söndag, oktober 09, 2011

Den svenska hösten

Balkongsommaren är över
oljade träbord och ikea-divaner
bärs upp till vindsförråden.

Förra veckan
sken solen över uteserveringarna
i natt kom frosten
och mörkret kommer allt fortare nu.
Människorna rustar sina iden
med stearinljus, raggsockor och varm choklad.

De sista flyttfåglarna
flaxar sitt adjö
jag önskar de kunde ta mig med.

Sparsmakad oktobersol
lyser över de gulnade löven
oklart vad som föll snabbast
den meteorologiska temperaturen
eller den politiska.

För fläktarna blir bruna
när kalkylbladen flockas
i redaktionernas mejlboxar.
Vinden blåser snålt
över parklekens talarstol
frosten biter fast
i mustaschen
och kommunalrådet
står vid sundet
och hytter med röda kort.

Från Lower Manhattan
kablas nyheten om brittsommar
tekalaset
övergår i nittionioprocentspyjamasparty
i Zuccottiparken.

Operativsystemet har kraschat
sedelpressar av ettor och nollor
är kvartalskapitalismens respirator
och statsmännen flyger som skållade råttor
för att rädda räddningspaketen.

Den amerikanska hösten
minner om när Madison
blev kokande socialt forum
i kylslaget februari
om Tunis, Kairo, Aten och Tel Aviv.
Alltmedan rorsman Borg
bygger brandväggar av glas
och champagnen vaskas
i glädje över den sänkta krogmomsen.

Oktoberrevoluformen inställd.
Jag går runt och sparkar löv
medan termometern faller.
Det kommer nya bättre dagar.

torsdag, juli 14, 2011

Europa

Så här i semestertider sitter jag och filar på det jag börjar våga kalla min diktsamling. I väntan på att den ska bli klar och på att jag lyckas övertyga någon om att trycka den, så tänkte jag låta mina hårt prövade bloggläsare få ta del av några av de mer publicerbara alstren.

Här kommer en dikt om vår kontinent som påbörjades på resande fot i fjol och som avslutades med de sista styckena under gårdagen. Den som vill läsa fler av mina författarförsök kan klicka här.

Europa

När människor samlas vid Moldaus stränder
till skymningskonsert framför Pragborgen
är det lätt att glömma
bajonetterna och stridsvagnarna
bara ett ögonblick bort
i världshistorien.

För tjugo somrar sedan
blåste ännu the Wind of Change
med stormstyrka över kontinenten.

Kullkastade ordningen
etablerad av det senaste världskrigets oheliga allians
sedan männen i Versailles' spegelsal
och spekulanterna på Wall Street
lagt grunden till den stora europeiska katastrofen.

Överallt spåren från folkvandringarna
på en kontinent formad i blod och brand
Murar och taggtråd
sätter inte längre hinder i vägen
åtminstone inte för den
med ”europeiskt utseende”
men väl bristen på gemensamt språk.
Tystnaden ännu tät i järnvägsvagnarna.

Tyska, holländska, flamländska, jiddisch,
svenska, danska, norska, isländska,
italienska, franska, spanska, portugiska, katalán,
rumänska,
tjeckiska, slovakiska, polska, lettiska, litauiska,
ryska, vitryska, ukrainska, bulgariska,
slovenska, kroatiska, bosniska, serbiska, makedoniska,
albanska,
finska, estniska, ungerska,
samiska,
baskiska,
grekiska,
romani,
turkiska,
arabiska,
kurdiska,
persiska,
urdu,
somaliska,
kinesiska,
koreanska,
japanska,
och så mycket mer
på en kontinent i skriande behov
av en babelsfisk.

På Europas alla
Hallsberg, Bräcke, Alvesta
bär de som myllrar förbi
på berättelser från den tid
då imperier byggdes upp
och brakade samman
och krigen ännu flyttade
gränser och människor.

I granater och gas mejslades
Europas moderna gränser ut.
Aldrig har orden
”Aldrig mera krig!”
ljudit starkare än från
dem som hungrat i Dresdens ruiner
sett sina älskade brinna i Birkenaus ugnar
överlevt kulregnet på Stalingrads stränder.

Partisanerna tog inte till vapen
rekryterna gav inte sina liv
för att rädda den gamla ordningen.

Ur röken från ruinerna
av Coventry, Stalingrad, Dresden, Nagasaki
skapades en ny värld.

Fälttågen och flyganfallen
svälten och skyttegravarna
ännu så närvarande
när den nya världen byggdes
på ruinerna av den gamla.


Men med tiden föll minnena
från kriserna och krigen
i glömska.
Nya herrar drömde om nya vinster
på nya marknader.

Så när djurfarmens tyranner slutligen föll
och sammetsrevolutionen
lät folket smaka frihetens vin till sist
var det spetsat med nyliberalismens gift.
”Test the West”
blev reklam för ett cigarettmärke
inte argument för välfärd och demokrati.


När jämlikhetsparentesen var över
stundade nygamla äventyr.
Om bankerna bara blev alldeles fria
skulle människor bli fria
som genom en osynlig hand.
Glänsande mynt och prasslande sedlar
skulle förbrödra oss
i europeisk köpfest.
Happy days are here again.

Champagnen flödade i vaskarna
när herrarna skålade
för den billiga arbetskraften
tills pyramidspelet var slut
och bankmännen tog springnota.

När festen var över
kom tårgasen fram.

fredag, maj 06, 2011

Kampen som kommer


När Anders Borg talade på Sveriges Kommuner och Landstings valkongress den 30 mars läxade han upp de samlade kommunal- och landstingsråden för att offentliganställda har för bra betalt. Ingångslönen för kommunalarna – som vid det tillfället var 15 685 kronor i månaden – ska ner ett par snäpp när den nymoderata låglönelinjen går in i nästa fas. Allt för att skramla ihop till nya skattesänkningar och pressa lönerna över lag så att de redan rika kan bli än rikare och spekulera vidare fram till nästa finanskris som staten kan köpa dem fria från.

Finansminister Borgs uttalande avspeglar en internationell trend där högerideologer och –politiker går till attack mot de offentliganställdas löner och arbetsvillkor. Den aggressiva tonen syns tydligt i tidningen The Economist vars huvudtema i det nummer som kom ut den 8 januari var ”Kampen som kommer – Konfrontera den offentliga sektorns fackföreningar” (The battle ahead - Confronting the public-sector unions). I ett försök att återuppliva den gamla tankefiguren om den offentliga sektorn som tärande beskrevs lärare, sjuksköterskor och tunnelbaneförare som ”skatteätare” (tax eaters).

Tidningen fylldes av meningar som ”Människor i den privata sektorn har precis bara börjat förstå vilken bankett den offentliga sektorns fackföreningar har haft på alla andras bekostnad”. Offentliganställda framställdes som lata och lågpresterande, snarare än som några som arbetar för ett bättre samhälle för alla, för vårt gemensamma snarare än för privata vinstintressen. Hjältarna i The Economists frontalangrepp är i stället de politiker i Europa och USA som använder sig av de budgetunderskott som skapats när staterna räddat banker från undergång och städat upp efter finanskrisen till att ge sig på de offentliganställda.


En av de som snabbt lystrade till uppmaningen till kamp mot denna påstådda ”överprivilegierade elit” var Wisconsins nyvalda guvernör Scott Walker. Hans seger i valet i november i fjol var en del i framgångarna för den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen som vuxit fram som i protest mot statens växande roll i amerikansk ekonomi efter finanskrisen.

Walker rivstartade den 11 februari med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden var riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden i huvudstaden Madison och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt tiotusentals personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.


Den 22 februari bestämde jag mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin. När jag stiger av bussen från Milwaukee ett dygn senare är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfte. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

I slutet av februari har centrala Madison förvandlats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de 14 demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med 100 000 andra på torget utanför kongressbyggnaden.


Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en ”cheddarrevolution” för fackliga rättigheter i Wisconsin - USA:s största ostproducent. Republikanerna drev igenom beslutet trots allt, men nu står de senatorer som ansvarar för beslutet inför svåra prövningar när fackliga aktivister använder sig av rätten att återkalla (recall) en senators mandat om man samlar tillräckligt många väljares namnunderskifter för ett extraval. Möjligheten till denna slags folkliga misstroendeomröstningar har snabbt lett till stora mobiliseringar i de republikanska senatorernas valkretsar, som mycket väl kan leda till att demokraterna återvinner kontrollen över delstaten. 

Händelserna i Wisconsin har inspirerat till stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot andra republikanska guvernörer som i likhet med Walker tar konfrontationen med de offentliganställda på allvar.


The Economist beskriver hur fackföreningsrörelsen trängts tillbaka i de flesta länder i västvärlden, medan den närmast stärkts inom den offentliga sektorn där pressen från internationell konkurrens och strukturomvandling inte slagit lika hårt. Det gör också att de stora progressiva partierna i varje land är starkt beroende av organisatoriskt och ekonomiskt stöd från de offentliganställdas fackföreningar.

De omständigheter som The Economist räknar upp som problem – fungerande arbetsrätt, hyfsade löner och anständiga arbetsvillkor – är sådant som sågs som närmast självklart också i den privata sektorn för några årtionden sedan. Det gör att hoppet för de privatanställdas fackföreningar om att kunna återvinna förlorade positioner står och faller med att de offentliganställda kan upprätthålla sina nivåer. Och därför är också de fackförbund som huvudsakligen verkar i den privata sektorn – som exempelvis transportarbetarförbundet Teamsters – starkt närvarande i protesterna i Wisconsin.


Högerns attacker mot offentliganställdas arbetsvillkor runt om i västvärlden i efterspelet till finanskrisen förenar två borgerliga favoritgrenar – att angripa fackföreningar och att angripa den gemensamma välfärden. Men det väcker också motstånd. Den 26 mars demonstrerade närmare en halv miljon människor mot högerregeringens nedskärningar i den största fackliga demonstrationen i London sedan andra världskriget.

Kommunals ordförande Annelie Nordström sade efter Anders Borgs uttalande att hon ”ser det här som en spark på knäna” och att hon ”blir upprörd i djupet av mitt hjärta”. Kampen kommer.


PETER GUSTAVSSON

Publicerad i Tvärdrag våren 2011.

onsdag, april 27, 2011

Slagord på första maj

Ett av mina hedersuppdrag varje år är att utforma förslagen till slagord i förstamajtåget i Uppsala. Efter lite funderande sitter jag med den här listan - en blandning mellan gammalt och nytt, självpåkommet och lånat:

- Bygg – bort – bostadsbristen!

- För ett Alliansfritt Sverige!

- Högerpoli-ti-ken är sig lik – tar från fattig och ger till rik!

- Järnvägen har spårat ur! Tåg i tid på varje tur!

- Lika lön – oavsett kön!

- Riktiga jobb är vår idé - ingen ska gömmas i Fas 3!

- Ropen skalla – arbete åt alla!

- Skolans elever är inte kunder! Marknaden låter barnen gå under!

- Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – När? – Nu! – När? – Nu! – När, när, när? – Nu, nu, nu!


Jag skulle uppskatta kommentarer på detta, och framför allt idéer till fler slagkraftiga budskap som fungerar att ropa i grupp i ett demonstrationståg. Framför allt saknar jag ett bra slagord om utförsäkringarna. Utöver detta kan det vara bra att komma ihåg partikongressprioriteringarna: Bekämpa barnfattigdomen, bättre pensioner och att se över avregleringarna inte minst vad gäller elnät och järnväg. Och kulturpolitiken. Bra lokala slagord kan handla om barnfattigdom, rätt till heltid och sociala investeringar (=förebyggande insatser för barn och unga). Andra frågor vi pratar mycket om handlar om att göra staden till en bättre sommarstad med utebad i Gränby, sommaröppna fritidsgårdar o.s.v. Det kan också finnas skäl att säga något om demokratikampen i arabvärlden.

Tips mottages mer än gärna!

söndag, mars 27, 2011

Mer kultur i arbetarrörelsen - mer arbetarrörelse i kulturen!

Detta är anförandet jag precis höll under punkten "Vårt parti" på den extra partikongressen:

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”

Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår.

Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat.

Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land.

Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag.

I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del.

Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar.

Det sägs att det första Gunnar Sträng gjorde när han drivit igenom statarsystemets avskaffande år 1944 var att ringa och tacka Ivar Lo-Johansson.

Ivar Lo beskrev statarnas liv i sina böcker. Han fick läsarna att leva sig in i hur underordningen och fattigdomen kändes in på huden.

Framgångarna i arbetarrörelsens historia handlade om att etablera en berättelse om nuet. Att skildra arbetarklassens villkor här och nu, vad som är fel och vad som behöver göras för att förändra samhället.

Självklart ska socialdemokratin låta kulturen ta oss i handen och leda oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Då behöver vi bidra till att det allt brutalare klassamhälle som beskrivits från den här talarstolen de senaste dagarna också beskrivs i böcker, filmer, bildkonst, sång och musik.

Vi behöver fler poeter som kallskänkan Jenny Wrangborg, som skriver så här i en dikt:

”du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”

fredag, mars 25, 2011

Mitt anförande på s-kongressen

Detta är det anförande jag höll nyss under punkten "Vår omvärld" på den socialdemokratiska extrakongressen - inklusive några saker jag fick kapa bort för att det blev lite långt:

Partivänner,

Det har varit en lång vinter. Men nu är våren här.

För oss socialdemokrater har det varit en riktig fimbulvinter. Som kriskommissionen konstaterar i sin slutrapport så brottas vi med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Vi lägger mycket kraft på att mäta och följa opinionen snarare än att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion, skriver programkommissionen.

Det är svårt att veta vad man ska fokusera på när man har ett par minuter i rampljuset så här under en Ring P1-övning för socialdemokratiska kommunalråd och partiaktiva. Under extrakongressen 2007 talade jag om att vi har råd med rättvisa. Att en jämlikhetspolitik inte bara är moraliskt riktig utan också ekonomiskt gynnsam. Men jag tror att insikten är större nu än då att vi behöver tänka om i den ekonomiska politiken och stå upp för investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning.

Denna gång tror jag att vi måste prata om vägen ur den kris socialdemokratin befinner sig i – inte bara i vårt land utan i hela Europa. En kris betydligt djupare än vad en fin och framåtriktad kongress och en ny och inspirerande partiledning ensamt kan rå på.

Sedan vi ombud fick det tunna lilla häftet som utgör partistyrelsens diskussionsunderlag har det uttrycks farhågor för att kriskommissionens slutrapport ska bli en hyllvärmare. Det är nog en överdriven farhåga – då den tidigare partiledningen inte skickat denna slutrapport till tryckeriet så är det svårt att ställa den i en hylla.

Där är min första uppmaning till den nya partiledningen. Starta inte på ruta ett igen, utan ta tillvara och använd slutrapporten från det arbete kriskommissionen gjort under ett halvårs tid. Låt detta dokument bli grunden för ett stort samtal om framtidens socialdemokrati, och bygg samtidigt det Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti som kriskommissionen uppmanar oss att bli.

Sedan vill jag precis som Mona inte föregå valet senare i eftermiddag, men vill ändå rikta några ord till Håkan Juholt. Om fler röstar som jag så går du från försvarspolitiken till en väldigt central post i vårt parti. Ta med dig insikten om att framgång aldrig bara är en fråga om stora budgetar eller överlägset materiel. För att vinna krävs en kampvilja och en glädje i att arbeta tillsammans – en känsla i hjärtgropen att det man gör är rätt och riktigt och viktigt. Håkan, gör oss stolta över att vara sossar igen!

Ska socialdemokratin vinna krävs ett gott ledarskap och en rejäl satsning på den folkrörelse, folkbildning och idéutveckling som alltid varit vår styrka. Ta tillvara alla de nya unga krafter som nu bubblar upp från ungdoms- och studentförbund. Återge kulturen den plats den förtjänar i vårt fackliga och politiska arbete. Använd sången, dikten, konsterna som ett sätt att beskriva hur vi uppfattar världen, hur dagens klassamhälle ser ut.

Den här partikongressen kan gå till historien som det tillfälle då svensk arbetarrörelse reste sig och återtog sin reformiver och initiativet i samhällsdebatten. Men om det ska bli så krävs ett hårt och hängivet arbete från såväl partiledning och medlemmar och sympatisörer.

Våren är här nu. Socialdemokratin är på väg tillbaka.

Nu tar vi dem, kamrater!

fredag, mars 04, 2011

Cheddarrevolutionen


När jag stiger av bussen från Milwaukee är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfter. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

Wisconsin har 5,7 miljoner invånare, massor med skog, gott om verkstads- och tillverkningsindustri och vita vintrar. Staten har en stor flora av egna ölsorter och är USA:s största ostproducent. Det senare är också ursprunget till att den pågående protestvågen i delstaten fått namnet ”The Cheddar Revolution” i analogi med de folkliga resningar som pågår i Nordafrika.

Efter finanskrisen och president Obamas stimulansprogram för att få hjulen att rulla igen växte statens roll i amerikansk ekonomi kraftigt. Vintern 2009 växte den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen fram som en reaktion mot detta. De lyckades påverka utgången i mellanårsvalen där valdeltagandet är lägre, och republikanen Scott Walkers seger i Wisconsins guvernörsval i november i fjol var en del av detta.

Walker rivstartade med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden är riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt uppåt 100 000 personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.

Vid den tid jag bestämde mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin hade centrala Madison utvecklats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de fjorton demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med hundra tusen andra på torget utanför kongressbyggnaden.

När jag tog ledigt några veckor och korsade Atlanten var det för att träffa vänner och släktingar och ”to look for America” som det heter i en av Simon and Garfunkels låtar. Jag fann Amerika i Madisons kongressbyggnad – bland alla dessa människor som kämpar för fackliga rättigheter och solidaritet. Jag såg att det bortom alla krigen, storföretagens makt, köpta politiker och skriande orättvisor finns också en tro på att människor tillsammans kan göra världen bättre. Trots allt.

Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en folklig protestvåg för fackliga rättigheter i Wisconsin, USA. Lördagen den 26 februari arrangerades stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot högerpolitiken.

PETER GUSTAVSSON

Artikeln publicerades i UppsalaDemokraten den 4 mars 2011.


Faktaruta

Några av slagorden som ropas under protesterna i Madison:

”What’s Disgusting? Union Busting!”
”Kill the Bill!”
”We are WI! We are WI!”
”Say Hey, Say Ho, Scott Walker’s Got to Go, Hey Hey, Ho Ho…”
”This is What Democracy Looks Like!”

Några av sångerna som sjungs är nationalsången ”The Star-Spangled Banner” och den amerikanska fackföreningsrörelsens kampsång nummer ett, ”Solidarity Forever”.

fredag, januari 28, 2011

Odellavgiften

När nu Mats Odell återigen kommer i ropet genom att det Livets Ord-dominerade KD-distriktet i Uppsala nominerar honom till partiordförande blir jag lite inspirerad till att återpublicera denna text som skrevs till Sälj hela skiten men inte fick plats i boken. Mats Odell är ju nämligen ansvarig för att alla som kliver av eller på tåget på Arlanda får betala en avgift som går till en australiensisk investmentbank - den så kallade Odellavgiften.

Texten har två år på nacken och jag publicerar den i befintligt skick - notera att biljettpriser förändrats något och så vidare. Men håll till godo!


250 kronor till flyget

En vanlig dag på Arlanda Express: några kostymklädda herrar med portfölj och en och annan förvirrad backpacker från kontinenten – tåget är mindre än halvfullt. Det är symptomatiskt. Bara 25 procent av flygresenärerna tar tåget till Arlanda. Trots att det går överlägset snabbast och är det miljövänligaste alternativet. Hur kan det komma sig?

Förklaringen ligger i priset. En enkelbiljett på expresståget mellan Stockholm och Arlanda kostar 250 kr. 150 kronor mer än flygbussen, 60 kronor mer än en kollektiv taxi. Att åka med SJ-tåg från Stockholm till Uppsala – dubbelt så långt – kostar 69 kronor, inte ens en tredjedel av priset för Arlanda Express. Men den som åker SJ-tåg eller ett lokalt Upptåg till flygplatsen är tvungen att betala 75 kronor för att få stiga av eller på vid Arlanda. Betalningen säkerställs genom en särskild spärr i Sky City.

De stora vinnarna i denna cirkus är de som står bakom Arlanda Express: A-Train AB och dess ägare Macquarie Group, en australiensisk investmentbank. De har monopol på att trafikera Arlandabanan fram till år 2040 och kan i princip ta ut det biljettpris de vill. De har också rätt att ta ut avgifter av alla andra tågbolag som trafikerar flygplatsen.

Historien om Arlandabanan börjar med regeringen Bildt, som beslutade att den skulle byggas genom offentlig-privat samverkan (OPS). A-Train AB, som vann upphandlingen, skulle stå för delar av investeringen och därmed minska belastningen på statsbudgeten. Som motprestation fick A-Train AB ensamrätten till Arlandabanan och rätten att ta ut ersättning av andra operatörer som använder den under 45 år.

I Riksrevisionens rapport Arlandabanan – Insyn i ett samfinansierat järnvägsprojekt från 2004 framgår det dock att den privata sektorns bidrag till denna ”offentlig-privata samverkan” var blygsamt. Bygget av Arlandabanan kostade ca 6 miljarder kronor. Privata aktörer bidrog med drygt en miljard kronor. Resten bestod av direkta statliga insatser, kapital från statliga Vattenfall, samt ett förmånliga statligt lån som bara behöver betalas tillbaka om projektet går med vinst. Och om det hela går med vinst tillfaller den förstås aktieägarna i Macquarie Group.

Under flera år i början av 2000-talet gick Arlandabanan dåligt till följd av flygets problem åren efter den 11 september. A-Train AB gjorde förluster på sammanlagt en halv miljard kronor under åren 1998-2004. Sedan vände det dock efter att flygresandet tagit fart igen.

En diskussion pågår idag om att staten ska ta över Arlandabanan – en möjlighet som finns eftersom den socialdemokratiska regering som tog över en månad efter att Mats Odell hade skrivit under avtalet med A-Train omförhandlade villkoren. Det skulle innebära att staten år 2010 löser ut bolaget och ersätter det för sina förväntade intäkter under de kommande 30 åren.

Ett förstatligande av Arlandabanan skulle bli en dyr affär. Det skulle innebära ytterligare statliga utgifter på flera miljarder kronor i ett projekt som redan har kostat skattebetalarna åtskilligt. Samtidigt är sannolikt ett förstatligande nödvändigt för att komma till rätta med de skyhöga avgifterna och få fler att välja tåget när de ska till Arlanda – något som är nödvändigt ur klimatsynpunkt. De stora koldioxidutsläpp som det låga tågresandet till Arlanda för med sig riskerar nämligen spräcka flygplatsens utsläppstak. Om det inte minskas till år 2011 hotar stängning.


Texten återfinns också på Ordfronts hemsida som en PDF.

fredag, januari 07, 2011

Route 363

Detta är den andra av mina dikter som publicerades i antologin "Ord från ett rum". Har inte tidigare publicerats digitalt - varsågod:


Route 363

Det norra barrskogsbältet
breder ut sig på bägge sidor
om väg 363
min väg till friheten
min väg hem.

Sätter mig vid Tavelsjön
med sitt djupblå vatten
sjön som är vad den heter
i sensommarsolens sken
tar en tupplur
och en läspaus
fågelfri
lycklig.

Kör förbi Vindelns kyrka
vacker som på vykort
där den står nere i backen
kör vidare
uppströms.

Tall, gran och fur
det storskaliga åkerbruket
av det gröna guldet
jämngamla träd
i väntan på avverkning
Timmerbil efter timmerbil
transporterar skörden
den som en gång i världen
flottades ned för älven
av farfar
och hans arbetskamrater.

Förbi sjölandskapet
uppför backen vid Hällnäs
tänker på en sen vinternatt
för många år sen
en trött chaufför
en längtan att komma fram
jag gick i snön längs vägrenen
tills sovpausen var över.

Blåser på längs flygrakan
inåt, uppåt
till Mårdseleforsen
där älvens dånande fall
förflyttar tankarna
till något större
något mer evigt.

Överraskad av ovädret
där jag står
tre meter över den rasande forsen
Då regnets kyliga piskrapp
förtäljer att hösten är här.

Och blixtens ljus skiner upp
den mörka horisonten
Jag räknar sekunderna
1, 2, 3, 4, 5, 6
åskan är nära
och har något att förtälja.

Vid älven
som ännu brusar i vår natur
påminns jag om
ödemarkernas livsvisdom
Om skönheten
i att få fyr i en järnspis
att höra tystnaden
se på sjöns spegelblanka yta
under sommarnätter utan mörker

Varför dessa karga marker
fött så många författare
a Sara, en P-O, en Torgny
som berättat om sitt förunderliga landskap
alldeles intill odlingsgränsen
där vinterns nätter är så olidligt långa
så bitande kalla.

Elchocken når marken
blott två kilometer bort

Jag lever här
och bara här
utan längtan till morgondagen
utan saknad efter igår.
Någon är alltid med på resan
vart jag än reser
jag är den enda
jag aldrig kan resa ifrån.
En respekt
mer värd än någon annan
Självrespekten.


On the road again
på väg 363
och förstår varför dessa platser
där jag aldrig bott
ändå känns som hemma.
Varför en del av mitt hjärta
alltid kommer finnas här.

Rötterna
i oändliga myrmarker
forsande älvar
flottarkojor
och djupa gruvschakt
Stillheten
enkelheten
friheten.
Ödemarkernas tomhet ekar inom mig
beständig
mitt i det flyktiga
mitt i det som kommer och går.

Viker av i Ålavan
åker över Nordanskog
försöker stå emot impulsen
att köra rally på skogsvägarna
Inser att jag misslyckats
när jag får sladd
i det våta gruset
Imponeras av mig själv
när jag häver sladden
lika lätt som på halkbanan
eller i gokartracet
men min inre trafikpolis
ger mig en varning.

Över den lilla bron över Ajaurkalven
förbi rengärdet
där djuren räknas och märks
medan hjulen kysser asfalten
och jag störtar fram genom landskapet
förbi Maratjärn, badplatsen och båthuset
in på den lilla vägen ner till sjön.

Möter stugan i kvällssolen
sjön ligger blank
Inte varit här sen i fjol
ändå känns det som jag var här igår
Slås av all tid som passerat sen sist
allt som förändrats
och allt som är sig likt
Ett perspektiv på evigheten
så gott som något.

Rötter och rotlöshet

Här kommer en liten dikt jag skrivit, som publicerades i antologin "Ord från ett rum" tidigare i höstas. Den minnesgranne vet att den publicerades första gången här på bloggen, i delvis annan form. Håll till godo.


Rötter och rötlöshet


Vårt land är kallt,
knappt beboeligt.
Det har aldrig varit hem
för några stora människoskaror.
Det har alltid funnits gränser
för hur många vårt bistra klimat
kan försörja.
När fler kommit till
har hungerår och epidemier
tagit ut sin rätt.

Mina förfäder och förmödrar
vandrade västerut
drivna av hungern.
Allt längre uppströms Skellefteälven
på jakt efter ny jord att bryta
att lägga under plogen.
De kämpade med järnhårda vintrar
och myggrika somrar
de tog tillvara allt vad naturen bjöd.
De var en del av den stora berättelsen
om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem
blev nybyggarmark.

De satte barn till världen
ammade, uppfostrade, tvättade, skurade
utfordrade, mjölkade, slog hö, lagade mat
dikade, högg, flottade, rallade och bröt.
De bevittnade girigheten
hos baggbölare, träpatroner och gruvbolag.
Drömde om ett annat liv
och organiserade sig.
Vapnet hette solidaritet.

Som löpeldar spred sig väckelserna.
Sinnena brann i Folkets hus, bönhus, nykterhetsloger.
Slavar och syndare vakna.
Gör din plikt, kräv din rätt.
Himmel och jord må brinna.
Från mörkret stiga vi mot ljuset.
Från intet allt vi vilja bli.

Agitatorer bringade bud från fjärran huvudstäder.
De strävsamma småbrukarna
hade inga bastiljer eller vinterpalats att storma.
Men de tog finkläderna på sig på första maj.

Den långsamma revolutionen svepte fram,
fattigdomen röktes ut
på reformernas väg.
Järnspisarnas barn såg horisonterna öppnas.
Med bil på väg att förverkliga
sina bästa stämningars längtan.
Universiteten öppnades
sinnena stormade på nytt.

När människan fått jorden att bringa mer
tog flyttlassen nya vägar.
Mot industrierna, mot städerna!
Som ett stort dragspel
säckade norra Norrland ihop
ögonblicket efter dess befolkningsexplosion.

Till de nya nybyggena
som ploppat upp som svampar ur jorden
på fälten kring huvudstaden.
Statarlängorna på höjden
fylldes av ödemarkernas barn.
På Uppland och Sörmlands tjocka lerjordar
upprivna från sina egna rötter
i samhällen vars historia inte är deras.
De nya grannarna
kluvna mellan tankar på hemlandet
och på den nya framtiden här
bröder och systrar
i rotlösheten.