Politikens pånyttfödelse?

Jag har i ett tidigare inlägg recenserat socialdemokraternas valupplägg. Skillnaderna mot 1998 och 2002 var att då var vi stolta men inte nöjda - i år framstod vi som stolta och (lik)nöjda. Vi lät borgerligheten få ensamrätt på att prata om problemen i samhället - vi försvarade befintliga orättvisor i stället för att vara en samhällskritisk rörelse. Göran Greider utvecklar detta i en utmärkt artikel i Aftonbladet:

Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt.

Under den valrörelse han drev kunde jag ibland inte tro mina öron när han hävdade att marknaden fixar jobben. Allt går bra. Politiken behöver inte lägga sig i det mer. Det var häpnadsväckande att höra.

Inte bara Persson bör således avgå: också de idéer som blivit så dominerande i partiets ledning sedan nittiotalets hårda saneringspolitik måste överges för det är naturligtvis dessa idéer som orsakat denna historiska förlust för socialdemokratin. Kamrererna tog över inom rörelsen. Sunda statsfinanser blev viktigare än fördelningspolitik och reformer som ger makt till de maktlösa. Det är dags för en resolut utvädring efter en lång Persson-era.

Greider säger att "det som nu måste ske är att partiet på bred front öppnar sig för all den uppdämda kritik som i dag pulserar hos vanliga löntagare i det här landet". Han menar att "Högerblockets valseger innebär att den makt som den ekonomiska eliten i det här landet har nu flyter samman med den politiska makten. Marknadens makt och politikens makt sammanstrålar i Reinfeldts person: detta kommer att bli den nya överheten".

Och Greiders slutsats är densamma som min - att arbetarrörelsen återuppvaknar i denna stund. Det syns redan i kommentarerna på mitt inlägg tidigare i dag. Jag hör från flera håll att medlemsansökningarna till partiet strömmar in - enklaste sättet att gå med är genom att klicka in här. Nu byggs motståndsrörelsen upp runt omkring i landet - "Vi ska hålla emot. Alla ska med" som partiet nu skriver på sin hemsida.

Egentligen började motståndsrörelsen byggas upp redan i valrörelsen. Bara i min socialdemokratiska förening värvade vi 6-7 nya medlemmar, och nu ska vi utbilda dem och reorganisera vårt politiska arbete på basplanet. Att dörrknackande och andra aktiviteter gav resultat är mycket tydligt i Uppsalas valstatistik - där vi jobbade som hårdast gick valdeltagandet upp och socialdemokraternas röstandel växte alternativ krympte betydligt mindre. Insatserna från våra demokratiambassadörer, de GLADA SOSSARNA och alla frivilliga krafter spelade en stor roll i att reducera vår förlust, även om vi lokalt inte kunde kontra den svängning från s till m som denna valrörelse gav uttryck för.

Den här valrörelsen har inneburit en återfödelse för det klassiska folkrörelsearbetet. Detta får inte, kan inte stanna av. Socialdemokratin måste knyta bredare allianser över gamla organisationsgränser. Vi måste bli bättre på att se den strukturell diskriminering utifrån kön och etnicitet, vilket Marta skriver bra om.

Marta skriver också om något som måste vara en självklarhet i diskussionen om ny partiordförande - det måste bli en kvinna. Något annat alternativ finns inte. Själv tycker jag det ligger en hel del i Markus Blombergs förslag. Får väl se hur diskussionerna går.

Här finns skäl att hissa varningsflagg. Under de kommande månaderna kommer diskussionerna om nästa partiordförande att vara livliga. Men vi får inte fastna i att interna stridigheter hindrar den viktigaste uppgiften - att ställa om partiets organisation och politik till oppositionsställningen. Inte minst har partisekreteraren och övriga partistyrelsen en viktig uppgift att se till att arbetarrörelsen kommer ur denna omställningsperiod med bevarande av den enighet som var nyckeln till att vi lyckades komma tillbaka så starkt under valåret att vi ändå hotade alliansens valseger.