Social Democracy / Socialdemokrati

Efter ett antal år av poesiskrivande för byrålådan tar jag nu steget till att publicera min första diktsamling. Så här presenteras boken:  Solen smeker mitt sommarskinn till morgonkaffe på stilla stugaltan medan världen rasar samman i min smartphone. I landet mellan den femtifemte och den sextinionde breddgraden är naturens skiftningar ständigt närvarande. Där finns vårvinter, vår, försommar, högsommar, sensommar, finhöst, fulhöst, svartvinter och vitvinter. På senare år har landet strax söder om Norra Ishavet också fått smaka på subtropisk sommar. Väderlekens växlingar utgör versmåttet för lyrikverket "De tio årstiderna". Livets återkomst, blomning, vissnande och nedfrysning är ramen för en lågmäld poetisk vandring genom längtan, inställda uppror och den svåra konsten att leva tillsammans. Genom de trettio dikterna löper en reflektion om existensens förutsättningar i människans tidsålder – antropocen.   -- Peter Gustavsson har en lång bakgrund inom folkbildning och arb...

Ring, klocka, ring, i mörka nyårsnatten. Ring ut det gamla ring in det nya när det gamla året lägger sig att dö. För det är för sent för att inte börja om. För sent för att misslyckas. På bergets topp med utsikt över vulkanen som tronar i ensamt majestät över ön. Den tronar utan kunskap om  att den art som formar vår nuvarande geologiska tidsålder bara kan bli människor i relation till andra människor. Genom seklerna  slutar vi aldrig vara ständigt upptagna av den aldrig upphörande processen att hitta sätten att leva med varandra och att se sig själv i andra. Vandraren söker finna sig själv på stigarna mellan bergsbyarna men löper risken att bli bedragen. För ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, jag är en del av ett fastland en arkipelag av själar. Ständigt sammankopplade uppkopplade beroende djupt influerade  av varandra. Sådana är levnadsbetingelserna i tidig ant...

Lördagförmiddag tidig september. Nitton grader i ytvattnet och jag trotsar mitt inre motstånd kliver ut på bryggan tar steget ut där inget hindrar mig  från att falla. Sjön slukar mig. Jag faller två meter innan sandbottnen  tar emot mina fötter. Mitt hår är blött och det svala, friska vattnet omger mig upp till axlarna. Jag lyfter fötterna och simmar utåt i riktning mot solglittret. Samtidigt flyter döda barn i land på andra stränder. Människor klättrar över Fort Europas stängsel på flykt från kpistar, granater och giftgas. Tiotusentals på vandring genom Centraleuropa som om året var 1945. Jag badar ut sommaren och tittar bort mot lägergården  vid klippstranden bortom vattnet där några av de som flytt  världens stora krigshärdar fåt...

Morgonbrygga Luften krispig  efter molnfri natt Älvorna dansar ännu ovan näckrossmyckad  vattenspegel. Tjugogradigt vatten friskt mot naken sommarhud lyckliga simtag genom semestersjö. Världen är nyfödd Berättelsen om denna dag ännu oskriven Ännu en dag  i sju miljarder människoliv Ännu en chans att börja om på nytt.

Balkongsommaren är över oljade träbord och ikea-divaner bärs upp till vindsförråden. Förra veckan sken solen över uteserveringarna i natt kom frosten och mörkret kommer allt fortare nu. Människorna rustar sina iden med stearinljus, raggsockor och varm choklad. De sista flyttfåglarna flaxar sitt adjö jag önskar de kunde ta mig med. Sparsmakad oktobersol lyser över de gulnade löven oklart vad som föll snabbast den meteorologiska temperaturen eller den politiska. För fläktarna blir bruna när kalkylbladen flockas i redaktionernas mejlboxar. Vinden blåser snålt över parklekens talarstol frosten biter fast i mustaschen och kommunalrådet står vid sundet och hytter med röda kort. Från Lower Manhattan kablas nyheten om brittsommar tekalaset övergår i nittionioprocentspyjamasparty i Zuccottiparken. Operativsystemet har kraschat sedelpressar av ettor och nollor är kvartalskapitalismens respirator och statsmännen flyger som skållade råttor för att rädda räddningspaketen. Den amerikanska hösten min...

Så här i semestertider sitter jag och filar på det jag börjar våga kalla min diktsamling. I väntan på att den ska bli klar och på att jag lyckas övertyga någon om att trycka den, så tänkte jag låta mina hårt prövade bloggläsare få ta del av några av de mer publicerbara alstren. Här kommer en dikt om vår kontinent som påbörjades på resande fot i fjol och som avslutades med de sista styckena under gårdagen. Den som vill läsa fler av mina författarförsök kan klicka här . Europa När människor samlas vid Moldaus stränder till skymningskonsert framför Pragborgen är det lätt att glömma bajonetterna och stridsvagnarna bara ett ögonblick bort i världshistorien. För tjugo somrar sedan blåste ännu the Wind of Change med stormstyrka över kontinenten. Kullkastade ordningen etablerad av det senaste världskrigets oheliga allians sedan männen i Versailles' spegelsal och spekulanterna på Wall Street lagt grunden till den stora europeiska katastrofen. Överallt spåren från ...

Detta är den andra av mina dikter som publicerades i antologin "Ord från ett rum". Har inte tidigare publicerats digitalt - varsågod: Route 363 Det norra barrskogsbältet breder ut sig på bägge sidor om väg 363 min väg till friheten min väg hem. Sätter mig vid Tavelsjön med sitt djupblå vatten sjön som är vad den heter i sensommarsolens sken tar en tupplur och en läspaus fågelfri lycklig. Kör förbi Vindelns kyrka vacker som på vykort där den står nere i backen kör vidare uppströms. Tall, gran och fur det storskaliga åkerbruket av det gröna guldet jämngamla träd i väntan på avverkning Timmerbil efter timmerbil transporterar skörden den som en gång i världen flottades ned för älven av farfar och hans arbetskamrater. Förbi sjölandskapet uppför backen vid Hällnäs tänker på en sen vinternatt för många år sen en trött chaufför en längtan att komma fram jag gick i snön längs vägrenen tills sovpausen var över. Blåser på längs flygrakan inåt, uppåt till Mårdseleforsen där älvens dånand...

Här kommer en liten dikt jag skrivit, som publicerades i antologin "Ord från ett rum" tidigare i höstas. Den minnesgranne vet att den publicerades första gången här på bloggen , i delvis annan form. Håll till godo. Rötter och rötlöshet Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror. Det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt. Mina förfäder och förmödrar vandrade västerut drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven på jakt efter ny jord att bryta att lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar de tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem blev nybyggarmark. De satte barn till världen ammade, uppfostrade, tvättade, skurade utfordrade, mjölkade, slog hö, lagade mat dikade, högg, flottade, rallade och bröt. De bevit...

Det är mycket nu. Jag gillar när det händer grejer, men har en irriterande förmåga att ta på mig lite för mycket för att hinna andas mellan varven. Det stora som händer är turnerandet och föreläsandet utifrån boken Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden . Hittills i höst har jag hunnit föreläsa om den fem gånger, och fler ska det bli. Jag deltar också i kampen mot privatiseringarna på olika sätt. Men jag skriver också artiklar och föreläser om hur regeringspolitiken ökar klassklyftorna dramatiskt, om folkrörelse samt om EU och Lissabonfördraget . Jag håller en del föreningsutbildningar, jobbar med ett Palestinaprojekt och deltar i diskussionerna kring att starta en ny vänstertidning i Uppsala. Och så uppdraget som kassör i Uppsala arbetarekommun, mina kommunalpolitiska uppdrag i kulturnämnd och kommunfullmäktige och uppdraget i Ordfronts styrelse. Puh! I såna här lägen är det lätt att se sin egna tid krympa till ingenting. Men nu har jag, peppar p...

Också i hösthetsen så kan det då och då dyka upp ett ögonblick av poesi. Så håll till godo med ett avbrott i politikflödet: Hösthetsen avbryts och ett oväntat fönster öppnas upp för en dag av vardagsglädje i goda vänners lag. Kroppen tycks förlåta mig gårdagens synder låter domen bli mild I stället för betongkepsen en känsla av att ha tryckt på CTRL+ALT+DEL rebootat startat på nytt. Rask promenad i friska morgonstunden till höjden över Gamlestaden där forna fiender från fjärran tillbringar den eviga vilan samman med dem som vandrade stadens gator i svunna tider. Smoothie och creamcheesebröd framför tv-såpor Vardagens stunder ibland de mest övernaturliga då vi plötsligt möts då människor faktiskt når fram till varandra Då livets teater tar en paus maskerna tas av vi står inför varandra som de människor vi är med vår storslagenhet och våra brister. Jag är hel jag är här och plötsligt känns ingen utmaning för stor ingen horisont för avlägsen. I cafésamtalen reser vi till I...

När högsommarens hetta övergår i sensommarens friskhet när kvällarna kallnar under de höga skyarna vänder mänskorna åter till lärdomsstaden Från ödemarkernas skogar, från byar och städer från fjärran horisonter. Mänskofyllda gator i luckan mellan semestrarnas slut och kylans ankomst. Förväntansfulla postgymnasister lämnat sina hemstäder fyllda av drömmar köar desperat i bostadsbristen strövande i nollningsgrupper längs gågatan. Mejlboxar fylls. Vårens löften ska förverkligas beslut effektueras kompromisser träffas planer och program sättas i sjön. Artiklar ska skrivas föredrag och kurser hållas e-post besvaras och möten möten möten Den oändliga mötescirkusen Socialism är en bra sak men den tar för många kvällar. Den reformistiska socialistens öde - det ständiga växelspelet mellan rött och grått. Rött för fanan lågan som tändes i kampens tidiga gryning. Bekräftad i rörelsens ritualer och i klasskänslan djupt där inne i det klappande hjärtat. Grått för den reformistiska praktiken att gå ...

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy. Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill ...

Jag är på resande fot igen, i England och Skottland för ett par dagar, och jobbar för fullt med texter om civilisationens hotande undergång, om kärlek och uppror och om hur vi förverkligar det levande löftet om demokratin. I väntan på att texterna får sätta sig och mogna vill jag bjuda på inledningen till en text om rötter och rotlöshet. Texten är i vemodets tecken - jag skyller på de norrländska rötterna: Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror, det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till, har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt. Mina förfäder vandrade västerut, drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven, på jakt efter ny jord att bryta och lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar, det tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem, blev nybyggarmark. Fö...

Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen. Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet. Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den romers...

I'm back home at last, but still a bit confused as of where I am. To keep up with this sentiment of being both here and there at the same time, I publish another version of a text on Jerusalem. For as my Swedish-speaking friends have seen, I wrote a couple of texts while I was there. I translated the first one of them into English a little more than a week ago, but I failed to publish it. As English isn't my native language, it's not like reading the original , but here - on demand - is The Capital of Fear: Jerusalem is not a city it’s a war zone the machine guns revealing peoples’ fear for each other Seen as a capital by two nations but as a matter of fact a capital of one, undived nation the Nation of Fear It’s in the eyes of every Jerusalemite the badly hidden fear for The Other The settler walking up the stairs to his apartment looking the other way with two security guards in his service very conscious that it’s only violence and the threat of violence t...

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra. Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet. Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Filma...

Jag är nu färdig med Jaffa och styr norrut. Här kommer ytterligare ett försök att bearbeta allt jag upplevde i Jerusalem, tillägnad dig som blev kvar: Jag gjorde vad du inte kunde jag tog mitt pick och pack tog en sherut till Tel Aviv och blev skrivande turist. Den långe blonde killen som sitter med sin laptop sover på taket badar och läser och överskattar sin tålighet mot den subtropiska solen sticker inte ut mot andra vandrarhemsgäster. Religionsstuderande danskar på resa genom det heliga landet i en månad. En halv busslast amerikaner, en turistguide-författare, de obligatoriska australiensarna. Två yngre män sitter ensamma tittar länge rakt framför sig. Ryssen vars släktingar dog i koncentrationslägren saknar bevis får inte bli israel. Tysken steg upp till Israel härom året tog värvning tjänstgör vid checkpointen till Ramallah promenerar runt vandrarhemmet med ett maskingevär bekänner hur tvivlen växer på det meningsfulla i det till synes ändlösa kriget. Jag tänker på vad som hänt o...