lördag, december 31, 2005

Tsunamivarningssystem hade räddat 80 %

Hade Thailand haft ett ordentligt varningssystem på plats när tsunamin kom hade 80 procent av dem som omkom kunnat räddas, tror Terasuk Tongmak som är chef för Phukets säkerhetssystem.

Det skriver Dagens Nyheter i dag i en intressant artikel om det varningssystem som nu är på plats i Thailand. Hur kommer det sig att varningssystemet inte kunde vara på plats tidigare? Då hade kanske mer än 400 svenskar som omkom, och mer än 4 000 personer som dog totalt i Thailand, levt i dag. Och hur kommer det sig att Thailands myndigheter inte spred en varning när de visste om att jordbävningen skett en timme innan vågen kom?

Jag har fått flera kommentarer om den märkliga situationen att de borgerliga partierna önskar att staten skulle ha gjort mer i den här frågan, fast de normalt kräver att staten ska göra mindre. Kanske skulle det kunna vara så att samtliga partier uppfattar att medborgarna i en välfärdsstat i en globaliserad värld ställer nya och större krav på staten att den ska ta ansvar inte bara innanför landets gränser utan också utanför. Kanske är det dags att utvidga och internationalisera den generella välfärden?

torsdag, december 29, 2005

Mer granskning, mindre sorgporr

Marielouise Samuelssons radiokrönika i Dagens Nyheter återger en röst i Ring P1 som menade att medias hårdbevakning av tsunamin "gör oss alla till hyenor". Jag är uppenbarligen inte ensam om att känna efter annandagens orgier i tsunamirapportering att nu har det bara gått för långt med det Johan Croneman i samma tidning beskrivit som "sorgporr" och att nu behöver vi en bredare och djupare diskussion om tsunamin än bara det automatiska skällandet på regeringen. Den som inte redan läst mitt inlägg i debatten kan göra det här.

Nog är det sant som Croneman också skriver att "Inte minst mediemarken är minerad, varje ord som kan verka minsta kritiskt, i någon som helst riktning, vägs på guldvåg". Men det känns nu hur allt fler börjar tänka till och ifrågasätta.

Samuelssons krönika är mycket läsvärd - hon ifrågasätter inte minst hur public service-företagen agerat och menar att "public service-radion med sitt särskilda uppdrag borde fundera över hur det blir med samhällsgranskning, analys och distans när journalistikens fokus eftersträvar känslosamhet och intimisering". Johan Croneman lämnar i sin krönika ett förslag till ett av de många granskande reportage som skulle kunna göras kring tsunamin och dess efterspel för att få klarhet i hur andra aktörer än Sveriges regering agerat:
Den brittiske fondmäklare som man följde hade inte hundra­procentigt på fötterna i alla lägen, men det han sade om de 300 miljoner pund som britterna samlat in till tsunamins offer kändes relevant: det mesta av pengarna satt fast i de brittiska bankerna - och de som hade kommit i väg till Sri Lanka, ja, de satt fast i någon lankesisk bank. Och de hundratals miljoner som vi svenskar samlade in. Någon som har lust att ta reda på vart de tog vägen? Råstam, Josefsson, Svensson: "Follow the money."

Någon som har andra idéer på vilka granskande reportage som borde göras för att få klarhet i hur tsunamitragedin hade kunnat bli något mindre tragisk?

Ärkebiskopen om smärta och straff

Jag såg precis vad ärkebiskopen sade om smärta och skuld i Ekots lördagsintervju på julafton. Detta var hans svar på frågan om varför så många drabbade kräver ministrars avgång:
Ibland tror jag människor hoppas att deras smärta blir mindre, om de hittar någon som är mer skyldig än någon annan. Men min erfarenhet som präst är att det sällan hjälper. Det är en fåfäng önskan om att en smärta, som ändå på något sätt är absolut, ska bli mindre för att någon annan får någon slags straff.

K G Hammar beskriver bättre än jag lyckades göra i mitt första tsunamiinlägg den jakt på en syndabock som sker där de sörjande söker projicera sin ångest på någon annan för att mildra sin egen smärta.

onsdag, december 28, 2005

Snabbare insats hade inte kunnat rädda svenska liv

Att döma av kommentarerna på mitt förra inlägg, men även av ett par bloggare - Utsikt från höjden, Erik Laakso och Ali Esbati - finns det många andra som delar den frustration jag uttryckte över den skenade debatten om tsunamin. Jag tänker försöka hålla liv i denna diskussion och hoppas att andra vill bidra till att sprida en debatt med andra perspektiv än den enkelspåriga mediadebatten.

I dag vill jag rekommendera en kommentar som Hans Rosling, som är forskare i internationell hälsa på KI (visst är det samma Hans?), skrivit på Global Jugglers blogg där det förts en debatt kring om en tidig räddningsinsats hade kunnat rädda något svenskt liv. Rosling skriver:
I mellandagarna 2004 publicerade media omständigheterna kring en svenska man som avled på sjukhuset i Takua Pa till följd av Tsunamin. Slutsatserna kring det dödsfallet är att det nog inte gått att undvika med en snabb svenska insats. Sedan dess har ingen information framkommit om någon enda annan svensk som avlidit på sjukhus i Thailand efter Tsunamin.

Rosling menar att kommissionen avstår från att göra den rimliga sammanfattningen av detta, som är att:
“Det finns ingen information som talar för att något svenskt liv kunnat räddas genom en snabb svensk insats, men detta påverkar inte på något sätt kritiken mot den dåliga krisorganisationen och det oprofessionella agerandet hos svneska myndigheter”.

Fortsättningen av Roslings kommentar är också intressant. Jag publicerar den i sin helhet:
Det är av stort intresse att klarlägga varför den svenska debatten inte klarar av att hantera att svenska medicinska insatser inte kan rädda svenska liv vid katastrof på andra sidan jordklotet. Jag tror grunden är en dimmig uppfattning om svensk överlägsenhet i de flesta tekniska områden. Ingen tycks heller ha ställt den svåra frågan: “Hade någon svensk riskerat att dö pga en snabbt planerad svensk evakueringsinsats om den lett till att svårt skadade evakuerats till Sverige i stället för till Bangkok?”Kom ihåg att en av de unga svenskar som dog efter bomben på Bali, dog i det första snabbplanerade evakueringsflyget från Bali till Australien. Rika personer som skadas svårt i sydostasien och som behöver evakueras till bästa vård skall flygas till Singapore, Kuala Lumpur eller Bangkok. Detta behöver framhållas i den svenska debatten.

Jag har fått förfrågningar om källan till att de thailändska myndigheterna inte spred något tsunamilarm fast de visste om jordbävningen en timme innan vågen kom. Här är den. Experterna trodde att den indonesiska ön Sumatra skulle fungera som "vågbrytare" för den thailändska sydkusten. Ett ödesdigert misstag, som fick dödliga konsekvenser till skillnad från de oklara beslutsgångarna på UD på annandagen. Svenska medier har skrivit om faxar och telefonsamtal ett år nu - är det dags nu att börja granska var ansvaret ligger för att inte fler liv kunde räddas den 26 december 2004?

tisdag, december 27, 2005

Dags för klarspråk om tsunamin!

För ett år och en dag sedan skedde en jordbävning som startade en enorm flodvåg som ledde till mer än 226 000 människors död, varav mer än 166 000 i Indonesien (främst Aceh-provinsen). Tsunamin dödade 543 svenskar, vilket sannolikt gör Sverige till det hårdast drabbade landet i Europa undantaget Tyskland. Denna katastrof är Sveriges näst största i modern tid i antal döda räknat - endast Estoniakatastrofen har dödat fler. Många svenskars liv har för evigt märkts av denna tragedi.

Med allt detta sagt, och med regeringens sena start noterad och skarpt kritiserad i Katastrofkommissionens rapport, borde det nu vara hög tid för en mer balanserad debatt om frågan.

I ett års tid har vi nu med jämna mellanrum fått se hur kvällstidningarnas lösnummerjakt driver dem till att frossa i detaljerna kring katastrofen och inte minst att jaga regeringen. Och det hör till människans natur att jaga ansvariga. Begreppet syndabock kommer av en gammaltestamentlig text som handlar om att alla Israels skulder skulle läggas på en bock som sedan skulle jagas ut i öknen för att aldrig komma tillbaka. När bocken var borta skulle också skulderna vara borta. Bocken har tagit skulderna från syndarnas axlar.

För mig känns hetsjakten på Laila Freivalds som en sådan jakt efter en syndabock. I den debatt som skedde i januari, och än mer i debatten nu i december, har jag förstått och hållit med om kritiken för att UD hade en dålig beredskap annandag jul och för att arbetet för att assistera svenskarna i Thailand kom igång sent. Men jag har haft svårt att begripa de proportioner det hela fått. Katastrofkommissionen konstaterade att det inte med full säkerhet kan fastställas om några människor dog på grund av regeringens sena agerande, men ändå upplever jag det som att många människor och inte minst journalistflocken projicerar sin ångest på Sveriges regering.

Det var inte alls självklart att det var regeringen som skulle bli denna syndabock. Till syvende og sidst är det ju faktiskt inte UD som tjänat stora summor pengar på att skicka tusentals svenskar till en riskfylld miljö. Resebolagen har haft verksamhet i området i åratal och har en skyldighet att veta allt som är värt att veta, inte minst om de risker som är förknippade med resan. De tar trots allt betalt för att ta ansvar - det är inte som att klicka in hos RyanAir och markera av försäkringen för att spara 125 spänn på tvåtimmarsflighten till Stansted. De svenskar som betalat tiotusentals kronor till resebolagen för att deras familj skulle kunna fira jul och/eller nyår i Thailand förväntade sig - och hade rätt att förvänta sig - att dessa resebolag skulle ta deras säkerhet på högsta allvar.

Det var resebolagen som flög ner de mer än 500 svenskar som dog av tsunamin. Det var resebolagen som inhyste de numera döda svenskarna på hotell som många gånger inte var byggda för att underlätta evakuering och som ofta blev dödsfällor för dem som var där när vågen kom. Det var resebolagen som valde att inte berätta vad man ska göra om vattnet plötsligt rör sig bort från stranden i hög hastighet (spring för livet!). Det var resebolagen som hade arbetsmiljöansvaret för dem av deras anställda som omkom i katastrofen.

Ingen Lottie Knutsson i världen borde kunna ta bort detta tunga ansvar från resebolagens axlar. Men sedan regeringen förlorat "the blame game" efter att den borgerliga maktpakten och journalistflocken i skön förening styrt in siktet mot Rosenbad och Arvsfurstens palats har ingen haft fantasi nog att börja fundera över katastrofen i ett något vidare perspektiv. Medan regeringen har fått löpa gatlopp och medierna i veckor och månader varit fyllda av meningslösa diskussioner om telefonsamtal och faxar har ingen på allvar ifrågasatt varför inte resebolagen hade någon beredskap för denna högst kända risk för sina resenärers och anställdas säkerhet.

Ansvaret borde falla än tyngre på den thailändska regeringen. Thailändska myndigheter visste att skalvet inträffat och att en tsunami kunde väntas. Men de beslutade sig för att inte varna allmänheten för att inte störa turismen. Ansvaret faller mycket tungt på den thailändska staten för detta oerhört cyniska kalkylerande med människors liv, som i slutändan också kostade eftersom medvetna turister nu skyr Thailand som pesten då liv är värt mycket mindre än turismintäkterna för landets regering. Detta med att pengarna är värda mer än liv är för övrigt något vi egentligen redan visste eftersom vi ju vet hur Thailand ser mellan fingrarna för att en stor andel av de västerländska manliga turisterna i landet är s.k. sexturister som utnyttjar fattiga thailändska unga flickor och pojkar.

Jag hävdar att ansvaret faller betydligt tyngre på den thailändska regeringen för dess underlåtelse att försöka rädda liv än på Sveriges regering för att UD var oförberett och handlingsförlamat till en början, för att Laila Freivalds inte var på plats i Phuket förrän den 29 december och för att UD från början menade att det var rese- och försäkringsbolagens ansvar att betala folks hemresor och ge resenärerna ersättning för sina förlorade ägodelar.

Sveriges regering misslyckades med att hantera katastrofen på ett tillfredställande sätt. Men, jag vill upprepa, det kan inte med full säkerhet fastställas att ett enda liv gick till spillo på grund av detta. Samtliga 543 döda svenskar är döda på grund av en naturkatastrof som beror på att kontinentalplattorna rörde sig. Många av dessa liv hade kunnat räddas av ett tsunamivarningssystem, av en varning från thailändska myndigheter, av fungerande rutiner för utrymning och räddningstjänst, av byggtekniker som följer de säkerhetsföreskrifter vi tar som självklara i vårt land och av information om riskerna till dem som turistade i riskzonen. Ansvaret för att dessa säkerhetsåtgärder inte genomfördes ligger på den thailändska staten och på resebolagen.

Till skillnad från journalistflocken är jag inte ute efter att jaga syndabockar. Jag har inte en tillräckligt hög inkomst för att resa till andra sidan jorden med familjen och precis som den stora majoriteten svenskar kände jag ingen som omkom i tsunamin.

Jag är bara så oerhört trött på att ingen pratar om väsentligheterna i denna fråga. Trött på en borgerlig maktpakt som ideligen partipolitiserar denna katastrof för att skörda opinionsmässiga framgångar de inte kan vinna på sin hårdföra högerpolitik. Trött på medier som aldrig tycks kunna sluta jaga i flock. Och faktiskt också trött på Sveriges vänsterdebattörer som inte riktigt tycks kunna se igenom detta och börja kritisera det högern och medierna håller på med.

torsdag, december 22, 2005

US unions alive and kicking

The three-day transit strike that made New York public transport stand still is now over. The employers' proposal on forcing the workers to pay 4 more percent of their wages in pension fees is fought down, and a final agreement will be negotiated the coming weeks. Read more on the Transport Workers Union Local 100 website.

The Swedish translation of the No 1 US union song, Solidarity Forever, says that if the worker wants, he can stop all the trains. Now New York transit workers has done all that, and New Yorkers has accepted that and blamed the Metropolitan Transport Authority for cutting down on pensions for the small guy. This strike shows everyone that American unions are not dead. The union busting laws that where introduced by Reagan is an enormous threat to American unions, but now the TWU took the risks of being fined to bankruptcy or for its leaders to be jailed to stand the fight. US unions are alive and kicking.

torsdag, december 15, 2005

The June List - Sweden's Tories?

Daraka asked "What are you guys going to do to distinguish left anti-Europeanism from right anti-Europeanism?" Well, I don't think we need to do a lot to be honest. A couple of the most distinguished left wing people who joined the June List from the start has left because it's right wing. Lars Wohlin, June List MEP, has also just published an article in Dagens Industri arguing for the party line that public spending must be reduced as a share of GDP in order to reduce taxes.

On-going discussions in Brussels seem to clear this out once and for all. A couple of weeks ago, speculations in Swedish media started that the June List are to leave the IND-DEM group to join the European Free Alliance (ALE), a group of nationalist parties linked to the Green group (fun comment on their opinion on the future map of Europe here). The June List has long had problems with the Italian Lega Nord taking part in the same group as them. But I don't think the June List joining this group is very likely.

The new Tory leader David Cameron has declared that his party will leave the Conservative EPP-EP group in the European Parliament. Speculations in the UK now are that these "three eccentric Swedes" are to join the new group that will be formed by the Tories and some Eastern European parties whose criticism to the EU is that it isn't the US.

fredag, december 02, 2005

Floodwave in a waterglass

The commission's report on how the government dealt with the tsunami seems to be good, it penetrates the subject and tell us who did the mistakes. The Prime Minister has taken the blame and apologised for these mistakes. The government seems to learn from the mistakes made.

With all this, the case could be closed. Instead, the right wing opposition tries to make party politics of this disaster. Speculations are heard on whether they will ask for the government to resign - almost one year after the tsunami! This is surely a floodwave in a waterglass.

In January, we spent weeks discussing the government's failures. The opposition didn't rise the question in parliament on the government's resignation then, and they won't do it now either. They know that most European governments had problems with dealing with a catastrophy of this size, and they know that most voters would see a call for Perssons's resignation now as quite ridiculous.

What the opposition want, is to recall the voters' memories from last winter, when their position in the polls were much better. I can't blame them, as I know that whenever we discuss policy they lose.

Högerpartiet Junilistan AB

Efter diskussionen om tillgängligheten till Ordfront har jag har nu sett till att få upp min artikel om Junilistan på nätet - den återfinns på Socialdemokratiska EU-kritikers hemsida.

Kan för övrigt rekommendera Tony Johanssons blogg när det gäller Junilistan AB, till exempel denna, denna och denna artikel . Tony har också sågat sin egen bror minister Johansson längs med fotknölarna här.

tisdag, november 29, 2005

Toppstyrd elitistisk gubbklubb

Jag har en artikel i senaste Ordfront om junilistan. Finns tyvärr inte på nätet, men köp tidningen!

tisdag, november 22, 2005

Kd, fp och c hjälper skattesmitare

Jag har fått lite klagomål på att jag inte bloggat på länge, och det stämmer ju. Har varit sjukt mycket som hänt helt enkelt, och jag har inte haft tid. Bland annat har jag hunnit med en tur till Palestina under tiden som gått sen sist.

Nåväl, tänkte bara tipsa om att jag skrivit en grej på Motallians om kristdemokraternas, folkpartiets och centerns nya kriminalpolitiska linje. Numera ska ju skattesmitare slippa undan med att stjäla från staten, medan småbrottslingar ska förföljas och låsas in. Vilket rättspatos, minsann!

Den nya högern är märkligt lik den gamla...

onsdag, november 02, 2005

Kongressens stora skräll...

...var inte föräldraförsäkringen utan den nya ekonomiska politiken. Efter femton år där inflationsbekämpningen varit det främsta målet, har kongressen nu droppat målet om fyra procents öppen arbetslöshet och gjort full sysselsättning till det enda kravet. Regeringen kommer inte längre kunna säga att man närmar sig målet om fyra procent, utan nu är måttstocken full sysselsättning och inget annat. Detta har delvis kommit i mediaskuggan, men det är kongressens stora skräll.

Vi är socialdemokrater igen!

tisdag, november 01, 2005

En gyllene socialdemokratisk kompromiss

OK, då var det klart. En tredelning av föräldraförsäkringen kombinerad med en utbyggnad till femton månader. I praktiken alltså att vi går från två till fem pappamånader - inte nu men på sikt. En viljeyttring som inte får genomslag förrän senare men ändå en viljeyttring.

Så klarade partiet denna strid också. Inte med den äran, men vi klarade den. En gyllene socialdemokratisk kompromiss. Vi vet hur vi bordlägger konflikter, men även entusiasm.

Hårda bud

Det var en hård strid om föräldraförsäkringen i talarstolen. Det var de unga mot de gamla. De som fortfarande har chansen att bli föräldrar stödde nästan mangrant en ökad individualisering - frågan är klar inom SSU och S-studenter sedan flera år tillbaka.

Mot slutet urartade debatten rejält med anklagelser om förmynderi med mera. Resultatet hade kunnat bli att jämställdhetsarbetet skulle gå i stå och att vi därmed också öppnat upp för mörka krafter som kunnat ana morgonluft å ena sidan, och för Feministiskt Initiativ å den andra sidan.

Allt såg ut att dra ihop sig mot en votering, men i elfte timmen gick Göran Persson och Marita Ulvskog upp och sade åt Berit Andnor att föra frågan till redaktionsutskottet. Persson offrade sin socialministers ansikte för att undvika en uppslitande konflikt inför valrörelsen. Nu får vi se om redaktionsutskottet får ihop någon kompromiss som för oss en liten bit framåt i jämställdhetsarbetet.

Det här är mycket klantigt skött av partiledningen. Vi behöver inte det här.

Nog trodde jag att vi kommit längre...

...än att partistyrelsen skulle säga nej till en individualisering av föräldraförsäkringen och inte vara beredd till några kompromisser. Vi missar en historisk chans att skapa verklig jämställdhet genom att ta bort föräldraledighet som ett skäl för att inte anställa kvinnor och att ge kvinnor lägre löner.

Hade vi räddhågset frågat oss vad senaste SIFO säger vid varje social reform i det här landet hade vi fått vänta länge. Pappamånaden stöddes knappast av en majoritet när den genomfördes, men det är väldigt få som i dag vill ta bort pappamånaderna. Fegt, fegt!

Väntar på voteringen...

The most successful society the world has ever known

Polly Toynbee's article on Sweden in Guardian is an ode to the Nordic model. It's almost like poetry, in formulations like
Stockholm gleams in the autumn sunshine with that pride in beautiful streets, public transport, fine buildings and open spaces that proclaim the value of citizenship from every paving stone.

The usually quite federalist Toynbee even describes what makes us to anti-EU at the same time as she highlights the flexibility in the Swedish system:
How does the Nordic model work? It supports open markets and job flexibility, with all the restructuring employers need to shake out their workforce to match changing demands. But that only wins the backing of strong unions because of the generosity of the benefits safety-net to cushion frequent, unsettling change. This pact between state, employers and workforce is the magic ingredient. Lavish public services and benefits are no add-on: they are the secret to economic success. Cut back the social provision and the edifice totters, which is why the Swedish left is so anti-EU, wary of any supposedly Anglo-Saxon move to interfere.

But the best part of Toynbee's article is yet to come. It's about the current situation:
The Swedes seem to lack self-confidence, intimidated by global neocon warnings. Despite their strong economy, they worry. Will globalisation strike? Can it be navigated if it does? Where Sweden and other Nordics should boast of an economic model far more successful than the rest of the EU, they seem to be losing their nerve in these the most successful societies the world has ever known. If the Swedes vote the right in they will be like people with vertigo who so fear falling they decide to jump and be done with it. The right has no particular answer to future forebodings, but it is always good at spreading alarm. When the left loses its optimism, it risks losing office.

It's time for the now congressing Social Democrats to realise at least three things:

- We are winners! Many have spoken about our soon-coming parting, but they have been wrong. We have survived and prospered while others have failed. Today, we see the news that the German SPD just appointed one of Schröder's hardest critics to party secretary, caousing party chair Müntefering to resign. The Brownites in the UK are looking north for inspiration. Swedish Social Democrats are loved all over the world, as a beacon of solidarity and equality.

- The Swedish right doesn't like our country. The neo-liberal ideologist Johnny Munkhammar writes in a reply to Toynbee that she's wrong about Sweden's condition. This "black-painting" of Sweden has been described by the TCO international secretary Kjell Rautio in an op ed in SVD recently. He asks who Swedish Enterprise want to serve by arguing internationally against what even The Economist and Financial Times are realising - that the Nordic model is working? And what can be added here - who are Swedish Enterprise serving when they are paying the European court costs for Laval i Partneri who tried to build a school in Vaxholm to stavation wages? How do they help Swedish companies by out-competing them through social dumping?

- The only big threat is ourselves. The threat is that we don't realise ourselves how strong we are if we connect to the core values of the Nordic model. I think a big reason for the Social Democratic understatement of themselves is that so few who are doing the thinking for the leadership really understand what the Swedish model is all about. Swedish universities - especially the economics departments but also many politics departments - have been Sweden-bashing for decades. The people who have graduated from the big universities without having a good vaccine in terms of working class origin and/or a background in the labour movement have had the false instinct that Europe and the US is better than our backwards and obsolete corner of the world. Therefore, the government have got bad advise for years. Hopefuylly, this is now getting better, but I hope it's not too late.

söndag, oktober 30, 2005

Alla ska med på bron till framtiden - så enkelt är det

Göran Perssons inledningsanförande till partikongressen i Malmö är mycket inspirerande. Det finns mycket att säga om sakinnehållet - lovord såväl som kritik - men grundansatsen är oerhört inspirerande. Äntligen formulerar socialdemokratin en vision för framtiden.

Tanken är att förena det gamla med det nya. Vi reformister bygger en bro till framtiden - vi vill mer med Sverige. Vi vill ta med oss det bästa av det gamla i det nya - inte dra ner ambitionerna och göra Sverige till ett genomsnittligt europeiskt land. Vi vill framåt - inte bakåt.

Denna vision är stark och den kan bära hela vägen till valbåsen i september 2006. Vi vill något igen! Jag citerar Göran Persson:
För vårt mål är ju människan: hennes drömmar och ambitioner, hennes längtan och vilja, hennes kraft att utvecklas, hennes frihet och hennes kärlek till sin nästa. Kärleken, lyckan, glädjen, längtan och lustfylld förväntan - det är politikens söndag. Rädslan, oron, tvivlet, otrygghetens ensamma vanmakt - där har politiken sin uppgift, sin vardag.

Det är när sjukdomen slår till, när varslet darrar i handen, när ditt barn får det svårt i skolan - det är då politiken prövas.

Det är när du känner dig otillräcklig - inför konjunkturer och klimat, befolkningsförändring och brottslighet - det är då bärande visioner och praktisk politik behövs.

onsdag, oktober 26, 2005

Sverige ut ur EU?

I går pågick en het debatt om den svenska modellens framtid i EU-parlamentet. Också den inbitne ja-sägaren Jan Andersson stormade och hotade med "krig" om kommissionen går emot den svenska modellen.

I våras deklarerade LO:s avtalssekreterare Erland Olausson att "LO har utifrån fackliga utgångspunkter tagit ställning för att Sverige ska vara medlem i EU men skulle det mot all förmodan innebära att hela vår arbetsmarknadsmodell slås sönder så är priset för högt. Då måste vi ompröva vårt ställningstagande". Med andra ord - om EU slår sönder den svenska modellen bör Sverige lämna EU.

Den allt bittrare striden mellan svensk fackföreningsrörelse och EU om arbetsmarknadsvillkoren visar allt tydligare på att nej-sidans farhågor vid EU-omröstningen 1994 hade en verklig grund. Jag var inte aktiv på någon sida i den folkomröstningen, och jag må vara EU-kritiker men jag ser också fördelar med att vara medlem. Min linje har länge varit att vi bör vara medlemmar men begränsa EU:s inflytande i ett i huvudsak mellanstatligt samarbete. Visst, hade vi röstat om EU-medlemskap nu hade jag sannolikt gjort som de flesta svenskar sannolikt gjort och röstat nej, men det är en helt annan sak att faktiskt driva ett utträde.

Nu tvekar jag allt oftare om ifall Sverige har en långsiktig framtid i EU. Bör vi på allvar överväga ett svenskt EU-utträde? Mina erfarenheter av samarbete med den norska nej-sidan som jag berättat om tidigare, och det faktum att man nu efter tio år kommit i ett läge där man kan föra en politik som utnyttjar möjligheterna ett utanförskap ger, ger onekligen en möjlighet att jämföra de båda grannländernas politiska utveckling.

Svenska LO har tecknat ett avtal med sin lettiska motsvarighet som säger att ”Vi kan inte acceptera social dumping i någon form, och kollektivavtal, förhandlingar och arbetsrätt i det land där jobbet utförs ska respekteras…” och att arbets- och levnadsvillkoren ska harmoniseras uppåt, inte nedåt. EU-parlamentets socialistgrupp har också fattat galoppen och står fast i kampen mot en nyliberalisering av EU.

Europeisk arbetarrörelse står mer enat än på länge mot nyliberalismen i EU. Det är också mitt enda hopp just nu. Kanske kan vi bryta vågen och stoppa den marknadsliberala utveckling som finns inskriven i EU-fördragen från Maastricht och framåt. Annars finns bara ett enda alternativ för den nordiska modellen, och det är utanför EU.

torsdag, oktober 20, 2005

Ja vi elsker dette landet

Vi må skape for å ha noe å dele. Og er vi gode til å dele, blir vi også bedre til å skape. God utdanning til alle, sterke offentlige velferdstjenester og likestilling mellom kjønnene bidrar til verdiskaping i samfunnet. Den skandinaviske modellen innebærer at både menneskenes velferd og bedriftenes konkurranseevne er i verdenstoppen. Det skal vi ta vare på. Og det skal vi bygge videre på.

Det är ett litet utdrag ur den regeringsförklaring som Jens Stoltenberg läste upp i norska stortinget i går, som är utformad utifrån den politiska plattform de tre regeringspartierna utformat tillsammans. Regeringsförklaringen innehåller mycket viktigt och bra, men den i min mening starkaste visionen är denna:
Det skal ikke være fattigdom i verdens rikeste land. Regjeringen vil legge fram en helhetlig plan for å avskaffe fattigdom i Norge.
Norge antar målet att vara det första land i världen som avskaffar fattigdomen. Detta är den nordiska välfärdstraditionen från det starka samhällets tid när den är som allra bäst - i ett samhälle som växer och moderniseras ökar också människors förväntningar på vad vi ska åstadkomma gemensamt. I ett rikt samhälle där arbetarrörelsen spelar en stor roll accepterar inte medborgarna längre fattigdomen. Fattigdomen fördrages bara med jämnmod när samhället präglas av knapphet.

Vi har möjlighet att avskaffa fattigdomen - låt oss göra det! Göran Persson, antar du utmaningen? Vi är stolta men inte nöjda, remember? Göran bör också fundera vidare på rödgrön koalition, som jag skrivit om tidigare.

Den nya norska regeringen består av 11 EU-motståndare och 8 EU-förespråkare, vilket i stort motsvarar synpunkterna i den norska befolkningen som helhet. I regeringen ingår kulturminister Trond Giske, som blev ordförande när AUF förändrades i en ny riktning 1992, och fiskeriminister Helga Pedersen som också varit aktiv i AUF och som länkar till Michael Moore på sin hemsida. Sosialistisk Venstrepartis ordförande Kristin Halvorsen blev finansminister och Senterpartiets Åslaug Haga blev kommun- och regionalminister. Jag har skrivit en längre artikel om bakgrunden till det rödgröna samarbetet som finns här.

Senaste nytt om den nya regeringen är att AUF:s ordförande Gry Larsen blivit rådgivare till utrikesministern. Det innebär att Martin Henriksen övertar det dagliga ansvaret i AUF. Det var redan klart att tidigare AUF-ordföranden Eva Kristin Hansen och flera andra unga socialdemokrater kommit in på stortinget, och nu när Jens Stoltenberg blivit statsminister ersätts han på stortinget av Truls Wickholm.

tisdag, oktober 18, 2005

English summary

After being under massive pressure from London-based lobby groups I have finally decided to give in and admit that I have done wrong. I haven't written an article in English on this blog since I wrote about the TUC on September 15th. So now I offer my English-speaking audience a summary of last month in Swedish politics:

- The budget for last year has been negotated between the Social Democrats, the Left Party and the Greens. This is the most expansionary budget since the ERM crisis in the beginning of the 1990's and it contains many good proposals on getting more jobs, more schools and hospitals and more higher education. The negotations were very hard this year as the Greens and the Left Party demanded a general amnesty for all refugees hidden in the country after being denied asylum. This proposal was met half way.

- There has been a lot of international attention on the future of collective bargaining and the Swedish social model, as the commissioner Charlie McCreevy has been saying that he supports the employers' position in the European Court of Justice case on the Vaxholm conflict. Barroso now tries to make peace with the Swedish government again.

- The Feminist Initiative has formed a party and is running for parliament. They have been very unsuccessful in media as the leading feminist Ebba Witt-Brattström has withdrawn her support after internal fights. The splits has resulted in that many quotes from internal discussions has been out in the press, leading to a witch-haunt in the press on one of the founding figures Tiina Rosenberg for some of her quotes. Last week, Rosenberg resigned from the party's board.

- The Eurosceptic June List, that won a landslide victory in last year's European Elections, has decided to run for the national parliament. The party's manifesto, decided by the self-appointed board of six individuals in a party without members, is clearly right-wing with proposals as cutting on public spending, more competition in schools and hospitals, reduce foreign aid and tax subsidies for those who hire domestic workers. They even flirted with pro-lifers until they had to take a proposal on letting candidates run on an anti-abortion ticket back. The party has gone from being inspired by the Danish centre-left June Movement into a position more similar to moderate Toryism.

- The Left Party has proposed a visionary and radical economic policy based on expansion of the public sector. This has triggered new conflicts in the party that is deeply divided. These internal conflicts also stands in the way for a good Swedish debate on "doing a Norway", i.e. proposing a coalition government between the red-green parties.

- I'm on the social democrat list for the local council in front of next year's election. Unless the sky falls down, I will be substitute councillor in the next Uppsala council.

torsdag, oktober 13, 2005

Förföljelsen av Tiina en skam för Sverige

Antifeminismen har skördat en ny seger. Tiina Rosenberg har nu avsagt sig sin plats i Feministiskt Initiativs styrelse efter fem veckor av förföljelser och hot. Hon inleder sin artikel med de tänkvärda orden:

I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. [...] [Det är] svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är i gång.
Det finns mycket att säga om Tiina Rosenbergs arbete och framtoning. Hon är provokativ, inte tu tal om det, och kanske gör hon rätt bedömning när hon konstaterar att hon är bättre lämpad för akademin än för politiken. Men Gudrun Schyman har helt rätt i sin beskrivning i Ekot av vilka krafter det är som fått Rosenberg att kliva av:

Det är en väldigt tydlig politisk markering och kampanj. Det är jag helt överens med Tiina Rosenberg om. Det som tillkommer i hennes fall är att vi kan se att det under ytan av feministisk fernissa i Sverige och en allmän föreställning om att alla är lika, finns det kvinnohat och en mycket stark homofobi. Det har Tiina Rosenberg fått känna av.
När jag lyssnar på inslaget i Ekot har jag svårt att inte få känslan att "äntligen gör Fi nånting rätt". Att döma av Tiinas artikel har feminismens framgångar väckt starka motkrafter i form av Timbro och Svd:s ledarsida - motkrafter Fi varit svagt rustade att möta med sin totala brist på mediastrategi och sina interna stridigheter.

Reaktionens fula tryne har visat sig gång på gång det senaste halvåret, och nu ifrågasätts en hel del av vad som varit common sense under feminismens uppsving på 90-talet och 00-talets första år. Jag märker själv detta mycket konkret när personer i min omgivning lyssnar på mediedrevet och säger de mest häpnadsväckande saker om ledande feminister. Nu återstår att se om Fi tillsammans med andra progressiva krafter kan kontra den "reaktion i samhället på det faktum att vi är många som tycker att det får vara nog med den diskriminering av kvinnor som pågår" som Gudrun Schyman pratar om.

tisdag, oktober 11, 2005

När kvoteringen motverkar sitt syfte

Jag tillhör en arbetarekommun som kommit långt vad gäller formell jämställdhet. Finanskommunalrådet är en kvinna, arbetarekommunens ordförande är en kvinna, ett av våra två statsråd är kvinnor, två av våra tre riksdagsledamöter är kvinnor och så vidare.

Gång på gång får vi problem med varvningen av våra listor till olika val. Orsaken är att våra mest kompetenta politiska namn är kvinnor, och att våra medlemsomröstningar vill placera flera kvinnor än män i toppen. Det har lett till en gryende debatt om ifall kvoteringen kan motverka sitt syfte när jämställdheten nått en viss nivå.

I går beslutade Uppsala arbetarekommun om listorna inför valet 2006. Som jag redan berättat är vårt system väldigt bra - ett provval gör att mer än 600 röstande medlemmar beslutar hur listan ska se ut. De enda tillåtna avvikelserna från medlemsomröstningens utfall är att listorna ska vara varvade och att vi ska ha 20 procent med utländsk bakgrund på listorna.

Själv blev jag nummer 30 på kommunfullmäktigelistan vilket gör att jag är ganska säker på att bli ersättare i denna församling nästa mandatperiod. Om vi klarar förra valets resultat kommer nio nya socialdemokrater under 40 år in på ersättarplats vilket innebär en ny generation i Uppsalapolitiken. Jag placerades dessutom som nummer 11 på Uppsalas nominering av namn till riksdagslistan - detta ska sedan förhandlas med sex andra arbetarekommuner i Uppsala län. Det innebär att jag kvoterats upp på grund av kön i förhållande till medlemsomröstningen som placerade mig på plats 13.

Gårdagens diskussion om listorna kom att bli uppslitande. Inte för att någon ville ifrågasätta omröstningens utfall, utan för att tillämpningen av principerna vållade frustration. Jag lägger den svåra diskussionen om landstingslistan därhän, för den vet jag egentligen inget om, men jag tänkte säga några ord om hur våra principer påverkade vår riksdagslista.
Jag har redan sagt att jag kvoterades upp på grund av kön. Detsamma hände på de övre platserna - platserna där det faktiskt kan bli fråga om att en kandidat har realistiska chanser att bli invald i riksdagen. Lisa Pelling fick 246 röster i medlemsomröstningen och blev därmed nummer 5 efter Thomas Östros, Agneta Gille, Tone Tingsgård och Lena Sommestad. Ändå hamnade hon på plats 8 på den varvade nomineringen - efter bland andra Göran Hårde med 116 röster och Tomas Andersson med 96 röster.

Detta är tråkigt, särskilt som Lisa är den enda med detta starka stöd som är yngre. Vill det sig illa kommer vi stå med en lista som är varvad enligt konstens alla regler (för att garantera männens representation!) och har en god representation av utrikes födda men som enbart innehåller folk födda på 40- och 50-talen på valbar plats vid sidan av 1994 års ungdomskandidat Thomas Östros.

Nu får vi se hur de övriga länsdelarna nominerar. Om de nominerar mycket män högt upp på listan kan Lisa ändå få en hög placering. Och om partidistriktet vågar tänka som man tänkte när Thomas Östros flyttades upp på listan inför valet 1994 trots att han i det närmaste var okänd för de flesta kan vi få en föryngring på Uppsalabänken i valet 2006. Fortsättning följer.

tisdag, oktober 04, 2005

Allmänborgerliga junilistan

Noterade att Reinfeldt i går kväll sade att det inte finns några politiska skillnader mellan junilistan och den borgerliga alliansen, och att SVT:s Mats Knutsson sade i studion att junilistans förslag är "en katalog på ganska allmänborgerliga förslag". Tony Johansson och Ali Esbati har skrivit läsvärda kommentarer om junilistans högerpolitik, och jag har ju också skrivit en tidigare kommentar. Motallians artikel är intressant, och det är också kommentarerna på Federley som avspeglar oron i de borgerliga leden.

Det är helt klart att junilistan INTE är tvärpolitiskt när det kommer till inrikespolitiken, vilket jag bara kan beklaga eftersom jag på många sätt uppskattat deras EU-arbete. Återkommer i ärendet.

måndag, oktober 03, 2005

Junilistans borgerliga EU-kritik hot mot alla partier

Så har Sverige fått sig ett borgerligt EU-kritiskt parti. Junilistan går från att vara en tvärpolitisk lista till EU-parlamentet till att bli ett parti som kandiderar till riksdagen.

Den mest positiva effekten av detta är att utvecklingen mot en mer realistisk svensk EU-politik fortsätter. Alla politiska partier kommer, liksom inför EU-parlamentsvalet, att tvingas anpassa sig då befolkningen är mycket mer EU-krititisk än både regeringen och den borgerliga alliansen. Om socialdemokratin har någon självbevarelsedrift kommer partiet att ta hårda strider för rätten till kollektivavtal och mot tjänstedirektivet, och utlova folkomröstning inför nya EU-föredrag för att få bort den frågan från valrörelsen.

Vid EU-parlamentsvalet tog junilistan sina väljare från bägge blocken. Men sedan juni 2004 har junilistans borgerliga profil klarnat allt mer, och avspeglas också tydligt i valplattformen med förslag om minskade offentliga utgifter, ökad konkurrensutsättning i offentlig sektor, pigavdrag, sänkta skatter, nej till höjda tak i socialförsäkringarna och sänkt bistånd. Det finns därför stora skäl att tro att Nils Lundgren kommer att plocka betydligt fler röster från det borgerliga blocket medan vänsterväljare i betydligt större utsträckning kommer att lägga sin röst mot ett systemskifte.

Alla politiska partier har skäl att frukta Nils Lundgrens riksdagskandidatur. Den borgerliga alliansen skakar förmodligen mest,
då den enade fronten bryts av ett parti med borgerliga förslag men som står utanför alliansen. Särskilt kristdemokraterna, som redan innan Nils Lundgrens besked stod och vägde vid fyraprocentsstrecket och som har en omvittnat EU-kritisk väljarkår, har skäl att frukta för sin politiska existens. Och hotet är särskilt påtagligt, eftersom junilistans manifest öppnar för att jl-kandidater kan vara mer öppna abortmotståndare än kd-kandidater.

Också miljöpartiet skakar sannolikt efter dagens besked. Där är förberedelserna dock bättre - genom ett medvetet agerande i flera år för att bredda sin bas har man vunnit över delar av Vägval Vänster och man har nu profilerat sig som det mest flyktingvänliga partiet i budgetförhandlingarna. Men den grupp människor som är trogna mp-väljare är alldeles för liten för att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ska kunna känna sig säkra i sadeln. Räkna med hård EU-kritik från miljöpartisterna i valrörelsen!

Tillägg 16.46: Ser att Sören Holmberg delar min analys att junilistan är ett alternativ för borgerliga EU-kritiska väljare och att han tror att partiet kan riskera spräcka den borgerliga alliansen. SVD:s Göran Eriksson håller med. Och liberala Frykman småler när han ser hur Nils Lundgren försöker undvika att säga att han är borgerlig.

Noterar också att det är styrelsen och inte förtroenderådet i Junilistan som beslutat om valplattformen. Någon som vet vad vänsterpersoner i Junilistans förtroenderåd som Stefan de Vylder, Per Lundborg och Lars Pålsson Syll tycker om att backa ett parti som vill minska offentliga sektorns andel av BNP, sänka biståndet och införa pigavdrag?

PM:s mardröm är mitt hopp

Expressens chefredaktör PM Nilsson har haft en oerhört läsvärd mardröm. Ett högst tänkvärt scenario, vill jag säga, och mycket inspirerande (om man inte tycker som PM politiskt vill säga). Jag gillar speciellt partiet som förklarade hur Göran Persson lyckades vända debatten:

Valrörelsen var ett enda långt segertåg med start i juli då han lanserade nolltaxan på dagis, höjda ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen och bättre anställningsskydd så att svenska löntagare ska stå trygga i den globala turbokapitalismen. Debatten kom helt att
handla om socialdemokraternas förbättringar och Alliansens försämringar.

Det dånade uti rättens krater. Låt inte högern försämra den svenska modellen, mullrade han på valmöte efter valmöte.

Svensk ekonomi tillhör de mest konkurrenskraftiga i världen, den svenska tillväxten är långt över EU-snittet, vi har råd att skydda de arbetslösa och sjuka, vi har råd med tid för barnen, vi har råd med trygga arbetsplatser, vi har råd med ett solidariskt samhälle. Det är till och med lönsamt. Varför förstöra vad vi har?

Hans överlägsna statsmannamanér som tidigare retat gallfeber på vissa kärnväljare var som bortblåst under sommaren. Han kämpade i underläge, han var ohyggligt effektiv och ville vinna till varje pris.


Ser ut som att PM och jag är helt överens om att det är den bästa sossen som vinner valen och om att socialdemokratins väg framåt är att återgå till det starka samhällets värderingar och överge den tredje vägen (även om PM passar på att ge en känga åt Palme i sin beskrivning av hur historieskrivningen om Persson skulle kunna bli efter en valseger 2006).

Jag tackar Claes Nordmark för tipset, och konstaterar att han fortfarande inte skaffat en blogg trots att han har mycket intressant att säga - inte minst om utrikespolitik. Detta trots att jag själv inte alltid håller med - Claes debattartikel om Irak är skriven som om kriget var slut och att det inte pågår någon amerikansk ockupation. Jag tipsar om Tony Johanssons blogg för att få en annan bild av vad som händer i Irak.

Helgen har tillbringats på bokmässan, därav det sporadiska bloggandet. Återkommer med en artikel om detta, och går in och svarar på kommentarerna under dagen.

torsdag, september 29, 2005

Onödigt käbbel om intressanta v-förslag

Häromdagen berömde jag vänsterpartiet för att de äntligen förstått hur man hanterar media. Det dröjde inte många dagar innan jag fick äta upp det.

Lars Bäckström har gått ut och öppet kritiserat förslaget till vänsterpartiets nya ekonomisk-politiska program. Han hävdar att han inte ens läst dokumentet, med att det han läst verkar stå i strid med vad v drivit i riksdagen de senaste tio åren. Han skräder inte orden, utan säger att "Jag har ägnat nästan varje vaken timme i över tio år åt att få fram en seriös vänstersocialistisk politik. Du kan fundera över hur man mår då." Flera andra riksdagsledamöter instämmer i kritiken.

Jag är inte förvånad över denna strid, särskilt som jag själv minst sagt höjde på ögonbrynen när jag samtalade med Lars Bäckström för två år sedan och han förklarade att vänsterpartiet inte driver ett återförstatligande av SJ med att det ju inte är det SEKO driver. Det finns en djup spricka mellan riksdagsgrupp och partistyrelse i förhållningssättet till politiken och regeringssamarbetet.

Men om man vill hålla ihop ett parti och slippa ständiga skriverier om interna bråk måste en partiledning se till att förebygga detta. Då är det inte så begåvat att ställa den ekonomiske talesmannen i riksdagen helt utanför ett arbete om den framtida ekonomiska politiken. Även om det är som Lars Ohly säger att programmet bara är ett diskussionsunderlag.

Som jag tidigare skrivit tror jag att det finns ett stort underlag för en radikal politik i Sverige, medan underlaget för frasradikalism är minst sagt begränsat. Men om man ska få ut den radikala politiken, och inte bara nya rapporter om internt käbbel, behöver man vara hyfsat överens om tagen. Det finns skäl också för oss socialdemokrater att bekymra oss över detta.

tisdag, september 27, 2005

Antikvänster eller moderat socialist?

Jag har äran att presentera ett politiktest skräddarsytt för mig. Det är s-studenters tidning Libertas och redaktionsmedlemmen Katrine Kielos som gjort ett "Vilket Studentförbundet-typ är du?"-test.

Katrine är i USA, men källor nära Unga S-kvinnor Rebella menar att jag stått som förlaga för kategorin "antikvänster" som gillar arbetarrörelsesånger, löntagarfonder, Göran Greider och Rudolf Meidner och ogillar "myten om inflationen", EMU, SSU-kongressen 1999, GSHF och självständiga riksbanker. Myten om det förlorade paradiset är grundbulten i det politiska engagemanget och man gråter sig till sömns med Erlanders dagböcker varje kväll.

Kan dock notera att också Fredrik känt sig träffad av testet. Han har för övrigt beskrivit hur Katrines blogg - som uppstod och sen försvann likt en tropisk orkan - skulle kunna förväntas se ut.

Sist jag gjorde ett sånt här test, hamnade jag väldigt nära Jimmy Carter ideologiskt och betecknades som en moderat socialist. Inte utan att man känner sig lite schizofren.

Har för mig att min källa själv misstänkte sig vara förlaga för kategorin "martyrfeminist". Men är det någon som vet vem som är förlaga för kategorin "mediekåt"? Eller "proffsmyglare"?

lördag, september 24, 2005

Har vänsterpartiet skaffat en pressekreterare?

Häromdagen konstaterade jag att Lars Ohly äntligen börjat fatta problemet med att beskriva sig själv som kommunist - bättre sent än aldrig. Men nu har vänsterpartiet börjat göra lite väl mycket saker rätt på kort tid för att det ska vara en slump. Lars Ohly har gått ur Svensk-kubanska föreningen som en konsekvens av att han kräver demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Samtidigt presenterar vänsterpartiet ett radikalt valmanifest med krav på 200 000 nya offentliga jobb, sex timmars arbetsdag, återregleringar och mer gemensamt ägande. Programförslaget återfinns här.

Helhetsintrycket är att det verkar som att vänsterpartiets ledning slutligen fattat. Det finns en stark opinion för en radikal politik i Sverige, men väldigt få har något till övers för mossig sovjetnostalgi. Om vänsterpartiet ska vara en stark politisk kraft i Sverige måste det bli mindre frasradikalt och mer radikalt i verkligheten.

Är det någon som vet varför vänsterpartiet plötsligt fattat? Har vänsterpartiet skaffat en pressekreterare?

torsdag, september 22, 2005

DN:s kampanjavdelning tjänar på borgarnas budget

Idag kunde vi som fortfarande prenumererar på den borgerliga maktalliansens kampanjblaska Dagens Nyheter läsa rubriken "Metallare vinnare på borgerlig budget". Förväntansfullt bläddrar man igenom tidningen i tron att man skulle få se en grafik med beräkningar av hur en metallarbetares ekonomi påverkas av borgarnas budgetalternativ. Men inte då!

DN:s huvudrubrik är fullständigt missvisande. Den artikel den hänvisar till, en debattartikel av De Fyras Gäng, innehåller inga nyheter alls. Artikeln innehåller en nedbrytning av de tidigare redovisade skattesänkningarna, som talar om vad en förskolelärare, en sjuksköterska och en metallarbetare tjänar på skattesänkningarna. Däremot berättar maktalliansen ingenting om hur Bankerydsprogrammets nedskärningar påverkar samma personer.

Vi får inte veta hur mycket förskoleläraren, sjuksköterskan och metallarbetaren måste betala i högre a-kasseavgift, dyrare trafikförsäkring och minskade avdragsmöjligheter för exempelvis resor och dubbel bosättning. Inga besked kommer om prislappen för avskaffad avdragsrätt för fackavgiften - och vi får bara anta att arbetsgivarna kommer få fortsätta göra avdrag för avgiften till Svenskt Näringsliv. Vi får inga uppskattningar för värdet av det sämre försäkringsskyddet vid arbetslöshet och sjukdom. Och så vidare. Ingenstans i artikeln redovisas hur en metallarbetare skulle tjäna på borgarnas budget.

Artikeln från De Fyras Gäng är upprörande av andra orsaker också. De redovisar att deras skattesänkningar kan ge 50-100 000 nya jobb, men de talar inte om hur många jobb som försvinner genom deras nedskärningar och genom den ökade osäkerheten i ett samhälle med svagare social trygghet. Att trygga människor vågar satsa nytt är något högern aldrig förstått.

Det är därutöver nästintill hyckleri när de borgerliga partiledarna bara någon dag efter att de kritiserat den rödgröna budgeten för ha för lågt budgetöverskott går ut i vidlyftiga löften om mer pengar i plånboken. Om de ska ha någon trovärdighet i sin inledande kritik mot regeringens budget måste de lägga budgetalternativ med långt fler nedskärningar än de som redovisades i Bankeryd - särskilt som de redan backat från delar av sitt förslag om dyrare trafikförsäkring.

DN:s rubriksättning denna morgon är ytterligare ett skrämmande tecken på hur svensk journalistik håller på att förvandlas till kampanjjournalistik. Dagens Nyheter ligger snart inte den brittiska pressen långt efter i partiskhet också på nyhetsplats och i rubriksättning.

Även publicerat på Motallians.

tisdag, september 20, 2005

En budget är en budget är en budget

Så där ja! Nu har Sverige en budget. Och en majoritet av de gömda barnfamiljerna ska få stanna - ett steg i rätt riktning i alla fall. Jag tycker att det är fantastiskt att vi efter femton års utveckling mot en mer och mer restriktiv flyktingpolitik vänt på skutan, genom ett starkt engagemang utanför och inuti riksdagen.

Valet kryper allt närmare, och diskussionerna kommer att fortsätta om att skapa en rödgrön koalition.

måndag, september 19, 2005

Rödgrön koalition allt troligare

När Ekot intervjuar Marita Ulvskog om ifall socialdemokraterna är beredda att bilda koalitionsregering med mp saknas de vanliga formuleringarna om att skillnaderna inom utrikes- och säkerhetspolitiken är så stora att vi inte kan bilda regering tillsammans. Hon säger också angående samtalen s-mp:
De har varit positiva, de har visat att det som kan framstå som stora skillnader i vissa frågor, arbetsrätten, utrikesfrågor, de är inte så stora när man börjar skrapa på ytan, utan det finns en möjlighet att åstadkomma konstruktiva samtal och kanske också konstruktiva förslag.

När Ekot frågar vidare specifikt om utrikes- och EU-politiken svarar Marita (finns i intervjun, ej i textformat) att man visst står långt från varandra i vissa frågor men att det "inte är frågor vi inte kan tala om" och att vi kan "nå någon form av samsyn, också i de allra svåraste frågorna". Detta är en mycket klar positionsförändring, som också passar som hand i handske med Göran Perssons uttalande efter norska valet. Partiledningen håller nu definitivt på att öppna för koalitionsregering med miljöpartiet, kanske under trycket av hotet om budgetförhandlingarnas sammanbrott.

Jag hälsade på Marita på Arbeiderpartiets valvaka. Hon var i telefon väldigt länge i trapphuset utanför den stora salen - säkerligen för att diskutera det svåra läget i budgetförhandlingarna. Samtidigt kunde hon se Jens Stoltenberg jubla och förbereda bildandet av en regering med Norges vänsterparti och miljöparti (sentern är på många sätt mer lika mp än svenska c då Mauderaterna lämnat centerns gamla ideologiska bas).

Samtidigt en liten varning - att bilda en koalitionsregering med bara mp innebär dels en fortsatt minoritetsregering och dels en möjlig konflikt med fackföreningsrörelsen. Den norska lösningen är bättre än den tyska - ta med vänsterpartiet i regeringen också!

Ett långt farväl till kommunismen

Mycket händer på valfronten - skakig budgetprocess men schysst budget utan spritskattesänkning, Fi i blåsväder utan genomtänkt mediastrategi, stor oklarhet om vad som sker efter det tyska valet trots en tydlig rödgrön majoritet och ett kyrkoval där s-nedgången är betydligt mindre än vad man hade kunnat förvänta sig men där sverigedemorkaternas uppgång är oroande. Själv kommer jag blogga lite mindre den närmaste tiden för att hinna med en del saker jag har försummat alldeles för länge. Men jag kommer inte vara tyst, lita på det!

Jag ser att Lars Ohly håller på att ompröva kommunistbegreppet. Spännande, även om det är fullständigt gåtfullt varför han inte gjorde det redan när han blev vald till partiordförande (läs om Ohlyismen inför verkligheten för en utförligare diskussion om vänsterpartiet - artikeln är mer än ett halvår gammal men håller än). Inte minst gör det att det blir ännu svårare att motivera att inte vänsterpartiet ska ingå i en ny rödgrön koalitionsregering - en sådan som s och mp enligt Peter Eriksson redan är överens om.

Att bilda en koalitionsregering med bara ett parti verkar fullständigt huvudlöst - speciellt som det tyska valet nu visat att en sådan konstellation nu inte ens kan få majoritet i Tyskland trots det gamla kommunistpartiets minst sagt tvivelaktiga förflutna. Ska man ha en rödgrön regering ska den vara av norsk modell, med både socialdemokrater, vänstersocialister och gröna. Inte minst tror jag att det är nödvändigt med v-medverkan för att uppväga en del av den gröna rörelsens mer tvivelaktiga tankegångar ur ett fackligt perspektiv.

torsdag, september 15, 2005

Bye, bye Jacques Delors!

In the TUC Conference in 1988 the chair of the EU Commission Jacques Delors succeeded in turning the British LO into becoming positive to giving more powers to the EU. He promised that Brussels would support the trade unions against Thatcher.

But the social Europe Delors spoke about never took place. Instead, we have seen the EU taking the fight to pursue deregulations and neo liberal politics. The final step to lose the support of the UK trade unions was the Directive on Services (tjänstedirektivet).

Guardian reports on this morning's historic decisions of the TUC Conference:

The TUC took a strongly Eurosceptic turn this morning, voting to oppose further "liberalisation and militarisation" of the EU in the wake of the failed constitution. The conference, meeting for its final day in Brighton, broke with its traditionally pro-EU stance and voted by a large majority to oppose measures such as the creation of a proposed EU diplomatic service and EU defence agency and further liberalisation of European freight and passenger railways.


Of course, the shrinking group of Swedish Social Democrats that continue to say that EU is the workers' paradise will try to twist the TUC desicions and claim that it's about something else. They've always done that, and they will continue to do so. But facts are still there - the TUC has said "bye bye" to Jacques Delors and has started to see that today's EU is undemocratic and right-wing. This is indeed very good news!

Building a Social Europe

After the French and Dutch rejection of the EU Constitution, we have come into a "period of reflection" on how we want our future Europe. Therefore, the Centre for a Social Europe has produced a pamphlet named Building a social Europe: The trade union case for EU reform that is launched during the on-going TUC Conference.

The splendid leader of the UK's largest union Unison Dave Prentis, as well as the chief economist of Swedish Handels Stefan Carlén, are contributors to this pamphlet. In his article, Dave Prentis refers to the Vaxholm conflict that is vibrantly debated in trade unions all over Europe. As a Research Fellow of the Centre for a Social Europe, I have also taken a small part in the production of the pamphlet as you can see.

Please read the pamphlet, it gives a very good introduction to the debate on the post-referenda debate on the future of the EU.

onsdag, september 14, 2005

Rödgrön seger i Norge

Det norska rödgröna projektet började på Justisen under några mörka oktober- och novemberkvällar 1994. På denna krog ett stenkast från arbetarrörelsens hjärta Youngstorget i Oslo samlades de unga nejaktivisterna i folkomröstningen om EU för en öl efter dagens kampanjinsatser. Nätverk skapades som skulle komma att leva kvar under de följande åren, inte minst till följd av de ständiga diskussionerna om en tredje folkomröstning från en jasida frustrerad över att de aldrig lyckades övertyga folket om förtjänsterna med ett EU-medlemskap.

Två år tidigare hade Norges SSU – AUF – genomgått en kraftig omorientering då man sa nej till EU, antog ett nytt principprogram med stark tonvikt på internationell solidaritet och ekologi och valde en ny ledning med den dynamiske Trond Giske som ordförande. Senterpartiet hade vid samma tid omorienterats mot ett allt tydligare avståndstagande till ”markedsliberalisme” under en ny ledare. De unga aktivisterna från ungdomsförbunden till Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet som förenades i kampen mot EU fann snart att det var mer än detta som band dem samman.

Det norska EU-motståndet, som hade en stark slagsida åt vänster, bar på en vision om Norge som ”Annerledeslandet”. Norge kunde och borde gå sin egen väg bort från den marknadsliberalism som bredde ut sig över världen och den rovdrift på människor och miljö den medförde. Norge skulle vara en aktiv småstat i världen som tog strid för fred och rättvisa. För att nå detta mål var ett nej till EU en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning. Det krävdes en regering som tog till vara de möjligheter som fanns om man stod utanför EU.

Det tog lång tid för Arbeiderpartiet att omfamna de ungas vision om en rödgrön regering. Valet 2001 innebar ett enormt nederlag för partiet och den nye partiledaren Jens Stoltenberg - partiet var nere i 24 procent. Banden med fackföreningsrörelsen var kraftigt försvagade och den nya mitten-högerregeringen satt med stöd av det främlingsfintliga Fremskrittspartiet.

De viktigaste initiativen till årets valseger togs av fackföreningsrörelsen. LO i Trondheim började ganska snart efter katastrofvalet att jobba medvetet med att få stopp för den borgerliga privatiseringspolitiken i Norges näst största stad. Man listade upp ett antal punkter som man krävde av de politiska partierna, och fyra partier – Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Senterpartiet och Röd Valgallians – ställde sig bakom dem. På så sätt hade man skapat en koalition för en progressiv politik, byggd på återkommunalisering och utbyggnad av den offentliga verksamheten. I kommunvalet 2003 segrade de rödgröna i Trondheim och punkterna kunde börja förverkligas.

Att Trondheim var först med att bilda en rödgrön koalition är inte förvånande. Det var i Trondheim AUF:s omorientering började, och 90-talets AUF-generation har en mycket stark förankring i Trondheims arbeiderparti. Det lyckade Trondheimsexemplet var naturligtvis en inspiration för att försöka detsamma i hela landet, och i takt med att Jens Stoltenberg jobbade på att återställa den facklig-politiska samverkan blev diskussionen om rödgrönt samarbete alltmer aktuell.

Efter att Stoltenberg förhandlat fram plattformen för den nya koalitionen med SV:s Kristin Halvorsen och Senterpartiets Åslaug Haga fanns för första gången på mycket länge underlaget för en majoritetsregering i Norge. Den Ap-ledare som ställde upp till val 2005 var en annan Jens än 2001 års stora förlorare. Nu vill Jens Stoltenberg ”bygga, inte sälja landet” och den förra Ap-regeringens delprivatisering av Statoil är ett minne blott. Det främsta vallöftet är att ”statligt ägarskap till kraft- energi- och naturresurser och post, telenät och järnväg ska säkra samhällets intressen. Vi ska bruka vår statliga kapitalstyrka till att bygga ett långsiktigt nationellt ägarskap till landets nyckelnäringar”. Vid sidan av detta handlar Arbeiderpartiets politik om skola, vård och omsorg och att Norge ska vara en ”stor fredsnation” som för en ”modig och självständig utrikespolitik” och arbetar för ett starkt FN.

Det återstår att se hur radikal den nya regeringen Stoltenberg kommer att bli. Arbeiderpartiet har stigit dramatiskt till följd av en mycket bra valförelse, medan SV tappat mycket då man hamnade mitt i högerns aggressiva korseld mot en politik de beskriver som ”socialistiska experiment” och inte hade ett riktigt bra försvar mot dessa angrepp. För någon månad sedan sniffade Kristin Halvorsens SV Stoltenberg i hälarna som den nya flertalskoalitionens största parti, men nu är relationerna helt annorlunda då SV landade på 9 medan Ap steg till 33 procent. Det innebär att ansvaret för att hålla den rödgröna regeringen på den kurs man lovat väljarna faller tyngre på LO och fackförbunden, på AUF och på den vänster inom Arbeiderpartiet som stärkts genom att många av de nya stortingsledamöterna är personer med sin bakgrund i 90-talets AUF.

Det norska valet visar att radikal socialdemokratisk politik – trots alla påståenden om motsatsen – är i högsta grad modern och stöds av en majoritet av väljarna bara de får chansen att rösta på den. Den rödgröna koalitionen har lyckats få många soffliggare att komma tillbaka och lägga sin röst på att förändra samhället i en progressiv riktning. Det norska valet punkterar definitivt alla påståenden om att de skandinaviska socialdemokratiska partierna måste tunna ut sitt budskap för att kunna vinna val.

Göran Persson sade i sin kommentar till valsegern att det är klart att de norska erfarenheterna blir viktiga för svensk socialdemokrati och att han ”kommer att följa det här noga”. Det har vi alla stora skäl att göra. Den rödgröna koalitionen anger en väg för den nordiska modellen att ta nästa steg. Hoppets fackla har tänts i väster!

Även publierad på www.socialistisktforum.se.

tisdag, september 13, 2005

Hemma igen

Jag får nog bryta mitt löfte om att skriva mer utförligt om Norge i kväll - kom just hem och sov inte precis full natt efter valsegern. Återkommer i morgon. Under tiden föreslår jag att alla går in och läser Göran Perssons oerhört intressanta kommentar om att en koalitionsregering kan bli aktuellt här också.

Seiern er vår!

Vi vann! En ny rødgrøn regering bildas i Norge - den radikalaste regeringen sedan 50-talet. Drivkraften bakom detta har varit fackføreningsrørelsen och AUF:s (norska SSU:s) 90-talsgeneration, som klart och tydligt såg att Arbeiderpartiets politik måste gå åt vænster och att samarbete måste søkas med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet. Den nya rødgrøna koalitionen kommer att kunna gøra stora ting, och kommer førhoppningsvis vara en stor inspiratør också før svensk politik.

Ska snart åka hem igen. Återkommer med en længre rapport i kvæll.

söndag, september 11, 2005

Nervøst...

Anlænde till Norge før några timmar sedan och har hunnit dela lite flygblad till biobesøkare i centrala Oslo. Børjar bli mer och mer nervøs før hur morgondagen ska gå. Arbeiderpartiet går starkt framåt i detta val, men i några av de senaste dagarnas undersøkningar leder det borgerliga blocket. I morgon kvæll får vi veta om vårt grannland i væster kommer att styras av en ny rødgrøn majoritetsregering eller ej. Spænningen ær olidlig.

lördag, september 10, 2005

Jalla jalla - papper åt alla!

I dag demonstrerade mellan 500 och 1000 uppsalabor för en amnesti för gömda flyktingar. Manifestationen var den bredast tänkbara - rapparen Storsien och proggarna i Den förlorade generationen samsades med ärkebiskop KG Hammar och folkpartistiska och moderata amnestiförespråkare i talarstolen. I demonstrationståget fanns en sambaorkester med jättetrummor som skapade den där sköna känslan av karnevalståg mitt i slagord som "jalla jalla - papper åt alla" och "den som flyr har inget val - ingen mänska är illegal".

"Världens grymmande biskop" KG Hammars tal var väldigt bra - han utgick från de konventioner om rätten till en fristad vid fruktan för förföljelse Sverige skrivit under. Han beskrev hur asylpolitiken steg för steg rört sig mot att hindra människor från att komma in, något som de senaste åren mobiliserat ett motstånd. Det är också detta som ligger bakom rättssäkerhetsreformen att föra in asylbesluten under domstolarna. Men om rättssäkerheten varit så dålig tidigare - varför inte nu städa upp efter de tidigare åren genom att ge amnesti åt dem som är så rädda för att återvända att de gömmer sig här?

Dagens manifestation - som också ägde rum på 25-30 andra platser i landet - var en mäktig mobilisering för solidaritet och rättvisa. Den är ett bevis för att det går att få folklig uppslutning för en mycket rättfärdigare asylpolitik. Förhoppningsvis får den ett stort genomslag, inte bara i riksdagen nästa vecka utan också i den kommande tidens asyl- och integrationsdebatt.

fredag, september 09, 2005

Jag i kommunfullmäktige?

Nu har Uppsala arbetarekommun haft sitt provval för att utse kandidater inför nästa års val. Systemet är faktiskt riktigt bra - alla medlemmar får utsänt en katalog med alla kandidater och så får man markera för fem personer till riksdagen, tio till landstinget och femton till riksdagen. De enda avsteg som tillåts från den turordning som medlemmarnas röster ger är att listorna ska vara varvade och att andelen invandrare ska motsvara andelen i befolkningen i stort.

I toppen på kommunfullmäktigelistan hamnade nuvarande finanskommunalrådet Lena Hartwig, och tvåa var nuvarande gatu- och trafiknämndens ordförande Hilde Klasson med en bakgrund som kommunalare och tidigare ordförande för LO-distriktet. Det ska bli spännande att vilka följderna blir av Hildes topplacering i provvalet.

Drygt 600 medlemmar tog sin chans att påverka listan, och av dem lade 127 sin röst på mig som en av "sina" kandidater till kommunfullmäktige. Jag tycker det känns jättebra att så många gett mig sitt förtroende, särskilt som jag varit mycket på resande fot de senaste åren och för närvarande inte har ett enda kommunalpolitiskt uppdrag. De som kom före mig i provvalet sitter nästan alla i fullmäktige redan och gör de inte det har de åtminstone ett tungt nämnduppdrag. Jag hamnar på en ganska säker ersättarplats om inte socialdemokraterna gör ett riktigt katastrofval.

Vad som också känns roligt är att flera andra unga och bra namn också ser ut att komma in på ersättarplatser i kommunfullmäktige - bland annat Anna Ardin, Marta Axner, Caroline Andersson och Patrik Kjellin (när skaffar ni bloggar, Caroline och Patrik?). Det är bra tillskott till en ofta ganska torr och seg Uppsalapolitik.

Provvalets utgång kan också innebära att Lisa Pelling hamnar på valbar plats till riksdagen. Det är dock en mer oklar historia eftersom det hela bestäms av en valberedning där kandidaterna från hela länet ska vägas samman. Men om man vill satsa på att föryngra riksdagsgruppen med ett framtidsnamn inte minst i den internationella politiken ska man göra som man gjorde 1994 när Tomas Östros plockades upp på valbar plats.

Nu stundar en hård valrörelse. Med dagens opinionssiffror är Uppsala borgerligt så det stänker om det och den rödgröna majoriteten kastas ut i opposition. Men det får vi ändra på. Blir jag invald ska jag göra mitt bästa för att göra vad jag skrev i kandidatkatalogen: Stärka socialdemokraternas ställning i Uppsala som ett parti med visioner om jämlikhet och solidaritet, samt vara en röst för unga uppsalabor.

torsdag, september 08, 2005

En vecka är en lång tid i politiken

Jag brukar roa mig med att försöka förutsäga den politiska utvecklingen. De senaste åren har jag flera gånger förvånat mig själv med hur ofta jag faktiskt fått rätt.

Sedan någon gång i början av sommaren har jag varit övertygad om att opinionssiffrorna kommer att vända snart. För någon vecka sedan såg jag det första tecknet på att mina förhoppningar var på väg att besannas.

Sedan kom partiledardebatten, Sifos fulsiffror och den förnyade debatt om statsministerns later som Josefine kommenterat, och då tänkte jag ett svagt ögonblick att nu jävlar kopplar borgarna greppet. Nu kommer media skriva om borgarnas medvind hela hösten och det kommer bli riktigt illa, tänkte jag och skrev ett argt inlägg.

Men dagen efter genomskådades siffrorna, och igår kom nya Demoskop-siffror som återigen signalerade att vänsterblocket går framåt. Socialdemokraterna stiger med hela 4,1 procentenheter, och avståndet mellan vänsterblocket och den borgerliga alliansen är bara en ynklig procentenhet. Nu är vi med i matchen igen.

Dessutom stiger vänsterpartiet med 1,9 procentenheter och närmar sig därmed 2002 års valresultat. Jag har sagt tidigare att det är alldeles för tidigt att räkna ut Lars Ohly som är en mycket skicklig politiker när hans omdöme inte rubbas av tom tonårsnostalgi, och jag står fast vid det.

Nu när Ohly slipper ha Karin Svensson Smith och Dan Gahnström i bakhasorna och kommunistdebatten åtminstone för tillfället blåst över kan nog 90-talets system med s och v som kommunicerande kärl återställas. Besvikna s-väljare går till v, och när s skärper sig kommer väljarna tillbaka.

Roligast är ändå att betrakta hur Expressens Per Wendel kovänt inom loppet av två dagar. Jämför hur han beskrev socialdemokraternas situation 5 september med vad han skrev 7 september. Den enda skillnaden var en enda liten opinionsmätning. Jag upprepar vad jag skrev häromdagen:
Jag tillhör inte konspirationsteoretikerna. Jag är övertygad om att Lena Mellin och Expressens Per Wendel mycket väl kan hitta någon annan jakt att ställa sig i frontlinjen för nästa vecka. Hade Den Stora Berättelsen för dagen varit att borgarna är på fallrepet och Sifo-mätningen gett ett annat resultat hade de säkerligen förklarat att Göran Perssons imponerande argumentation för den svenska folkhemsmodellen framför ett kallt och hårt amerikaniserat samhälle gick hem i stugorna.

I så fall hade de också beskrivit Lars Ohlys jämförelse mellan en utförsäkrads a-kassenivå och två dagslöner för Reinfeldt som slagkraftig och effektiv klassretorik. Maria Wetterstrands koppling mellan händelserna i New Orleans och växthuseffekten hade setts som avgörande för att få den nya generationen att få upp ögonen för politiken. Och journalistflocken hade framhållit att moderatledaren ser ut som en jättebaby, Göran Hägglunds påtagliga likhet med Ulf Ekman både i fysiskt utseende och i åsikter, Maud Olofssons gnälliga ton och att Lars Leijonborg ser ut som en tvättbjörn och pratar som en mongolisk strupsångare.

tisdag, september 06, 2005

Flyktingamnesti - det handlar om solidaritet

SSU driver aktivt kongressbeslutet om generell flyktingamnesti. Man ger sig ut på turné i landet och Ekot rapporterar nu om att man trycker på för att få enskilda s-riksdagsledamöter att rösta ja till en amnesti.

- Det handlar om våra grundläggande värderingar, det handlar om humanism och det handlar om solidaritet, säger Anna Sjödin till Ekot.


Bra Anna! Kör hårt!

The Hurricane of Poverty

I admit it. I just started to read the New York Times after I got an article sent to me on Katrina. Now it's difficult to stop, when articles like this one gets sent for free to my e-mail. Nicholas D Kristof writes that
The scenes in New Orleans reminded me of the suffering I saw after a similar storm killed 130,000 people in Bangladesh in 1991 - except that Bangladesh's government showed more urgency in trying to save its most vulnerable citizens. But Hurricane Katrina also underscores a much larger problem: the growing number of Americans trapped in a never-ending cyclone of poverty.

The columnist tells us that the number of poor people has risen with 17 per cent under President Bush, and that the infant mortality rate in the US capital is twice as high as in China's capital. African-American babies in Washington DC has less chance to survive their first year than babies in urban parts of Kerala, India.

We need more social justice, not less!

"Can we do a Sweden?"

Two UK friends sent me the link to a Guardian article yesterday, and I was rude enough not to write anything about it. I was busy arguing on shit polls made by our equivalent to the BBC and on the virtues of the Swedish and American models. But I'll make up for it now.

David Clark, former advisor to the Blair government, argue that what's good with the "Anglo-social model" is what is has borrowed from Scandinavia:

The active labour market and welfare-to-work policies that have created high levels of employment were pioneered by the Swedes and the Dutch. The half a million new public sector jobs is little more than catch up. The expansion of childcare - one New Labour policy with genuine transformative potential - is Scandinavian in inspiration.

Even though some would argue that some of these policies are in fact perverted Scandinavianism - while we say that rights are productive Blair say that obligations are productive - this is very interesting to see for someone who has spent a lot of time defending the Swedish model against Blairites in the Swedish Social Democrats. It is also interesting to notice that while Swedish Conservatives are turning Blairite having seen that their Thatcherite attempts have failed, former Blairites in the UK start seeing the Swedish model as their new Jerusalem. Clark continues:

If there is a model that provides the optimum mix of economic dynamism and social justice for Europe to succeed, it is not the Anglo-social or Rhineland ones. As Robert Taylor argues in a forthcoming pamphlet for Compass, it is to be found in Scandinavia - and Sweden in particular. In recent years, the Swedes have combined healthy growth, low unemployment, rising productivity and large export surpluses with some of the lowest levels of inequality in the world. Moreover, a strong welfare state and a framework of social bargaining that involves the trade unions are the mechanisms through which they have managed economic change successfully. According to neo-liberal orthodoxy, these are the very things that are supposed to be holding Europe back.

In the article, Clark argue that Britain's place is in Europe. I couldn't agree more. However, I say like Ed Miliband MP said in the Compass conference in June this year, that a social Europe doesn't necessarily need to mean that social policy should be handed to Brussels. I would say that the national level is the best level to handle social policy, even if more co-ordination between the countries is positive.

The pamphlet Clark speaks about will be published by Compass, who will have a seminar on "Can we do a Sweden? What can Labour learn from social democratic success" at the Labour Party conference. The Brits are discussing how to do a Sweden while our Conservatives want to push the Anglo-social model on us.

I say: Forward, not back!

måndag, september 05, 2005

"Ett exempel på riktigt dålig opinionsjournalistik"

Så beskrev statsvetaren Mikael Gilljam Agendas hantering av Sifo-undersökningen i går i dagens Studio Ett (inslaget är i 17-timmen, börjar efter 22 minuter och slutar efter 30 minuter), vilket Marta påpekat på Motallians. SVT erkänner sitt misstag. Aftonbladet skriver också om "SVT:s Sifo-bluff".

Känns bra att det jag skrev här och här inte bara var mina egna ilskna synpunkter utan något som delas av andra och att Agenda tvingades krypa till korset. Kanske spelade det roll att Motallians skrev om detta. Bilden hos många av att Reinfeldt nog vann debatten eftersom det stod i tidningarna dagen efter lär dock kunna kvarstå. Men vi får väl fortsätta pumpa på med argument så borgerligheten tvingas på defensiven.

I Norge ser det dock riktigt bra ut. I Gallups senaste mätning får de rödgröna utmanarna 88 mandat medan högerregeringen och Fremskridtspartiet slutar på 81 mandat. Och som jag skrev häromdagen när jag redogjorde för Carl Bildts rädsla, innebär en rödgrön valseger i valet om precis en vecka att Norge får sin radikalaste regering någonsin. Socialdemokratiska Arbeiderpartiet lär få omkring 10 ministrar inklusive statsminister Jens Stoltenberg, medan Socialistisk Venstreparti lär få 4 eller 5 ministerposter. Senterpartiet får också ett antal regeringsposter och ärligt talat, om den svenska centern vore som dem skulle jag också vilja bilda regering med dem. Läs hur de själva beskriver sin egen historia!

En seger för de rödgröna i Norge vore jättespännande då det skulle ge oss en spännande modell för hur vi skulle kunna förnya vår politik också i Sverige. Jag länkar ytterligare en gång till Nytt Flertall som beskriver den nya koalitionens politik.

Journalistflocken jagar sossar

Okej. När SvD/Sifo gjorde en mätning för en vecka sen hade det borgerliga blocket 53,5 % medan samarbetspartierna fick 43,8 %. I gårdagskvällens mätning, som bara genomfördes med dem som sett debatten vilket var mindre än 30 % av de uppringda personerna, var siffrorna för det borgerliga blocket 54 % medan samarbetspartierna var nere i 31 %. När man också ser i undersökningen att den är mycket skev - dubbelt så hög andel tittare bland egenföretagare än bland arbetare - borde de stora väckarklockarna ringa högljutt. Men nej då.

Som jag befarade redan i går kväll berättar nu hela journalistflocken historien om den borgerliga debattsegern. Aftonbladet Lena Mellin tar nog priset - hon skriver att
"Betygssättningen är entydig. Enligt både Sifo och en undersökning på aftonbladet.se klarade sig den borgerliga utmanarkvartetten bättre än de tre nuvarande regeringspartierna i SVT:s partiledardebatt ett år före valet."

Den så kallade undersökningen på aftonbladet.se går ut på att de som är ute och surfar klickar för vilken partiledare de tycker skötte sig bäst. Med förlov sagt tror jag inte att särskilt många ensamstående morsor som ska upp med ungarna till dagis på morgonen efter - eller byggjobbare som ska vara i futten vid sextiden med blåstället på - är ute på nätet efter klockan tio en söndagskväll. Men Lena Mellin bekymrar sig inte ens om att kommentera detta i en bisats.

Sedan övergår hon till att förklara varför borgarna "vann", och framhåller som främsta skäl Perssons bristande "vilja" som uttrycks i att han "vankade han omkring i tv-studion och knäppte på kulspetspennan". Suck!

Jag tillhör inte konspirationsteoretikerna. Jag är övertygad om att Lena Mellin och Expressens Per Wendel mycket väl kan hitta någon annan jakt att ställa sig i frontlinjen för nästa vecka. Hade Den Stora Berättelsen för dagen varit att borgarna är på fallrepet och Sifo-mätningen gett ett annat resultat hade de säkerligen förklarat att Göran Perssons imponerande argumentation för den svenska folkhemsmodellen framför ett kallt och hårt amerikaniserat samhälle gick hem i stugorna.

I så fall hade de också beskrivit Lars Ohlys jämförelse mellan en utförsäkrads a-kassenivå och två dagslöner för Reinfeldt som slagkraftig och effektiv klassretorik. Maria Wetterstrands koppling mellan händelserna i New Orleans och växthuseffekten hade setts som avgörande för att få den nya generationen att få upp ögonen för politiken. Och journalistflocken hade framhållit att moderatledaren ser ut som en jättebaby, Göran Hägglunds påtagliga likhet med Ulf Ekman både i fysiskt utseende och i åsikter, Maud Olofssons gnälliga ton och att Lars Leijonborg ser ut som en tvättbjörn och pratar som en mongolisk strupsångare.

Jag tror inte detsamma om Henrik Brors på DN, men så är ju hans "analyser" också bara en extra ledarsida på nyhetsplats. Det är också uppenbart att vissa tidningar är mindre benägna att jaga i flock än andra - SvD placerade artikeln om Sifo-undersökningen vid sidan av huvudartikeln. Och Ekots täckning av debatten nu på morgonen var faktiskt rätt okej.

Göran, (nästan) allt är förlåtet!

Efter gårdagens partiledardebatt blir jag ännu mer sugen på att läsa Lena Sundströms bok:
- Jag och Göran Persson har en knepig relation. Jag skulle vilja göra slut men när jag ser en bild på Fredrik Reinfeldt får jag lust att ropa: Göran, kom tillbaka! Allt är förlåtet!”

Lena Sundström menar att "någonstans på vägen har det skett ett systemskifte som vi aldrig röstade fram och som ingen definierat för oss" som Aftonbladet skriver i sin artikel. Trots att hon inte tillhör "den klick med människor som spräckte mödomshinnan på Bommersvik eller hade sin första fylla på Muf-läger" så har hon starka åsikter som hon vill redovisa.

Och Göran - jag är en förlåtande typ men jag har sagt det förr, flera gånger till och med faktiskt. Ge fan i att sänka spritskatten!

söndag, september 04, 2005

Två tydliga politiska alternativ

Medan jag satt och filade på mitt inlägg har redan Ali Esbati skrivit en bra kommentar om partiledardebatten och om SVT:s opinionsmätning. Ska ge några ytterligare kommentarer om SVT/Sifo-undersökningen, som presenterar en stor seger i debatten för Reinfeldt och dessutom ett stort borgerligt övertag i opinionen och sannolikt kommer få stort mediagenomslag i morgon.

Det var betydligt fler borgerliga väljare än s-v-mp-väljare som såg programmet. Det färgar också statistiken. Undersökningen är bara genomförd med dem som hade sett programmet vilket är mindre än var tredje intervjuad. Enligt Sifos egna siffror var äldre män som är tjänstemän eller egenföretagare klart överrepresenterade bland dessa. Bland egenföretagarna hade dubbelt så stor andel sett programmet än bland arbetarna. Kategorin "arbetslösa" uppvisar ett mycket högt röstetal på de borgerliga partierna (56 %) med tanke på att debatten till stor utsträckning kretsade kring just denna grupp. Men det kan kanske bero på att antalet intervjuade arbetslösa som hade sett programmet var fem (5) stycken!

Symptomatiskt för denna typ av undersökningar är att Dagens Nyheter visserligen skriver i sin artikel att "En sådan här snabbmätning är mycket osäker, speciellt som det var så få som svarade på frågorna" men ändå sätter de rubriken "Sifo: Reinfeldt fick högst betyg" vilket ju blir det intryck som sprids. I själva verket vet vi bara att de borgerliga väljare som svarade på frågorna tycker Fredrik Reinfeldt var bäst medan de s-v-mp-väljare som svarade på frågorna tycker Göran Persson var bäst.

Dessutom utförs just nu flera nätundersökningar om vem som vann debatten. Vi vet att sådana undersökningar brukar få en starkt borgerlig slagsida eftersom borgerliga är överrepresenterade på internet av lätt förståeliga skäl.

Sakläget efter denna debatt är precis detsamma som före debatten - samarbetspartierna håller på att samla sig kring en politik för att matcha den borgerliga utmaningen. Det borgerliga alternativet är gammal mossig högerpolitik i ny förpackning. Valet blir en strid mellan två visioner för Sverige - en svensk eller en amerikansk modell.

Svensk eller amerikansk modell?

Partiledardebatten i SVT visade att borgarnas maktpakt vill slå på dem som redan ligger för att finansiera sina skattesänkningar på minst 45 miljarder kronor. De sjuka och de arbetslösa ska betala för en slopad förmögenhetsskatt. Den långtidsarbetslöse ska få sin ersättning sänkt till 5000 kronor i månaden innan hyran är betald - det är vad Fredrik Reinfeldt tjänar på två dagar - och utländska företag ska slippa betala löner enligt svenska kollektivavtal. Allas trygghet ska försämras för att de borgerliga ska kunna genomföra sin politik för ökade klyftor.

Valet nästa år kommer att stå mellan den svenska folkhemsmodellen och en amerikansk modell som leder till ett kallare samhälle och ökad utslagning. Partierna till vänster vill ha fler jobb genom ökad trygghet. Högeralliansen vill försämra tryggheten och dumpa lönerna.