Vi kommer igen!
Jag har tidigare flera gånger ifrågasatt vad som hände mellan partikongressen och valet. När kongressen samlades i november 2005 sade ombuden klart och tydligt att den förda ekonomiska politiken och den förda arbetsmarknadspolitiken inte duger. Partistyrelsens förslag förändrades efter långa förhandlingar - partikongressen hade genomfört en framgångsrik opposition mot regeringen.
Och sedan hände, vad jag kan se, noll och intet. Partikongressens viktiga beslut kommunicerades aldrig ut, eventuellt för att partiledningen inte ville att det skulle synas att de råkat på nederlag. I stället bufflade sig Göran Persson i frågan om individualiserad föräldraförsäkring så att journalistflocken i stället började jaga i en fråga där folkmajoriteten tyckte som partiledningen.
Jag har varit på bokmässan i i Göteborg i helgen, och har inte förrän nu hört vad Marita Ulvskog sade i Ekots lördagsintervju. Marita säger precis som det är - vi tappade samhällskritiken. Vi var inte i ständig opposition mot orättvisor. Och hon bar en knapp med texten "Vi kommer igen!".
När jag lyssnar på intervjun med Marita, och när jag jämför den med allt jag upplevt från och med partikongressen, inser jag att det faktiskt bedrevs två valrörelser. En från partiexpeditionen, som strävade efter att vara mer samhällskritisk och fokusera mer på jobben, skolan, kvaliteten i välfärden och integrationen. Och en från regeringskansliet, som pumpade ut budskapet att det går bra för Sverige och att nu kommer jobben. Budskapet från partiexpeditionen, som byggde på kongressbesluten och på den ständiga kommunikationen med partiorganisationen ute i landet, dränktes av budskapet från regeringskansliet.
Marita Ulvskog tar på sig ansvaret för kampanjen och vägrar fördela skuldbördan, men samtidigt är jag helt övertygad om att ansvaret för den bristande samhällskritiken i valrörelsen inte ligger på partisekreteraren. Hon upprepar vid flera tillfällen i intervjun att partiet hade kunnat vara bättre på att ta tillvara de beslut som fattades på partikongressen om exempelvis jobben och arbetsmarknadspolitiken.
Nu gäller det att, som Marita säger, bedriva en effektiv oppositionspolitik med sikte på att komma tillbaka allra senast om fyra år. Förutsättningarna är goda.
Enligt den slutliga sammanräkningen skilde det omkring 120 ooo röster mellan blocken. Moderaterna och deras stödpartier fick 48,2 procent eller 178 mandat medan de röd-gröna partierna fick 46,1 procent eller 171 mandat. Och Sveriges klart största politiska parti heter fortfarande Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
Med en ny politik och en ny partiledare, som tar tillvara styrkan och samhällskritiken i folkrörelsen, kan socialdemokratin snabbt vinna tillbaka många av de förlorade rösterna och nå 40-procentsnivån. Samtidigt är jag övertygad om att ett vänsterparti som slipper skriverierna om splittring och historia och kan fokusera på sin politik kan återvinna ett stöd i 8-10 procentsnivån. Med bibehållet stöd för miljöpartiet har vi då återigen den opinionssituation som rådde mellan blocken under perioden 1992-2004, innan båda arbetarrörelsepartierna tappade i stöd samtidigt och slutade fungera som kommunicerande kärl.
Vi behöver inte få "Åtta år med Reinfeldt" - men boken är mer aktuell än någonsin eftersom det stora hindret i vägen för en revansch i 2010 års val är den precisionsbombning av den svenska modellen moderaterna och deras stödpartier siktar mot. Läs den!
Och sedan hände, vad jag kan se, noll och intet. Partikongressens viktiga beslut kommunicerades aldrig ut, eventuellt för att partiledningen inte ville att det skulle synas att de råkat på nederlag. I stället bufflade sig Göran Persson i frågan om individualiserad föräldraförsäkring så att journalistflocken i stället började jaga i en fråga där folkmajoriteten tyckte som partiledningen.
Jag har varit på bokmässan i i Göteborg i helgen, och har inte förrän nu hört vad Marita Ulvskog sade i Ekots lördagsintervju. Marita säger precis som det är - vi tappade samhällskritiken. Vi var inte i ständig opposition mot orättvisor. Och hon bar en knapp med texten "Vi kommer igen!".
När jag lyssnar på intervjun med Marita, och när jag jämför den med allt jag upplevt från och med partikongressen, inser jag att det faktiskt bedrevs två valrörelser. En från partiexpeditionen, som strävade efter att vara mer samhällskritisk och fokusera mer på jobben, skolan, kvaliteten i välfärden och integrationen. Och en från regeringskansliet, som pumpade ut budskapet att det går bra för Sverige och att nu kommer jobben. Budskapet från partiexpeditionen, som byggde på kongressbesluten och på den ständiga kommunikationen med partiorganisationen ute i landet, dränktes av budskapet från regeringskansliet.
Marita Ulvskog tar på sig ansvaret för kampanjen och vägrar fördela skuldbördan, men samtidigt är jag helt övertygad om att ansvaret för den bristande samhällskritiken i valrörelsen inte ligger på partisekreteraren. Hon upprepar vid flera tillfällen i intervjun att partiet hade kunnat vara bättre på att ta tillvara de beslut som fattades på partikongressen om exempelvis jobben och arbetsmarknadspolitiken.
Nu gäller det att, som Marita säger, bedriva en effektiv oppositionspolitik med sikte på att komma tillbaka allra senast om fyra år. Förutsättningarna är goda.
Enligt den slutliga sammanräkningen skilde det omkring 120 ooo röster mellan blocken. Moderaterna och deras stödpartier fick 48,2 procent eller 178 mandat medan de röd-gröna partierna fick 46,1 procent eller 171 mandat. Och Sveriges klart största politiska parti heter fortfarande Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
Med en ny politik och en ny partiledare, som tar tillvara styrkan och samhällskritiken i folkrörelsen, kan socialdemokratin snabbt vinna tillbaka många av de förlorade rösterna och nå 40-procentsnivån. Samtidigt är jag övertygad om att ett vänsterparti som slipper skriverierna om splittring och historia och kan fokusera på sin politik kan återvinna ett stöd i 8-10 procentsnivån. Med bibehållet stöd för miljöpartiet har vi då återigen den opinionssituation som rådde mellan blocken under perioden 1992-2004, innan båda arbetarrörelsepartierna tappade i stöd samtidigt och slutade fungera som kommunicerande kärl.
Vi behöver inte få "Åtta år med Reinfeldt" - men boken är mer aktuell än någonsin eftersom det stora hindret i vägen för en revansch i 2010 års val är den precisionsbombning av den svenska modellen moderaterna och deras stödpartier siktar mot. Läs den!
Kommentarer