Förnyelse i det tjugoförsta århundradet

Göteborgs-Posten bekräftar vad jag hört från många håll under och efter valrörelsen - att det också i partistyrelsen fanns röster som liksom jag förespråkade en jobbsatsning i valmanifestet. Helene Fritzon, ordförande för Skånes partidistrikt och ledamot av verkställande utskottet säger:

Vi drev frågan och ville ha en skarpare och tydligare formulering om jobben i valmanifestet. [...] Vi hade behövt äga frågan om jobben eftersom det finns större förväntningar på socialdemokraterna än högern när det gäller arbetslösheten.

För mig står det helt klart varför vi förlorade valet. Högeralliansen såg vår akilleshäl - jobben - och flankade ut oss på vänsterkanten. Det är så man vinner valen i Sverige, genom att vara den bästa sossen.

Därför bekymrar det mig när personer som Jan Edling, Lena Micko och Stig-Björn Ljunggren nu går ut och tar upp en debatt jag trodde vi lämnade kvar på 1900-talet. Återigen enligt Göteborgs-Posten så vill Edling försvaga arbetsrätten och ha mer konkurrens i offentlig sektor. Micko vill också ha "mer privata alternativ" och stödjer dessutom förslaget om avdrag för hushållsnära tjänster. Ljunggren pratar på i allmänna ordalag om att "göra upp med vänstermyten" och påstår att socialdemokratin "sprang iväg vänsterut" under valrörelsen när Persson och Nuder i själva verket avstod från att genomföra partikongressens beslut att skärpa kampen mot arbetslösheten.

Det står alldeles klart att socialdemokratin behöver förnyas. Vi har bara börjat arbetet med att bli ett feministiskt parti på riktigt. Många av våra företrädare har inte riktigt greppat att det finns en strukturell diskriminering i det svenska samhället. Arbetarrörelsen behöver inse att vi är Sveriges viktigaste rörelse för mänskliga rättigheter, och vi ska bli ännu bättre på att stå upp för allas lika rätt och värde.

Det är en sak. Att genomföra en förnyelse av socialdemokratin av den karaktär som diskuterades under tidigt 90-tal - en blairistisk förnyelse - är en helt annan sak. Det vore självmord i minst två aspekter.

Det vore självmord därför att det skulle starta ett nytt rosornas krig och desillusionera massor av nya och gamla partimedlemmar, i en tid då såren från 90-talet äntligen har börjat läka och vikten av sammanhållning mot systemskiftet är som viktigast.

Det vore självmord därför att det sannolikt skulle leda till valförlust, därför att vi skulle föra en otydlig oppositionspolitik som skulle minska valdeltagandet och garanterat bereda Sverigedemokraterna en plats i riksdagen.

Låt oss vara överens från början. Det finns mycket som behöver rättas till med partiets framtoning och politik. Men det betyder inte att vi ska göra någon högergir. Nej - systemskiftet ska mötas kraftfullt som Persson sade i sitt bästa tal på hela valrörelsen - det på valvakan.

Det finns ingen väg tillbaka till 90-talsdebatten, till den tid då "traditionalister" och "förnyare" klöste ögonen ur varandra och den verkliga högern log i mjugg. 2000-talets förnyelsedebatt är av en helt annan karaktär, därför att samhället förändrats.

Förnyelse handlar om mer feminism, mer antirasism, mer internationell solidaritet, mer visioner och mer reformer. Det handlar om en skarp oppositionspolitik som tar strid för välfärdsstaten mot borgerlighetens systemskifte. Vi behöver bli bättre, men vi behöver inte bli något annat än vad vi är.

Uppdatering: Noterar att Erik Laakso vill att jag ska vara med och leda partiets förnyelsearbete tillsammans med Margot Wallström, Mona Sahlin och Stig-Björn Ljunggren (som för övrigt sagt och skrivit en hel del bra saker efter valet också, till exempel här). Om rörelsen kallar...