måndag, december 31, 2007

Nyårsreflexioner

Det är trevligt med nyår. Vi ringer ut det gamla och ringer in det nya. Som alla vi datoranvändare vet kan en omstart göra underverk med det mesta.

Men medan raketerna och champagnekorkarna flyger finns det skäl att fundera på vad detta nya är som vi ringer in. Vad kan vi vänta oss av det nya året?

Som vanligt gör människorna sin egen historia, men de gör den inte av fri vilja, inte under självvalda utan under omedelbart föreliggande, givna och nedärvda omständigheter. Det är en extrem lågoddsare att världen också år 2008 kommer att präglas av klass- och könsförtryck, liksom att människor kommer att fortsätta förföljas på grund av sin etniska härkomst och sin sexuella läggning. Också nästa år kommer tiotusentals barn att dö dagligen av svält och lätt botbara sjukdomar, trots att mänskligheten sedan länge haft resurserna att se till att varje världsmedborgare får tillgång till det nödvändigaste.

Mycket blir detsamma, men mycket förändras också. Som riksbankschefen förklarat är vår ekonomiska framtid höljd i dunkel. Vi har att se fram emot dystrare ekonomiska tider.

Jag hade ambitionen att jag skulle ägna stora delar av julledigheten åt att börja förstå vad som händer i världsekonomin. Nu blev det inte så - i stället har jag rensat upp bland allt gammalt, fixat till hemma i lägeheten, softat, läst, sett på filmer, träffat vänner, tänkt, tänkt och tänkt - allt sånt där man gör under en julledighet. Men de frågor jag ställt mig under hösten kvarstår:

- Varför krisar världens finansmarknader?
- Hur kommer det sig att den snabba produktivitetsutveckling vi haft i många år nu stannat upp?
- Varför kommer inflationen tillbaka, som ett spöke från det förflutna?
- Kan Asien hålla liv i världsekonomin, även om USA och Europa stannar av?
- Vad händer när jordbruket går från att vara något man spottar på till att bli en framtidsbransch?
- Hur påverkas frihandelsdoktrinen om vi får en ny ekonomisk kris i västvärlden som leder till kraftigt ökad arbetslöshet? Kommer västvärldens löntagare att fortsätta acceptera att deras jobb försvinner till låglöneländer utan sociala rättigheter, eller kommer de börja ifrågasätta vad WTO-förhandlarna håller på med?
- Hur påverkas världsekonomin när vi nu för första gången på 200 år måste lära oss att klara oss med den solenergi vi får under ett år, i stället för att kunna använda oss av sparad solenergi i form av fossila bränslen?

Mitt sökande efter svar på dessa frågor präglas av att jag läst en hel del ekonomisk historia och är väl bekant med idén om att det finns långa vågor i den ekonomiska utvecklingen. I mitt huvud väcks frågan om den tredje industriella revolution som mikroelektronikens framfart inneburit nu börjar stanna av - om de stora landvinningar datorer och robotteknik gett oss redan ligger bakom oss. Står vi inför en ny strukturkris i stil med den vi mötte under 70-talet, när snabba produktivitetsökningar och framväxandet av nya industriländer ledde till omfattande strukturomvandlingar i den svenska ekonomin? Jag önskar att jag visste.

Samtidigt som ekonomhistorikern i mig funderar på detta, funderar rörelsemänniskan i mig på hur folkrörelsens pånyttfödelse påverkar svensk socialdemokrati och svensk fackföreningsrörelse. För oavsett utgången i Iowa på torsdag, så har organisering på gräsrotsplanet återfått sin betydelse i amerikansk politik. Karl Roves framgångar med att mobilisera kyrkorna för republikanerna och Bush motsvaras av Howard Deans, Barack Obamas och John Edwards' framgångar med att mobilisera ett folkligt engagemang för sina kandidaturer. Spindoktorerna måste numera samsas med organisatörer och gräsrotsaktivister som driver sina frågor oavsett vad som funkar i The Washington Bubble.

Vi socialdemokrater har mycket att vinna på att nogsamt studera hur de två utmanarna till Clintondynastins kandidat lyckats mobilisera det folkliga missnöjet med vart Amerika är på väg. Liksom vi bör studera hur Trondheims socialdemokrater tyckats göra öka sitt stöd kraftigt genom att ta en skarp vänstersväng. Och framför allt måste vi sluta vara så tysta och lugna, vi måste ut, vi måste prata med folk, vi måste engagera oss i människors problem. För varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program.

Allt detta funderar jag över, medan 2008 kryper allt närmare. Gott nytt år, kamrater!

lördag, december 29, 2007

Mobiliseringen av löntagarna är A och O

Jag har ägnat stora delar av julhelgen åt att läsa ikapp i tidskrifter jag prenumererar på men inte haft tid att läsa under en alltför upptagen höst. Det är en rätt häftig känsla att plöja igenom artikel efter artikel och på det sättet få en snabb helhetsbild av vänsterns idédebatt som den gestaltat sig under ett halvår. Det finns mycket att säga om vad som diskuteras och inte, men jag har reflekterat över en sak som jag tror är väldigt viktig för våra framtida vägval.

Det har etablerats en sanning att stridslinjen vid nästa val kommer att vara medelklassväljarna i storstäderna. Och visst, det kan vara viktigt att vinna dessa grupper. Men det man kan läsa ut av exempelvis SCB:s novembermätning är att socialdemokraterna inte i någon större utsträckning vunnit väljare som i egentlig mening tillhör medelklassen. Detta trots att socialdemokraternas opinionssiffror ekar efterkrigstid snarare än efterkristid.

SCB har i sin mätning en utmärkt socioekonomisk indelning som ger en god inblick i väljarbeteendet hos olika väljargrupper. Socialdemokraterna ökar kraftigt i samtliga arbetargrupper samt bland "Lägre tjänstemän I" - en tjänstemannagrupp som delar stora delar av sina arbetsvillkor med arbetarna. Ökningen är betydligt svagare i andra tjänstemannagrupper. Socialdemokraterna ökar starkt bland LO-medlemmarna och helt OK bland TCO-medlemmarna men knappt alls bland SACO-medlemmarna. Väljarna kommer från alla håll - från soffan, från borgerliga partier och från mp och v.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna är väldigt känsliga för svängningar i väljarmobiliseringen. Socialdemokraterna kan öka och minska med ett helt centerparti beroende på ganska små förändringar i löntagargruppernas benägenhet att gå och rösta. Därför är det oerhört viktigt att upprätthålla en stark mobilisering mot regeringspolitiken och att omsätta detta till ett stöd för den socialdemokratiska politiken.

Jag fick en DVD-box med säsong 2 av Vita huset i julklapp, och i ett avsnitt jag såg i går kväll hade Sam skrivit ett starkt och entusiasmerande tal som presidenten Bartlet skulle hålla till miljörörelsen. Men Toby hade förläst sig på opinionssiffrorna och var orolig över att presidenten skulle framstå som att han "böjer sig för miljölobbyn". Så Toby gick bakom Sams rygg för att få presidenten att lägga in ett stycke med kritik av miljörörelsen i talet - kritik som sedan kommunicerades ut i medierna. Resultatet blev att miljörörelsen slog bakut, blev fly förbannad på Bartlet-administrationen och hotade med att stödja en tredje kandidat i nästa val. Sams mål - att få miljörörelsen entusiastisk över presidentens engagemang för klimatet - kom helt på skam.

Så enkelt kan man döda engagemang och demobilisera sina egna genom att triangulera maximalt i syfte att vinna några diffust definierade marginalväljare. Resultatet blir lätt att man mister många entusiastiska valarbetare som skulle kunna göra stora insatser på fältet utan att vinna särskilt mycket på kuppen. Man ska tänka sig för och man ska veta vad man gör. Mobiliseringen av löntagarna är A och O för att vinna ett svenskt val - som jag skrivit tidigare är det bästa sossen som vinner valen.

Jag har tidigare rekommenderat denna bloggs läsare att följa LO-tidningen, och till min glädje har flera därefter sagt till mig att de på min inrådan tecknat en prenumeration. Nu skulle jag vilja rekommendera två tidskrifter - socialdemokraternas idétidskrift Tiden som fått en rejäl ansiktslyftning med Bo Bernhardsson som chefredaktör och SSU:s dito Tvärdrag som den förra chefredaktören Hanna Finmo redan lyft men som Daniel Suhonen nu tar till nya höjder.

I Tidens senaste nummer finns en mycket bra artikel skriven av chefredaktören själv som dessvärre inte ligger på nätet. Det är ett inlägg i socialdemokraternas rådslag om jobben som alla borde läsa. Skaffa tidningen!

fredag, december 28, 2007

"This system is corrupt"

Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för vilken demokratisk kandidat jag stödjer i nästa års amerikanska presidentval. Jag har läst en hel del om de olika kandidaterna och gradvis har en uppfattning formats.

Det är ett spännande race. Visst vore det fantastiskt med en kvinnlig president. Visst skulle Barack Obama bokstavligt talat sätta färg på presidentposten. Det skulle skicka chockvågor genom det amerikanska samhället, och bidra till att förändra människors attityder. Otvivelaktigt.

Men efter att ha läst artikel på artikel och surfat runt har en uppfattning formats grundad på vad kandidaterna faktiskt står för politiskt. En kandidat har drivit en tydlig kampanj mot det politiska och ekonomiska etablissemanget, och gjort det med bravur. Det inger stort hopp, för det stora problemet i amerikansk politik är att stora delar av arbetarklassen i USA:s mer lantliga delar har gått över till att rösta republikanskt. Det är det som drivit den amerikanska politiska skalan så långt till höger på senare år.

Efter att ha sett den här nya reklamfilmen inför primärvalet i New Hampshire tvekar jag inte längre. Jag stödjer John Edwards!

söndag, december 23, 2007

I stället för julkort

Jag tillhör en generation som aldrig riktigt lärt mig att skicka julkort. Med risk för att anklagas för att ha dålig humor - jag tillhör en post-postgeneration.

Så alla nära och kära som inte fått något julkort - ta inte illa upp. Jag tänker på er, och hoppas ni får en fantastiskt god jul och ett underbart nytt år.

fredag, december 21, 2007

Jan Eliasson

Socialdemokraternas bloggsatsning fortsätter, nu genom denna bloggintervju med Jan Eliasson utförd av Jonas Morian och Nina Unesi. Jan Eliasson har som vanligt en stark utstrålning av kompetens och engagemang, särskilt i svaret på de båda sista frågorna om Balimötet och om skillnader mellan socialdemokratisk och borgerlig utrikespolitik.

Detta är en intressant form, även om flera självklara följdfrågor aldrig kom att ställas i intervjun. Menar Jan Eliasson verkligen att v och mp inte idag är aktiva och driver på inom EU? Säger Jan Eliasson att vi inte behöver en egen försvarsindustri längre, och att Sverige därför kan sluta upp med vapenexporten? Men det är en trevlig intervju.

tisdag, december 18, 2007

Vaxholmsdomen och de små stegens tyranni

Jag har nu läst in mig på motiveringarna bakom Vaxholmsdomen. Det är ju ganska uppenbart med tanke på utfallet, men det kan ändå behöva sägas. EU-fördragen garanterar inte konflikträtten. För i praktiken är den "grundläggande rättigheten" att vidta fackliga stridsåtgärder inte alls särskilt grundläggande. Den kommer alltid att ställas i relation till - i praktiken underordnas - den fria rörligheten för varor och tjänster, arbetskraft och kapital.

Socialdemokratin är pragmatisk. Det är en del av vår styrka. Och i dag ser vi hur fackliga ledare blixtsnabbt anpassar sig till domstolsbeslutet och går in för att få regeringen att täppa till det kryphål för social dumping som just uppstått. Det är ett klokt agerande.

Samtidigt finns en fara i detta. EU-anpassningen av den svenska välfärdsstaten sker inte i ett enda slag, utan är ett de små stegens tyranni. Vi har redan i klassisk svensk komma-överens-anda förhandlat bort införselkvoterna på alkohol, och nu förhandlar vi till oss en lite mindre brutal försämring av villkoren inom byggsektorn till följd av Vaxholmsdomen. Det är ett sluttande plan, och vem vet vad vi är med om att förhandla bort i morgon. Reformism är toppen, och jag är utrustad med gott om tålamod, men här går reformerna i helt fel riktning. De "segrar" vi vinner i EU-systemet är uteblivna katastrofer.

Inför beslutet sade Erland Olausson att "Om EG-domstolen skulle komma med ett utslag som slår sönder vår modell, då har de grundläggande förutsättningarna för vårt medlemskap i EU raderats. Då är det min övertygelse att vi inte kan vara med i den klubben." Han hade en stark poäng. Jag vidhåller vad jag sade i mitt förra inlägg - nu finns det vara två alternativ för socialdemokratins EU-politik. Antingen radikal reform eller att vi omförhandlar vår relation till EU helt och hållet. Vad tycker du?

Dags att diskutera EU-medlemskapet seriöst

När Arbetsdomstolen skickade Vaxholmsfallet vidare till EG-domstolen den 29 april 2005 skickade LO ut ett mycket skarpt formulerat pressmeddelande. Det verkar inte ligga på nätet längre. Så jag lägger upp det här för alla som är intresserade:

Oerhört allvarligt om EU skulle bestämma om fackliga stridsåtgärder i Sverige

2005-04-29


Arbetsdomstolen har i ett tidigare beslut i ”Vaxholmsfallet” förklarat att det inte är sannolikt att EG-rätten har någon betydelse för rätten att vidta stridsåtgärder i Sverige. Arbetsdomstolen är dock som högsta instans på nationell nivå skyldig att inhämta EG-domstolens yttrande om det inte är uppenbart att det inte behövs. Genom dagens beslut har domstolen kommit fram till att det inte är uppenbart att EG-rätten saknar betydelse för målets utgång och har därför bestämt sig för att inhämta EG-domstolens yttrande.
- Jag betraktar det som näst intill uteslutet att EG-domstolen skulle avge en dom som i praktiken skulle innebära att EU bestämmer vilka fackliga stridsåtgärder som ska vara tillåtna i Sverige, säger LOs avtalssekreterare Erland Olauson.

- Det skulle dock vara oerhört allvarligt om EG-rätten skulle innebära att vi, med de metoder som gäller i Sverige, inte fick förhindra ett apartheidsystem. Ett system där lön och andra anställningsvillkor skulle vara olika beroende på om arbetstagare på svenska arbetsplatser kommer från Vaxholm eller Riga.

När Sverige blev medlem i EU rådde total politisk enighet om att medlemskapet inte fick inkräkta på vårt system med kollektivavtal på arbetsmarknaden. Det förbehållet framfördes också från Sveriges sida.

- LO har utifrån fackliga utgångspunkter tagit ställning för att Sverige ska vara medlem i EU men skulle det mot all förmodan innebära att hela vår arbetsmarknadsmodell slås sönder så är priset för högt. Då måste vi ompröva vårt ställningstagande, säger Erland Olauson.
När vi gick med i EU fick vi höra av de borgerliga förhandlarna att vi skulle få ha vår alkoholpolitik kvar. Det var en lögn. Vi fick höra att vår kollektivavtalsmodell skulle vara kvar. Det var uppenbarligen en lögn det också. EG-domstolen har idag olagligförklarat en strejk. Vad kommer de att göra i morgon?

Jag hade ärligt talat inte väntat det här resultatet. Jag hade inte trott att EU-strukturerna skulle våga utmana den svenska fackföreningsrörelsen. Uppenbarligen hade jag fel.

Detta beslut borde få skygglapparna att försvinna för de sista inom arbetarrörelsen som till äventyrs trodde att EU är en väg till socialism och frälsning. Det är dags att föra vår EU-debatt på ett helt annat sätt än vad vi gjort under de gångna åren. För mig finns nu bara två alternativ - radikal reform av EU-systemet eller att vi omförhandlar vår relation till EU helt och hållet.

Vår anslutning till EU bygger på ett avtal. Avtal kan sägas upp. Det finns länder i vår omedelbara närhet som har förhandlat fram andra typer av relationer till Europeiska Unionen - handelsavtal som inte förpliktigar till att följa varje direktiv från Bryssel slaviskt.

Jag har en längre tid förespråkat att socialdemokratin driver en kaxigare EU-politik. Jag tvekar i dag om det är möjligt att förändra unionen i tillräcklig utsträckning med nuvarande maktrelationer inom EU-systemet. Det är dags att diskutera EU-medlemskapet seriöst.


Uppdatering: Kulturbloggen och tidigare ordföranden i riksdagens finansutskott Arne Kjörnsberg håller med.

söndag, december 09, 2007

Lästips om jämlikhet och förnyelse

Julpysslar för fullt men kan inte undanhålla de bloggläsare som eventuellt fortfarande tolererar min minst sagt ojämna frekvens i skrivandet några intressanta lästips.

Dels Dagens Arena som nu snurrat på ett tag med högintressanta och viktiga artiklar, inte minst av den fenomenale Björn Elmbrant som offrat sin position på P1 för att kunna rikta skarp kritik mot dagens samhällsutveckling i denna webbtidning. Alltid lika skarpa Katrine Kielos skrev häromdagen om att De rika är rikare än vi trott. Läs!

Men dels också Jon Cruddas' och Jon Tricketts artikel i senaste New Statesman om läget i Labour - Hur New Labour blev till ett gift. Jon Cruddas var kandidat till att bli vice ordförande för Labour i sommarens medlemsomröstning och fick flest röster men inte nog med andrahandsröster för att vinna. Han har vägrat att ta en plats i regeringen för att kunna fortsätta sin konstruktiva kritik mot New Labour. Det anses allmänt i parlamentskretsar att han skulle vinna omröstningen om den var i dag, efter den minst sagt stormiga politiska hösten i Storbritannien. Jon Trickett är ordförande för den vänsterorienterade tankesmedjan Compass' grupp i parlamentet.

Nödvändig läsning för de som möjligen fortfarande lever i villfarelsen att högervridning och centralisering av makten i partiet är recept för framgång för ett socialdemokratiskt parti. Notera också slutet, där Cruddas och Trickett hänvisar till Mona Sahlins tal om "kärleksfulla kritiker" som ett positivt exempel på hur en partiledning kan uppmuntra till den förnyelsedebatt de efterfrågar inom Labour. Min blygsamhet förbjuder mig att berätta hur det kommer sig att de skriver om det...