem som fått minst!

Den rödgröna oppositionen i Kulturnämnden kommer att motsätta sig dagens nedskärningsbeslut, som bland annat innebär att Rasbobiblioteket läggs ned och att öppettiderna i Gränbybiblioteket minskas.

Vårt alternativ till den borgerliga nedskärningspolitiken är att i stället investera i kultur för alla enligt principen "mest till dem som fått minst". Kulturen bör bidra till en offensiv politik för att möta krisen. Därför vill vi öka anslagen till kulturevenemang utanför stadskärnan och utanför staden. Därför vill vi införa ett riktat evenemangsbidrag för verksamheter sommartid. Och därför vill vi öka anslagen till kulturverksamhet av och för Uppsalabor mellan 18 och 25 år.

Rödgrönt särskilt yttrande mot kulturnedskärningarna
Kultursatsningar mot krisen – ge mest till dem som fått minst!

Det är i svåra tider – i tider av brist och knapphet, av oro och rädsla för framtiden – som kulturen är som allra viktigast. Inte minst för dem som drabbas hårdast av krisen.

Redan den budget Kulturnämnden antog i september innebar otillräckliga resurser. Anslagen till verksamheterna räknades redan då upp betydligt mindre än den verkliga ökningen av priser och lönekostnader. Detta slog allra hårdast mot studieförbunden, som placerades i strykklass och fick sina anslag frysta på samma nivå som föregående år – trots deras unika bredd och nätverk bland föreningar och individer i hela kommunen.

Den reviderade budget som nu föreslås innebär en sämre tillgång till kulturen för Uppsalaborna. Kulturresurserna minskas i en tid då kulturen behövs mer än någonsin.Vi vill också betona att kulturverksamheter i regel är såväl klimat- och miljövänliga som positiva för folkhälsan. Satsningar på att främja konsumtion av tjänster i stället för varor ligger i linje med kommunens hållbarhetspolicy. Kulturaktiviteter ger stora möjligheter till delaktighet, vilket är en mycket viktig faktor för folkhälsan.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet har i fullmäktige avvisat förslaget att skära ner på Uppsala kommuns kulturanslag. I våra förslag till Inriktning Verksamhet och Ekonomi (IVE) för Uppsala kommun ligger våra budgetramar för Kulturnämnden flera miljoner kronor över det borgerliga förslaget. Vi föreslår därutöver ett avskaffande av produktionens avkastningskrav, vilket innebär ökade resurser till bland annat biblioteken, konstmuseet, Biotopia och Reginateatern.

Vi avvisar förslagen till nedskärningar, och föreslår i stället investeringar i kultur för alla. Våra förslag innebär permanenta utökningar av anslagen enligt principen att ge mest till dem som fått minst. Så kan kulturen bäst bidra till en offensiv politik för att möta krisen.

- Vi har länge sett behoven av en förstärkning av bidragen till de fria kulturgrupperna. Vi vill nu öka anslagen till evenemangsbidrag. Denna utökning ska tillfalla verksamheter som äger rum utanför stadskärnan och utanför staden.

- Under sommarmånaderna minskar antalet kulturverksamheter i Uppsala, till men för såväl bosatta som besökare. I svårare tider finns en stor risk att fler barnfamiljer inte har råd att resa iväg på semestern, vilket gör behovet av bra och högkvalitativa kulturaktiviteter sommartid desto större. Därför föreslår vi införandet av ett riktat evenemangsbidrag för aktiviteter mellan 15 juni och 15 augusti.

- Äldre ungdomar och yngre vuxna hamnar ofta mellan stolarna, då barnkultursatsningarna oftast riktar sig till elever i grund- och gymnasieskolan medan kulturpolitiken i övrigt ofta har vuxenkulturen i fokus. Detta är särskilt allvarligt i en tid med stora ungdomsgrupper som kommer ut på en krympande arbetsmarknad. Vi föreslår ett utökat verksamhetsbidrag som riktas till att stärka kultur av och för Uppsalabor mellan 18 och 25 år. Anslaget ska gå till nyskapande satsningar inom såväl kommunalt som enskilt drivna verksamheter.


Fakta om kultursatsningarna i budgetarna för 2009

Kommunfullmäktige den 10 juni 2008

Den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige anslog 157 288 tkr till Kulturnämnden. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet hade i samtliga fall större anslag till Kulturnämnden. Exempelvis anslog socialdemokraterna då 160 191 tkr.

Kulturnämnden den 24 september 2008

Den borgerliga majoriteten i Kulturnämnden antog en budget som utgick från den summa kommunfullmäktige anslagit. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet reserverade sig.

Kommunfullmäktige den 26 november 2008

Den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige rev upp budgeten. I detta beslut minskas kulturnämndens anslag med 2 062 tkr så att anslaget blir 155 226 tkr. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet föreslog alternativbudgetar som i samtliga fall anslår mer till Kulturnämnden än vad den borgerliga majoriteten anslagit i junibudgeten. Exempelvis anslog socialdemokraterna 159 687 tkr till Kulturnämnden. Detta är 4 461 tkr mer än de borgerligas reviderade anslag, och 2 399 tkr mer än budgeten från september.

Kulturnämnden den 11 december 2008

Förslag föreligger om att klara den minskade kulturbudgeten genom neddragningar på många av nämndens verksamheter. De mest kännbara konsekvenserna blir en nedläggning av Rasbobiblioteket och en minskning av öppettiden på Gränbybiblioteket. Beslutet om biblioteksnedläggelse fattas utan föregående medborgardialog.

onsdag, december 10, 2008

Uppsala en kulturstad, om än inte kulturhuvudstad

I går eftermiddag kom beskedet - Uppsala går inte vidare i tävlingen om vilken svensk stad som blir Europas kulturhuvudstad 2014. Det är naturligtvis oerhört tråkigt att Uppsala inte klarade av att få juryn att förstå hur bra ett kulturhuvudstadsår i Uppsala hade varit.

Processen för att få fram en ansökan har varit väldigt nyttig. Vi sade oss att även om vi inte vinner, så ger det en injektion och ett antal nya tankar om hur vi ska utveckla staden med kultur. Nu finns det en stor mängd bra idéer på kulturverksamhet som kan lyfta vår stad, och jag hoppas nu att vi får genomföra så mycket som möjligt även om det inte koncentreras till ett år. Inte minst förtjänar planerna om Gottsunda som kulturstadsdel att genomföras.

söndag, december 07, 2008

Rödgrön allians i opinionskrisens spår

Två månader efter den ödesdigra presskonferens som kungjorde det rödgröna tvåpartisamarbetet kom en ny presskonferens som kungjorde det rödgröna trepartisamarbetet.

Jobbkrisen förde oss samman, menar Sahlin, Eriksson, Wetterstrand och Ohly i sin gemensamma artikel. Det talas om klimatkris och om otrygghetskris och många viktiga frågor lyfts fram som fokusfrågor för den nya rödgröna alliansen. Men ännu mer avgörande för att föra samman de tre partierna var den opinionskris som ägt rum för oppositionen under de senaste två månaderna.

Det påstådda syftet med tillkännagivandet av den rödgröna oktoberalliansen mellan två partier var att leverera ett svar på regeringsfrågan. Men resultatet blev det motsatta, som jag skrev om redan då.

Den katastrofala presskonferensen i oktober innebar slutet för Mona Sahlins smekmånad. Hon tvingades backa från sin idé om en tvåpartiregering utan vänsterpartiet efter att trycket infrån rörelsen blev för starkt. Och medan krisens effekter blivit allt mer uppenbara och behoven av klara besked om den ekonomiska politiken vuxit har Anders Borg fått hela manegen för sig själv och fått framföra sin antikapitalistiska teaterakt med bravur. Varje gång den rödgröna tvåparticirkusen kommit till en stad har medias intresse fokuserats på varför Mona, Peter och Maria är där utan Lasse.

Följden har blivit att socialdemokraterna tappat mycket mark, att vänsterpartiet vuxit litegrann, att moderaterna ökat kraftigt och att de övriga borgerliga partierna sjunkit ner i fyraprocentsträsket. Totalt sett har oppositionens ledning minskat och oron har vuxit i den socialdemokratiska partiledningen.

De senaste två månaderna har gått åt till att försöka sy ihop s- och v-ledningarnas prioriteringar till något hållbart. Slutresultatet blev att s-ledningens främsta prioritering - budgetramarna - accepteras av v men att man uttalar att poängen med dem är att kunna använda pengarna i kristider som dessa. Mona Sahlin beredde vägen för dagens uppgörelse genom sin offentliga omsvängning kring ramverken förra veckan då hon förklarade att det fina med budgettaken är att man kan ändra dem när som helst, och därmed öppnade upp för en expansionsinriktad finanspolitik. För att markera att man vill investera sig ur krisen lägger partierna ett gemensamt ungdomspaket innehållande ca 20 000 platser i offentliga jobb och utbildning för att undvika en skenande ungdomsarbetslöshet.

För egen del känns det väldigt positivt att en rödgrön trepartiallians kommer till stånd - jag har ju som bekant förespråkat en sådan ända sedan valförlusten 2006. Den märkliga konstruktion oktoberalliansen utgjorde hade fört socialdemokratin i fel riktning - denna modell är mycket bättre för att utforma en långsiktig jämlikhetspolitik. Och inte minst gör det att oppositionen nu har möjlighet att gå till offensiven igen.

söndag, november 30, 2008

Marknadsfundamentalismens parentes är över

I går släppte SACO-förbundet Sveriges Ingenjörer resultatet av sin opinionsmätning som visar att sju av tio svenskar vill att staten går in och räddar Volvo Personvagnar. Det säger sig själv att också en stor majoritet av de borgerliga väljarna - 65 procent för att vara exakt - ansåg att ett tillfälligt förstatligande av Volvo PV vore en god idé. I detta håller svenskarna med rektorn för Handelshögskolan i Göteborg Rolf Wolff som argumenterade för detta i Dagens Industri i veckan, och bland annat skrev: "Kan staten äga och säkra finansbolag, kan den väl göra detsamma med biltillverkare. Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare."

Det är svårt att överskatta den betydelse klimat- och finanskriserna har haft för den allmänna opinionen i västvärlden. Ett tektoniskt skifte håller på att pågå i människors syn på politiken och dess roll i samhället, bort från marknadsfundamentalisternas uppfattning att staten är något ont som ska hålla sig borta från en ekonomi styrd av kvartalskapitalister, bonusdirektörer och hedgefondsmäklare. En ny syn på ekonomin växer fram, där marknaden består som ett sätt att kanalisera människors preferenser men där det offentliga tar en långt större roll än idag för den demokratiska styrningen av ekonomins inriktning. Marknaden är en utmärkt tjänare men en usel herre.

Klimatkrisen började hamra in spikar i den marknadsfundamentalistiska kistan, då allt fler såg behoven av politiska lösningar för att lösa problemen. Höstens finanskris har accelererat denna utveckling, och nu håller den långa marknadsliberala parentesen på att slutas. Pendeln svänger fort nu, och slår till med full kraft mot alla politiska rörelser som inte har vett att anpassa sig till det nya paradigm som håller på att etableras. Den har redan fällt Ronald Reagans en gång så stolta republikanska parti, och den som nu snart tillträder presidentposten ser det som sin främsta prioritet att bekämpa arbetslösheten genom massiva offentliga investeringar.

Egentligen är ju marknadsfundamentalismen en ganska märklig företeelse. Tanken att människorna i ett modernt samhälle skulle vända ryggen från sin nästa och acceptera monumentala orättvisor. Att man i informationen och kunskapens tidsålder skulle ignorera vad man ser och vad man vet om andras villkor. Det går ett tag, med hjälp av skickliga tankesmeder, högerkontrollerade medier och en arbetarrörelse vars ideologiska kompass snurrar vilt, men till slut faller man på eget grepp.

Välfärdsstaten är den mest moderna politiska idén. Framvuxen som den är ur 30-talets stora depression och dess katastrofala konsekvenser för hela den västerländska civilisationen, är den grunden att bygga på för att skapa ett hållbart samhälle. Aldrig mer kris, aldrig mer krig, aldrig mer arbetslöshet, aldrig mer fascism, aldrig mer fattigdom var grunden för uppbyggandet av efterkrigstidens välfärdsstater, och det måste vara grunden för uppbyggandet av efterkristidens hållbara välfärdssamhällen också.

I gårdagens lördagsintervju visar Mona Sahlin att den socialdemokratiska partiledningen sent om sider börjar förstå vad som håller på att hända. Hon öppnar för ett statligt Volvo i ett väl balanserat och genomtänkt svar.

Mona Sahlin uppvisar en oerhörd förmåga att vända på en femöring i debatten om budgetdisciplin och utgiftstak. Ungefär 20 minuter in i intervjun säger Sahlin att man ska följa de budgettak man har fastställt, men att man när som helst också under budgetåret kan ändra dessa tak. Det innebär i praktiken att hon skåpar ut hela grundidén med utgiftstaken som var just att taken låg fast och att politikerna skulle vara tvungna att göra nedskärningar när utgifterna växer över taken. Hon säger att det ekonomisk-politiska ramverket är flexibelt, fast hela grundtanken med regelverket var att det just skulle vara hugget i sten.

I praktiken innebär Sahlins svar i intervjun att det ramverk som beslutades under 90-talet är borta, och ersatt med ett mer flexibelt synsätt på statsfinanserna där man kan ändra takens nivåer och till och med köra med underskott under delar av en konjunkturcykel. Duvorna har vunnit över hökarna i partiledningens debatt om den ekonomiska politiken, med hjälp av det yttre tryck som kravet på vänsterpartiets medverkan i samarbetet skapar. Men för att bilden utåt ska upprätthållas och för att ingen ska förlora ansiktet presenteras det som att det är så här det alltid har fungerat. Det ligger onekligen väldigt mycket tankemöda bakom Mona Sahlins svar i Ekots lördagsintervju.

fredag, oktober 24, 2008

Brev till valberedningen

Det är numera officiellt genom såväl UNT som Uppsalatidningen att jag är en av nio kandidater till socialdemokratisk gruppledare och kommunstyrelseordförande för nästa mandatperiod. Vi som kandiderar har blivit uppmanade att skriva en presentation av oss själva och jag har precis skickat in mitt brev till valberedningen. Här är det:

Kära valberedning,

Det känns väldigt ärofullt att vara nominerad till uppdraget som socialdemokratisk gruppledare och kommunstyrelseordförande. Jag har en stor respekt för det tuffa arbete ni i valberedningen står inför. För även om det är partiet som fastställer politiken, så kommer våra främsta företrädares uppfattningar och personliga egenskaper att påverka vårt partis utveckling och framtoning inför väljarna. I detta brev vill jag beskriva vem jag är som person och hur jag vill utveckla Uppsala.

Om mig

Jag heter Peter Gustavsson och är född och uppvuxen i Uppsala. Med undantag för ett och ett halvt år i Malmö och ett par månader i London har jag bott här hela mitt liv, även om jag flyttat runt en hel del och hunnit uppleva Berthåga, Rickomberga, Gottsunda, Eriksberg, Flogsta, Ekeby, Kvarngärdet och nu sedan en månad tillbaka Tuna backar.

Mina föräldrar kommer från arbetar- och småbrukarhem i Västerbottens inland, och var de första i sina familjer som fick möjlighet att studera med undantag från min mormor småskollärarinnan. I stort sett hela min släkt bor norröver, och dessa mina dubbla rötter har i stor utsträckning präglat mig som person. Min bakgrund gör att jag känner mig väldigt hemma i arbetarrörelsen, samtidigt som jag inte känner mig främmande för den akademiska miljö som spelar så stor roll i vår stad.

Jag har varit aktiv inom arbetarrörelsen i drygt femton år. Under denna tid har jag fått lära känna många olika delar av rörelsen och många politikområden. Allt sedan mitten av 90-talet har jag skrivit och utbildat kring frågor som ideologi, ekonomi, den svenska modellen, organisation, ledarskap, välfärdspolitik och arbetarrörelsens historia. Först gjorde jag detta inom ungdomsförbundet, sedan allt mer inom partiet, fackföreningsrörelsen och folkbildningen.

Sedan april förra året har jag haft förmånen att kunna arbeta på heltid med att skriva och utbilda inom ramen för ett eget företag, och har under denna tid utfört större och mindre uppdrag åt ett tjugotal olika organisationer inom arbetarrörelsen. För att beskriva lite mer hur jag jobbar är det nästan enklast att beskriva några saker jag gör inom ramen för mitt arbete under den närmaste tiden:

- På tisdag-onsdag håller jag en utbildning för EU-informatörer inom Handelsanställdas förbund för att de ska kunna mer om unionen och om europeiskt fackligt arbete inför EU-valet nästa år. Utbildningen utgår från ”Rättvist Europa” – ett studiematerial jag var med och skrev i våras (se www.rattvisteuropa.abf.se).

- På torsdag-fredag håller jag en vidareutbildning för cirkelledare på Wiks folkhögskola, för att sedan på kvällen åka till Djibouti. Där deltar jag i ABF:s projekt i landet där man stödjer sin systerorganisation med studiecirklar för att lära nomader att läsa och skriva. Min roll är att leda en cirkelledarutbildning och hjälpa till att kartlägga vilka framtida samarbeten arbetarrörelsen kan ha i Djibouti.

- Jag skriver en artikel för SSU:s debattidskrift Tvärdrag om hur välfärdens minskade andel av ekonomin under de senaste årtiondena skapat en privat rikedom och en offentlig fattigdom.

- Jag är medskribent i en bok om privatiseringsvågen. Mina avsnitt i boken handlar om välfärdens idéer och hur de minskade resurserna till den offentliga sektorn skapade ett utrymme för en debatt om privatiseringar.

- Jag medverkar i en antologi om socialdemokratins framtid, där det bidrag jag är med och författar handlar om framtidens partiorganisation.

Vid sidan av mitt politiska engagemang tycker jag om att umgås med vänner och att lära känna nya människor. Jag drivs av en önskan att ständigt förstå mer av vad som händer i världen omkring mig, och älskar att resa och att uppleva miljöer, musik och människor jag aldrig upplevt förut. Att sitta på caféer och diskutera, se på bra filmer och läsa en god skönlitterär bok är fritidssysselsättningar som jag alltför sällan tar mig tid att ägna mig åt.

Mina politiska erfarenheter

Jag är vice ordförande i kulturnämnden, där arbetsformerna till viss del skiljer sig från hur man jobbar i kommunfullmäktige. För att förenkla det något så är vi alla kulturvänner oavsett partifärg – man sätter sig inte i kulturnämnden om man är emot kultur. Det gör inte att det saknas konflikter kring storleken och inriktningen på det offentliga stödet till kulturen, men för det mesta hanterar vi det i samförstånd. Den rödgröna gruppen kan påverka nämndens dagordning och få igenom viktiga förändringar för att stärka Uppsalas kulturliv. Det är ett mycket roligt och givande arbete. Om man går in med rätt inställning går det att genomföra en hel del i en sådan situation – också när man sitter i opposition.

Jag är en allmänpolitiker, med en stor bredd i mina kunskaper. Här i Uppsala har jag förutom kulturpolitiken arbetat med utbildningspolitik i Nämnden för Frivillig Utbildning, med bostadspolitik i Uppsalahem och jag har nyligen lett arbetarekommunens rådslag om trafikpolitik. Dessutom har jag arbetat med internationella frågor, och deltagit på internationella läger, konferenser och sociala forum. Jag har besökt Palestina två gånger inom ramen för partidistriktet och Palmecentrets projekt i området.

Mitt specialområde är dock ett annat. Jag blev politiskt aktiv i samband med 90-talets stora nedskärningsvåg, och sedan dess har mitt huvudintresse varit välfärd och ekonomi. När jag studerade på Uppsala universitet kom mina studier att fokusera sig på att försöka förstå om det fanns några alternativ till den marknadsliberalism som varit så dominerande under så många år. Mina uppsatser i idé- och lärdomshistoria och ekonomisk historia handlar om ämnen som hur välfärdsstatens idéer föddes, pensionsfondernas roll i ekonomin och de stora ekonomiska och politiska förändringarna under 1980- och 90-talen.

Jag upplever att jag har en bred förståelse för hur välfärden leder till social och ekonomisk utveckling, och hur investeringar i ett rättvist samhälle kan vara lönsamt också rent ekonomiskt. Och jag har ägnat de senaste åren åt att hitta sätten att förklara dessa samband – att ”Sverige tjänar på rättvisa” som partistyrelsen numera säger – för en bred publik i mitt skrivande och inom de utbildningar jag håller.

Jag har en bred organisatorisk erfarenhet – just nu som ordförande för Kvarngärdets s-förening och som kassör i arbetarekommunen. Jag har en vana av valkampanjer och mediaarbete på såväl lokal som central nivå. Jag var organisationschef för den framgångsrika kampanjen Socialdemokrater Mot EMU och fungerade då som arbetsledare för omkring 30 lokalt anställda. Dessa erfarenheter gjorde att jag också blev anställd för den brittiska organisationen Centre for a Social Europe inför den folkomröstning om EU-konstitutionen som kom att ställas in efter de franska och holländska omröstningarna 2005. Jag ledde även Anna Hedhs segerrika personvalskampanj inför EU-parlamentsvalet 2004.

I valet 2006 organiserade jag kampanjen i det valdistrikt jag då bodde i, Södra Kvarngärdet, och tack vare ett idogt arbete och samtal med människor lyckades vi se till att socialdemokraternas valresultat steg från 43 till 51 procent i ett läge när partiet tappade stort i Uppsala som helhet. Detta hade självklart inte bara med mina insatser att göra – det var många som bidrog till det – men jag lade upp och organiserade kampanjen.

Min vision för Uppsala kommun

Uppsala är en spännande kommun att bo och leva i, men det finns oerhört mycket att göra för att förändra och utveckla den. Jag upplever att vi socialdemokrater är på mycket god väg med att utveckla en rödgrön vision för Uppsala, och jag tror och hoppas att vi nästa mandatperiod ska kunna ta stora steg för att förverkliga den. Det handlar om förstklassiga kommunala verksamheter inom exempelvis förskola, skola och äldreomsorg, men också om kraftfulla satsningar på kollektivtrafiken, en mer levande stadskärna, fler samlingslokaler, ett starkt kulturliv och fler och grönare parker.

Uppsala präglas av uppdelningen mellan arbetarstaden och akademikerstaden – såväl geografiskt som i folks medvetande. Men också av uppdelningen mellan stad och landsbygd –Uppsala är ju en av Sveriges största landsbygdskommuner med sina alldeles speciella förutsättningar och utmaningar. Väldigt många av Uppsalas studenter uppfattar sig som tillfälliga besökare och gör sig aldrig riktigt hemmastadda i staden utanför studentkvarteren. Här finns stora uppgifter att göra för att få fler att vilja stanna i Uppsala efter examen.

Vad jag skulle vilja arbeta vidare med är den medborgerliga förankringen för det vi arbetar med i kommunen. Jag vill att Uppsalas politiker ska vara mycket mer aktiva i samtal med såväl medborgare som kommunanställda. Och då handlar det i stor utsträckning om de små sammanhangen, där medborgarna kan diskutera direkt med de förtroendevalda.

Jag är väldigt inspirerad av det arbetssätt man valt i Norge med modell- och kvalitetskommuner. I stället för att söka vägarna till utveckling genom konkurrensutsättning arbetar man med att demokratisera organisationen för att göra det lättare för de anställdas egna idéer om förbättringar att hitta fram i den kommunala hierarkin. Utvärderingarna av de norska försöken är mycket positiva och visar på att om konkurrensutsättning ger kortsiktiga vinster så innebär ett ökat personalinflytande större effektivitet på sikt.

Detta arbetssätt, där medborgare och anställda på ett annat sätt inkluderas i beslutsfattandet, handlar också om hur vi långsiktigt kan stärka socialdemokratins ställning. Arbetarrörelsen står alldeles för svagt i Uppsala, och sedan förra valet är vi inte ens det största partiet i fullmäktige. Uppsalas sociala struktur gör att vi alltid kommer att vara beroende av samarbete med andra partier för att kunna skapa majoriteter, men vi skulle kunna vara betydligt starkare än vad vi är idag.

Vi pratar från tid till annan om att våra politiker inte ska fastna i Stadshuset, men i praktiken är det väldigt lätt att den kommunala apparaten slukar tiden och kraften. Det gör att vi inte tar tillvara det fantastiska nätverk vårt parti har tillgång till genom alla de folkrörelser som står oss nära. Sedan ett antal år tillbaka har jag använt mig av principen att jag ska jag vara ute och träffa folk där de är två-tre dagar i veckan, medan jag ska ägna lika mycket tid åt skrivande och möten på kontoret. Jag tänker sträva efter att arbeta på samma sätt om jag blir socialdemokratisk gruppledare och kandidat till ordförande för kommunstyrelsen.

Tveka inte att höra av er om ni har frågor eller funderingar.

Med vänliga hälsningar,

Peter Gustavsson

söndag, oktober 12, 2008

När laget är större än jaget

I onsdags fick vi veta att en ny fas i svensk politik hade tagit sin början. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle bilda en ny allians och ställa vänsterpartiet utanför. Det tredje oppositionspartiet hade försuttit sin chans.

Händelseutvecklingen inom arbetarrörelsen efter detta besked visar att laget är större än jaget. Det dröjde inte många minuter efter Mona Sahlins uttalande förrän telefonerna började gå varma mellan människor som inte var nöjda med den "nya fasen". Blogginlägg skrevs, facebookgrupper startades och fick snabbt många medlemmar och artiklar snabbskrevs till etablissemangets klotterplank. Och det visade sig snart att Sahlins stängda dörr till vänsterpartiet var lika förankrad i den verkliga världen som balansräkningen i Kaupthing Edge. Snacket började snabbt gå om Sahlins bunker - en inre krets vid sidan av partiets valda styrelse och verkställande utskott där de verkliga besluten fattas.

I går höll jag en ideologiutbildning för Jönköpings partidistrikt. Tjugofem partimedlemmar i Vaggeryd och Värnamo kommuner diskuterade ideologi under en hel dag, och det stod helt klart att gräsrötternas bild av socialdemokratins framtid inte handlar om bortre parenteser i a-kassan. I denna industritäta region - fylld av småföretag som är underleverantörer till bilindustrin - vill medlemmarna att partiet ska bli tydligare med sin ideologi och tycker att det är alldeles för trångt i mitten. Vad gäller den helt avgörande frågan om jobbavdragets framtid vid ett regeringsskifte insåg medlemmarna precis som en klar majoritet av ledamöterna i LO-förbundens styrelser att man inte kan föra en socialdemokratisk välfärdspolitik med en borgerlig skattepolitik.

Efter onsdagens besked om "den nya fasen" fördes det oroade samtal på arbetsplatserna i Vaggeryd och Värnamo om vad det här innebär. Precis som i resten av landet. Det tryck som uppstod ute i partidistrikten tvingade i fredags Mona Sahlin att "göra en pudel" och skicka ett öppet brev till Lars Ohly där den nyss stängda dörren öppnades igen. Henrik Brors har helt otippat gjort en bra analys av händelseutvecklingen och situationen inom rörelsen.

Vad händer nu då? Jag delar Brors' bedömning att Sahlins missräkning försvagat partiledaren, åtminstone tillfälligt. Hon gick ett steg för långt, och det ledde till att rörelsen vaknade ur den slummer den befunnit sig i sedan den extra partikongressen i mars förra året. Sahlins arton månader långa smekmånad är nu över, och vi kan räkna med en mer levande debatt inom arbetarrörelsen. Jag räknar med att vi kan få se en rejäl debatt kring framtidens vägval.

Partiledningen har talat en tid nu om att det gäller att vinna mittenväljarna och att vi då inte kan gå till val på skattehöjningar och minskad valfrihet. Det sättet att se på verkligheten må vinna gehör i borgarpressen och i ett isolerat inom-tullarna-perspektiv, men det blir snabbt allt mer obsolet och omodernt. I den nya fas ekonomin nu hamnat i är det plötsligt helinne att vara radikal. När alla plötsligt kritiserar kapitalismen och när Bush förstatligar banker verkar det ganska fantasilöst av socialdemokratin att gå på som om inget hade hänt.

Vi förlorade inte valet för att väljarna var trötta på socialdemokratisk politik, utan för att de tyckte att vi inte förde en socialdemokratisk politik. Den omsvängning av den ekonomiska politiken som Göran Persson och Pär Nuder genomförde under det sista regeringsåret - som ledde till den fenomenala uppgången i sysselsättning under 2006-07 - kom för sent för att påverka valresultatet. Det bestående intrycket av den socialdemokratiska politiken för väljarna var därför en fortsatt hög arbetslöshet och otillräckliga satsningar på välfärden. Moderaternas historiska insats under den långa valrörelsen 2004-06 var att lyckas inbilla tillräckligt många väljare att de var bättre än socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik.

Den fråga Sahlin försökte splittra den enade oppositionsfronten med var de ekonomisk-politiska ramverken. Hon har försökt framställa det som att vänsterpartiet är ensamma om att kritisera utgiftstak, överskottsmål, oberoende riksbank med mera, och att den hållningen handlar om att vara oansvarig för landets ekonomi. För ett hälsosamt, tankeväckande och inspirerande annat perspektiv på vem som tar ansvar och inte rekommenderar jag vänsterpartisten Erik Bergs inlägg om utgiftstaken.

Vad Sahlin klädsamt nog håller hon tyst om är den starka opinionen INOM socialdemokratin för att se över och ompröva ramverken så att de bättre klarar utmaningarna som ligger framför oss. Göran Perssons gamla presschef Peter Akinder, numera ledarskribent på Östran, ifrågasätter överskottsmålet i artikel efter artikel. Till och med den gamle normpolitikern Assar Lindbeck konstaterar att överskottsmålet spelat ut sin roll när statens skuldsättning klarar EU-kraven med mycket bred marginal. Det borde vara läge att sätta sig ner och förutsättningslöst reda ut hur vi kan kombinera ordning och reda i statsfinanserna med ett rejält reformutrymme för framtidens investeringsbehov i saker som utbildning, folkhälsa och klimatsmart infrastruktur.

Under de senaste månaderna har vi sett besked efter besked från s-ledningen om att man anpassar sig högerut och försöker vinna plats i det trånga mittfältet. Det har handlat om fastighetsskatten, jobbavdraget och Lissabonfördraget. Samtidigt pågår personförändringar i partiets högsta ledning som potentiellt kan vara mycket betydelsefulla för vilken riktning utvecklingen tar. Genom veckans händelser har det blivit betydligt svårare för Sahlin att manövrera in socialdemokratin i mittenfållan, sedan det blivit uppenbart för alla att hon inte har förankring för den processen i rörelsen.

I morse försökte Mona Sahlin återta initiativet genom att gå tillbaka till den utpressningslinje hon körde innan hon smällde igen dörren för Ohly i onsdags. Stalltipset är att veckans händelser stärkt v-ledningen både opinionsmässigt och partiinternt och att Lars Ohly kommer hålla fast vid att vänsterpartiet inte är någon "dörrmatta". Efter ett par månaders dragkamp och maktspel kommer vi sannolikt att hamna i en situation där oppositionsleden sluts och en arbetsgrupp bildas som får till uppdrag att se över och modernisera de ekonomisk-politiska ramverken. Förslagsvis med utgångspunkt i ett budgetbalansmål och i att riksbankens inflationsmål kombineras med ett tillväxtmål. Men det kräver en hel del manövrerande för att ingen inblandad ska tappa ansiktet fullständigt. Så kan det gå om man inte lyssnar på rörelsen från början.

Så kanske har veckans händelser ändå lagt grunden till en ny fas i svensk politik. Fortsättning följer.

onsdag, oktober 08, 2008

Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin

Det enda positiva med dagens utspel från s och mp:s partiledningar är att vi kan hoppas på en grönare socialdemokratisk politik och att mp inte kommer att göra nya uppgörelser med de borgerliga partierna.

Annars så är det ett korkat utspel på alla sätt och vis.

Utspelet är feltajmat och en del i en felaktig strategi. Jag brukar inte alltid hålla med Henrik Brors, men han har helt rätt i att det är vansinne att prata om sånt här samma dag som var femte varslas från Volvo Personvagnar. I denna tid är det viktigt med klara besked, och detta utspel ökar i stället osäkerheten.

Det intressanta med dagens besked är inte att två partier som gjort sexton budgetar tillsammans går vidare med sitt samarbete, utan att man lämnar det tredje partiet som var med och gjorde budgetarna utanför. Utspelet pekar i riktning mot en s-mp-regering, men realistiskt sett är det högst osäkert om dessa två partier skulle ha en majoritet i kammaren efter valet. En sådan regering skulle behöva stöd av fler partier och Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte kommer att vara med och rösta fram en sådan regering ökar osäkerheten om vad som egentligen är alternativet till Reinfeldt & co. Sahlin, Eriksson och Wetterstrands utspel bidrar inte till klarheten om alternativen i svensk politik, utan tvärtom bidrar det till osäkerheten.

Men vad värre är - utspelet är ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom.

En av politikens huvudfrågor är hur stora resurser som ska gå till våra gemensamma behov och hur mycket som ska gå till privat konsumtion. Moderaterna - de "nya" såväl som de gamla - har som sitt främsta politiska mål att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Och i det avseendet har regeringen lyckats - skatterna har sjunkit kraftigt, mest för de allra rikaste. I somras kapitulerade den socialdemokratiska partiledningen om fastighetsskatten. Mona Sahlin meddelade att (s) bara vill höja skatten för de 5-10 000 hushåll som äger fastigheter värda mer än 5 miljoner kronor. I går kom beskedet att socialdemokraterna accepterar också det andra steget av jobbavdraget.

Om man accepterar den borgerliga skattepolitiken är det svårt att inte få den borgerliga välfärdspolitiken på köpet. För reformerna måste finansieras. Låter man skattekvoten sjunka kraftigt så innebär det också att välfärdskvoten faller. Då kan det stå hur vackra ord som helst i de omkring hundrafemtio sidor rådslagstexter som nu skickats ut till partiorganisationen - utan skattekronor att finansiera reformerna blir s-mp-politiken i sina huvuddrag ganska lik regeringens politik. Den panikartade rädslan för att säga att vi kommer att höja skatten om vi vinner valet bakbinder partiet och leder till politisk apati och bristande engagemang när alternativen blir alltmer otydliga för väljarna.

Fram till sommaren var det fortfarande ganska oklart vart socialdemokratin skulle ta vägen efter valförlusten. Partiet pratade om att Sverige tjänar på rättvisa och olika steg togs i riktning mot en genuin omprövning av 80- och 90-talens politik. Nu blir det däremot alltmer klart att kursen är satt - och den går högerut. Den handlar inte bara om den ekonomiska politiken utan också om att ignorera LO-kongressens krav på att inte ratificera Lissabonfördraget förrän vi fått garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror att det är hög tid för de kärleksfulla kritikerna att vakna och säga ifrån om att partiet är på fel väg.

För det finns fortfarande tid att göra om och göra rätt. Att konstatera att vi befinner oss i en tid då kritiken av nyliberalismen är starkare än på mycket länge och att det är viktigare än någonsin med en socialdemokratisk politik för att reglera marknaden. Det där Mona Sahlin säger samtidigt som hon gör något helt annat i praktiken.

torsdag, september 25, 2008

Utbildning för ett bra liv

Denna film är en aning lång (9 minuter) men det är en väl använd stund för att ta del av ett oerhört viktigt budskap. TCO har helt rätt i att investeringar i utbildning är helt centralt för att bibehålla och stärka välfärden. Att vi måste utbilda fler, att vi måste förbättra kvaliteten i högskolan och stärka studiemedlens köpkraft. Och att vi måste minska snarare än stärka grund- och gymnasieskolans drag av sorteringsskola. Så utbildningsransonerare i alla läger - på regeringskansliet såväl som i LO-borgen - eat this!

måndag, september 22, 2008

Socialdemokratiskt självförtroende hanterar den dubbla krisen

Vi befinner oss i en dubbel kris. En omedelbar finanskris och en mer långsamt verkande klimatkris. Konsekvensen är en snabbt växande medvetenhet om behovet av politik. Den epok då den fria och oreglerade marknaden ansågs kunna lösa alla problem är över när Bush förstatligar stora finansinstitutioner i parti och minut.

Jag är just hemkommen från European Social Forum. Det var en fantastisk upplevelse. Jag har lärt mig mycket folk och träffat fantastiska människor. Och jag såg i ögonen på många av de tusentals - kanske tiotusentals - Malmöbor som såg den längsta demonstrationen i stadens historia att de liksom jag blev inspirerade. Att politik faktiskt kan vara något annat än de eviga referaten från hockeymatchen mellan det röda laget och det blåa laget. Att det kan handla om visioner om ett annat samhälle, om att allting kan ändras om de många går ihop.

Jag ser regeringens politik och jag ser hur de fullständigt tappar fotfästet. Och konstaterar att det enda hindret för en ny rödgrön som handligskraftigt kan ta itu med den dubbla krisen är vi själva. Inte minst det dåliga socialdemokratiska självförtroendet. Tron att vi måste acceptera delar av jobbavdraget om vi inte ska tappa väljarstöd. Uppfattningen att man inte ens ska kunna föra en diskussion kring det Mona Sahlin själv beskrivit som "normpolitiken" i diskussionerna om en framtida rödgrön allians.

Om jag vore Thomas Östros skulle jag föreslå en budget som ser ut ungefär så här:

- Slopa jobbavdraget - lika beskattning för lika inkomst
- Fundera på att höja grundavdraget så att de fattigaste inte får högre skatt - finansiera med återinförd förmögenhetsskatt och en direktörsskatt för de högsta inkomsterna
- Genomför massiva investeringar för att öka järnvägsresandet med 50 procent till 2020.
- Satsa kraftigt på kommuner och landsting för att möta lågkonjunkturen med investeringar i utbildning och hälsa.
- Öka tryggheten vid sjukdom och arbetslöshet. Sänk egenavgiften i a-kassan, höj ersättningsnivåerna till minst 80 procent.

tisdag, september 09, 2008

Går det att förena ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling?

I går var jag med på ett panelsamtal med samma rubrik som detta inlägg. Det var intressant, men ärligt talat känner jag att hela den här debatten om att tillväxt och hållbar utveckling skulle vara någon sorts motsatser är en förlegad frågeställning.

Själv drev jag teserna att tillväxt i sig kan vara både dåligt och bra för miljön - att effekterna av tillväxten på klimatet beror på vad de varor och tjänster som produceras faktiskt består av. Men att målet inte ska vara tillväxt utan hållbar utveckling. Samt att vi ska ta strid mot det fossila kapitalet - den del av kapitalet som har intressen av ett fortsatt oljeberoende - och att vi i vänstern bör alliera oss med det gröna kapitalet vars intressen ligger i det nya som måste komma.

Miljömotståndarna och delar av miljörörelsen befinner sig i en ohelig allians som framställer framtiden som ett val mellan antingen fossilsamhälle eller stenåldern tillbaka. Som en anhängare av idén att ta oss ur den omoderna fossila teknologin och bygga något bättre tycker jag att den här typen av debatter är lite tröttsamma. Jag insåg dessutom igår att tillväxtmotståndet bygger på en märklig omtolkning av marxismen - där man föreställer sig att det är tillväxten och inte vinsten som är kapitalismens motor.

Nåväl. Jag skrev ihop ett litet PM inför debatten där jag samlade lite tankar kring detta ämne, som jag inte haft tillfälle att diskutera på detta sätt tidigare. Det är bland annat inspirerat av lördagens socialdemokratiska klimatseminarium som beskrivs bland annat här. Men också ett sätt att sammanfatta de funderingar jag haft kring den ekonomiska krisens relation till den globala utvecklingen och den ekologiska krisen som jag haft ända sedan i vintras - det jag alltmer börjat tänka på som upptakten till en fjärde industriell revolution. Det är en aning långt, men det får väl litegrann kompensera att jag varit så dålig på att skriva under sommaren. Hoppas det kan vara till nytta för någon:

Om jag ska tolka frågan bokstavligen – alltså om det går att förena ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling – så är svaret enkelt. Det går. Men det krävs en hel del.

Ekonomisk tillväxt handlar om en ökning av produktionen av varor och tjänster. En sådan ökning kan basera sig på väldigt olika saker.

Om ekonomisk tillväxt kan vara både bra och dåligt, beroende på vad det är som växer, så är hållbar utveckling något tveklöst positivt. FN:s Brundtlandrapport från 1987 definierar hållbar utveckling som en utveckling som "... tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov". Hållbar utveckling består av tre delar:

  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och ekosystemens produktionsförmåga och att minska påverkan på naturen och människans hälsa till vad de ”klarar av”.
  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekonomisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

    I klimatkristider som denna är det lätt att fokusera enbart på den ekologiska hållbarheten, men grundidén bakom hållbar utveckling är att ekologi, ekonomi och sociala villkor hänger ihop. När våra städer förstörs genom motorleder och externa köpcentra påverkar det också de sociala och ekonomiska villkoren för att leva i dem. Och de som påverkas allra mest av klimatförändringarna är världens fattigaste – av vilka den stora majoriteten är kvinnor. Det handlar om klass och det handlar om kön.

    Jag hade nyligen förmånen att få lyssna på Majora Carter från organisationen Sustainable South Bronx, vars arbete för att göra sitt bostadsområde grönare hänger intimt samman med insatserna för att skapa arbeten och en framtid i USA:s fattigaste distrikt. I det arbetet går hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt hand i hand.

    Tillväxten och klimatet
    Ifall man vill vara optimist, kan man säga att Sverige redan visat att det är möjligt att kombinera ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling. Vår BNP har ökat med 40 procent sedan 1990, medan våra klimatgasutsläpp har minskat med 10 procent under samma period. Även om vi kan utgå från att en hel del varor vi konsumerar i Sverige tillverkas någon annan stans, och leder till ökade utsläpp där i stället, så ser vi att ökad ekonomisk standard inte nödvändigtvis behöver följas av ökad belastning på miljön.

    Varuproduktion är mer belastande för vårt klimat och våra ekosystem än tjänsteproduktion. Om man spenderar en tusenlapp på att köpa bensin innebär det tio gånger så stora utsläpp som om man väljer att spendera den på böcker i stället. Lyckas vi ställa om ekonomin så att vi ägnar oss mer åt icke-materiell konsumtion av kultur, utbildning, hälsa och så vidare så kommer vi att släppa ut mindre än om vi fortsätter med de konsumtionsexcesser som medelklassen i USA och Europa ägnar sig åt idag. Om vi lägger mer resurser på en bra sjukvård och mindre på platt-tv-apparater kommer det att gagna klimatet.

    Många av de insatser som är nödvändiga för att skapa ett hållbart samhälle leder till ekonomisk utveckling, oavsett om vi vill det eller inte. Bygger vi det höghastighetståg till kontinenten som allt fler nu talar om, så kommer den investeringen att medföra ekonomisk tillväxt.

    Våra föreställningsvärldar är fortfarande märkvärdigt påverkade av en tid som redan har passerat. Då tillväxt betydde stora rökiga fabriker som gav jobb åt tusentals män som sedan kom hem till sina fruar och sina välartade små barn. Samhället har förändrats något oerhört – och BNP har mer än fördubblats – sen den tiden.

    Föreställningen att det nödvändigtvis finns ett motsatsförhållande mellan ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling har länge fått hindra utvecklingen. Bilden att det finns två alternativ – fossilsamhället eller tillbaka till stenåldern – har upprätthållits av den energiintensiva industrin och delar av miljörörelsen i en ohelig allians. Det har bidragit till att hålla oss fast i fossilsamhället längre än vi hade behövt genom att det skapat en rädsla för förändringen i stora befolkningsgrupper. Idag håller denna rädsla steg för steg på att ersättas av en nyfikenhet inför det nya, där fler och fler gör klimatsmarta val i sin vardag.

    Energikrisen
    Om dagens ekonomiska kris bara hade handlat om spekulationspriser på fastigheter hade det blivit en kort svacka, inte den allt djupa nedgång vi ser allt tydligare tecken på. Grundproblemet är en energikris.

    Under de senaste åren har vi sett levnadsstandarden stiga snabbt för hundratals miljoner människor, inte minst i Kina och Indien. Den snabba tillväxten i världens två folkrikaste stater, tillsammans med hög tillväxt i många andra länder i Asien och Latinamerika, leder till en rusning mot naturresurserna.

    Under de senaste åren har alla råvaror stigit i pris till följd av den ökade efterfrågan från dessa snabbt växande ekonomier. De stigande metallpriserna har lett till en kraftig uppgång i Norrbottens gruvdistrikt. Den starka efterfrågan på metaller har lett till beslutet att flytta hela Kiruna för att möjliggöra malmbrytning i de rika ådrorna rakt under staden. Och stigande matpriser är inte, om nu någon trodde det, ett isolerat svenskt fenomen. Den första halvan av 2008 blev Kina en nettoimportör av mat.

    Oljepriserna har raketat de senaste åren, då efterfrågan vuxit medan tillgången inte vuxit i samma utsträckning. Jordens oljeresurser börjar sakta avta, och allt sämre oljekvaliteter börjar nu plockas fram ur jordskorpan för att tillfredställa en oljetörstig världsekonomi. ”Peak oil” – den punkt när oljeproduktionen börjar minska – närmar sig.

    Ett högt oljepris är i grunden bra. Det ökar medvetenheten om situationens allvar och det gör det mer lönsamt att producera mer energisnålt och att göra investeringar i alternativa energikällor. Det leder till att människor i större utsträckning väljer att resa i närområdet snarare än att göra långa flygresor mer mera. Men visst svider det i plånböckerna. Och visst bidrar det till att sakta ner världsekonomin.

    Mot den fossilfria ekonomin
    Målet är glasklart – en fossilfri ekonomi. Ska vi klara det krävs målmedveten handling där vi stödjer den nya tekniken och fasar ut den fossila tekniken. Det kommer att kosta, absolut, men som den brittiske ekonomen Nicholas Stern visat i sin berömda rapport kommer det kosta ännu mer att inte göra det.

    Vi har bara börjat diskutera en av de riktigt stora framtidsfrågorna – hur den här övergången till en fossilfri ekonomi ska gå till och hur vi ska se till att människor inte slås ut i de omvälvningar som kommer att bli resultatet.

    Inom ekonomisk historia talar man om tre industriella revolutioner. Först det vi vanligtvis kallar för den industriella revolutionen i Storbritannien på 1700-talet. Sedan en andra omvälvning, präglad av massproduktion i en annan skala med löpande band och masskonsumtion i västvärlden. Och så informationsteknologins genombrott, som radikalt förändrade arbetslivet och samhället i stort.

    Varje sådant här genombrott präglas av olika faser. De förändrade villkoren i det ekonomiska livet slår ut äldre produktionsformer och gammal teknik. Det kan ske smygande, successivt, kontrollerat, men det kan också ske okontrollerat och krisartat. I dessa omvälvningar kommer stora grupper av människor ofta emellan. De som drabbas hårdast är de som har svagast position i samhället, minst marginaler och minst möjligheter att klara omställningen.

    Dessa omvälvningstider utgör en grundgrund för social oro och konflikter. Om människor inte upplever en trygghet i förändringen – i form av sociala skyddsnät och fungerande former för dem som förlorar sina jobb i den gamla ekonomin att kvalificera sig för jobben i den nya – så kan extremistiska rörelser lätt vinna fotfäste för sina förenklade förklaringar av orsakssambanden.

    Jag tror det finns stora skäl att tro att vi är på väg in i en fjärde industriell revolution. De stora omvälvningar som omställningen från fossilsamhället till det hållbara samhället kräver är av den omfattningen.

    Vägen genom den fjärde industriella revolutionen
    Marknadsliberalismen har härjat under 30-35 år vid det här laget, och politikens huvudsakliga rörelseriktning har varit mot avregleringar och privatiseringar. Men klimatfrågan är ett problem marknaden inte kan lösa. I alla fall inte ensam.

    Stora kapitalintressen sitter fast i och försvarar därför det gamla fossilsamhället – politiken måste våga utmana dessa. Och det krävs enorma offentliga insatser, både vad gäller regleringar och vad gäller investeringar. Det behövs skatter, forskningsstöd och förbud av olika slag för att underlätta omvandlingen till en fossilfri ekonomi. Marknaden är en god tjänare men en usel herre.

    Det gäller att göra två saker på samma gång. Det handlar om teknikförändringar, men det handlar också om livsstilsförändringar. Klarar vi inte av att förändra våra konsumtionsmönster finns en stor risk för re-bounding – att de vinster vi gör genom bättre tekniker äts upp av en ökad konsumtion.

    Konsumtionsexcesserna bland dem som redan har vad de behöver och mer därtill är ett enormt problem för omställningen. Förutom att den allt uppskruvade takten i produktionen och konsumtionen är ett problem för människor i största allmänhet – den skapar stress, utbrändhet, sjukdomar, sämre mänskliga relationer, sämre livsmiljöer, sämre uppväxter för barn och så vidare. Hur vill vi använda vår ökade produktivitet? Och hur ska vi få människor att orka med att jobba fram till pensionen? Det är dags att börja diskutera på allvar igen kring kortad arbetsdag, bättre arbetsmiljöer och relationen mellan privat och offentlig konsumtion.

    Kommunerna spelar en mycket viktig roll i omvandlingen. Jag har haft den stora äran att leda Uppsala arbetarekommuns trafikrådslag. Vår målsättning är att skapa förutsättningar för många fler att leva utan egen bil, och sättet att göra det är genom omfattande satsningar på ett fungerande kollektivtrafiksystem.


    P.S. För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa dagens inlägg på etablissemangets klotterplank efter gårdagens diskussion. Om man på något sätt vill problematisera dagens livsstil i västvärlden och den privata konsumtionsexplosion som skett är det väldigt märkligt att acceptera att man fortsätter reducera den offentliga konsumtionen för att gynna den privata. Kan ingen berätta för Peter Eriksson att offentlig konsumtion är mycket klimatsmartare än privat konsumtion - och framför allt mycket mer angelägen i dagens situation?


fredag, juli 11, 2008

Trip to Freedom

Just när jag sitter och tycker att jag undanhåller mina läsare allt som hände under min fantastiska och deprimerande resa till Palestina upptäcker jag att min vän Hanin skrivit ett fantastiskt resereportage från vår utflyktsdag till oasen Wadi al Qelt och Döda havet här.

Den dag Hanin skildrar var inte representativ för vår resa - normalt hade partimedlemmarna i Palestina bokat in våra dagar från morgon till kväll och vi hade inget som helst utrymme för sightseeing. Men just för att denna dag var så speciell blev känslan av det absurda med ockupationen särskilt påtaglig. Vi kunde resa till Döda havet för att vi hade svenska och amerikanska pass. Palestinier får inte sätta sina fötter där, fast det ligger bara några mil hemifrån och bevisligen ligger inom det kartorna kallar Västbanken.

Hatkärlek - från en av dem som styr Almedalen

Varje försommar de senaste åren har samma fråga inställt sig: Är det värt att åka till Almedalen? Och varje år tvekar jag allt mer, men jag har hittills bestämt mig för att åka i alla fall i sista minuten. Så jag var där ett par dagar i början av veckan, och eftersom jag tydligen tillhör dem som styr Almedalen tänkte jag komma med ett par kommentarer om denna tillställning.

Jag kan helt och fullt dela Björn Elmbrants hatkärlek till Almedalen. Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa många gamla och nya politiska vänner i ett oftast soligt sommar-Gotland. Almedalen är en arena som är genuint öppen för alla - det kostar inget att annonsera ett seminarium i det officiella programmet, Almedalsbiblioteket har billigt kaffe och trådlöst nätverk med mera. Det brukar också kunna finnas ett och annat bra seminarium. Men samtidigt finns det så mycket med Almedalsveckan som gör mig så djupt deprimerad.

Gotland må vara en vacker ö mitt i Östersjön, men Almedalen är inte isolerad från det omgivande politiska landskapet i dagens Sverige. Almedalsveckans utveckling från Olof Palmes tal från ett lastbilsflak 1968 till dagens "särintressenas vuxendagis" avspeglar samhällsutvecklingen i stort. Eller som Elmbrant skriver: "Man kanske rentav kan säga att Almedalen är en slags karikatyr av hur det offentliga samtalet i Sverige ser ut: villrådiga partier, arbetsgivarintressen med miljonbudgetar för propaganda, och kaxiga medier, ofta i symbios med reklam- och kommunikationsbolag."

Tvärdrag har tillägnat sitt senaste nummer till den politiska broilern. I tidningen finns att läsa om hur antalet som är anställda för att utforma den socialdemokratiska politiken formligen exploderat under de senaste trettio åren, samtidigt som mer än 90 procent av medlemmarna försvunnit. Och samtidigt som ideologiska studier kommit allt mer på undantag. Detta är en del i ett större mönster där professionella PR-konsulter allt mer påverkar vad som beslutas. Detta är ett stort demokratiskt problem, som alla som läst Stuart Ewens briljanta intervju med public relations' fader Edward Bernays inser.

Det hela är också sammanflätat med det som de senaste veckorna beskrivits av både Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd och Fokus, Swedbank och Synovate - klyftorna i Sverige har vuxit dramatiskt de senaste femton åren oavsett regering. De rika drar ifrån och får ett kraftigt växande privat konsumtionsutrymme, främst som en konsekvens av kraftigt växande kapitalvinster. De allt större bolagsvinsterna hör samman med att makten att påverka politiken tillfaller i växande grad dem som har pengar att betala för sitt inflytande. I Almedalen ser man hur näringslivets organisationer har råd med rosévinsmingel och bjudluncher medan det klagas när Arena bara bjuder på plockmat. Samtidigt ingår denna bjudkultur i det som gör det möjligt för människor som inte har stora organisationer bakom sig att vara i ett sommar-Visby där rika stockholmares efterfrågan tycks sätta prisläget.

Kanske har Emil Berg rätt i att man helt borde strunta i Almedalen och bygga organisation i stället. Och det kunde säkert vara en smart mediastrategi för vänsterpartiet att bojkotta Almedalsveckan och genomföra en organisatorisk offensiv bland alla de som inte har råd att resa bort på semestern - ett sätt att i stil med Ung Vänsters framgångsrika 90-talsstrategi göra en poäng av att man inte är ett parti som alla andra. Men det kan aldrig vara en metod för arbetarrörelsen i sin helhet att utebli från den plats där den centrala zonen möts, där man kan utöva påverkan genom närvaro och argumentation.

Om jag då själv skulle gå in och mediekonsulta för ett ögonblick skulle jag råda framför allt LO att mobilisera folk till Almedalen och se till att dränka arbetsgivarintressenas jippon med det som alltid varit vår starka gren - styrkan i vårt antal. Om rörelsefolk skulle promenera omkring i kvarteren kring Donners plats under den där veckan, kila in på seminarierna och minglen och ställa frågor utifrån ett löntagarperspektiv skulle det nog se ganska annorlunda ut.

Och ärligt talat - det krävs inte så enormt mycket folk för att uppnå denna effekt. Antalet aktiva almedalsdeltagare, som går på mer än ett eller två av partiledartalen, kan inte vara mer än tusen personer. Så ett par hundra fackligt förtroendevalda skulle räcka alldeles utmärkt.

LO genomför redan en utmärkt programverksamhet i Almedalen, som bör kompletteras med en mobiliseringsinsats. LO hyr några vandrarhem och hus i eller i närheten av Visby, och erbjuder gratis boende till alla tillresta fackligt förtroendevalda. Sedan går förbunden in och tar resekostnader och förlorad arbetsförtjänst för ett överenskommet antal. Detta koordineras med mobiliseringsinsatser från partiet och sidoorganisationerna - här är det jätteviktigt med en bred rekrytering så det inte bara blir gruppen av heltidspolitiker och betalda tjänstemän. Totalt sett bör målet vara att arbetarrörelsen ska få 500 personer till Almedalsveckan.

Där kom ett alldeles gratis PR-tips. Nu ska jag sätta mig på uteplatsen och läsa fler goda romaner. Återkommer.

P.S. Måste bara påpeka att Björn Elmbrant är ute och cyklar i sin artikel när han skriver om centern och EMU i Almedalen 2003. De hade bjudit in en brittisk EMU-motståndare - som för övrigt var socialdemokrat - för att framföra varför en stor majoritet av britterna sade nej. Jasidan angrep genom att referera till att den brittiska nej-sidan gjort en film med ett inslag där en komiker körde ett skämt om EU och tredje riket. Det hela blev en stor story först när Maud Olofsson gick till motangrepp och sade att den av socialdemokraterna inbjudne Joschka Fischer var terrorist. En underhållande detalj i sammanhanget är att när Ja till Europa försökte skaffa sig ett exemplar av filmen skickade de ett mail till brittiska No Campaign och kallade sig EMU-motståndare trots att mailadressen uppenbarligen var @jatilleuropa.se.)

Henrik Schyffert i Almedalen 2008

torsdag, juli 03, 2008

Kulturen som (fossilfri) motor

Det är inte varje dag UNT:s spalter fylls med artiklar skrivna av företrädare för både majoritet och opposition, men idag finns där en artikel om varför det är rätt att Uppsala ansöker om att bli Europas kulturhuvudstad skriven av mig och Jan-Erik Wikström (fp).

För övrigt tycker jag att riksbankens direktion försöker skjuta elefanter med knallpulverpistol när de höjer räntan för att få ner prisökningarna. Riksbankschef Ingves kan hindra nyinvesteringar, få till fler uppsägningar och ge villaägare sömnlösa nätter med sina räntehöjningar. Men han kan knappast hindra en inflation som drivs av att oljan och maten blir kraftigt dyrare över hela planeten.

Visst, räntehöjningen är till viss del orsakad av politik, och guldregnet över de rika är vansinnigt av alla möjliga anledningar. Men ska man på allvar göra något åt inflationen måste det till kraftiga insatser för att minska oljeberoendet världen över - utan att för den sakens skull börja använda våra bästa jordar till att odla etanol. Dylikt kan man läsa om i Ordfront.

Och kulturkonsumtion är väldigt resurssnålt...

onsdag, juli 02, 2008

True believers mellan två eldar

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet.

Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det "finns nu ingen anledning att stressa fram" med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook.

Efter ett sådant här besked är det lätt att ställa sig frågor. Varför kunde inte Mona Sahlin ha sagt direkt efter irländarnas nej att det nu är dags att förhandla fram ett nytt fördrag som tar starkare hänsyn till löntagarnas rättigheter? Hon hade garanterat haft ett stöd för det, såväl i rörelsen som i den allmänna opinionen. I stället har partiledningen hymlat i frågan i flera veckor. Och fyra socialdemokratiska EU-parlamentariker har skrivit en artikel i AiP med märkliga formuleringar om att Irlands nej är ett veto mot fördraget men ändå inte.

Vad är det som gör att de svenska socialdemokraterna inte vågade gå i första ledet och säga att ett nej är ett nej, utan överlät det på några centraleuropeiska presidenter? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi har att göra med true believers, som ännu inte gjort upp med sin barnatro på att allt europeiskt samarbete är bra samarbete. För det ligger faktiskt en kärna av sanning när Ann-Charlotte Altstadt, som skriver krönikör bland annat i LO-tidningen, beskriver EU-entusiasterna som svenska förvirrade maoister på Kinabesök 1967. Visst, allt är inte himmelriket men kineserna var ju på väg mot (eu)topia och det var ju den avlägsna framtiden som räknades, inte verkligheten.

I Ekots lördagsintervju den 24 maj 2008 beskrev Marita Ulvskog situationen i partiet som att socialdemokrater under en lång period var antingen EU-predikanter eller EU-protestanter. Nu är vi i stället EU-praktiker som gillar läget och försöker göra så mycket som möjligt också i EU för att driva vår politik och ideologi, menade Ulvskog.

Jag tycker att Ulvskog satte huvudet på spiken i det uttalandet. Möjligen hade hon kunnat lägga till att det ekumeniska arbetet inte är fullgånget än och att rester av den gamla tron finns kvar i den EU-predikande partiledningen.

Så medan partiledningen nu sitter och funderar på nästa drag kan jag tipsa om förslagen i Socialdemokratiska EU-kritikers uttalande efter den irländska omröstningen. Där finns ett gäng konstruktiva förslag på hur vi kan göra dagens EU-samarbete bättre. Det allra viktigaste - som Sverker Gustavsson förklarat i en mycket bra och pedagogisk artikel i Tiden 2/08 (inte på nätet!) - är att det tydligt markeras att de sociala rättigheterna är överordnade marknadens fria rörlighet.

För övrigt pågår debatten för fullt i Upsala Nya Tidning om framtiden för vårt nya konserthus. Jag och Bo Östen Svensson har skrivit en insändare som publicerades idag där vi säger att "Det är poänglöst att privatisera Konserthuset". Läs mer här.

torsdag, juni 26, 2008

Kom inte och säg att bloggen är död!

Påståendet att bloggen är död har haft en förmåga att återkomma då och då i debatten, till följd av att enskilda personer som fått andra forum att föra fram sina åsikter på slutar blogga. Men nu tror jag faktiskt att debatten om bloggens död är död, om inte för evigt så för en lång tid framöver.

Bakgrunden är naturligtvis debatten kring FRA-beslutet, där hela den digitala sfären mobiliserades till ett försvar för den personliga integriteten. En mäktig allians bildades av bloggare från vänster till höger - en allians som varit i vardande i flera år genom det samarbete som skett mellan Ordfront och Timbro kring kampen mot övervakningssamhället. Denna allians stöddes helhjärtat av journalister och mediebolag som såg källskyddet som hotat.

Jag är ganska övertygad om att regeringens seger genom fulspelet i riksdagen i förra veckan kommer att framställas i historieböckerna som en Pyrrhusseger. Den kraftiga mobiliseringen som skett inför FRA-beslutet innebär att de som vill stärka den personliga integriteten nu tagit initiativet. Och vi (jag skriver vi därför att jag delar uppfattningen, även om jag själv inte bidragit till denna mobilisering mer än högst marginellt) har ingen lust att släppa det.

Man ska naturligtvis inte ta ut några segrar i förskott, men min ryggmärgskänsla säger mig att framtiden tillhör den personliga integriteten. Den period som inleddes den 11 september 2001 går mot sitt slut. Jag tror att vi befinner oss mitt uppe i ett globalt opinionsskifte där Sverige har alla möjligheter att ta täten. Och i just denna fråga kan vänstermänniskor och ideologiska liberaler hitta varandra.

FRA-striden har också fört det goda med sig att mitt eget parti börjat nyktra till i de här frågorna. Omröstningen i riksdagen i förra veckan innebar döden för begreppet "Bodströmsamhället". Förhoppningsvis kan nu initiativet Sossar mot Storebror leda till att debatten fortsätter röra sig i rätt riktning. Det handlar om integritet, mänskliga rättigheter, övervakning och stegen mot storebrorssamhället, men initiativet andas också ett nytänkande kring frågor kring fildelning och bredbandspolitik (digital allemansrätt).

Och min egen blogg är precis lika lite död som bloggen i allmänhet. Jag började blogga i juli 2005. Sedan dess har mitt bloggande sannerligen upplevt toppar och dalar. Det finns perioder då jag skrivit fler inlägg om dagen medan jag andra perioder (som under maj och juni 2008 exempelvis) knappt skrivit alls. Svängningarna beror till stor del på min egen arbetsbelastning, men självklart också på grad av inspiration att skriva och om det finns viktiga saker att skriva om. Så alla som undrat/beklagat sig över min relativa digitala frånvaro de senaste månaderna - det finns ingen anledning till oro. Här är jag!

Så till avdelningen lästips - läs den första delrapporten i Arbetarrörelsens Ekonomiska Råds låginkomstutredning (pdf). Rapporten visar hur klyftorna i Sverige ökat de senaste åren. Utredningen tvingar socialdemokratin att leverera ett svar - hur ska denna utveckling brytas och vändas? Det blir den centrala frågan för debatten inför den socialdemokratiska partikongressen och valmanifestet. Och det går alldeles utmärkt att skriva ut rapporten och läsa den i hängmattan/i hammocken/på en filt i en park...