Vänd utvecklingen - stärk solidariteten!
Nu ligger min presentation av mig själv inför riksdagsvalet uppe på Socialdemokraterna i Uppsala läns hemsida. Klicka på mitt namn (jag är nummer 27) och läs.
I min presentation betonar jag det jag tycker måste bli huvudpunkten i det socialdemokratiska valmanifestet - en tydlig handlingsplan för full sysselsättning:
Jag deklarerar också en viktig sak jag skulle vilja genomföra om jag blev invald i riksdagen:
Det verkar kanske futtigt att kräva en utredning, men det centrala är som jag ser det är att konstatera att 80- och 90-talens politik var ett misstag. Socialdemokratin måste göra upp med tjugo år av anpassning till den nyliberala ideologiska dominansen för att kunna öka jämlikheten och solidariteten.
I min presentation betonar jag det jag tycker måste bli huvudpunkten i det socialdemokratiska valmanifestet - en tydlig handlingsplan för full sysselsättning:
Allas rätt till arbete är såklart den viktigaste frågan för Sverige den kommande mandatperioden! Den svenska modellen som bygger på att trygga människor vågar är mycket bra, men för att få bort arbetslösheten måste vi öka våra insatser. Med fler anställda i skola, vård och omsorg, rejäla satsningar på ekologisk omställning, en aktiv arbetsmarknadspolitik och en hårdare granskning av riksbankens arbete kan vi bli av med den massarbetslöshet som är arvet efter 90-talets högerpolitik.
Jag deklarerar också en viktig sak jag skulle vilja genomföra om jag blev invald i riksdagen:
Om jag fick genomföra en sak under mandatperioden skulle det vara att driva igenom en stor utredning av hur 80- och 90-talens avregleringar, privatiseringar och EU-anpassning påverkade jämlikheten i vårt land. Den skulle innehålla konkreta åtgärder för hur utvecklingen mot ökade klyftor kan vändas och solidariteten mellan människor stärkas.
Det verkar kanske futtigt att kräva en utredning, men det centrala är som jag ser det är att konstatera att 80- och 90-talens politik var ett misstag. Socialdemokratin måste göra upp med tjugo år av anpassning till den nyliberala ideologiska dominansen för att kunna öka jämlikheten och solidariteten.
Kommentarer
I dagens Sverige växer industrin utan att ge fler jobb. Vi producerar varor allt effektivare.
För att få fler jobb behöver resurserna flyttas över från varu- till tjänsteproduktionen. En sådan överflyttning är väldigt vettig, inte minst därför att behoven inom utbildning, vård och omsorg är oerhört stora. En välutbildad befolkning med god hälsa är också bra för ekonomin i stort.
Att öka den offentliga sektorn kräver dock en politisk vilja som strider mot den nyliberala ideologi som präglat de senaste 15-20 åren. Jag upplever att allt fler socialdemokrater inser detta, men ännu har vi inte sett den fullständiga uppgörelse med 80- och 90-talens nyliberala normpolitik.
Det behövs en växande offentlig sektor, rejäla satsningar på gröna jobb och en riksbank som inte ställer sig i vägen för de nya jobben. Först då får vi full sysselsättning.
Inflationstakten hör samman med många faktorer, men en av dem är efterfrågetrycket i ekonomin. Utbyggd offentlig sektor ökar efterfrågan och kan därmed bidra till en något ökad inflation. Den inflationstakt som flera forskare menar är förenlig med full sysselsättning ligger på 3-4 procent och en sådan inflation hämmar inte tillväxten. Tvärtom, länder som för en rigid nollinflationspolitik får ofta också ta straffet i form av utebliven tillväxt.
Sveriges inflation har oftast följt med inflationsutvecklingen internationellt. 70-talets höga inflation berodde i huvudsak på att amerikanerna betalade för Vietnamkriget över sedelpressarna och på de höjda energipriserna genom oljekrisen. Den s.k. stagflationen i USA med hög inflation och hög arbetslöshet hade med detta att göra.
Mellan sent 70-tal och 1992 hade Sverige problem med kostnadsläget eftersom vi blev allt mer ensamma om att ha full sysselsättning samtidigt som vi hade fast växelkurs. Om alla har jobb stiger priserna något snabbare än om man har massarbetslöshet. Men det stora inflationsproblemet kom efter kreditavregleringen i november 1985, då svenska priser ökade explosionsartat i jämförelse med omvärlden.
Vi upplever just nu en väldigt stark prispress internationellt som bygger på utvecklingen i Östasien. Detta håller nere inflationsutvecklingen internationellt. Stagflationen tycks vara långt borta.
Nu är dock detta numera inte heller något problem, eftersom vi sedan 1992 har flytande växelkurs. Det innebär att eventuella högre prisökningar automatiskt vägs upp genom att kronans värde försämras på valutamarknaden. Det gör att kostnadskriser i stil med dem som drabbade Sverige mellan sent 70-tal och 1992 inte längre äger rum. Vi klarar av arbete åt alla - den stora frågan bör i stället vara hur det går att ekonomiskt försvara att inte ta tillvara all den arbetskraft vi har som väntar på att användas.
Dessvärre tror jag att i en internationell ekonomi finns det problem med att låta vinstnivåerna sjunka mycket i ett enskilt land. Då mister man utländska investeringar, och på en avreglerad kapitalmarknad sticker en hel del inhemskt kapital också. Det finns ju naturligtvis botemedel mot detta - löntagarfonder flyttar inte till Liechtenstein som bekant - men så länge socialdemokratin inte är beredd att genomföra en omfattande satsning på kollektiv kapitalbildning är fackföreningsrörelsen tvungna att hålla sina lönekrav på en sådan nivå att företagens vinstnivå inte avviker för mycket från omvärlden.
Vinstnivåerna i näringslivet har vuxit kraftigt i hela världen de senaste 25 åren, utan att sysselsättningen gått i samma riktning. Bekymret är att vinstmedlen läggs på hög i stället för att användas till konsumtion och/eller investeringar.
Anser du att det är företagens kapital som betalar arbetares löner eller att det är människors konsumtion som betalar arbetares löner? Skulle vi ha råd med fler löner i landet om vi hade mindre kaptital och högre konsumtion?
Det var många frågor men och jag förstår givetvis om du inte svarar på allt. Men kanske får du en bild av på vilket sätt jag har svårt att förstå dina orsakssamband.
Bekymret med svensk ekonomi i dag är att efterfrågan är för låg. Om fler hade råd att köpa de varor som produceras hade fler företag kunnat hitta lönsamhet och kunnat anställa fler. För det är inte kapitalet som betalar lönerna, det är företagens inkomster som gör det och då måste någon köpa också.
Är du med?
Jag är inte riktigt med på din beskrivning av konsumtionens roll men jag tycker det är intressant. Kan du bygga vidare på argumentet om att det inte är kapitalet som betalar lönerna? Ett företag med oändligt kapital men inga inkomster kan betala löner i en evighet. Ett företag med oändliga inkomster men inget kapital kan det inte, de måste i sådana fall låna kapital för att betala löner. Inkomster är nödvändiga för att bygga kapital, men det är kapitalet som betalar löner. Det kanske kan tyckas som en hönan eller ägget diskussion men jag tror det är viktigt att fastställa orsakssambandet. I det ekonomiska systemet byter vi varor med varandra, pengar är bara ett mellansteg, en värdesymbol för något som redan producerats. Jag kan inte efterfråga någonting om jag inte först producerar något som någon annan vill ha, då får jag pengar. Alternativt kan någon ge mig något som redan producerats så att jag också kan eteråga någonting. Staten kan inte skapa efterfrågan på annat sätt än genom att fördela det som redan producerats, dvs omfördela pengar, som ju är symboler för det som redan producerats. Berätta gärna mer om din syn eller varför min syn inte stämmer!
Vad jag menade var att det är kapitalisterna eller finansiärernas resurser som är avgörande för lönerna, inte inkomsterna. Säg att man skall tillverka en ny bilmodell som tar fem år att få ut på marknaden, vilka inkomster är det som betalar arbetarnas löner under denna tid? Du hävdar att det är inkomsterna som betalar lönerna. Men inkomsterna från bilarna kommer först efter det att de producerats.
Modern ekonomhistorisk forskning tittar mycket på konsumtionen och hur förändringar i konsumtions- och handelsmönster skapade grunden för förändringar i produktionen.
Jag menar att bägge perspektiven är väldigt fruktbara, och man ser olika saker beroende på vilken utgångspunkt man väljer. Jag ser hellre relationen mellan produktion och konsumtion som en riktig tennismatch än som träningsspel framför någon vägg.
Men om det är en förlegad syn borde det kunna gå att bemöta med logiska argument. Jag tycker jag har kommit med det, och det är svårt att bli övertygad om annat när man inte konfronteras med verkliga motargument. Ekonomiska orsaksamband måste kunna förklaras med logik. Empiriska slutsatser får aldrig bryta mot logik, vilket de ofta har gjort i den ekonomiska historien, och fortfarande gör.
Det vore intressant att komma tillbaka till frågan hur efterfrågan kan föregå produktion. Att hänvisa till modern forskning i allmänhet eller någon viss rapport är kanske bekvämt men inga argument för att något skulle vara sant.
Om vi skall vara noggranna så finns det ingen brist på arbeten i Sverige. Det finns gott om arbeten att sysselsätta sig med för alla som vill det. Vad som däremot saknas är löner. Alltså brist på pengar att betala arbeten med. Pengar får vi genom att producera saker, enligt mig. Men du hävdar att vi blir rikare genom att stimulera efterfrågan, dvs konsumera, om jag förstått dig rätt.
Den omfördelning av ekonomiska resurser du talar om innebär att pengar tas från produktiva aktiviteter till att öka konsumtionen. Menar du att vi som samhälle blir rikare av detta?
Men din fråga är intressant så jag svarar gärna på den. Den statliga sektorns aktiviteter kan ha ett visst värde men det är omöjligt att mäta hur stort detta värde är. Det är trubbigare att mäta hur väl statens aktiviteter täcker olika behov än det är att mäta hur marknadens aktiviteter gör det. Den prioriteringsfunktion som prisbildningen har sätts ur spel. Ur ett rent ekonomiskt perspektiv så är statens aktiviteter att jämställa med konsumtion etersom de inte ersätter de resurser och ej heller skapar någon vinst rent pengamässigt från de resurser de förbrukar. Aktiviteten är hela tiden beroende av tillskott utifrån. Hur kan en ökning av detta leda till ökad tillväxt i samhället?
Sedan kan man rabbla teser ur den neoklassiska ekonomins evangelium hur mycket som helst, men uppenbarligen skapar den offentliga sektorns aktiviteter ekonomiska värden. Det är ju rent hokuspokus att påstå att något som produceras plötsligt skulle vara mindre värt för att stat, landsting eller kommun står som huvudman. Utan offentlig sjukvård, utbildningsväsende, vägar, barnomsorg, äldreomsorg etc skulle den samlade produktionen vara mycket mindre, både för att den offentliga sektorn i sig skapar värden och för att den är en nödvändig förutsättning för att näringslivet i sin helhet ska fungera.
sak (konsumtion) om förutsättningen inte existerar. Ditt problem kan alltså aldrig uppstå om ditt orsakssamband appliceras.
Hur kan du veta att den statliga sektorns "värden" överträffar de värden som skulle skapats av marknaden på de områden du nämner? Håller du ej med om att prisbildningen är ett instrument för att veta vilka områden som behöver prioriteras?
Och Dan, blanda inte bort korten. Offentlig produktion skapar ett värde. Ifall detta värde är större eller mindre än vad privat produktion skulle skapa är en helt annan fråga. Demokratiska beslut kan också vara ett fullständigt rimligt sätt att besluta om prioriteringar inom exempelvis sjukvård. Att låta prisbildningen styra dessa prioriteringar - att låta plånboken bestämma tillgången till sjukvård - vore djupt inhumant.
Hm, jag svarade på: ”Det är ju rent hokuspokus att påstå att något som produceras plötsligt skulle vara mindre värt för att stat, landsting eller kommun står som huvudman.” Sedan svarade du: ” Offentlig produktion skapar ett värde. Ifall detta värde är större eller mindre än vad privat produktion skulle skapa är en helt annan fråga.” Jag hänger inte med.