När jag öppnar postfacket är det något som fattas. UppsalaDemokraten är inte där. Min lokala rödgröna tidning kom med sitt sista nummer vid årsskiftet och ersätts från och med denna vecka av ETC Stockholm.
Tidningens ägare Johan Ehrenberg [i papperstidningen] och dess politiska redaktör Fredrik Jansson har beskrivit situationen på ett bra sätt. Men som en av dem som engagerade mig djupt för att förverkliga drömmen om att återuppliva UppsalaDemokraten efter tio års bortovaro så vill jag ge en personlig kommentar.
Jag tror att de flesta som följt tidningen kan konstatera att den inte läggs ned för att den brast i kvalitet. Tvärtom, under de tjugotvå månader tidningen gavs ut innehöll den såväl förstklassig samhällsjournalistik, vassa kultursidor och opinionsjournalistik utöver det vanliga.
Jag är helt övertygad om att UppsalaDemokraten utan vidare hade kunnat ha en upplaga på 3 000-4 000 exemplar i veckan om den nått de samhällsmedvetna människor med hjärtat till vänster som den i huvudsak riktade sig till. När den väl nått den nivån, hade den haft resurserna för att utvecklas redaktionellt och öka upplagan än mer.
Men att ge ut en tidning handlar inte bara om att producera väl så förstklassiga och välredigerade texter av skickliga skribenter. Tidningen måste också nå sina läsare.
Här låg UppsalaDemokratens akilleshäl. Tidningen hade en väl fungerande struktur för att få in texter, redigera och layouta dem samt trycka och distribuera tidningarna. Men den hade ingen struktur för hur den skulle få prenumeranter och annonsörer.
Ingen tog ett samlat grepp över lämpliga målgrupper och arbetsmetoder för att nå de tilltänkta läsarna och det fanns ingen struktur för att mobilisera tidningens sympatisörer att delta i arbetet med att få fler prenumeranter. Utan det kan man inte få långsiktig bärkraft för ett tidningsprojekt.
Jag skriver dessa rader på samma dator som jag skickade iväg de första prenumerationsuppmaningarna ifrån för ganska precis två år sedan och som jag skrivit och korrat otaliga ledarsidor med. Och jag skriver med sorg i hjärtat.
Sorg, därför att UppsalaDemokraten lärde mig tidningsmakandets villkor, UppsalaDemokraten gav mig massor av vänner såväl inom Uppsalas radikala kretsar som bland de hängivna och professionella människor som gör ETC. UppsalaDemokraten lät mig förstå min hemstad på ett nytt sätt. UppsalaDemokraten utvecklade mig som skribent och som redaktör och gav mig glädjen att varje vecka få se resultatet av mitt arbete i tryck.
Arbetet med UppsalaDemokraten fick mig att inse än tydligare vilken potential som finns i tanken att göra en lokal tidning med en tydlig ideologisk profil och att samla skarpa skribenter kring den. Vilken kraft man kan få om man bygger en rörelse kring en tidning.
Därför innehåller den sorg jag känner över det hål UppsalaDemokraten skapar på mediekartan också en strimma av hopp. För vi som drev tidningen visade att det är möjligt. Och något säger mig att det inte kommer att dröja tio år tills nästa gång Uppsala får en lokaltidning som utmanar den borgerliga mediedominansen.
