Allas rätt till eget skapande

I lördags hade jag äran att hålla tal på Runös röda kulturfestival i egenskap av kulturpolitiskt ansvarig för Arbetarnas Bildningsförbund. På begäran publicerar jag här talet i sin helhet:

Tack för inbjudan att vara här på Runös röda kulturfestival – en viktig händelse i svensk arbetarrörelses historia.

För något håller på att hända. Fler och fler förstår att ska det finnas en arbetarrörelse räcker det inte med att prata lagar, avtal och socialförsäkringar med tekniska termer så vi storknar. Ska vi nå människors hjärtan behövs det något annat.

Kulturen är central för alla som vill påverka ett samhälle. Kulturella yttringar – musik, litteratur, film, bildkonst osv – kan uttrycka människors hopp och längtan och inspirera till förändring. Men de kan också konservera och passivisera.

Det svenska tidiga 1900-talet var en tid av kulturell förändring. Folkskolan och arbetarklassens bildningsarbete gav fler människor makten över ordet, och många använde denna makt till att uttrycka bristerna i dåtidens samhälle. Ivar Lo-Johansson skildrade statarsystemet och bidrog till att skapa ett politiskt tryck för att avskaffa det. Arbetarsånger, proletärförfattare och –målare gav arbetarrörelsen ett kulturellt uttryck och ett självförtroende där det dånade i rättens krater.

Också 60- och 70-talen var tider av kulturell förändring, och också då syntes samhällsförändringen ofta först i kulturen. 1968 skildrade Sara Lidman villkoren för arbetarna på LKAB i boken Gruva, året efter gick de ut i vild strejk för att förändra sina villkor – något som i sin tur skapade trycket som ledde till 70-talets arbetsrättsliga reformarbete.

Idag lever vi i ett samhälle som rör sig allt längre bort från arbetarrörelsens grundläggande värdering att friheten aldrig kan vara en realitet om den inte är en rättighet för alla.

Otrygga anställningar är vardag särskilt bland unga på en arbetsmarknad där springvick, bemanningsföretag och projektanställningar fått breda ut sig. Varje år dör omkring 50 personer på jobbet i Sverige – de allra flesta anställda inom LO-yrken – och stress och utbrändhet har blivit till folksjukdomar. De sociala klyftorna växer snabbt, när skattesänkningarna betalas genom neddragningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Bostadsbristen tilltar, liksom kön till socialkontoren. Men dessa berättelser återfinns sällan i de stora massmedierna eller i den kommersiella kulturen.

I dag styr tillgången på pengar i hög grad vilket utrymme din berättelse får i den offentliga debatten. De som har råd att köpa PR-konsulter och annonsplatser och de som äger de stora medieföretagen har stora möjligheter att sätta dagordningen. Arbetarrörelsens uppdrag att förstärka och fördjupa demokratin och verka för ett samhälle där människovärdet går före marknadsvärdet är aktuellare nu än någonsin.

Arbetarrörelsen har makten att ge fler människor möjlighet till eget skapande och att stödja kulturverksamhet som låter fler berättelser synas. Vi kan ge människor möjligheten att berätta om hur det är att vara exempelvis tillfälligt anställd, arbetshandikappad eller papperslös i Sverige i dag.

Och alla måste ha rätt att utöva, uppleva och diskutera kultur. Ingen ska behöva känna sig nervös och utesluten för att man inte vet vad alla författare heter. För att man inte är fin nog.

Arbetarrörelsen står inför oerhört stora utmaningar. De fackliga medlemstalen viker samtidigt som regeringens politik innebär ett krypskytte mot fackföreningsrörelsen. Behovet av att återta initiativet i samhällsdebatten och mobilisera för arbetarrörelsens värderingar är större än på mycket länge. Kulturen är en viktig del i detta strategiska arbete för att återta våra positioner.

Ingenting tydliggör behovet av att stärka arbetarrörelsens kulturarbete som vad som hänt med ordet ”arbetarklass”. Smaka på ordet – vad känner du?

Kanske ser du en man framför dig. Kanske är han ursvensk med rågblont hår, förmodligen arbetar han inom industrin eller byggsektorn och han har stora muskler. För så ser han ut på de tavlor som Albin Amelin och de andra klassiska arbetarmålarna gjorde – exempelvis den fresk man ser när man stiger in i LO-borgen på Norra Bantorget. Och så såg han ut i Ivar Lo-Johanssons romaner och i Stig Sjödins dikter.

Men det är inte den enda bilden av arbetarklassen. Den genomsnittliga medlemmen i ett LO-förbund är kvinna, och väldigt många medlemmar har en annan etnisk bakgrund än svensk. Hon arbetar för det mesta i offentlig eller privat tjänstesektor – kanske inom äldreomsorgen, kanske i en butik.

Men ändå vet jag inte hur många gånger jag varit tvungen att förklara för människor att arbetarklassen inte är ett historiskt fenomen – att det är något som i allra högsta grad finns. Uppfattningen att arbetarklassen dött ut är särskilt populär innanför tullarna i Stockholm.

Arbetarklassen lämnar så lite avtryck av sig i litteraturen och i konsten numera att den gamla bilden fortfarande lever kvar på näthinnan. Det gör att vår bild av arbetarklassen inte är uppdaterad. Och det får stora politiska konsekvenser.

Nu håller det redan på att hända saker inom litteraturen. En ny generation arbetarförfattare har inträtt på scenen i spåren av storsäljande uppväxtskildringar som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Vi får stifta bekantskap med författare som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Sara Beischer och Eija Hetekivi Olsson. Organisationer som Föreningen Arbetarskrivare vädrar morgonluft och ger ut allt mer spännande antologier med nya svenska arbetarförfattare varje år.

Hela serietecknargenren har förändrats fullständigt, och domineras idag av unga vassa pennor som formulerar samhällskritik i serieform – Liv Strömqvist, Sara Granér, Fabian Göransson, Nanna Johansson och så vidare. Och så satirtecknaren Robert Nyberg såklart.

Spännande saker händer också på hantverkets område, där kulturarvsbevarande och upprepning av gamla mönster ersätts av helt andra saker. Begrepp som subversiv slöjd, craftivism och kravallstickning blir allt vanligare. På den nya tidens väggbonader kan budskapen vara ”Homo Sweet Homo” eller ”Don’t Diet – Start a Riot”. Mode blir en form av motstånd, syjuntan en politisk mobiliseringsform och politiska studier och skapande verksamhet kan korsbefrukta varandra? Detta är en del av den internationella craftivism-trenden, där hantverk av olika slag utgör komplement till flygblad eller hemsidor för att föra fram politiska budskap. Med exempel som ”Body Count Mittens” - stickade vantar som berättar hur många som dött i Irakkriget - och en Sverigedräkt med hijab. Att ”långsamtwittra” budskap med korsstygn blir ett alternativ till ”slacktivism” – att visa sin ståndpunkt genom ”gilla” en Facebookstatus.

Samtidigt som allt detta händer, så är våra tidningsspalter och dessvärre ofta också vi själva väldigt upptagna vid det politiska spelet. Svensk politik har blivit som tv-serien West Wing – det viktiga är inte de politiska förslagen i sig utan hur de påverkar bilden av partierna och deras opinionssiffror. I den westwingiserade politiken är det inne med pr-byråer, det är ute med konkreta politiska reformer som kan förändra samhällets grundstrukturer.

För mig är arbetet med arbetarrörelsens kultur ett sätt att få oss att återigen se vår egen styrka. Att vi är många som tror på ett annat samhälle, och att vi måste uttrycka det på annat sätt än bara med ord.

Min dröm är att svensk arbetarrörelse ska bli en kulturrörelse på allvar. Att det egna skapandet ska vara en självklar del av arbetarrörelsens arbete. Som det var under en kort epok under 70-80-talen då Arbetarteaterförbundet byggdes upp och varje SSU-klubb med självaktning spelade och många gånger skrev egna politiska sånger.

ABF arbetar på fackföreningsrörelsens uppdrag med att bygga denna kulturrörelse, att stärka de kulturorganisationer vi har, att uppmana och inspirera fler medlemmar i LO-förbund till eget skapande. Vi jobbar nu med läsfrämjande arbete, med att ta fram en ny sångbok för arbetarrörelsen, vi stödjer lokala arbetarspel, vi stödjer viktiga kulturella insatser av olika slag.

Arbetarrörelsens främsta kulturpolitiska uppdrag är att stärka sådan kultur som främjar arbetarrörelsens värderingar. Detta för att en viktig del av arbetarrörelsens styrka ligger i att kunna hämta sin kraft ur kulturen. Vi behöver böckerna och filmerna och allt det andra som berättar om arbetande människors villkor inom och utanför arbetslivet. Vi behöver sångerna som inspirerar till kampen för ett samhälle sådant det skulle kunna vara.

Men samtidigt har arbetarrörelsen också en uppgift att stärka kulturens roll i allmänhet och att se till att kulturen kommer alla till del. Detta för att kultur i form av musik, litteratur, film, teater, bildkonst med mera spelar en viktig roll i våra liv, och för att det råder en kulturell ojämlikhet. Att se till att kulturen blir allas angelägenhet är ett centralt uppdrag för folkbildningen. Här spelar den allmänna kulturpolitiken i kommun, landsting och stat en avgörande roll likväl som de projekt för kultur i arbetslivet som fackföreningsrörelsen och ABF arbetar med.

I ABFs idéprogram skriver vi att ABFs kulturverksamhet har två dimensioner. Den ena är att ge människor förutsättningar för eget skapande som gör dem till aktörer i stället för enbart konsumenter. Den andra är att låta människor ta del av det redan skapade.

Det finns ingen motsättning mellan människors egna skapande och den professionella kulturen. Ju bredare basen är, desto större utrymme finns det för spets. Ju fler som själva utövar kultur, desto fler intresserar sig också för det smala, det avancerade, det experimentella. Och de många utövarna hämtar ofta sin inspiration från professionella kulturarbetare av olika slag, och för en del av dem som börjar utöva ideell kulturverksamhet att en dag få möjlighet att kunna leva på sin konst. Bredd och spets förutsätter varandra.

Samtidigt är det värt att notera hur stora delar av den kulturpolitiska debatten – inte minst på det lokala planet – handlar om utbudet av professionell kultur. Det handlar om pensionsvillkor för skådespelare och dansare, författaravtal, ombyggnader av operahus eller konstmuséer och så vidare. Detta är viktiga frågor av stor betydelse för kulturlivet – men om vi vill skapa en stor folklig uppslutning bakom en stark kulturpolitik måste den uppfattas som mer än en branschfråga på marginalen. Det måste vara en stor fråga om vilket samhälle vi vill ha.

För det så kallade verklighetens folk är i själva verket synnerligen ovanliga. Varenda en av oss. När de boende i en liten by någonstans i mellannorrland stolta sätter upp en sprudlande nyårsrevy för grannar och vänner. När de fjortonåriga tjejerna drar upp volymen på gitarrförstärkarna till max i Göteborgsförortens replokal. Och när den manlige arbetaren kopplar av den där tysta sensommarkvällen på den värmländska verandan med den tummade boken från arbetsplatsbiblioteket som öppnar alla dessa hissnande perspektiv.

Vår kulturpolitiska vision bör handla om ett bildat och kulturellt aktivt folk, en kultur som är självständig och kritiskt tänkande, ett demokratiserat kulturliv präglat av tillgänglighet och mångas delaktighet. Det är varken mer eller mindre än en vision om ett i grunden demokratiskt samhälle.

ABFs kulturpolitiska vision handlar om allas rätt till eget skapande. Detta hänger samman med våra värderingar som radikal folkbildningsorganisation - kulturen ska vara en angelägenhet för alla och den ska skildra de många människornas berättelser. Fler ska få möjlighet att skapa och skildra för att kunna förändra.

Vi vill ge bilder av hur människor kan förverkliga sina drömmar och vinna förståelse för andra genom eget skapande. Om hur samhället blir bättre om människor får möjlighet att släppa loss sin kreativitet och förverkliga sina bästa stämningars längtan.

Här har ni fem förslag som skulle öka den kulturella jämlikheten i Sverige:

-          Ett läslyft för Sverige

Läsklyftan ökar i Sverige och politiken på detta område går baklänges – resurserna till Kultur I Arbetslivet har avskaffats liksom det särskilda stödet till En Bok För Alla. Här måste resurser mobiliseras till ett läslyft för Sverige. Det behövs resurser för att jobba uppsökande genom läsambassadörer, arbetsplatsbibliotek och projekt såsom Läs för mig pappa. Samtidigt behöver arbetarrörelsen stärka sitt eget läsfrämjande arbete.

-          Stärk det egna skapandets roll i kulturpolitiken

Det borde vara uppenbart för alla att den professionella kulturutövaren börjar sitt engagemang som amatör, och att breddkulturen spelar en oerhörd roll i samhället i stort. Breddkulturen bör ha en lika självklar roll i kulturpolitiken som breddidrotten har i idrottspolitiken. Det handlar om resurser, erkännande och en infrastruktur i form av lokaler, utbildning via folkbildningen, ledare och annat. En central fråga är att höja de kommunala anslagen till folkbildningen. Det handlar också om att försvara folkrörelsernas frihet genom att värna rollen som röstbärare och värna om de generella anslagen – folkrörelsernas styrka är att driva sina medlemmars frågor och inte att utföra uppdrag åt det offentliga i en beställar-utförarrelation.

-          Avgiftsfri kulturskola för alla barn

Alla barn ska ha rätt och möjlighet att lära sig att utöva kultur – såväl inom ramen för skolan som inom någon form av avgiftsfri kulturskoleverksamhet, antingen i kommunal regi eller driven av studieförbunden.

-          Allkulturhus på alla orter

Ska alla få möjlighet att själva skapa och ta del av det redan skapade måste det finnas scener och mötesplatser. Alla orter bör ha någon form av allkulturhus där föreningar och grupper kan träffas, repetera, bilda sig och framföra sin konst. Detta kräver sällan att man bygger nytt – i första hand bör befintliga Folkets Hus och andra samlingslokaler ges resurser att utöka sin verksamhet och att konstnärligt utsmycka förortens och glesbygdens gemensamma rum.

-          Öppna upp institutionerna

Fri entré ska vara grundprincipen för alla offentliga museer, för att sänka trösklarna och låta dörrarna stå öppna för människor att ta del av kulturen. På många håll i landet är det vattentäta skott mellan de stora kulturinstitutionerna och det övriga kulturlivet på orten. Det är dags att bryta med detta, och skapa bred samverkan för ett starkare kulturliv där man aktivt söker upp och möter nya grupper som har ett lågt deltagande i kulturlivet. Alla offentliga kulturinstitutioner bör ha ett tydligt uppdrag att samverka med föreningsliv och breddkultur.

På arrangemang som denna röda kulturfestival tar vi nu de första stapplande stegen till att förena det vi klassiskt skilt åt i svensk arbetarrörelse – kultur och politik. Vår uppgift är att stärka kulturens roll i demokratin och demokratisera kulturen. För att skapa är att bjuda motstånd. Att bjuda motstånd är att skapa. Med eget skapande kan vi manifestera oss själva och vår syn på samhället. Möjligheten till en annan värld kan vara ett penseldrag bort.

Låt oss göra arbetarrörelsen till en kulturrörelse och låt oss ge alla rätt till eget skapande. Låt oss tillsammans skapa 2000-talet!

Aldrig mer!

Under båda de två senaste regnsomrarna har jag befunnit mig på Balkan i slutet av juli. Sol och värme har kombinerats med upplevelser och fördjupad förståelse av de ex-jugoslaviska samhällena.

I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades. 

Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen. 

Etnisk rensning är hatets slutpunkt

Jag sökte skydd från det ihållande vårregnet på en restaurang vid en av Mostars huvudgator. Efter att ha beställt en pasta arrabiata och en Sarajevsko pivo såg jag ut över hus som fortfarande bar tydliga spår av kriget vid Jugoslaviens sammanbrott för femton år sedan.

När jag ätit upp min mat kom kyparen in med en öl till. Den visade sig vara beställd av mannen vid bordet bredvid, som var förtjust över att jag hade beställt hans hemstads lokalbrygd. Jag bjöd över honom till mitt bord och vi påbörjade en konversation som skulle pågå hela kvällen och inte sluta förrän restaurangen stängde.

Mannen visade sig vara ingenjör vid det bosnisk-muslimska telefonbolaget. Han skötte underhållet av ett av tre mobilnät i ett land där avsändaren av din teleräkning avslöjar din etniska tillhörighet. Det dröjde inte länge innan samtalet rörde sig in på den konflikt som fortfarande är ett blödande sår i staten Bosnien-Hercegovina.

Mannen framför mig hade föräldrar som kämpat med Tito mot såväl de tyska nazisterna som de inhemska motsvarigheterna ustaša, četniks och trettonde SS-divisionen. Han hade levt vad han beskrev som sina bästa fyrtio år i Jugoslavien.

När det multietniska landet splittrades drev min dryckesbroders oro för vad som skulle hända med hans barn honom till att sluta upp i den nybildade bosnisk-muslimska armén. Han berättade om hur han hotade FN-soldater för att köra in i Mostar med ammunition till de underutrustade bosniakiska styrkorna. Frontlinjen mot den kroatiska armén stod vid en gata en liten bit bort från restaurangen. Mannen pekade på kullarna ovanför staden som serberna avfyrade sina artillerisalvor från och beskrev hur kroaterna sprängde stadens stolthet – bron över floden Neretva.

Vi pratade länge om Bosniens bräckliga fred, där 90-talets krigsförbrytare delar makten mellan sig och upprätthåller den etniska splittringen. Det är ett fåtal som fortfarande har serbiska och kroatiska vänner – idag umgås barn och ungdomar av olika etnicitet inte med varandra. Områden som tidigare varit blandade mellan olika grupper är nu etniskt rensade. När man reser genom västra Hercegovina är de kyrilliska bokstäverna på vägskyltarna nästan undantagslöst överstrukna med tusch av människor som inte vill ha serberna där. Hatet från krigsåren lever fortfarande, blandad med sorgen över förlorade släktingar och vänner.

Jag tänker på Mostar denna hatets höst. När de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna lämnar Storkyrkan när kampen mot rasismen kommer på tal. När svenska kulturprofiler angriper kyrkan för att den står upp mot rasismen, eller skriver tidningskrönikor och hotar med att vi förlorar "vårt eget land" till muslimsk terror. När Vellingeungdomar kastar ägg och skanderar ”heil Hitler” och ”judesvin” mot judiska barn.

När Danmarks liberala statsminister vill riva bostadsområden där ”danska värden” inte gäller längre. När högerregeringen i Nederländerna stödjer sig på ett parti vars ledare vill förbjuda Koranen och står åtalad för hatbrott. När den franska presidenten avleder uppmärksamheten från de ekonomiska problemen genom att hetsa mot romer. När fascister marscherar på Budapests gator och vinner val. När högerextremister kastar molotovcocktails mot Prideparaden i Belgrad.

Högerextremismen får näring i rädslan för och hatet mot Den Andre – må det så vara muslimen, romen, juden, bögen eller flatan. Under decennierna närmast efter andra världskriget var det omöjligt att vinna folkligt stöd för en sådan politik – i Sverige såväl som i de flesta andra europeiska stater. En demokratins kultur och en gemensam välfärd byggdes upp utifrån den fasta övertygelsen att man aldrig mer ville uppleva de fasor krisen och kriget skapat.

När välfärdsstaten börjat vittra sönder och de sociala klyftorna vuxit har hatet återigen fått en grogrund. 80-talets främlingsfientliga våg av vit makt-musik, BSS-klotter, nedbrända flyktingförläggningar och Lasermannen fick den svenska högerextremismen att vädra morgonluft. Tjugo år senare har skickligt partibygge och pr-arbete lett till tjugo högerextrema riksdagsledamöter.

I varje samhälle där hatet får breda ut sig växer människors rädsla för varandra. Det tog ett tag innan de högernationalistiska idéer som vaknade till liv igen i det forna Jugoslavien nådde kokpunkten, men dagen kom då den etniska rensningen var ett faktum.

Krigen på Balkan är bara det senaste av otaliga exempel ur den europeiska historien på vad som händer när vi tappar förmågan att leva tillsammans trots våra olikheter. Övergivna ruinhus berättar historien om hur goda grannar kan förvandlas till bittra fiender.

När progressiva rörelser misslyckas i sin kamp för ett solidariskt och jämlikt samhälle är det andra krafter som vinner mark. Kulhålen i Mostars fasader påminner om varför vi aldrig får ge vika.

Artikeln är ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten den 15 oktober 2010.

Folkrörelsesocialismens credo

Under vintern har jag föreläst om bildning och kultur i ett flertal olika sammanhang, och alltid återvänt till detta klassiska citat av ABFs grundare Richard Sandler. Jag tycker det beskriver i ett nötskal varför arbetarrörelsens kulturella gren - Arbetarnas Bildningsförbund - behövs som en radikal idérörelse och en bred folkbildningsorganisation.

För de avgörande samhällsförändringarna sker långtifrån alltid i riksdagsarbetet - de äger ofta rum på helt andra arenor. Om många människor samverkar, drar åt samma håll och vinner små framgångar på sina respektive fält blir helheten ofta större än delarna. Och grunden skapas för än större förändringar:

”Man må icke inbilla sig själv - ännu mindre andra - att ‘den sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan som hissas som tecken på att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka. Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud”

Hålet efter UppsalaDemokraten

När jag öppnar postfacket är det något som fattas. UppsalaDemokraten är inte där. Min lokala rödgröna tidning kom med sitt sista nummer vid årsskiftet och ersätts från och med denna vecka av ETC Stockholm.

Tidningens ägare Johan Ehrenberg [i papperstidningen] och dess politiska redaktör Fredrik Jansson har beskrivit situationen på ett bra sätt. Men som en av dem som engagerade mig djupt för att förverkliga drömmen om att återuppliva UppsalaDemokraten efter tio års bortovaro så vill jag ge en personlig kommentar.

Jag tror att de flesta som följt tidningen kan konstatera att den inte läggs ned för att den brast i kvalitet. Tvärtom, under de tjugotvå månader tidningen gavs ut innehöll den såväl förstklassig samhällsjournalistik, vassa kultursidor och opinionsjournalistik utöver det vanliga.

Jag är helt övertygad om att UppsalaDemokraten utan vidare hade kunnat ha en upplaga på 3 000-4 000 exemplar i veckan om den nått de samhällsmedvetna människor med hjärtat till vänster som den i huvudsak riktade sig till. När den väl nått den nivån, hade den haft resurserna för att utvecklas redaktionellt och öka upplagan än mer.

Men att ge ut en tidning handlar inte bara om att producera väl så förstklassiga och välredigerade texter av skickliga skribenter. Tidningen måste också nå sina läsare.

Här låg UppsalaDemokratens akilleshäl. Tidningen hade en väl fungerande struktur för att få in texter, redigera och layouta dem samt trycka och distribuera tidningarna. Men den hade ingen struktur för hur den skulle få prenumeranter och annonsörer.

Ingen tog ett samlat grepp över lämpliga målgrupper och arbetsmetoder för att nå de tilltänkta läsarna och det fanns ingen struktur för att mobilisera tidningens sympatisörer att delta i arbetet med att få fler prenumeranter. Utan det kan man inte få långsiktig bärkraft för ett tidningsprojekt.

Jag skriver dessa rader på samma dator som jag skickade iväg de första prenumerationsuppmaningarna ifrån för ganska precis två år sedan och som jag skrivit och korrat otaliga ledarsidor med. Och jag skriver med sorg i hjärtat.

Sorg, därför att UppsalaDemokraten lärde mig tidningsmakandets villkor, UppsalaDemokraten gav mig massor av vänner såväl inom Uppsalas radikala kretsar som bland de hängivna och professionella människor som gör ETC. UppsalaDemokraten lät mig förstå min hemstad på ett nytt sätt. UppsalaDemokraten utvecklade mig som skribent och som redaktör och gav mig glädjen att varje vecka få se resultatet av mitt arbete i tryck.

Arbetet med UppsalaDemokraten fick mig att inse än tydligare vilken potential som finns i tanken att göra en lokal tidning med en tydlig ideologisk profil och att samla skarpa skribenter kring den. Vilken kraft man kan få om man bygger en rörelse kring en tidning.

Därför innehåller den sorg jag känner över det hål UppsalaDemokraten skapar på mediekartan också en strimma av hopp. För vi som drev tidningen visade att det är möjligt. Och något säger mig att det inte kommer att dröja tio år tills nästa gång Uppsala får en lokaltidning som utmanar den borgerliga mediedominansen.

Den svenska hösten

Balkongsommaren är över
oljade träbord och ikea-divaner
bärs upp till vindsförråden.

Förra veckan
sken solen över uteserveringarna
i natt kom frosten
och mörkret kommer allt fortare nu.
Människorna rustar sina iden
med stearinljus, raggsockor och varm choklad.

De sista flyttfåglarna
flaxar sitt adjö
jag önskar de kunde ta mig med.

Sparsmakad oktobersol
lyser över de gulnade löven
oklart vad som föll snabbast
den meteorologiska temperaturen
eller den politiska.

För fläktarna blir bruna
när kalkylbladen flockas
i redaktionernas mejlboxar.
Vinden blåser snålt
över parklekens talarstol
frosten biter fast
i mustaschen
och kommunalrådet
står vid sundet
och hytter med röda kort.

Från Lower Manhattan
kablas nyheten om brittsommar
tekalaset
övergår i nittionioprocentspyjamasparty
i Zuccottiparken.

Operativsystemet har kraschat
sedelpressar av ettor och nollor
är kvartalskapitalismens respirator
och statsmännen flyger som skållade råttor
för att rädda räddningspaketen.

Den amerikanska hösten
minner om när Madison
blev kokande socialt forum
i kylslaget februari
om Tunis, Kairo, Aten och Tel Aviv.
Alltmedan rorsman Borg
bygger brandväggar av glas
och champagnen vaskas
i glädje över den sänkta krogmomsen.

Oktoberrevoluformen inställd.
Jag går runt och sparkar löv
medan termometern faller.
Det kommer nya bättre dagar.

Europa

Så här i semestertider sitter jag och filar på det jag börjar våga kalla min diktsamling. I väntan på att den ska bli klar och på att jag lyckas övertyga någon om att trycka den, så tänkte jag låta mina hårt prövade bloggläsare få ta del av några av de mer publicerbara alstren.

Här kommer en dikt om vår kontinent som påbörjades på resande fot i fjol och som avslutades med de sista styckena under gårdagen. Den som vill läsa fler av mina författarförsök kan klicka här.

Europa

När människor samlas vid Moldaus stränder
till skymningskonsert framför Pragborgen
är det lätt att glömma
bajonetterna och stridsvagnarna
bara ett ögonblick bort
i världshistorien.

För tjugo somrar sedan
blåste ännu the Wind of Change
med stormstyrka över kontinenten.

Kullkastade ordningen
etablerad av det senaste världskrigets oheliga allians
sedan männen i Versailles' spegelsal
och spekulanterna på Wall Street
lagt grunden till den stora europeiska katastrofen.

Överallt spåren från folkvandringarna
på en kontinent formad i blod och brand
Murar och taggtråd
sätter inte längre hinder i vägen
åtminstone inte för den
med ”europeiskt utseende”
men väl bristen på gemensamt språk.
Tystnaden ännu tät i järnvägsvagnarna.

Tyska, holländska, flamländska, jiddisch,
svenska, danska, norska, isländska,
italienska, franska, spanska, portugiska, katalán,
rumänska,
tjeckiska, slovakiska, polska, lettiska, litauiska,
ryska, vitryska, ukrainska, bulgariska,
slovenska, kroatiska, bosniska, serbiska, makedoniska,
albanska,
finska, estniska, ungerska,
samiska,
baskiska,
grekiska,
romani,
turkiska,
arabiska,
kurdiska,
persiska,
urdu,
somaliska,
kinesiska,
koreanska,
japanska,
och så mycket mer
på en kontinent i skriande behov
av en babelsfisk.

På Europas alla
Hallsberg, Bräcke, Alvesta
bär de som myllrar förbi
på berättelser från den tid
då imperier byggdes upp
och brakade samman
och krigen ännu flyttade
gränser och människor.

I granater och gas mejslades
Europas moderna gränser ut.
Aldrig har orden
”Aldrig mera krig!”
ljudit starkare än från
dem som hungrat i Dresdens ruiner
sett sina älskade brinna i Birkenaus ugnar
överlevt kulregnet på Stalingrads stränder.

Partisanerna tog inte till vapen
rekryterna gav inte sina liv
för att rädda den gamla ordningen.

Ur röken från ruinerna
av Coventry, Stalingrad, Dresden, Nagasaki
skapades en ny värld.

Fälttågen och flyganfallen
svälten och skyttegravarna
ännu så närvarande
när den nya världen byggdes
på ruinerna av den gamla.


Men med tiden föll minnena
från kriserna och krigen
i glömska.
Nya herrar drömde om nya vinster
på nya marknader.

Så när djurfarmens tyranner slutligen föll
och sammetsrevolutionen
lät folket smaka frihetens vin till sist
var det spetsat med nyliberalismens gift.
”Test the West”
blev reklam för ett cigarettmärke
inte argument för välfärd och demokrati.


När jämlikhetsparentesen var över
stundade nygamla äventyr.
Om bankerna bara blev alldeles fria
skulle människor bli fria
som genom en osynlig hand.
Glänsande mynt och prasslande sedlar
skulle förbrödra oss
i europeisk köpfest.
Happy days are here again.

Champagnen flödade i vaskarna
när herrarna skålade
för den billiga arbetskraften
tills pyramidspelet var slut
och bankmännen tog springnota.

När festen var över
kom tårgasen fram.

Kampen som kommer

När Anders Borg talade på Sveriges Kommuner och Landstings valkongress den 30 mars läxade han upp de samlade kommunal- och landstingsråden för att offentliganställda har för bra betalt. Ingångslönen för kommunalarna – som vid det tillfället var 15 685 kronor i månaden – ska ner ett par snäpp när den nymoderata låglönelinjen går in i nästa fas. Allt för att skramla ihop till nya skattesänkningar och pressa lönerna över lag så att de redan rika kan bli än rikare och spekulera vidare fram till nästa finanskris som staten kan köpa dem fria från.

Finansminister Borgs uttalande avspeglar en internationell trend där högerideologer och –politiker går till attack mot de offentliganställdas löner och arbetsvillkor. Den aggressiva tonen syns tydligt i tidningen The Economist vars huvudtema i det nummer som kom ut den 8 januari var ”Kampen som kommer – Konfrontera den offentliga sektorns fackföreningar” (The battle ahead - Confronting the public-sector unions). I ett försök att återuppliva den gamla tankefiguren om den offentliga sektorn som tärande beskrevs lärare, sjuksköterskor och tunnelbaneförare som ”skatteätare” (tax eaters).

Tidningen fylldes av meningar som ”Människor i den privata sektorn har precis bara börjat förstå vilken bankett den offentliga sektorns fackföreningar har haft på alla andras bekostnad”. Offentliganställda framställdes som lata och lågpresterande, snarare än som några som arbetar för ett bättre samhälle för alla, för vårt gemensamma snarare än för privata vinstintressen. Hjältarna i The Economists frontalangrepp är i stället de politiker i Europa och USA som använder sig av de budgetunderskott som skapats när staterna räddat banker från undergång och städat upp efter finanskrisen till att ge sig på de offentliganställda.

En av de som snabbt lystrade till uppmaningen till kamp mot denna påstådda ”överprivilegierade elit” var Wisconsins nyvalda guvernör Scott Walker. Hans seger i valet i november i fjol var en del i framgångarna för den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen som vuxit fram som i protest mot statens växande roll i amerikansk ekonomi efter finanskrisen.

Walker rivstartade den 11 februari med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden var riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden i huvudstaden Madison och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt tiotusentals personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.

Den 22 februari bestämde jag mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin. När jag stiger av bussen från Milwaukee ett dygn senare är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfte. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

I slutet av februari har centrala Madison förvandlats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de 14 demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med 100 000 andra på torget utanför kongressbyggnaden.

Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en ”cheddarrevolution” för fackliga rättigheter i Wisconsin - USA:s största ostproducent. Republikanerna drev igenom beslutet trots allt, men nu står de senatorer som ansvarar för beslutet inför svåra prövningar när fackliga aktivister använder sig av rätten att återkalla (recall) en senators mandat om man samlar tillräckligt många väljares namnunderskifter för ett extraval. Möjligheten till denna slags folkliga misstroendeomröstningar har snabbt lett till stora mobiliseringar i de republikanska senatorernas valkretsar, som mycket väl kan leda till att demokraterna återvinner kontrollen över delstaten. 

Händelserna i Wisconsin har inspirerat till stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot andra republikanska guvernörer som i likhet med Walker tar konfrontationen med de offentliganställda på allvar.

The Economist beskriver hur fackföreningsrörelsen trängts tillbaka i de flesta länder i västvärlden, medan den närmast stärkts inom den offentliga sektorn där pressen från internationell konkurrens och strukturomvandling inte slagit lika hårt. Det gör också att de stora progressiva partierna i varje land är starkt beroende av organisatoriskt och ekonomiskt stöd från de offentliganställdas fackföreningar.

De omständigheter som The Economist räknar upp som problem – fungerande arbetsrätt, hyfsade löner och anständiga arbetsvillkor – är sådant som sågs som närmast självklart också i den privata sektorn för några årtionden sedan. Det gör att hoppet för de privatanställdas fackföreningar om att kunna återvinna förlorade positioner står och faller med att de offentliganställda kan upprätthålla sina nivåer. Och därför är också de fackförbund som huvudsakligen verkar i den privata sektorn – som exempelvis transportarbetarförbundet Teamsters – starkt närvarande i protesterna i Wisconsin.

Högerns attacker mot offentliganställdas arbetsvillkor runt om i västvärlden i efterspelet till finanskrisen förenar två borgerliga favoritgrenar – att angripa fackföreningar och att angripa den gemensamma välfärden. Men det väcker också motstånd. Den 26 mars demonstrerade närmare en halv miljon människor mot högerregeringens nedskärningar i den största fackliga demonstrationen i London sedan andra världskriget.

Kommunals ordförande Annelie Nordström sade efter Anders Borgs uttalande att hon ”ser det här som en spark på knäna” och att hon ”blir upprörd i djupet av mitt hjärta”. Kampen kommer.

PETER GUSTAVSSON

Publicerad i Tvärdrag våren 2011.

Slagord på första maj

Ett av mina hedersuppdrag varje år är att utforma förslagen till slagord i förstamajtåget i Uppsala. Efter lite funderande sitter jag med den här listan - en blandning mellan gammalt och nytt, självpåkommet och lånat:

- Bygg – bort – bostadsbristen!

- För ett Alliansfritt Sverige!

- Högerpoli-ti-ken är sig lik – tar från fattig och ger till rik!

- Järnvägen har spårat ur! Tåg i tid på varje tur!

- Lika lön – oavsett kön!

- Riktiga jobb är vår idé - ingen ska gömmas i Fas 3!

- Ropen skalla – arbete åt alla!

- Skolans elever är inte kunder! Marknaden låter barnen gå under!

- Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – Vad ska vi göra? – Krossa rasismen! – När? – Nu! – När? – Nu! – När, när, när? – Nu, nu, nu!

Jag skulle uppskatta kommentarer på detta, och framför allt idéer till fler slagkraftiga budskap som fungerar att ropa i grupp i ett demonstrationståg. Framför allt saknar jag ett bra slagord om utförsäkringarna. Utöver detta kan det vara bra att komma ihåg partikongressprioriteringarna: Bekämpa barnfattigdomen, bättre pensioner och att se över avregleringarna inte minst vad gäller elnät och järnväg. Och kulturpolitiken. Bra lokala slagord kan handla om barnfattigdom, rätt till heltid och sociala investeringar (=förebyggande insatser för barn och unga). Andra frågor vi pratar mycket om handlar om att göra staden till en bättre sommarstad med utebad i Gränby, sommaröppna fritidsgårdar o.s.v. Det kan också finnas skäl att säga något om demokratikampen i arabvärlden.

Tips mottages mer än gärna!

Mer kultur i arbetarrörelsen - mer arbetarrörelse i kulturen!

Detta är anförandet jag precis höll under punkten "Vårt parti" på den extra partikongressen:

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”

Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår.

Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat.

Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land.

Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag.

I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del.

Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar.

Det sägs att det första Gunnar Sträng gjorde när han drivit igenom statarsystemets avskaffande år 1944 var att ringa och tacka Ivar Lo-Johansson.

Ivar Lo beskrev statarnas liv i sina böcker. Han fick läsarna att leva sig in i hur underordningen och fattigdomen kändes in på huden.

Framgångarna i arbetarrörelsens historia handlade om att etablera en berättelse om nuet. Att skildra arbetarklassens villkor här och nu, vad som är fel och vad som behöver göras för att förändra samhället.

Självklart ska socialdemokratin låta kulturen ta oss i handen och leda oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Då behöver vi bidra till att det allt brutalare klassamhälle som beskrivits från den här talarstolen de senaste dagarna också beskrivs i böcker, filmer, bildkonst, sång och musik.

Vi behöver fler poeter som kallskänkan Jenny Wrangborg, som skriver så här i en dikt:

”du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”

Mitt anförande på s-kongressen

Detta är det anförande jag höll nyss under punkten "Vår omvärld" på den socialdemokratiska extrakongressen - inklusive några saker jag fick kapa bort för att det blev lite långt:

Partivänner,

Det har varit en lång vinter. Men nu är våren här.

För oss socialdemokrater har det varit en riktig fimbulvinter. Som kriskommissionen konstaterar i sin slutrapport så brottas vi med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Vi lägger mycket kraft på att mäta och följa opinionen snarare än att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion, skriver programkommissionen.

Det är svårt att veta vad man ska fokusera på när man har ett par minuter i rampljuset så här under en Ring P1-övning för socialdemokratiska kommunalråd och partiaktiva. Under extrakongressen 2007 talade jag om att vi har råd med rättvisa. Att en jämlikhetspolitik inte bara är moraliskt riktig utan också ekonomiskt gynnsam. Men jag tror att insikten är större nu än då att vi behöver tänka om i den ekonomiska politiken och stå upp för investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning.

Denna gång tror jag att vi måste prata om vägen ur den kris socialdemokratin befinner sig i – inte bara i vårt land utan i hela Europa. En kris betydligt djupare än vad en fin och framåtriktad kongress och en ny och inspirerande partiledning ensamt kan rå på.

Sedan vi ombud fick det tunna lilla häftet som utgör partistyrelsens diskussionsunderlag har det uttrycks farhågor för att kriskommissionens slutrapport ska bli en hyllvärmare. Det är nog en överdriven farhåga – då den tidigare partiledningen inte skickat denna slutrapport till tryckeriet så är det svårt att ställa den i en hylla.

Där är min första uppmaning till den nya partiledningen. Starta inte på ruta ett igen, utan ta tillvara och använd slutrapporten från det arbete kriskommissionen gjort under ett halvårs tid. Låt detta dokument bli grunden för ett stort samtal om framtidens socialdemokrati, och bygg samtidigt det Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti som kriskommissionen uppmanar oss att bli.

Sedan vill jag precis som Mona inte föregå valet senare i eftermiddag, men vill ändå rikta några ord till Håkan Juholt. Om fler röstar som jag så går du från försvarspolitiken till en väldigt central post i vårt parti. Ta med dig insikten om att framgång aldrig bara är en fråga om stora budgetar eller överlägset materiel. För att vinna krävs en kampvilja och en glädje i att arbeta tillsammans – en känsla i hjärtgropen att det man gör är rätt och riktigt och viktigt. Håkan, gör oss stolta över att vara sossar igen!

Ska socialdemokratin vinna krävs ett gott ledarskap och en rejäl satsning på den folkrörelse, folkbildning och idéutveckling som alltid varit vår styrka. Ta tillvara alla de nya unga krafter som nu bubblar upp från ungdoms- och studentförbund. Återge kulturen den plats den förtjänar i vårt fackliga och politiska arbete. Använd sången, dikten, konsterna som ett sätt att beskriva hur vi uppfattar världen, hur dagens klassamhälle ser ut.

Den här partikongressen kan gå till historien som det tillfälle då svensk arbetarrörelse reste sig och återtog sin reformiver och initiativet i samhällsdebatten. Men om det ska bli så krävs ett hårt och hängivet arbete från såväl partiledning och medlemmar och sympatisörer.

Våren är här nu. Socialdemokratin är på väg tillbaka.

Nu tar vi dem, kamrater!