fredag, december 31, 2010

Mot ljusare tider?

Det har redan vänt. Sedan Julius Caesar bestämde att nyåret inföll vid den första fullmånen efter vintersolståndet år 45 före vår tideräknings början så har den västerländska civilisationen alltid kunnat inleda året när det redan går mot ljusare tider. Men går det att säga samma sak om samhällsutvecklingen?

En av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) bestående insatser förutom att a-kassan nu kostar mer och ger ett sämre skydd var att begåva det svenska språket med ordet ”skitår”. Nu ledde inte finanskrisen till några skitår för den borgerliga regeringen, utan blev tvärtom ett bra sätt att skylla ifrån sig när skattesänkningarna inte gav de utlovade jobben. I stället blev 2010 ett riktigt skitår för oss som står till vänster.

Förutsättningarna var inte alls dåliga när året tog sin början. I december 2009 var upprördheten stor över utförsäkringarna av sjuka människor och klimatmötet i Köpenhamn väckte engagemang. När tågen stod stilla under fimbulvintern i januari-februari 2010 var det uppenbart att man inte kan ta sitt jobbskatteavdrag och bygga sig ett nytt järnvägsspår. Vi behöver varandra.

Men det var som att alla valstrateger tog semester så snart snön hade smält. De rödgröna gick till val utan andra nya reformförslag än ett par skattesänkningar – samtidigt som valbudskapet förvirrande nog handlade just om att det är dåligt att sänka skatterna. Motståndet mot utförsäkringarna spelade roll för att undvika att valresultatet skulle hamna i nivå med dagens opinionssiffror, men det räckte inte när väljarna prioriterade arbetslösheten och ekonomin.

Det rödgröna valbudskapet handlade inte om hur jobben, bostäderna, spåren och vårdplatserna skulle bli fler och kampanjen försökte vinna enskilda målgrupper snarare än att presentera en helhetsvision för Sverige. Valdiskussionerna ute på arbetsplatserna lyfte aldrig. Förhållandevis marginella skattefrågor kom i fokus. När socialdemokratin inte ens orkade upprepa förra valrörelsens krav på en rättfärdig tandvårdsförsäkring så hjälpte det inte att partiarbetarna knackade dörr som aldrig förr.

I år har det också blivit uppenbart att när vänstern är så pass tillbakaträngd i medievärlden kan den borgerliga pressen gå i land med nästan vilka dumheter som helst. Mediernas betydelse understryks också av att väljarutvecklingen är betydligt mer gynnsam i de delar av landet där socialdemokratiska tidningar har stor spridning. Det är viktigare än någonsin att stötta alla de sätt som finns för att sprida ett progressivt budskap – tidningar, böcker, musik, filmer, bloggar, föreläsningar, poesi, bilder, webbsändningar, radio, studiecirklar och rapporter.

När höstregnen tog sin början fick vi rasister i riksdagen. En man gick runt och sköt invandrare medan löven gick från gulrött till brunt på Malmös gator. I julhandeln sprängde sig en annan man i luften vid Drottninggatan i Stockholm och ville ta fler med sig i döden.

I ett sådan här situation – och med ett osäkert parlamentariskt läge – är behovet större än någonsin av starka motkrafter. Men hösten i det rödgröna lägret har i stället präglats av osäkerhet och oro.

Samarbetet är avbrutet och Socialdemokraterna står i praktiken utan partiledning. För en månad sedan tillkännagav oppositionsledaren att hon inte trodde på den politik hon gått till val på och ville bejaka högerpolitiken i flera hjärtefrågor. När det lackade mot jul avslöjades att socialdemokrater i PR-branschen fått fyra miljoner från storföretagen för att vrida partiets politik högerut – som om det inte räckte med alla de borgerliga partier vi redan har.

Kanske kan det inte bli värre nu. Kanske är det vi bevittnat i år bara slutresultatet trettio år av växande klassklyftor, tjugofem år av avregleringar och tjugo år av massarbetslöshet, privatiseringar och nedskärningar. Efter att den gemensamma välfärden rullats tillbaka på område efter område, arbetsmarknaden blivit alltmer lik vilda västern och individen alltmer får lita till sig själv för att få en bra bostad och en trygg pension. Och kanske borde pendeln slå tillbaka nu.

Kanske borde finanskris och klimatkris få oss att förstå att vi inte kan fortsätta så här. Men liksom det krävs en kraft för att flytta ett föremål i rörelse ur sin bana, så är det människor som måste handla för att det ska bli någon förändring. Berättelsen om år 2010 är handlar om ett misslyckat försök att bryta denna rörelse mot växande orättvisor och minskad solidaritet.

Men kanske är det som talesättet säger – det är alltid som mörkast före gryningen?


Artikeln är ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten den 30 december.

Tomt utan Wibe

Sören Wibe avled den 29 december på Umeå lasarett, 64 år gammal. Wibe var ekonomiprofessor, men också en folkkär folkbildare och politiker med kampen mot EMU som hjärtefråga.

”Jag är socialdemokratin. Ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det.”

Dessa ord kommer från den västerbottniske författaren P O Enquist. Men inställningen delas nog av många andra solidariska individualister med sina rötter djupt ner i folkrörelsemyllan. Däribland Sören Wibe.

Men Enquists hållning är lättare att leva efter för en fri intellektuell än för den som själv ger sig in i den politiska hetluften. Wibes lojalitet mot sina värderingar gjorde honom notoriskt illojal mot partiledningar och andra makthavare.

Om Sören hade argument för sin uppfattning höll han fast vid den hur mycket partipiskan än ven – ibland så till den grad att han bytte parti. Wibe började i SSU, var inne i VPK och vände och personvaldes sedermera som EU-parlamentariker och riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Jag hade förmånen att få arbeta nära Sören under EMU-omröstningen 2003, där hans fokus på sakfrågan gjorde honom till en lysande ledargestalt. I en unik mobilisering enades allt ifrån bokstavsvänster till nyliberal höger om att fortsätta vara osams om den ekonomiska politikens inriktning och låta den bestämmas i riksdagen snarare än av oavsättliga bankdirektörer i Frankfurt.

Sören Wibes ilska över sitt partis flathet i EU-frågorna drev honom att lämna det och bli partiledare för Junilistan 2008. Men det hindrade honom inte från att uppmana till att rösta socialdemokratiskt i valet i höstas.

Sörens politiska gärning bottnade i ett äkta engagemang, som avspeglades i hans förmåga att tala direkt till hjärtat och göra sig förstådd också när han pratade om komplexa frågor.

För alla oss som uppskattade Sörens värme, humor och idealism smärtar det att han rycktes ifrån oss så tidigt. Tomheten blir än större då historien gett honom rätt. Såväl om det krisande europrojektet som om behovet av en öppnare debatt om de övergripande systemfrågorna.

Vila i frid, Sören.


Artikeln är skriven för UppsalaDemokraten, där den publiceras den 7 januari.

torsdag, december 30, 2010

Bostäder åt alla eller rikemansreservat?

Uppsala lider av en svårartad och kronisk bostadsbrist. Den är allvarlig året om, men blir som allra mest uppenbar under de veckor i augusti-september då kön av desperata nyanlända studenter ringlar runt kårkvarteret vid Öfre Slottsgatan.

Den genomsnittliga kötiden för en lägenhet i Uppsalahem är sex år, och betydligt längre än så i de mer attraktiva lägena. För studenter finns Studentstaden och Heimstadens utbud av studentlägenheter samt nationernas bostadsstiftelser. Men för övriga Uppsalabor som vill ha en lägenhet snabbare och inte lyckas ställa sig in hos de privata hyresvärdarna är bostadsrätter för miljonbelopp det enda alternativet. Och hemlöshet är ett reellt problem i dagens Uppsala.

I en tid då arbetsgivarnas och statsmaktens krav på att de anställda såväl som de arbetssökande ska vara flexibla, är vår bostadsmarknad mer trögrörlig än någonsin. Storstädernas bostadsinfarkt gör att bostaden inte längre utgör den självklara sociala rättighet som efterkrigstidens framsynta reformer syftade till att göra den till. Nu befinner sig i stället miljontals svenskar i livslång skuld till en bank. Många lever i ständig oro för att fastighets- och räntemarknadernas upp- och nedgångar ska slå undan fötterna där de står, belånade upp till taknocken och ibland mer därtill.

Under den senaste tiden har bostadsrättsföreningen Ekeby Hus debatterats livligt i Uppsalamedierna. Tilltänkta köpare av bostäder på Ekeby Hus vittnar om en obehaglig och integritetskränkande behandling från styrelsens sida. Ulrika Eriksson, som hade stora och kostsamma bekymmer med att få sin framlidna mormors lägenhet på Ekeby Hus såld till någon som föll styrelsen i smaken, berättar för UNT att ”som vanlig människa utan någon speciell titel får man inte ha en enda liten krämpa”.

På en lokal bostadsmarknad som tycks stänga ute allt fler som inte håller måttet så pågår samtidigt en försäljning av omkring 4 000 lägenheter i Studentstaden. De studentbostäder som en gång gjordes möjliga genom att kommunen donerade mark till studenternas bostadsstiftelse och genom statligt garanterade lån säljs nu ut till högstbjudande. Och statliga Vasakronan, som står för försäljningen, tar ingen hänsyn till Uppsalas bostadsförsörjning.

De rödgröna partierna föreslår ett statligt investeringsstöd till nyproduktion med låg energiförbrukning och en storsatsning på att totalrenovera flerfamiljshus till modern och energisnål standard. Miljonprogrammet får en särskild renoveringssatsning och hyresgästernas inflytande över hyressättningen stärks. Oppositionen vill stärka skyddet mot ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Totalt i landet ska det byggas 40 000 bostäder om året varav en majoritet är hyresrätter.

I Uppsala vill oppositionen att Uppsalahem ska fortsätta bygga 300-400 nya hyreslägenheter per år, och därutöver bygga 100 nya studentbostäder per år. De rödgröna vill även bygga 50-100 nya hyreslägenheter i Kvarnen, och utlovar att kommunen ska bli mer aktiv och framsynt i att köpa in mark för framtida byggbehov.

Att bygga nya bostäder tar tid, och det finns ingen anledning att tro att rödgrön bemanning i Rosenbad och Uppsala stadshus löser bostadsbristen som genom ett trollslag. Men den rödgröna bostadspolitiken skiljer sig skarpt mot dagens regering, som sitter med armarna i kors och försöker få oss att tro att marknaden kommer att lösa problemet.

Den skriande bostadsbristen gör allt större delar av vår stad till reservat för rika och väletablerade. Uppsala och Sverige behöver en annan färdriktning – nu!

Denna ledarartikel publicerades i UppsalaDemokraten den 26 mars 2010.

tisdag, december 28, 2010

Rödgrönt självförtroende vägen till valseger

Denna ledarartikel publicerades i UppsalaDemokraten den 19 mars i år. Vad säger ni - var det min analys eller det rödgröna självförtroendet som brast?


Rödgrönt självförtroende vägen till valseger


Med ett halvår kvar till valet blåser en rödgrön vind i opinionen. Med ett rödgrönt självförtroende och tydliga alternativ till regeringens politik så håller väljarstödet ända fram till valdagen.


”The only thing we have to fear is fear itself”. Så elegant formulerade sig Franklin D Roosevelt i sitt installationstal som USA:s president 1933. Och samma sak gäller för dagens rödgröna opposition i Sverige – klarar vi av att hålla modet uppe och tro på oss själva så vinner vi det här valet.

När LO lät Novus Opinion intervjua 1000 personer under perioden 4-8 mars om vilken fråga de tycker är den viktigaste inför årets val svarade 41 procent arbetslösheten. En procent svarade hushållsnära tjänster – en siffra som ganska väl motsvarar den andel av befolkningen som använder sig av det omtalade skatteavdraget.

På frågan vad man helst vill satsa den miljard avdraget kostar på, svarade två av tre väljare att de ville anställa fler i antingen vården, skolan eller äldreomsorgen. Sju procent ville sänka inkomstskatten medan bara två procent ville använda pengarna till ett avdrag för hushållsnära tjänster.

De allra flesta väljare i Uppsala och i Sverige i stort prioriterar att barnen ska ha en bra skola, att sjukvården ska vara i toppklass och att det ska finnas ett socialt skyddsnät som ingen hamnar utanför. Vi är alla hårt prövade av en vinter som visat med all önskvärd tydlighet hur beroende vi alla är av att de centrala samhällsfunktionerna fungerar. När tågen står still och när gatan är glashal till följd av bristande snöröjning hjälper det inte att vissa av oss fått några hundringar mer i plånboken genom skattesänkningarna.

Den borgerliga politiken rimmar väldigt illa med svenska folkets prioriteringar. Slopandet av förmögenhetsskatten gynnade bara de rika. Sänkningen av fastighetsskatten och avdraget för hushållsnära tjänster gynnade nästan bara de rika. Jobbskatteavdraget gynnar framför allt de rika. Pengarna skaffade de fram genom att försämra allas vår trygghet vid sjukdom och arbetslöshet, och numera lånar staten mångmiljardbelopp för att Anders Borg ska kunna fortsätta sänka skatten ytterligare några snäpp.

Den förda politiken har inte heller lett till fler jobb. Jobbskatteavdraget, den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar och skatteavdraget för hushållsnära tjänster är minst dubbelt så dyra i jobb räknat som att anställa folk direkt med att jobba i den gemensamma välfärden. Och samtidigt har allt fler kastats ut i öppen arbetslöshet eftersom regeringen skurit ner på möjligheterna för den som blir arbetslös att vidareutbilda sig och lära sig ett nytt arbete. Högerpolitiken är inte bara orättvis, den har också misslyckats med att få fler i arbete.

Åren som gått sedan förra valet har också visat med all önskvärd tydlighet att den oreglerade kapitalismen inte klarar av att lösa mänsklighetens problem. Finanskrisen orsakades av att riskkapitalisterna fick för lösa tyglar, och klimatkrisen är ett resultat av hur vi i den rika världen förbrukar långt mer av vår planets ändliga resurser än vad som är hållbart. Vägen ur båda dessa kriser handlar om att göra marknaden till vår tjänare snarare än vår herre. Det handlar om att sätta människan före marknaden.

Med sex månader kvar till valet leder den rödgröna oppositionen alla opinionsmätningar och har alla argument på sin sida. Och detta trots ett massivt borgerligt medieövertag. Nu gäller det att behålla självförtroendet, att berätta för väljarna om det rödgröna alternativet och att våga stå upp för en politik för solidaritet och jämlikhet. Det enda vi behöver vara rädda för är själva rädslan.

söndag, december 26, 2010

En tidning ska stå för något

Nedanstående huvudledare i UppsalaDemokratens premiärnummer den 5 mars 2010 kan med fördel läsas som ett svar till Moderaternas finanslandstingsråd i Uppsala Erik Weiman.

Du kan också läsa artikeln på UppsalaDemokratens hemsida där du också kan provbläddra i tidningen och själv bli prenumerant.


En tidning ska stå för något

Svenskarna är ett tidningsläsande folk. De flesta av oss läser en eller flera tidningar om dagen. Men ändå diskuterar vi sällan vilka intressen och värderingar som ligger bakom de tidningar vi läser.

Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion är public service-företag – mediebolag i allmänhetens tjänst. Det finns tydliga regler som föreskriver att dessa bolags programverksamhet ska vara opartisk. Om de inte följer reglerna kan de fällas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Men tidningarna är inte public service-företag, tvärtom. Tryckfrihetslagstiftningen ger stor frihet för en tidningsutgivare att vara precis hur partisk han eller hon vill. En ansvarig utgivare kan bara fällas för rena brott såsom förtal, hets mot folkgrupp och spridning av barnpornografi.

Ända sedan tryckfrihetens tillkomst år 1766 har olika grupper använt sig av möjligheten att sprida ett budskap genom att ge ut tidningar. Tidningarna har spelat en stor roll för införandet och befästandet av demokratin. De har spelat och spelar en central roll i kampen mellan olika idéer.

När liberala Upsala Nya Tidning grundades år 1890 var det som ett alternativ till stadens konservativa tidningar. Upsala Nya Tidning blev framgångsrik, och är numera en tämligen gammal tidning.

Från den tidigare chefredaktören Axel Johanssons död 1948 och fram till affären med NTM-koncernen i höstas så har UNT ägts av tre stiftelser som förvaltar aktiemajoriteten. Johanssons testamente föreskriver att tidningen ska redigeras ”i liberal, icke i förbudistisk, frireligiös eller socialdemokratisk anda”.

När arbetarrörelsen startade sina tidningar runt om i landet var det för att få spridning för sina idéer i konkurrens med såväl de liberala som de konservativa tidningarna. Fackföreningarna och den tidiga socialdemokratin upplevde att det sätt man såg världen på inte avspeglades i den befintliga pressen, och startade egna tidningar och bokförlag. I viss mån kännetecknade detta också miljörörelsen när den växte fram som en proteströrelse mot industrisamhällets avigsidor.

Under en lång följd av år försummade och misskötte arbetarrörelsen sina tidningar. Det är en av flera orsaker till att vi idag står med en starkt borgerligt dominerad mediemarknad. Av 17 dagstidningar med en upplaga större än 40 000 är samtliga borgerliga. Aftonbladet är socialdemokratisk på ledar- och kultursidan, men resten av tidningen ägs av den internationella mediekoncernen Schipstedt.

På senare år har det också vuxit fram rena annonsblad såsom Metro och svensk Direktreklam-ägda Uppsalatidningen – och deras konkurrenter från de etablerade tidningarna som Bonnierägda City och UNT-ägda 18 minuter. Dessa gratistidningar lever på sina annonsintäkter, och den redaktionella textens syfte är i första hand att väcka intresse för att ta emot tidningen och därmed exponera sig för annonserna. Därmed inte sagt att en gratistidning inte kan innehålla intressanta texter – men det är inte det som är tidningens syfte.

En fungerande mediemarknad förutsätter en mångfald av aktörer. Den fria konkurrensen mellan idéer stärker det öppna samtalet, den journalistiska integriteten och granskningen av makthavarna. Och mediemonopol är ett hot mot demokratin.

Tidningsutgivning handlar om politik. UppsalaDemokraten är varken mer eller mindre politisk än andra tidningar i Uppsala. Skillnaden är att UppsalaDemokraten är en rödgrön tidning – och stolt över det.

Blogglyftet

Mark Twain anses ha sagt att "ryktet om min död är betydligt överdrivet". Och att döma av den kommentar jag fick här på bloggen för ett antal timmar sedan - att det är "ledsamt att du tystnat" - så känns det frestande att citera honom.

Jag känner mig inte särskilt tyst. Sedan mars i år har jag varit politisk redaktör för min hemstads nya rödgröna tidning UppsalaDemokraten, där jag löpande kommenterat det politiska skeendet och även skapat en arena för andra att göra detsamma. Mitt bloggande har vandrat in på tidningssidorna, kan man säga.

Men det är inte min enda ursäkt för att inte blogga. För vid sidan av mitt halvtidsjobb på UppsalaDemokraten - där jag varit involverad i att bygga upp en tidning från scratch med allt vad det kräver - har jag även jobbat halvtid för Arbetarnas Bildningsförbund centralt, suttit i kommunfullmäktige, varit vice ordförande i Uppsala kommuns kulturnämnd och kassör för Socialdemokraterna i Uppsala. Och så en valrörelse på det...

Men nu finns det faktiskt en anledning för mig att använda bloggen lite mer aktivt igen. ETC:s gamla hemsida - där UppsalaDemokraten publicerades under sina första nio månader - har nu pensionerats och ersatts med en lite piggare modell. Men det innebär också att mina tidigare artiklar blir lite mer svåråtkomliga, så jag har påbörjat ett nytt litet projekt så här i juldagslugnet.

Som du kan se har min egen blogg nu fått en välbehövlig uppfräschning. Jag kommer också fortsättningsvis att publicera mina texter i UppsalaDemokraten, men det nya är att mina egna texter så småningom kommer att parallellpubliceras här på bloggen. Jag börjar redan idag med ledaren i tidningens premiärnummer den 5 mars 2010.

För övrigt så är UppsalaDemokraten också en tidning i stort behov av ditt stöd. Här kan du läsa om hur ett retroaktivt beslut från Presstödsnämnden hotar vår utgivning. Du som vill ha en allsidig nyhetsbevakning där alla röster kommer till tals, och du som tycker att rödgröna röster inte bara ska komma till tals på nätet utan också i tryckta tidningar som läses av fler - teckna en prenumeration idag. Du kan prenumerera själv, men du får också ge bort upp till fem prenumerationer. En 12 nummers provprenumeration kostar 100 kr, en halvårsprenumeration kostar 250 kr och en helårsprenumeration kostar 470 kr. Värva / ge bort genom att mejla önskad prenumeration, namn och adress till forlag@etc.se. Skriv ”UppsalaDemokraten” i ämnesraden.

torsdag, april 29, 2010

Våra fina torg kan vara annat än parkeringsplatser

Om jag har blivit en aning dålig på att blogga på sistone, så är det för att jag numera skriver mina alster på ledarplats i UppsalaDemokraten. Men här är den reservation som vi rödgröna i Kulturnämnden idag lämnade mot det borgerliga beslutet att gå emot en motion om att göra om parkeringsplatserna S:t Erikstorg och Fyristorg till vistelsetorg:
Vi delar motionärernas ståndpunkt att S:t Erikstorg och Fyristorg bör omvandlas till stadsrum. Miljöerna i Uppsalas historiska stadskärna kan användas på betydligt mer kreativa sätt än som parkeringsplatser. Kulturnämnden bör självfallet medverka i en sådan omvandling.

Som motionärerna skriver kommer stadskärnan aldrig kunna konkurrera med externhandeln i tillgänglighet med bil. Att göra innerstadsmiljön mer attraktiv att vistas i gör Uppsala som helhet mer attraktivt för boende och besökande. Därför är att göra dessa två torg i vårt historiska centrum till vistelsetorg mer prioriterat än att använda dem som parkeringsplatser i gatuplan.

Det finns alltid argument mot förändring, men i längden har stadskärnan gynnats av insatser som gjort den mer attraktiv att vistas i. Med det synsätt nämndens majoritet företräder hade Uppsala aldrig fått en gågata!

tisdag, februari 23, 2010

Industrisamhällets problem

En dag som denna, som så övertydligt illustrerar hur mycket vi behöver varandra i vårt samhälle och vad som händer om vi försummar det gemensamma, kommer jag att tänka på detta tal från Olof Palme i en riksdagsdebatt 1979:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Det andra handlar om socialdemokratins ansvar för det samhället. Det finns brister idag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inte haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om, när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Och det stämmer på väldigt många punkter. Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde skulle vara möjligt att uppnå.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”, som Branting uttryckte det en gång. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor, de kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt. Inte heller Moderaterna kan genom flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda lösa de problemen. Vi kan inte vandra tillbaks från industrisamhället som Centern tycks mena, vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär som blir konsekvensen av högerpolitik. Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället; att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut som vi alla berörs av, och medverka till den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för att en sådan demokrati blir en levande demokrati, och att samhället blir ett levande samhälle, med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse att en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern vid landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse att utveckla en politik som gör det möjligt för människorna att i demokratiska och rättfärdiga former kunna bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta tillvara möjligheterna till ett gott och utvecklande liv för alla människor, som ändå teknik och ekonomisk effektivitet skapar.

söndag, januari 24, 2010

Banal kärlek och existentialism

Igår såg jag ”Den banala kärleken” på Uppsala Stadsteater – en pjäs som beskriver relationen mellan den politiska teoretikern och judinnan Hannah Arendt och filosofen och nazisten Martin Heidegger på ett oerhört gripande sätt. Precis som varje riktigt bra kulturupplevelse så vidgar den det mänskliga perspektivet, ger svar och ställer nya frågor.

För mig gav pjäsen framför allt ett perspektiv på en fråga av ständig aktualitet – människans drivkrafter och inre motsägelsefullhet. I den starka slutscenen beskrivs de motsägelsefulla känslor den mogna kvinnan Hannah Blücher, tidigare Arendt, har för Heidegger som en personlighetsklyvning.

Fru Blücher avskyr Heideggers medlemskap i nazistpartiet, hur han avstängde sin läromästare och kollega den judiske professor Husserl från universitetsbiblioteket. Och framför allt – Heideggers vägran att ta avstånd och be om ursäkt för sitt stöd till Hitler.

Fröken Arendt däremot har ett klappande hjärta, en banal kärlek till den filosof som öppnade världen för henne under den tid på tjugotalet då allt var möjligt. Relationen må ha varit ojämlik, Heidegger må ha betett sig illa då han inte lämnade sin hustru och i stället skickade bort den han verkligen älskade, men kärleken fanns där än, tjugo år senare.

Jag har ägnat morgonen åt att åter bekanta mig med den existentalistiska tradition som Heidegger och Arendt båda är en del av. En tradition som inte är mig främmande. Jag har aldrig gått på djupet med vare sig Heidegger eller Arendt, däremot läste jag mycket av vad Jean-Paul Sartre skrivit när jag gick på gymnasiet och var då kraftigt inspirerad av hans existentialistiska filosofi. Tankarna om att vi är dömda till friheten och att människan skapar sig själv. Att vi är utkastade i en värld utan mening och är tvungna att improvisera – att välja våra egna liv. Hur denna frihet från de band som tidigare generationer upplevt i de mer stela och inrutade samhällena som föregått vårt också är en förbannelse som skapar ångest. Hur tvånget att välja också innebär ett ansvar att leva autentiskt, att vara äkta. Och hur föreställningen att vi inte har ett val bygger på ond tro. Men även hur vår upplevelse av världen bygger på våra erfarenheter och på vad i vår omgivning som vi väljer ska ha en betydelse för oss.

När jag återstiftar bekantskapen med existentialismen är det som att träffa en kär gammal vän. Jag påminns om vad som inspirerade mig då som gymnasist, men jag läser det också i skenet av allt jag upplevt sedan dess. I skenet av de val jag gjort, av de meningar jag skapat med mitt liv, vad jag valt ska ha betydelse för mig.

Och inte minst tänker jag på hur mycket i livet som beror på vilket ljusfilter man lägger för linsen. Hur mycket upplevelser färgas av vilken sinnesstämning man är i när man upplever dem. Hur det som ena dagen kan upplevas enahanda, trist och tradigt plötsligt kan bli helt underbart, om du den dagen är utsövd eller hoppfull eller förälskad. Eller upplever dig som en del av ett större sammanhang, andra människor som brinner för samma sak tillsammans med dig och ni arbetar för att åstadkomma något tillsammans – sådana tankestormar som formar tidens skeenden. Eller blir påmind om något som varit, en positiv upplevelse i ditt förflutna. Helt enkelt hur känslan av mening och sammanhang kan förändra allting.

Vilket för oss tillbaka till fru Blücher och fröken Arendt. Under ett långt och djuplodande samtal i veckan så slog det mig plötsligt hur påverkad jag själv är av mitt eget förflutna, än i denna dag. För som William Faulkner sa – något som också citerades i pjäsen – ”The past is never dead. It’s not even past”.

I mitt 32-åriga jag finns också mitt 12-åriga jag, en rädd liten pojke med väldigt lite självförtroende. Trots allt som hänt de gångna tjugo åren, så gör sig denna 12-årings rädslor sig påminda om och om igen. I alla fall så länge jag inte är medveten om att det är just min barndoms spöken som gör sig påminda, så länge jag inte lyckas inse att min frihet och mina möjligheter är mycket större än jag vid första anblick vågar tro. Trots att jag liksom Sartre på äldre dagar i sin bok ”Existentialism och marxism” också inser att vår frihet har begränsningar utifrån materiella och sociala betingelser.

Det existentialistiska perspektivet innebär att se de val vi står inför. Att det liv vi lever och den värld vi befinner oss i inte är för alltid given, utan att vi har valet att förändra den. Att välja att inte handla är också en handling. Det är både en befriande och en skrämmande insikt.