torsdag, december 31, 2015

Antropocen - En nyårsdikt

Ring, klocka, ring,
i mörka nyårsnatten.
Ring ut det gamla
ring in det nya
när det gamla året
lägger sig att dö.

För det är för sent
för att inte börja om.
För sent
för att misslyckas.


På bergets topp
med utsikt över vulkanen
som tronar i ensamt majestät över ön.
Den tronar utan kunskap om 
att den art som formar
vår nuvarande geologiska tidsålder
bara kan bli människor
i relation till andra människor.

Genom seklerna 
slutar vi aldrig vara ständigt upptagna
av den aldrig upphörande processen
att hitta sätten att leva med varandra
och att se sig själv i andra.


Vandraren söker finna sig själv
på stigarna mellan bergsbyarna
men löper risken att bli bedragen.

För ingen människa är en ö,
hel och fullständig i sig själv,
jag är en del av ett fastland
en arkipelag av själar.

Ständigt sammankopplade
uppkopplade
beroende
djupt influerade 
av varandra.
Sådana är levnadsbetingelserna
i tidig antropocen.

Samtidigt snurrar ekorrhjulen på
snabbare än någonsin.
Tunnelseendet skördar nya segrar
när vi stundom saknar orken 
att vara människor
inte maskiner
att se de större perspektiven
och låta hjärtat brinna.


Vi lever i de mest civiliserade av samhällen
i den mänskliga historien.
Samtidigt med katastrofen hotande
bortom horisonten.

Efterkrigstidens optimism
då allt var möjligt.
Ett litet steg för människan
ett stort steg för mänskligheten.
Space - The Final Frontier.

Utbytt mot rädslan för morgondagen 
undergångsskildringarna slår nya publikrekord
och mellankrigstidens mörka tankegods
börjar tränga in i människors hjärtan.

När stenåldershjärnan 
söker sig till stammen för trygghet,
erbjuder världsmedborgaren
en filt och ett varmt mål mat
till den som just klivit i land
på medmänsklighetens strand.


Och det finns ingen annan än vi,
de sju miljarder människor 
som idag bebor denna lilla planet,
som bestämmer om världshaven ska stiga
och hela länder förvandlas till öken.

Ingen annan än vi
bestämmer om mänskligheten ska fortsätta
ägna sin tid och kraft åt krigets vansinne,
om människor ska fortsätta tryckas ner 
för vilka de är och vill vara,
om barn ska få mat och vaccin.


Vår framtid tillsammans kan vara så ljus
så vacker
men vi måste våga omfamna den
måste våga tro
att en annan värld är möjlig.

För vi lever i människans geologiska tidsålder
då gränserna för vad som är möjligt att göra tillsammans
är borta.

Vi kan tillsammans skapa 
den värld vi vill leva i.
Och nu är det för sent på jorden
för att misslyckas.

lördag, september 05, 2015

Nitton grader i ytvattnet

Lördagförmiddag
tidig september.
Nitton grader i ytvattnet
och jag trotsar mitt inre motstånd
kliver ut på bryggan
tar steget ut
där inget hindrar mig 
från att falla.

Sjön slukar mig.
Jag faller två meter
innan sandbottnen 
tar emot mina fötter.
Mitt hår är blött
och det svala, friska vattnet
omger mig upp till axlarna.
Jag lyfter fötterna
och simmar utåt
i riktning mot solglittret.

Samtidigt flyter döda barn i land
på andra stränder.
Människor klättrar över
Fort Europas stängsel
på flykt från kpistar, granater och giftgas.
Tiotusentals på vandring
genom Centraleuropa
som om året var 1945.

Jag badar ut sommaren
och tittar bort mot lägergården 
vid klippstranden bortom vattnet
där några av de som flytt 
världens stora krigshärdar
fått en tillfällig fristad
intill den uppländska slättsjön.

Välkommen hit

välkommen hem.

tisdag, augusti 04, 2015

Nyfödd dag

Morgonbrygga
Luften krispig 
efter molnfri natt
Älvorna dansar ännu
ovan näckrossmyckad 
vattenspegel.

Tjugogradigt vatten
friskt mot naken sommarhud
lyckliga simtag
genom semestersjö.

Världen är nyfödd
Berättelsen om denna dag
ännu oskriven
Ännu en dag 
i sju miljarder människoliv
Ännu en chans
att börja om på nytt.