Den som är rädd är icke fri
Under arbetarrörelsens begynnelse var antiklerikalismen en självklarhet. Prästerna stod vid sina altare och predikade förtryckarstatens budskap att passa sig för det "socialistiska giftet". För många i den tidiga arbetarrörelsen var religionen folkets opium och skulle bekämpas.
I dag är läget radikalt annorlunda. Svenska Kyrkan har genomgått en förändringsprocess som gör att kyrkan i vår av nyliberalismen färgade tid ofta är långt mer progressiv än politiken.
Utvecklingen från stel statskyrka till fri folkkyrka kan tydligt ses i biskopsbrevet "Rika och fattiga" från 1993 där Svenska Kyrkan tar tydligt ställning mot världsfattigdomen och tar på sig ett uppdrag att bekämpa den. Ja, biskopsbrevet går till och med längre än så - det varnar för "anhopning av egendom och förespråkar begränsning till det som är tillräckligt för ett värdigt liv".
K G Hammar har för många symboliserat denna utveckling inom Svenska Kyrkan, när han fortsatt på den valda vägen bland annat genom att ha ett öppet och prövande förhållningssätt till den personliga tron, ta ställning för homosexuellas rättigheter och driva kravet om flyktingamnesti. Men det vore fel att tillskriva förändringen en enda person. Jag är helt övertygad om att processen kommer att fortsätta och konsolideras.
I går installerades Anders Wejryd som ny ärkebiskop för Svenska Kyrkan, och gudtjänsten visades i SVT i morse. Den var värd att se, inte bara för att Marta Axner var alldeles strålande när hon läste bibeltexten, utan också för att Anders Wejryd i sin predikan beskrev hur individerna behöver kollektivet för att vinna styrka. Eller, som det beskrivs på Svenska Kyrkans hemsida:
Jag saknade dock en viktig aspekt i ärkebiskopens tal. Han beskrev aldrig på ett tydligt sätt över- och underordningen i samhället. Jag håller med Wejryd om att ömsesidiga beroenden kan vara något väldigt positivt, men jag vill också vara noga med att betona att dessa ömsesidiga beroenden måste vila på jämlikhetens grund för att fungera. Om den ena parten är överordnad i relationen, riskerar det ömsesidiga beroendet lätt att urarta till den underordnades beroende av den överordnade. Därför förutsätter frihet inte bara tillit, utan också jämlikhet.
Lycka till, Anders Wejryd!
I dag är läget radikalt annorlunda. Svenska Kyrkan har genomgått en förändringsprocess som gör att kyrkan i vår av nyliberalismen färgade tid ofta är långt mer progressiv än politiken.
Utvecklingen från stel statskyrka till fri folkkyrka kan tydligt ses i biskopsbrevet "Rika och fattiga" från 1993 där Svenska Kyrkan tar tydligt ställning mot världsfattigdomen och tar på sig ett uppdrag att bekämpa den. Ja, biskopsbrevet går till och med längre än så - det varnar för "anhopning av egendom och förespråkar begränsning till det som är tillräckligt för ett värdigt liv".
K G Hammar har för många symboliserat denna utveckling inom Svenska Kyrkan, när han fortsatt på den valda vägen bland annat genom att ha ett öppet och prövande förhållningssätt till den personliga tron, ta ställning för homosexuellas rättigheter och driva kravet om flyktingamnesti. Men det vore fel att tillskriva förändringen en enda person. Jag är helt övertygad om att processen kommer att fortsätta och konsolideras.
I går installerades Anders Wejryd som ny ärkebiskop för Svenska Kyrkan, och gudtjänsten visades i SVT i morse. Den var värd att se, inte bara för att Marta Axner var alldeles strålande när hon läste bibeltexten, utan också för att Anders Wejryd i sin predikan beskrev hur individerna behöver kollektivet för att vinna styrka. Eller, som det beskrivs på Svenska Kyrkans hemsida:
Ärkebiskopen själv talade i sin predikan om hur friheten behöver tillit. Utan tillit är vi inte fria utan bara utanför. Utanförskapet i sin tur gör oss rädda och den som är rädd är inte fri. Han talade också om att kyrkan inte får distansera sig från samhället, för på distans blir saker farliga.För mig illustrerar detta fundamentet i den moderna välfärdsstaten. Vi blir starka som individer därför att vi litar på varandra, vi är inte rädda för varandra. Det skyddsnät, vi väver tillsammans, som bygger på solidaritetens grund, är en tillgång för den personliga frigörelsen. Trygga människor vågar.
Jag saknade dock en viktig aspekt i ärkebiskopens tal. Han beskrev aldrig på ett tydligt sätt över- och underordningen i samhället. Jag håller med Wejryd om att ömsesidiga beroenden kan vara något väldigt positivt, men jag vill också vara noga med att betona att dessa ömsesidiga beroenden måste vila på jämlikhetens grund för att fungera. Om den ena parten är överordnad i relationen, riskerar det ömsesidiga beroendet lätt att urarta till den underordnades beroende av den överordnade. Därför förutsätter frihet inte bara tillit, utan också jämlikhet.
Lycka till, Anders Wejryd!
Kommentarer