torsdag, juni 20, 2019

Den som överamorterar är inte fri

Jag gratulerar Göran Persson till uppdraget att bringa ordning i Swedbank. Rätt man på rätt post.

Jag hoppas samtidigt att det faktum att Göran Persson därmed hamnar i långivarbranschen blir dödsstöten för uttrycket ”den som är satt i skuld är inte fri”. 

Jag ska försöka vara pedagogisk med utgångspunkt i hur en bank som Swedbank hanterar de bolån som miljontals svenskar tecknar för villor, bostadsrätter och fritidshus.

Sveriges statsskuld är idag 26 procent av landets samlade inkomster BNP. Den har fallit snabbt under en längre tid ända sedan den toppade på 73 procent av BNP 1996.

Finansinspektionen har beslutat om två amorteringskrav i syfte att minska den privata skuldsättningen i landet. Dessa krav är riktade till privatpersoner och inte stater, men det är ändå intressant att titta på som jämförelse.

Enligt det första amorteringskravet ska man amortera om man har en skuld som överstiger 50 procent av värdet på det man belånat, exempelvis en fastighet. Staten har idag ingen bruttoskuld alls utan äger ett större värde i form av fastigheter, företag, skog, fordringar med mera än vad den har skulder.

Enligt det andra amorteringskravet ska man amortera om skulden överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Staten har idag en skuldkvot på ca 1,1 gånger årsinkomsten (statsskuld på ca 1,2 biljoner och årliga skatte- och andra intäkter på ca 1,1 biljoner).

Med andra ord - om staten skulle vara en presumtiv bostadsköpare som ringde banken om lån skulle en överlyrisk banktjänsteman glatt erbjuda finfina räntevillkor och ett helt igenom amorteringsfritt lån. Den svenska staten skulle vara en riktig kalaskund som skulle få frågan om den inte skulle vilja låna lite till för att bygga lite höghastighetsjärnväg eller så.

Men man ska samtidigt vara försiktig med att jämföra hushållsekonomi med staters ekonomi. För det staten väljer att göra får spridningseffekter i hela ekonomin. Och här finns ytterligare ett viktigt argument för varför det är osunt att amortera på en så låg statsskuld.

När staten går med stora överskott år efter år så stramar det åt efterfrågan genom att staten tar ut högre skatt och/eller finansierar mindre välfärds- och andra satsningar än vad man annars skulle ha gjort. Staten håller alltså tillbaka den ekonomiska utvecklingen. Dessutom minskar utbudet av trygga och bra statsobligationer som olika aktörer kan köpa, vilket gör det svårare att spara säkert. 

Göran Perssons uppdrag är numera att se till att sköta en bank där väldigt många svenskar tagit lån för att finansiera sina livsdrömmar. En del av dessa låntagare är lite riskabla, då de har en hög skuldsättning i relation till den belånade tillgångens värde eller till sina årsinkomster. 

Svenska staten är idag inte en riskabel lånekund - tvärtom. Ändå fortsätter vi amortera frenetiskt. Bara under 2018 var överskottet i statsfinanserna 85 miljarder kronor. Pengar som bland annat hade kunnat användas till skola, vård, omsorg, socialförsäkringar och klimatinvesteringar. 

Den som överamorterar är inte fri.

torsdag, juni 06, 2019

Sätt klimatfrågan i centrum för socialdemokratins vision inför 2020-talet


Ägnar nationaldagsmorgonen åt att följa utvecklingen i vårt sydliga grannland. Vad jag kan bedöma var detta den första valrörelsen i ett nordiskt land där klimatfrågan stod i centrum. Socialdemokraterna blev största parti och står nu i begrepp att forma regering med stöd av växande progressiva partier till vänster och i mitten. Dansk Folkeparti försvagas kraftigt och faller dramatiskt i mandat och inflytande.

Min slutsats av detta och av samhällsutvecklingen i stort är att om socialdemokratin ska entusiasmera och växa måste vi klara av att formulera en politik som handlar mer om vad vi är för än vad vi är emot. För jag tror att det effektivaste stället att knäcka högerextremism och högerkonservatism är att formulera en positiv vision för framtiden. 

För mig är det självklart att stommen i denna framtidsvision handlar om att klara vår tids största utmaning - att vi kokar sönder vår jordklot och riskerar utplåna framtidsutsikterna för våra barn och barnbarn. Socialdemokratin är precis rätt rörelse för att formulera hur radikala klimatåtgärder kan kombineras med social rättvisa och ekonomisk utveckling.

Och idag är det nog uppenbart för de allra allra flesta att klimatpolitiken inte är ett hinder för en god ekonomi, utan en förutsättning i en tid där hela samhället söker fossilfria och klimatsmarta lösningar. Vi behöver dramatiskt öka våra investeringar i järnväg och kollektivtrafik, i klimatanpassningar av bostäder och energisystem och i att underlätta omställningen till fossilfria bilbränslen.

Jag vill se en socialdemokrati som besjälas av dessa perspektiv och använder sin opinionsmässiga tyngd till att sätta klimatfrågorna i centrum för den politiska debatten under de år som kommer. I retorik, i praktisk politik, i idémässig utveckling. För i den tid vi befinner oss är vår röda dröm grön.

fredag, april 05, 2019

Samma gamla moderater

Den som studerat en smula historia vet att det ofta bara är i efterhand som de stora linjerna i utvecklingen framträder. Där och då är samtiden mest bara en rörig och motsägelsefull mix av olika intressen, viljor och tendenser som pekar i olika riktningar. Och den politiska utvecklingen har, liksom den ekonomiska, sina konjunktursvängningar, sina sinuskurvor genom samtiden.

Det brittiska Labour kallade sig under perioden 1994-2010 för "New Labour" i ett inledningsvis framgångsrikt projekt för att förändra bilden av sig själva och sin politik. Man reducerade konfliktytorna mot det maktbärande konservativa partiet, och fokuserade på att komma till makten för att kunna genomföra viktiga reformer, men gick så småningom vilse i den irakiska öknen. Två partiledare senare togs epitetet "new" bort och idag driver partiet en på många punkter annorlunda politik, även om många arv från denna period fortfarande finns kvar. 

Tio år senare inledde Sveriges närmast eviga oppositionsparti en motsvarande resa mot mitten, men från andra hållet. "Nya Moderaterna" var en period som pågick från 2003 och som idag definitivt går i graven när partiet nu återvänder till sin gamla logga. Trots att vi som följt Moderaternas resa från den andra politiska stranden sett att dess ledande gestalter drivits av ideologiska motiv och att det handlade om en precisionsbombning av den svenska modellen med stora långsiktiga effekter - inte minst på det söndertrasade socialförsäkringssystem som verkligen måste fixas till om den svenska modellen verkligen ska utvecklas och inte avvecklas. 

Den förändring av det svenska politiska landskapet som blev resultatet av att Sverigedemokraterna steg in i riksdagen blev en för stor utmaning för försöken att liberalisera svensk konservatism. Samhällsutvecklingen tvingar den moderata partiledningen till en avancerad ideologisk spagat - såväl internt i partiet som gentemot väljarna - för att kunna behålla och vinna åter väljare både på den marknadsliberala och konservativa kanten. Lösningen tycks nu stavas att gå tillbaka till de bohmanska rötterna och få partifolket att känna sig trygga om att det är samma gamla moderater. Och lustigt nog har just detta - att framställa partiet som samma gamla moderater - varit en socialdemokratisk valstrategi i årtionden. Så det är många som kan vara glada idag.  

Kanske kan mitt bloggande också ses som en sinuskurva genom tiden. Min stora bloggperiod var 2005-2007, vilket på intet sätt är något unikt utan stämmer väldigt väl med när bloggandet respektive Facebook slog igenom på allvar i Sverige. Sedan dess har dels sociala medier och dels det praktiska politiska hantverket tagit bort uppmärksamheten från min blogg, men i grunden gillar jag ju den här formen. Att kunna skriva lite längre, få utrymme att ta ut svängarna och reflektera mer och publiceras omedelbart, på sina egna villkor och i en dialog med andra, det är något de stora sociala media-plattformarna bara delvis kan erbjuda. Därför märker jag med mig själv hur jag allt mer söker mig till bloggar, videofilmer och poddar som kan föra längre resonemang och reflektera mer. För vi befinner oss i en samtid som verkligen kräver mycket reflektion. 

Om detta kommer jag med all sannolikhet att återkomma, för att då fokusera mer på den svenska socialdemokratins utmaningar. Som en försmak av vad som komma skall, och hur socialdemokratin hanterat dikotomin mellan tradition och förnyelse, vill jag påminna om denna pärla från 2008 (från 11.30 och framåt). 

torsdag, december 31, 2015

Antropocen - En nyårsdikt

Ring, klocka, ring,
i mörka nyårsnatten.
Ring ut det gamla
ring in det nya
när det gamla året
lägger sig att dö.

För det är för sent
för att inte börja om.
För sent
för att misslyckas.


På bergets topp
med utsikt över vulkanen
som tronar i ensamt majestät över ön.
Den tronar utan kunskap om 
att den art som formar
vår nuvarande geologiska tidsålder
bara kan bli människor
i relation till andra människor.

Genom seklerna 
slutar vi aldrig vara ständigt upptagna
av den aldrig upphörande processen
att hitta sätten att leva med varandra
och att se sig själv i andra.


Vandraren söker finna sig själv
på stigarna mellan bergsbyarna
men löper risken att bli bedragen.

För ingen människa är en ö,
hel och fullständig i sig själv,
jag är en del av ett fastland
en arkipelag av själar.

Ständigt sammankopplade
uppkopplade
beroende
djupt influerade 
av varandra.
Sådana är levnadsbetingelserna
i tidig antropocen.

Samtidigt snurrar ekorrhjulen på
snabbare än någonsin.
Tunnelseendet skördar nya segrar
när vi stundom saknar orken 
att vara människor
inte maskiner
att se de större perspektiven
och låta hjärtat brinna.


Vi lever i de mest civiliserade av samhällen
i den mänskliga historien.
Samtidigt med katastrofen hotande
bortom horisonten.

Efterkrigstidens optimism
då allt var möjligt.
Ett litet steg för människan
ett stort steg för mänskligheten.
Space - The Final Frontier.

Utbytt mot rädslan för morgondagen 
undergångsskildringarna slår nya publikrekord
och mellankrigstidens mörka tankegods
börjar tränga in i människors hjärtan.

När stenåldershjärnan 
söker sig till stammen för trygghet,
erbjuder världsmedborgaren
en filt och ett varmt mål mat
till den som just klivit i land
på medmänsklighetens strand.


Och det finns ingen annan än vi,
de sju miljarder människor 
som idag bebor denna lilla planet,
som bestämmer om världshaven ska stiga
och hela länder förvandlas till öken.

Ingen annan än vi
bestämmer om mänskligheten ska fortsätta
ägna sin tid och kraft åt krigets vansinne,
om människor ska fortsätta tryckas ner 
för vilka de är och vill vara,
om barn ska få mat och vaccin.


Vår framtid tillsammans kan vara så ljus
så vacker
men vi måste våga omfamna den
måste våga tro
att en annan värld är möjlig.

För vi lever i människans geologiska tidsålder
då gränserna för vad som är möjligt att göra tillsammans
är borta.

Vi kan tillsammans skapa 
den värld vi vill leva i.
Och nu är det för sent på jorden
för att misslyckas.

lördag, september 05, 2015

Nitton grader i ytvattnet

Lördagförmiddag
tidig september.
Nitton grader i ytvattnet
och jag trotsar mitt inre motstånd
kliver ut på bryggan
tar steget ut
där inget hindrar mig 
från att falla.

Sjön slukar mig.
Jag faller två meter
innan sandbottnen 
tar emot mina fötter.
Mitt hår är blött
och det svala, friska vattnet
omger mig upp till axlarna.
Jag lyfter fötterna
och simmar utåt
i riktning mot solglittret.

Samtidigt flyter döda barn i land
på andra stränder.
Människor klättrar över
Fort Europas stängsel
på flykt från kpistar, granater och giftgas.
Tiotusentals på vandring
genom Centraleuropa
som om året var 1945.

Jag badar ut sommaren
och tittar bort mot lägergården 
vid klippstranden bortom vattnet
där några av de som flytt 
världens stora krigshärdar
fått en tillfällig fristad
intill den uppländska slättsjön.

Välkommen hit

välkommen hem.

tisdag, augusti 04, 2015

Nyfödd dag

Morgonbrygga
Luften krispig 
efter molnfri natt
Älvorna dansar ännu
ovan näckrossmyckad 
vattenspegel.

Tjugogradigt vatten
friskt mot naken sommarhud
lyckliga simtag
genom semestersjö.

Världen är nyfödd
Berättelsen om denna dag
ännu oskriven
Ännu en dag 
i sju miljarder människoliv
Ännu en chans
att börja om på nytt.

lördag, september 13, 2014

Vårtecken efter vargarnas vinter

Idag är det kulturnatt och i morgon är det valdag.
I kväll läser jag poesi och i jakten på den perfekta dikten att läsa stannar jag för den här, som jag skrev för fem-sex år sen.
Ett minne av en stämning, och en rejäl strimma av hoppets ljus.
I morgon kan vi sätta punkt för en epok - tillsammans.


Vårtecken efter vargarnas vinter
I vargavinterns sibiriska kyla
är det lätt att tro
att dagen efter morgondagen
är inställd likt tåget
som tar oss bort härifrån.

Men varför tvivla på våren
den kommer till oss
förr eller senare
lika säkert som att solens strålar
slutligen letar sig in i rummet
efter en sömnlös natts vaka.

Folkstyret är ännu helt ungt
mänskligheten har just tagit sig ur
den långa förhistorien
demokratins vår är här.

Men bakslag och frostknäppar
får oss ännu att tveka
om det rätta i vår kamp
får oss att tro att vår framtid
finns i det förgångna
trots mänskomiljardernas längtan
efter de rättigheter
som fordom var förunnade fåtalet.

Valentin varslar om våren
att det långt inne i våra djupfrysta kroppar
ännu finns hjärtan som bultar
men vinterns grepp är ännu starkt.

Ändå har vi modet att försöka
att tro att framtiden kan vara vår
för utan hoppet om en bättre morgondag
vilka människor är vi då?

Det snöblandade regnet faller
på de kritvita kullarna
berättar att vinterns saga snart är all
att vi går mot ljusare tider.

Att om vi vågar släppa vår rädsla för varandra
vågar se oss själva i andra
har vi inget annat att förlora än våra bojor
och en värld att vinna.

lördag, augusti 16, 2014

Valrörelsen har börjat!

Valrörelsen har börjat, och jag är socialdemokratisk kandidat till Uppsala kommunfullmäktige och till Sveriges riksdag. Jag presenterar mig på det här sättet i SVT:s Valkompass:

Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje, uppvuxen i Uppsala men med norrländska rötter. Jag har lång erfarenhet av lokalt föreningsarbete, fackligt engagemang, kommunpolitik, skrivande och studier. Idag arbetar jag på ABFs förbundsexpedition med folkbildning för att motverka klassamhället och stärka folkrörelserna. När jag är ledig tycker jag om att vara i goda vänners lag, läsa, skriva, resa och uppleva kultur i alla dess former.

Sverige behöver byta färdriktning efter åtta år med Reinfeldt. Då behövs det politiker som tar ställning - rastlösa reformister med folkrörelseperspektiv och idéer om hur man bygger ett jämlikt samhälle.

Alla ska ha rätt till arbete, bostad och ett rikt kulturliv! Välfärd - inte vinstuttag! Tågen ska gå i tid!

Jag presenterar min syn på ett stort antal sakfrågor i mina svar i SVT:s Valkompass - kika gärna in där och se om du tycker som jag.

lördag, juli 05, 2014

Röda sånger och naturlyrik



I samband med första maj i år släppte ABF och Leopard förlag arbetarrörelsens nya sångbok - Röda sångboken. Det är en samling av tidlösa klassiker och nyskrivna sånger om 2000-talets samhälle som är till för att användas på möten, manifestationer, utbildningar, till vardags och till fest.

Boken säljer som smör i sommarsolskenet, och på flera håll i landet sätter man nu igång med politisk allsång. Och nu har recensionerna av boken börjat komma.

Expressen Kultur körde två(!) recensioner av boken idag - se här och här. Jens Liljestrand skriver så här:
Jag och Gunilla stämsjunger oss igenom några låtar från kvinnorörelsens och antiapartheidrörelsens tid, och med hjälp av rödvin och Anna Hellgren blir det riktigt stämningsfullt när vi klämmer i på Ted Ströms episka "Vintersaga". Det stora vemodet rullar in medan vattnet glittrar på Riddarfjärden och jag tycker plötsligt att det känns rätt så fint, alltihop, en allsångskultur som arbetarrörelsen ska vara stolt över och slå vakt om. Att samlingen inkluderar nya låtar av Kent, Jason Diakité och Laleh visar på en förmåga att utvecklas och bredda repertoaren.
I sina recensioner kritiserar Gunilla Brodrej och Jens Liljestrand inslagen av allmän sångskatt i boken. Jag begärde replik hos Expressen men fick det inte, så därför publicerar jag det här i stället, se nedan. 

---

Svar till Gunilla Brodrej och Jens Liljestrands artiklar i Expressen Kultur den 5 juli:
Att döma av bilderna i tidningen hade Gunilla Brodrej och Jens Liljestrand en trevlig stund tillsammans när de sjöng röda sånger under en blå himmel. Och jag kan intyga att de inte är ensamma – ”Röda Sångboken” går åt som smör i sommarsolskenet och tycks uppnå sitt syfte – att väcka nytt liv i arbetarrörelsens sångtradition.

Insatserna för att bredda vänsterns musikaliska repertoar med nya sånger har rönt stor uppskattning. Det har inte varit något problem att få tag i bra material. För till skillnad från Brodrej skulle jag påstå att protestsången är mer livaktig nu än på mycket länge. Eller vad sägs om följande rader i ”Skogarna”, en av sångerna på Kents pinfärska platta ”Tigerdrottningen”:

"Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker 
En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken

Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar

Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan"

I sin recension frågar Jens Liljestrand vem som gav vänstern ensamrätt på den allmänna svenska sångskatten, medan Gunilla Brodrej tycker att ”den protestpolitiska sångskatten blir för utspädd om den blandas med allmän naturlyrik”. Gemensamt för dem båda tycks vara att de hellre tycks ha velat se en sångbok fri från det Liljestrand kallar ”detta svenniga rajrajande” av exempelvis Ulf Lundells ”Öppna landskap” eller Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna”.

Recensenterna är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka så, men som vi skriver i bokens förord så har arbetarrörelsens sångböcker alltid innehållit såväl kampsånger som sånger om fred, frihet, arbetets vardag och sådana som tillhör den allmänna sångskatten. Och genom tiderna har sångbokens användare uppskattat blandningen av sånger för olika stämningar och sammanhang.

I den sista utgåvan av "Tidens sångbok" från 1983 upptog kampsånger och politiska sånger bara en dryg tredjedel av boken. Evert Taube hade ett helt eget avsnitt med inte mindre än fjorton sånger. Vi har behållit en av dem i ”Röda Sångboken” - "Änglamark" - som inte bara är trevlig att sjunga på en brygga vid Riddarfjärden utan också har ett tydligt miljöbudskap.

I 80-talets arbetarrörelsesångbok fanns även nio sånger av Nils Ferlin, åtta sånger av Carl Mikael Bellman och sex sånger av Erik Axel Karlfeldt. Många av dessa - och andra sånger Brodrej skulle beteckna som ”allmän naturlyrik” - var kvar också i ”Den nya tidens sångbok”, som utkom 2000 och är den närmaste föregångaren till den bok vi släpper i år.

Att döma av recensenternas kommentarer är kanske de tydligt politiska sångerna så dominerande i årets utgåva att inslagen av äldre och nyare musik ur den allmänna sångskatten väcker frågetecken. Men jag vågar påstå att ”Röda sångboken” är en av de mest politiska sångböcker arbetarrörelsen har gett ut.

Peter Gustavsson, ABF
Redaktör och sammankallande i arbetsgruppen för Röda sångboken

tisdag, augusti 14, 2012

Allas rätt till eget skapande

I lördags hade jag äran att hålla tal på Runös röda kulturfestival i egenskap av kulturpolitiskt ansvarig för Arbetarnas Bildningsförbund. På begäran publicerar jag här talet i sin helhet:
Tack för inbjudan att vara här på Runös röda kulturfestival – en viktig händelse i svensk arbetarrörelses historia.

För något håller på att hända. Fler och fler förstår att ska det finnas en arbetarrörelse räcker det inte med att prata lagar, avtal och socialförsäkringar med tekniska termer så vi storknar. Ska vi nå människors hjärtan behövs det något annat.

Kulturen är central för alla som vill påverka ett samhälle. Kulturella yttringar – musik, litteratur, film, bildkonst osv – kan uttrycka människors hopp och längtan och inspirera till förändring. Men de kan också konservera och passivisera.

Det svenska tidiga 1900-talet var en tid av kulturell förändring. Folkskolan och arbetarklassens bildningsarbete gav fler människor makten över ordet, och många använde denna makt till att uttrycka bristerna i dåtidens samhälle. Ivar Lo-Johansson skildrade statarsystemet och bidrog till att skapa ett politiskt tryck för att avskaffa det. Arbetarsånger, proletärförfattare och –målare gav arbetarrörelsen ett kulturellt uttryck och ett självförtroende där det dånade i rättens krater.

Också 60- och 70-talen var tider av kulturell förändring, och också då syntes samhällsförändringen ofta först i kulturen. 1968 skildrade Sara Lidman villkoren för arbetarna på LKAB i boken Gruva, året efter gick de ut i vild strejk för att förändra sina villkor – något som i sin tur skapade trycket som ledde till 70-talets arbetsrättsliga reformarbete.

Idag lever vi i ett samhälle som rör sig allt längre bort från arbetarrörelsens grundläggande värdering att friheten aldrig kan vara en realitet om den inte är en rättighet för alla.

Otrygga anställningar är vardag särskilt bland unga på en arbetsmarknad där springvick, bemanningsföretag och projektanställningar fått breda ut sig. Varje år dör omkring 50 personer på jobbet i Sverige – de allra flesta anställda inom LO-yrken – och stress och utbrändhet har blivit till folksjukdomar. De sociala klyftorna växer snabbt, när skattesänkningarna betalas genom neddragningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Bostadsbristen tilltar, liksom kön till socialkontoren. Men dessa berättelser återfinns sällan i de stora massmedierna eller i den kommersiella kulturen.

I dag styr tillgången på pengar i hög grad vilket utrymme din berättelse får i den offentliga debatten. De som har råd att köpa PR-konsulter och annonsplatser och de som äger de stora medieföretagen har stora möjligheter att sätta dagordningen. Arbetarrörelsens uppdrag att förstärka och fördjupa demokratin och verka för ett samhälle där människovärdet går före marknadsvärdet är aktuellare nu än någonsin.

Arbetarrörelsen har makten att ge fler människor möjlighet till eget skapande och att stödja kulturverksamhet som låter fler berättelser synas. Vi kan ge människor möjligheten att berätta om hur det är att vara exempelvis tillfälligt anställd, arbetshandikappad eller papperslös i Sverige i dag.
Och alla måste ha rätt att utöva, uppleva och diskutera kultur. Ingen ska behöva känna sig nervös och utesluten för att man inte vet vad alla författare heter. För att man inte är fin nog.

Arbetarrörelsen står inför oerhört stora utmaningar. De fackliga medlemstalen viker samtidigt som regeringens politik innebär ett krypskytte mot fackföreningsrörelsen. Behovet av att återta initiativet i samhällsdebatten och mobilisera för arbetarrörelsens värderingar är större än på mycket länge. Kulturen är en viktig del i detta strategiska arbete för att återta våra positioner.

Ingenting tydliggör behovet av att stärka arbetarrörelsens kulturarbete som vad som hänt med ordet ”arbetarklass”. Smaka på ordet – vad känner du?

Kanske ser du en man framför dig. Kanske är han ursvensk med rågblont hår, förmodligen arbetar han inom industrin eller byggsektorn och han har stora muskler. För så ser han ut på de tavlor som Albin Amelin och de andra klassiska arbetarmålarna gjorde – exempelvis den fresk man ser när man stiger in i LO-borgen på Norra Bantorget. Och så såg han ut i Ivar Lo-Johanssons romaner och i Stig Sjödins dikter.

Men det är inte den enda bilden av arbetarklassen. Den genomsnittliga medlemmen i ett LO-förbund är kvinna, och väldigt många medlemmar har en annan etnisk bakgrund än svensk. Hon arbetar för det mesta i offentlig eller privat tjänstesektor – kanske inom äldreomsorgen, kanske i en butik.
Men ändå vet jag inte hur många gånger jag varit tvungen att förklara för människor att arbetarklassen inte är ett historiskt fenomen – att det är något som i allra högsta grad finns. Uppfattningen att arbetarklassen dött ut är särskilt populär innanför tullarna i Stockholm.

Arbetarklassen lämnar så lite avtryck av sig i litteraturen och i konsten numera att den gamla bilden fortfarande lever kvar på näthinnan. Det gör att vår bild av arbetarklassen inte är uppdaterad. Och det får stora politiska konsekvenser.

Nu håller det redan på att hända saker inom litteraturen. En ny generation arbetarförfattare har inträtt på scenen i spåren av storsäljande uppväxtskildringar som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Vi får stifta bekantskap med författare som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Sara Beischer och Eija Hetekivi Olsson. Organisationer som Föreningen Arbetarskrivare vädrar morgonluft och ger ut allt mer spännande antologier med nya svenska arbetarförfattare varje år.

Hela serietecknargenren har förändrats fullständigt, och domineras idag av unga vassa pennor som formulerar samhällskritik i serieform – Liv Strömqvist, Sara Granér, Fabian Göransson, Nanna Johansson och så vidare. Och så satirtecknaren Robert Nyberg såklart.

Spännande saker händer också på hantverkets område, där kulturarvsbevarande och upprepning av gamla mönster ersätts av helt andra saker. Begrepp som subversiv slöjd, craftivism och kravallstickning blir allt vanligare. På den nya tidens väggbonader kan budskapen vara ”Homo Sweet Homo” eller ”Don’t Diet – Start a Riot”. Mode blir en form av motstånd, syjuntan en politisk mobiliseringsform och politiska studier och skapande verksamhet kan korsbefrukta varandra? Detta är en del av den internationella craftivism-trenden, där hantverk av olika slag utgör komplement till flygblad eller hemsidor för att föra fram politiska budskap. Med exempel som ”Body Count Mittens” - stickade vantar som berättar hur många som dött i Irakkriget - och en Sverigedräkt med hijab. Att ”långsamtwittra” budskap med korsstygn blir ett alternativ till ”slacktivism” – att visa sin ståndpunkt genom ”gilla” en Facebookstatus.

Samtidigt som allt detta händer, så är våra tidningsspalter och dessvärre ofta också vi själva väldigt upptagna vid det politiska spelet. Svensk politik har blivit som tv-serien West Wing – det viktiga är inte de politiska förslagen i sig utan hur de påverkar bilden av partierna och deras opinionssiffror. I den westwingiserade politiken är det inne med pr-byråer, det är ute med konkreta politiska reformer som kan förändra samhällets grundstrukturer.

För mig är arbetet med arbetarrörelsens kultur ett sätt att få oss att återigen se vår egen styrka. Att vi är många som tror på ett annat samhälle, och att vi måste uttrycka det på annat sätt än bara med ord.
Min dröm är att svensk arbetarrörelse ska bli en kulturrörelse på allvar. Att det egna skapandet ska vara en självklar del av arbetarrörelsens arbete. Som det var under en kort epok under 70-80-talen då Arbetarteaterförbundet byggdes upp och varje SSU-klubb med självaktning spelade och många gånger skrev egna politiska sånger.

ABF arbetar på fackföreningsrörelsens uppdrag med att bygga denna kulturrörelse, att stärka de kulturorganisationer vi har, att uppmana och inspirera fler medlemmar i LO-förbund till eget skapande. Vi jobbar nu med läsfrämjande arbete, med att ta fram en ny sångbok för arbetarrörelsen, vi stödjer lokala arbetarspel, vi stödjer viktiga kulturella insatser av olika slag.

Arbetarrörelsens främsta kulturpolitiska uppdrag är att stärka sådan kultur som främjar arbetarrörelsens värderingar. Detta för att en viktig del av arbetarrörelsens styrka ligger i att kunna hämta sin kraft ur kulturen. Vi behöver böckerna och filmerna och allt det andra som berättar om arbetande människors villkor inom och utanför arbetslivet. Vi behöver sångerna som inspirerar till kampen för ett samhälle sådant det skulle kunna vara.

Men samtidigt har arbetarrörelsen också en uppgift att stärka kulturens roll i allmänhet och att se till att kulturen kommer alla till del. Detta för att kultur i form av musik, litteratur, film, teater, bildkonst med mera spelar en viktig roll i våra liv, och för att det råder en kulturell ojämlikhet. Att se till att kulturen blir allas angelägenhet är ett centralt uppdrag för folkbildningen. Här spelar den allmänna kulturpolitiken i kommun, landsting och stat en avgörande roll likväl som de projekt för kultur i arbetslivet som fackföreningsrörelsen och ABF arbetar med.

I ABFs idéprogram skriver vi att ABFs kulturverksamhet har två dimensioner. Den ena är att ge människor förutsättningar för eget skapande som gör dem till aktörer i stället för enbart konsumenter. Den andra är att låta människor ta del av det redan skapade.

Det finns ingen motsättning mellan människors egna skapande och den professionella kulturen. Ju bredare basen är, desto större utrymme finns det för spets. Ju fler som själva utövar kultur, desto fler intresserar sig också för det smala, det avancerade, det experimentella. Och de många utövarna hämtar ofta sin inspiration från professionella kulturarbetare av olika slag, och för en del av dem som börjar utöva ideell kulturverksamhet att en dag få möjlighet att kunna leva på sin konst. Bredd och spets förutsätter varandra.

Samtidigt är det värt att notera hur stora delar av den kulturpolitiska debatten – inte minst på det lokala planet – handlar om utbudet av professionell kultur. Det handlar om pensionsvillkor för skådespelare och dansare, författaravtal, ombyggnader av operahus eller konstmuséer och så vidare. Detta är viktiga frågor av stor betydelse för kulturlivet – men om vi vill skapa en stor folklig uppslutning bakom en stark kulturpolitik måste den uppfattas som mer än en branschfråga på marginalen. Det måste vara en stor fråga om vilket samhälle vi vill ha.

För det så kallade verklighetens folk är i själva verket synnerligen ovanliga. Varenda en av oss. När de boende i en liten by någonstans i mellannorrland stolta sätter upp en sprudlande nyårsrevy för grannar och vänner. När de fjortonåriga tjejerna drar upp volymen på gitarrförstärkarna till max i Göteborgsförortens replokal. Och när den manlige arbetaren kopplar av den där tysta sensommarkvällen på den värmländska verandan med den tummade boken från arbetsplatsbiblioteket som öppnar alla dessa hissnande perspektiv.

Vår kulturpolitiska vision bör handla om ett bildat och kulturellt aktivt folk, en kultur som är självständig och kritiskt tänkande, ett demokratiserat kulturliv präglat av tillgänglighet och mångas delaktighet. Det är varken mer eller mindre än en vision om ett i grunden demokratiskt samhälle.

ABFs kulturpolitiska vision handlar om allas rätt till eget skapande. Detta hänger samman med våra värderingar som radikal folkbildningsorganisation - kulturen ska vara en angelägenhet för alla och den ska skildra de många människornas berättelser. Fler ska få möjlighet att skapa och skildra för att kunna förändra.

Vi vill ge bilder av hur människor kan förverkliga sina drömmar och vinna förståelse för andra genom eget skapande. Om hur samhället blir bättre om människor får möjlighet att släppa loss sin kreativitet och förverkliga sina bästa stämningars längtan.

Här har ni fem förslag som skulle öka den kulturella jämlikheten i Sverige:

-          Ett läslyft för Sverige
Läsklyftan ökar i Sverige och politiken på detta område går baklänges – resurserna till Kultur I Arbetslivet har avskaffats liksom det särskilda stödet till En Bok För Alla. Här måste resurser mobiliseras till ett läslyft för Sverige. Det behövs resurser för att jobba uppsökande genom läsambassadörer, arbetsplatsbibliotek och projekt såsom Läs för mig pappa. Samtidigt behöver arbetarrörelsen stärka sitt eget läsfrämjande arbete.
-          Stärk det egna skapandets roll i kulturpolitiken
Det borde vara uppenbart för alla att den professionella kulturutövaren börjar sitt engagemang som amatör, och att breddkulturen spelar en oerhörd roll i samhället i stort. Breddkulturen bör ha en lika självklar roll i kulturpolitiken som breddidrotten har i idrottspolitiken. Det handlar om resurser, erkännande och en infrastruktur i form av lokaler, utbildning via folkbildningen, ledare och annat. En central fråga är att höja de kommunala anslagen till folkbildningen. Det handlar också om att försvara folkrörelsernas frihet genom att värna rollen som röstbärare och värna om de generella anslagen – folkrörelsernas styrka är att driva sina medlemmars frågor och inte att utföra uppdrag åt det offentliga i en beställar-utförarrelation.
-          Avgiftsfri kulturskola för alla barn
Alla barn ska ha rätt och möjlighet att lära sig att utöva kultur – såväl inom ramen för skolan som inom någon form av avgiftsfri kulturskoleverksamhet, antingen i kommunal regi eller driven av studieförbunden.
-          Allkulturhus på alla orter
Ska alla få möjlighet att själva skapa och ta del av det redan skapade måste det finnas scener och mötesplatser. Alla orter bör ha någon form av allkulturhus där föreningar och grupper kan träffas, repetera, bilda sig och framföra sin konst. Detta kräver sällan att man bygger nytt – i första hand bör befintliga Folkets Hus och andra samlingslokaler ges resurser att utöka sin verksamhet och att konstnärligt utsmycka förortens och glesbygdens gemensamma rum.
-          Öppna upp institutionerna
Fri entré ska vara grundprincipen för alla offentliga museer, för att sänka trösklarna och låta dörrarna stå öppna för människor att ta del av kulturen. På många håll i landet är det vattentäta skott mellan de stora kulturinstitutionerna och det övriga kulturlivet på orten. Det är dags att bryta med detta, och skapa bred samverkan för ett starkare kulturliv där man aktivt söker upp och möter nya grupper som har ett lågt deltagande i kulturlivet. Alla offentliga kulturinstitutioner bör ha ett tydligt uppdrag att samverka med föreningsliv och breddkultur.

På arrangemang som denna röda kulturfestival tar vi nu de första stapplande stegen till att förena det vi klassiskt skilt åt i svensk arbetarrörelse – kultur och politik. Vår uppgift är att stärka kulturens roll i demokratin och demokratisera kulturen. För att skapa är att bjuda motstånd. Att bjuda motstånd är att skapa. Med eget skapande kan vi manifestera oss själva och vår syn på samhället. Möjligheten till en annan värld kan vara ett penseldrag bort.

Låt oss göra arbetarrörelsen till en kulturrörelse och låt oss ge alla rätt till eget skapande. Låt oss tillsammans skapa 2000-talet!