söndag, oktober 30, 2005

Alla ska med på bron till framtiden - så enkelt är det

Göran Perssons inledningsanförande till partikongressen i Malmö är mycket inspirerande. Det finns mycket att säga om sakinnehållet - lovord såväl som kritik - men grundansatsen är oerhört inspirerande. Äntligen formulerar socialdemokratin en vision för framtiden.

Tanken är att förena det gamla med det nya. Vi reformister bygger en bro till framtiden - vi vill mer med Sverige. Vi vill ta med oss det bästa av det gamla i det nya - inte dra ner ambitionerna och göra Sverige till ett genomsnittligt europeiskt land. Vi vill framåt - inte bakåt.

Denna vision är stark och den kan bära hela vägen till valbåsen i september 2006. Vi vill något igen! Jag citerar Göran Persson:
För vårt mål är ju människan: hennes drömmar och ambitioner, hennes längtan och vilja, hennes kraft att utvecklas, hennes frihet och hennes kärlek till sin nästa. Kärleken, lyckan, glädjen, längtan och lustfylld förväntan - det är politikens söndag. Rädslan, oron, tvivlet, otrygghetens ensamma vanmakt - där har politiken sin uppgift, sin vardag.

Det är när sjukdomen slår till, när varslet darrar i handen, när ditt barn får det svårt i skolan - det är då politiken prövas.

Det är när du känner dig otillräcklig - inför konjunkturer och klimat, befolkningsförändring och brottslighet - det är då bärande visioner och praktisk politik behövs.

onsdag, oktober 26, 2005

Sverige ut ur EU?

I går pågick en het debatt om den svenska modellens framtid i EU-parlamentet. Också den inbitne ja-sägaren Jan Andersson stormade och hotade med "krig" om kommissionen går emot den svenska modellen.

I våras deklarerade LO:s avtalssekreterare Erland Olausson att "LO har utifrån fackliga utgångspunkter tagit ställning för att Sverige ska vara medlem i EU men skulle det mot all förmodan innebära att hela vår arbetsmarknadsmodell slås sönder så är priset för högt. Då måste vi ompröva vårt ställningstagande". Med andra ord - om EU slår sönder den svenska modellen bör Sverige lämna EU.

Den allt bittrare striden mellan svensk fackföreningsrörelse och EU om arbetsmarknadsvillkoren visar allt tydligare på att nej-sidans farhågor vid EU-omröstningen 1994 hade en verklig grund. Jag var inte aktiv på någon sida i den folkomröstningen, och jag må vara EU-kritiker men jag ser också fördelar med att vara medlem. Min linje har länge varit att vi bör vara medlemmar men begränsa EU:s inflytande i ett i huvudsak mellanstatligt samarbete. Visst, hade vi röstat om EU-medlemskap nu hade jag sannolikt gjort som de flesta svenskar sannolikt gjort och röstat nej, men det är en helt annan sak att faktiskt driva ett utträde.

Nu tvekar jag allt oftare om ifall Sverige har en långsiktig framtid i EU. Bör vi på allvar överväga ett svenskt EU-utträde? Mina erfarenheter av samarbete med den norska nej-sidan som jag berättat om tidigare, och det faktum att man nu efter tio år kommit i ett läge där man kan föra en politik som utnyttjar möjligheterna ett utanförskap ger, ger onekligen en möjlighet att jämföra de båda grannländernas politiska utveckling.

Svenska LO har tecknat ett avtal med sin lettiska motsvarighet som säger att ”Vi kan inte acceptera social dumping i någon form, och kollektivavtal, förhandlingar och arbetsrätt i det land där jobbet utförs ska respekteras…” och att arbets- och levnadsvillkoren ska harmoniseras uppåt, inte nedåt. EU-parlamentets socialistgrupp har också fattat galoppen och står fast i kampen mot en nyliberalisering av EU.

Europeisk arbetarrörelse står mer enat än på länge mot nyliberalismen i EU. Det är också mitt enda hopp just nu. Kanske kan vi bryta vågen och stoppa den marknadsliberala utveckling som finns inskriven i EU-fördragen från Maastricht och framåt. Annars finns bara ett enda alternativ för den nordiska modellen, och det är utanför EU.

torsdag, oktober 20, 2005

Ja vi elsker dette landet

Vi må skape for å ha noe å dele. Og er vi gode til å dele, blir vi også bedre til å skape. God utdanning til alle, sterke offentlige velferdstjenester og likestilling mellom kjønnene bidrar til verdiskaping i samfunnet. Den skandinaviske modellen innebærer at både menneskenes velferd og bedriftenes konkurranseevne er i verdenstoppen. Det skal vi ta vare på. Og det skal vi bygge videre på.

Det är ett litet utdrag ur den regeringsförklaring som Jens Stoltenberg läste upp i norska stortinget i går, som är utformad utifrån den politiska plattform de tre regeringspartierna utformat tillsammans. Regeringsförklaringen innehåller mycket viktigt och bra, men den i min mening starkaste visionen är denna:
Det skal ikke være fattigdom i verdens rikeste land. Regjeringen vil legge fram en helhetlig plan for å avskaffe fattigdom i Norge.
Norge antar målet att vara det första land i världen som avskaffar fattigdomen. Detta är den nordiska välfärdstraditionen från det starka samhällets tid när den är som allra bäst - i ett samhälle som växer och moderniseras ökar också människors förväntningar på vad vi ska åstadkomma gemensamt. I ett rikt samhälle där arbetarrörelsen spelar en stor roll accepterar inte medborgarna längre fattigdomen. Fattigdomen fördrages bara med jämnmod när samhället präglas av knapphet.

Vi har möjlighet att avskaffa fattigdomen - låt oss göra det! Göran Persson, antar du utmaningen? Vi är stolta men inte nöjda, remember? Göran bör också fundera vidare på rödgrön koalition, som jag skrivit om tidigare.

Den nya norska regeringen består av 11 EU-motståndare och 8 EU-förespråkare, vilket i stort motsvarar synpunkterna i den norska befolkningen som helhet. I regeringen ingår kulturminister Trond Giske, som blev ordförande när AUF förändrades i en ny riktning 1992, och fiskeriminister Helga Pedersen som också varit aktiv i AUF och som länkar till Michael Moore på sin hemsida. Sosialistisk Venstrepartis ordförande Kristin Halvorsen blev finansminister och Senterpartiets Åslaug Haga blev kommun- och regionalminister. Jag har skrivit en längre artikel om bakgrunden till det rödgröna samarbetet som finns här.

Senaste nytt om den nya regeringen är att AUF:s ordförande Gry Larsen blivit rådgivare till utrikesministern. Det innebär att Martin Henriksen övertar det dagliga ansvaret i AUF. Det var redan klart att tidigare AUF-ordföranden Eva Kristin Hansen och flera andra unga socialdemokrater kommit in på stortinget, och nu när Jens Stoltenberg blivit statsminister ersätts han på stortinget av Truls Wickholm.

tisdag, oktober 18, 2005

English summary

After being under massive pressure from London-based lobby groups I have finally decided to give in and admit that I have done wrong. I haven't written an article in English on this blog since I wrote about the TUC on September 15th. So now I offer my English-speaking audience a summary of last month in Swedish politics:

- The budget for last year has been negotated between the Social Democrats, the Left Party and the Greens. This is the most expansionary budget since the ERM crisis in the beginning of the 1990's and it contains many good proposals on getting more jobs, more schools and hospitals and more higher education. The negotations were very hard this year as the Greens and the Left Party demanded a general amnesty for all refugees hidden in the country after being denied asylum. This proposal was met half way.

- There has been a lot of international attention on the future of collective bargaining and the Swedish social model, as the commissioner Charlie McCreevy has been saying that he supports the employers' position in the European Court of Justice case on the Vaxholm conflict. Barroso now tries to make peace with the Swedish government again.

- The Feminist Initiative has formed a party and is running for parliament. They have been very unsuccessful in media as the leading feminist Ebba Witt-Brattström has withdrawn her support after internal fights. The splits has resulted in that many quotes from internal discussions has been out in the press, leading to a witch-haunt in the press on one of the founding figures Tiina Rosenberg for some of her quotes. Last week, Rosenberg resigned from the party's board.

- The Eurosceptic June List, that won a landslide victory in last year's European Elections, has decided to run for the national parliament. The party's manifesto, decided by the self-appointed board of six individuals in a party without members, is clearly right-wing with proposals as cutting on public spending, more competition in schools and hospitals, reduce foreign aid and tax subsidies for those who hire domestic workers. They even flirted with pro-lifers until they had to take a proposal on letting candidates run on an anti-abortion ticket back. The party has gone from being inspired by the Danish centre-left June Movement into a position more similar to moderate Toryism.

- The Left Party has proposed a visionary and radical economic policy based on expansion of the public sector. This has triggered new conflicts in the party that is deeply divided. These internal conflicts also stands in the way for a good Swedish debate on "doing a Norway", i.e. proposing a coalition government between the red-green parties.

- I'm on the social democrat list for the local council in front of next year's election. Unless the sky falls down, I will be substitute councillor in the next Uppsala council.

torsdag, oktober 13, 2005

Förföljelsen av Tiina en skam för Sverige

Antifeminismen har skördat en ny seger. Tiina Rosenberg har nu avsagt sig sin plats i Feministiskt Initiativs styrelse efter fem veckor av förföljelser och hot. Hon inleder sin artikel med de tänkvärda orden:

I Sverige där de flesta partier för ett halvår sedan formligen tävlade om att kalla sig feminister har denna beteckning nu blivit ett skällsord. [...] [Det är] svårt att undkomma en misstanke om att en systematisk kampanj mot genusforskning och genusforskare är i gång.
Det finns mycket att säga om Tiina Rosenbergs arbete och framtoning. Hon är provokativ, inte tu tal om det, och kanske gör hon rätt bedömning när hon konstaterar att hon är bättre lämpad för akademin än för politiken. Men Gudrun Schyman har helt rätt i sin beskrivning i Ekot av vilka krafter det är som fått Rosenberg att kliva av:

Det är en väldigt tydlig politisk markering och kampanj. Det är jag helt överens med Tiina Rosenberg om. Det som tillkommer i hennes fall är att vi kan se att det under ytan av feministisk fernissa i Sverige och en allmän föreställning om att alla är lika, finns det kvinnohat och en mycket stark homofobi. Det har Tiina Rosenberg fått känna av.
När jag lyssnar på inslaget i Ekot har jag svårt att inte få känslan att "äntligen gör Fi nånting rätt". Att döma av Tiinas artikel har feminismens framgångar väckt starka motkrafter i form av Timbro och Svd:s ledarsida - motkrafter Fi varit svagt rustade att möta med sin totala brist på mediastrategi och sina interna stridigheter.

Reaktionens fula tryne har visat sig gång på gång det senaste halvåret, och nu ifrågasätts en hel del av vad som varit common sense under feminismens uppsving på 90-talet och 00-talets första år. Jag märker själv detta mycket konkret när personer i min omgivning lyssnar på mediedrevet och säger de mest häpnadsväckande saker om ledande feminister. Nu återstår att se om Fi tillsammans med andra progressiva krafter kan kontra den "reaktion i samhället på det faktum att vi är många som tycker att det får vara nog med den diskriminering av kvinnor som pågår" som Gudrun Schyman pratar om.

tisdag, oktober 11, 2005

När kvoteringen motverkar sitt syfte

Jag tillhör en arbetarekommun som kommit långt vad gäller formell jämställdhet. Finanskommunalrådet är en kvinna, arbetarekommunens ordförande är en kvinna, ett av våra två statsråd är kvinnor, två av våra tre riksdagsledamöter är kvinnor och så vidare.

Gång på gång får vi problem med varvningen av våra listor till olika val. Orsaken är att våra mest kompetenta politiska namn är kvinnor, och att våra medlemsomröstningar vill placera flera kvinnor än män i toppen. Det har lett till en gryende debatt om ifall kvoteringen kan motverka sitt syfte när jämställdheten nått en viss nivå.

I går beslutade Uppsala arbetarekommun om listorna inför valet 2006. Som jag redan berättat är vårt system väldigt bra - ett provval gör att mer än 600 röstande medlemmar beslutar hur listan ska se ut. De enda tillåtna avvikelserna från medlemsomröstningens utfall är att listorna ska vara varvade och att vi ska ha 20 procent med utländsk bakgrund på listorna.

Själv blev jag nummer 30 på kommunfullmäktigelistan vilket gör att jag är ganska säker på att bli ersättare i denna församling nästa mandatperiod. Om vi klarar förra valets resultat kommer nio nya socialdemokrater under 40 år in på ersättarplats vilket innebär en ny generation i Uppsalapolitiken. Jag placerades dessutom som nummer 11 på Uppsalas nominering av namn till riksdagslistan - detta ska sedan förhandlas med sex andra arbetarekommuner i Uppsala län. Det innebär att jag kvoterats upp på grund av kön i förhållande till medlemsomröstningen som placerade mig på plats 13.

Gårdagens diskussion om listorna kom att bli uppslitande. Inte för att någon ville ifrågasätta omröstningens utfall, utan för att tillämpningen av principerna vållade frustration. Jag lägger den svåra diskussionen om landstingslistan därhän, för den vet jag egentligen inget om, men jag tänkte säga några ord om hur våra principer påverkade vår riksdagslista.
Jag har redan sagt att jag kvoterades upp på grund av kön. Detsamma hände på de övre platserna - platserna där det faktiskt kan bli fråga om att en kandidat har realistiska chanser att bli invald i riksdagen. Lisa Pelling fick 246 röster i medlemsomröstningen och blev därmed nummer 5 efter Thomas Östros, Agneta Gille, Tone Tingsgård och Lena Sommestad. Ändå hamnade hon på plats 8 på den varvade nomineringen - efter bland andra Göran Hårde med 116 röster och Tomas Andersson med 96 röster.

Detta är tråkigt, särskilt som Lisa är den enda med detta starka stöd som är yngre. Vill det sig illa kommer vi stå med en lista som är varvad enligt konstens alla regler (för att garantera männens representation!) och har en god representation av utrikes födda men som enbart innehåller folk födda på 40- och 50-talen på valbar plats vid sidan av 1994 års ungdomskandidat Thomas Östros.

Nu får vi se hur de övriga länsdelarna nominerar. Om de nominerar mycket män högt upp på listan kan Lisa ändå få en hög placering. Och om partidistriktet vågar tänka som man tänkte när Thomas Östros flyttades upp på listan inför valet 1994 trots att han i det närmaste var okänd för de flesta kan vi få en föryngring på Uppsalabänken i valet 2006. Fortsättning följer.

tisdag, oktober 04, 2005

Allmänborgerliga junilistan

Noterade att Reinfeldt i går kväll sade att det inte finns några politiska skillnader mellan junilistan och den borgerliga alliansen, och att SVT:s Mats Knutsson sade i studion att junilistans förslag är "en katalog på ganska allmänborgerliga förslag". Tony Johansson och Ali Esbati har skrivit läsvärda kommentarer om junilistans högerpolitik, och jag har ju också skrivit en tidigare kommentar. Motallians artikel är intressant, och det är också kommentarerna på Federley som avspeglar oron i de borgerliga leden.

Det är helt klart att junilistan INTE är tvärpolitiskt när det kommer till inrikespolitiken, vilket jag bara kan beklaga eftersom jag på många sätt uppskattat deras EU-arbete. Återkommer i ärendet.

måndag, oktober 03, 2005

Junilistans borgerliga EU-kritik hot mot alla partier

Så har Sverige fått sig ett borgerligt EU-kritiskt parti. Junilistan går från att vara en tvärpolitisk lista till EU-parlamentet till att bli ett parti som kandiderar till riksdagen.

Den mest positiva effekten av detta är att utvecklingen mot en mer realistisk svensk EU-politik fortsätter. Alla politiska partier kommer, liksom inför EU-parlamentsvalet, att tvingas anpassa sig då befolkningen är mycket mer EU-krititisk än både regeringen och den borgerliga alliansen. Om socialdemokratin har någon självbevarelsedrift kommer partiet att ta hårda strider för rätten till kollektivavtal och mot tjänstedirektivet, och utlova folkomröstning inför nya EU-föredrag för att få bort den frågan från valrörelsen.

Vid EU-parlamentsvalet tog junilistan sina väljare från bägge blocken. Men sedan juni 2004 har junilistans borgerliga profil klarnat allt mer, och avspeglas också tydligt i valplattformen med förslag om minskade offentliga utgifter, ökad konkurrensutsättning i offentlig sektor, pigavdrag, sänkta skatter, nej till höjda tak i socialförsäkringarna och sänkt bistånd. Det finns därför stora skäl att tro att Nils Lundgren kommer att plocka betydligt fler röster från det borgerliga blocket medan vänsterväljare i betydligt större utsträckning kommer att lägga sin röst mot ett systemskifte.

Alla politiska partier har skäl att frukta Nils Lundgrens riksdagskandidatur. Den borgerliga alliansen skakar förmodligen mest,
då den enade fronten bryts av ett parti med borgerliga förslag men som står utanför alliansen. Särskilt kristdemokraterna, som redan innan Nils Lundgrens besked stod och vägde vid fyraprocentsstrecket och som har en omvittnat EU-kritisk väljarkår, har skäl att frukta för sin politiska existens. Och hotet är särskilt påtagligt, eftersom junilistans manifest öppnar för att jl-kandidater kan vara mer öppna abortmotståndare än kd-kandidater.

Också miljöpartiet skakar sannolikt efter dagens besked. Där är förberedelserna dock bättre - genom ett medvetet agerande i flera år för att bredda sin bas har man vunnit över delar av Vägval Vänster och man har nu profilerat sig som det mest flyktingvänliga partiet i budgetförhandlingarna. Men den grupp människor som är trogna mp-väljare är alldeles för liten för att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ska kunna känna sig säkra i sadeln. Räkna med hård EU-kritik från miljöpartisterna i valrörelsen!

Tillägg 16.46: Ser att Sören Holmberg delar min analys att junilistan är ett alternativ för borgerliga EU-kritiska väljare och att han tror att partiet kan riskera spräcka den borgerliga alliansen. SVD:s Göran Eriksson håller med. Och liberala Frykman småler när han ser hur Nils Lundgren försöker undvika att säga att han är borgerlig.

Noterar också att det är styrelsen och inte förtroenderådet i Junilistan som beslutat om valplattformen. Någon som vet vad vänsterpersoner i Junilistans förtroenderåd som Stefan de Vylder, Per Lundborg och Lars Pålsson Syll tycker om att backa ett parti som vill minska offentliga sektorns andel av BNP, sänka biståndet och införa pigavdrag?

PM:s mardröm är mitt hopp

Expressens chefredaktör PM Nilsson har haft en oerhört läsvärd mardröm. Ett högst tänkvärt scenario, vill jag säga, och mycket inspirerande (om man inte tycker som PM politiskt vill säga). Jag gillar speciellt partiet som förklarade hur Göran Persson lyckades vända debatten:

Valrörelsen var ett enda långt segertåg med start i juli då han lanserade nolltaxan på dagis, höjda ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen och bättre anställningsskydd så att svenska löntagare ska stå trygga i den globala turbokapitalismen. Debatten kom helt att
handla om socialdemokraternas förbättringar och Alliansens försämringar.

Det dånade uti rättens krater. Låt inte högern försämra den svenska modellen, mullrade han på valmöte efter valmöte.

Svensk ekonomi tillhör de mest konkurrenskraftiga i världen, den svenska tillväxten är långt över EU-snittet, vi har råd att skydda de arbetslösa och sjuka, vi har råd med tid för barnen, vi har råd med trygga arbetsplatser, vi har råd med ett solidariskt samhälle. Det är till och med lönsamt. Varför förstöra vad vi har?

Hans överlägsna statsmannamanér som tidigare retat gallfeber på vissa kärnväljare var som bortblåst under sommaren. Han kämpade i underläge, han var ohyggligt effektiv och ville vinna till varje pris.


Ser ut som att PM och jag är helt överens om att det är den bästa sossen som vinner valen och om att socialdemokratins väg framåt är att återgå till det starka samhällets värderingar och överge den tredje vägen (även om PM passar på att ge en känga åt Palme i sin beskrivning av hur historieskrivningen om Persson skulle kunna bli efter en valseger 2006).

Jag tackar Claes Nordmark för tipset, och konstaterar att han fortfarande inte skaffat en blogg trots att han har mycket intressant att säga - inte minst om utrikespolitik. Detta trots att jag själv inte alltid håller med - Claes debattartikel om Irak är skriven som om kriget var slut och att det inte pågår någon amerikansk ockupation. Jag tipsar om Tony Johanssons blogg för att få en annan bild av vad som händer i Irak.

Helgen har tillbringats på bokmässan, därav det sporadiska bloggandet. Återkommer med en artikel om detta, och går in och svarar på kommentarerna under dagen.