Samma gamla inbördeskrig med Jan Andersson
Vid sitt skrivbord i Bryssel sitter en förorättad och bitter EU-parlamentariker vid namn Jan Andersson. Andersson klarade inte av sin förra arbetsuppgift - att leda den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet. I stället höll han liv i partiets splittring i EU-frågan och detta bestraffade väljarna genom att välja bort socialdemokraterna i EU-valet 2004. Följaktligen byttes Jan Andersson ut som gruppledare. Så nu straffar han partiledningen genom att skicka en drapa om att partiet måste gå högerut på DN Debatt.
Under Inger Segelströms ledarskap har den socialdemokratiska EU-parlamentsgruppen kunnat hålla ihop och bland annat med kraft drivit en linje för att desarmera EU-högerns förslag till tjänstedirektiv. Detta direktiv stödde för övrigt Jan Andersson fram till dess att facken i Sverige började vakna och såg riskerna med att det skulle öppna för underbudskonkurrens och lönedumpning.
De senaste åren har partiet börjat läka ihop den gamla splittringen gällande 90-talspolitiken och EU. Nyckeln till detta är att se EU-frågor som höger-vänsterfrågor. Men EU-entusiasten Jan Andersson har svårt, mycket svårt, att se att det någon gång kan finnas några fel med förslag som kommer från EU. Därför kommer Jan Andersson alltid i konflikt med det stora flertalet i partiet, som har svårt att se något egenvärde med att beslut flyttar till EU-nivån utan väljer att se mer pragmatiskt på EU-frågorna.
Nu vill Jan Andersson förklara krig igen. Förutom att säga självklara saker som alla håller med om - att vi inte pratade om jobben och Göran Perssons ledarstil - så försöker sig Jan Andersson på att skylla valförlusten på en "flytt från mitten vänsterut" som ska ha letts av Marita Ulvskog.
Från Bryssels horisont blir visst allt lite dimmigt och rökigt. Men vad exakt är det som är så himla vänster med att vara "stolta och nöjda"?
Jan Andersson har missat det viktiga i det här valet - moderaterna körde om oss i vänsterfilen. Vi framstod som förvaltarna av det bestående medan moderaterna var "det nya arbetarpartiet". Det är bästa sossen som vinner valen, och eftersom partiledningen inklusive Marita Ulvskog inte såg till att driva igenom kongressbesluten om att sätta den fulla sysselsättningen främst torskade vi. Vi framstod som trötta och visionslösa - men det är knappast vänster att vara trött och visionslös.
Jan Andersson tycks inte ha tänkt många nya tankar sedan den socialdemokratiska framtidsdebatten fastnade i skyttegravarna vid 90-talets mitt. Han vill uppenbarligen fortsätta utkämpa 90-talets interna strider. Jag tror inte han har mycket för det. Även om Jan Andersson stått still har rörelsen utvecklats runt om honom. Släpp bitterheten och kom in i matchen!
Uppdatering: Enn Kokk blev uppenbarligen lika provocerad som jag, och skrev en långt bättre text med mer av skarpsynt politisk analys. Ett måste - läs den!
Under Inger Segelströms ledarskap har den socialdemokratiska EU-parlamentsgruppen kunnat hålla ihop och bland annat med kraft drivit en linje för att desarmera EU-högerns förslag till tjänstedirektiv. Detta direktiv stödde för övrigt Jan Andersson fram till dess att facken i Sverige började vakna och såg riskerna med att det skulle öppna för underbudskonkurrens och lönedumpning.
De senaste åren har partiet börjat läka ihop den gamla splittringen gällande 90-talspolitiken och EU. Nyckeln till detta är att se EU-frågor som höger-vänsterfrågor. Men EU-entusiasten Jan Andersson har svårt, mycket svårt, att se att det någon gång kan finnas några fel med förslag som kommer från EU. Därför kommer Jan Andersson alltid i konflikt med det stora flertalet i partiet, som har svårt att se något egenvärde med att beslut flyttar till EU-nivån utan väljer att se mer pragmatiskt på EU-frågorna.
Nu vill Jan Andersson förklara krig igen. Förutom att säga självklara saker som alla håller med om - att vi inte pratade om jobben och Göran Perssons ledarstil - så försöker sig Jan Andersson på att skylla valförlusten på en "flytt från mitten vänsterut" som ska ha letts av Marita Ulvskog.
Från Bryssels horisont blir visst allt lite dimmigt och rökigt. Men vad exakt är det som är så himla vänster med att vara "stolta och nöjda"?
Jan Andersson har missat det viktiga i det här valet - moderaterna körde om oss i vänsterfilen. Vi framstod som förvaltarna av det bestående medan moderaterna var "det nya arbetarpartiet". Det är bästa sossen som vinner valen, och eftersom partiledningen inklusive Marita Ulvskog inte såg till att driva igenom kongressbesluten om att sätta den fulla sysselsättningen främst torskade vi. Vi framstod som trötta och visionslösa - men det är knappast vänster att vara trött och visionslös.
Jan Andersson tycks inte ha tänkt många nya tankar sedan den socialdemokratiska framtidsdebatten fastnade i skyttegravarna vid 90-talets mitt. Han vill uppenbarligen fortsätta utkämpa 90-talets interna strider. Jag tror inte han har mycket för det. Även om Jan Andersson stått still har rörelsen utvecklats runt om honom. Släpp bitterheten och kom in i matchen!
Uppdatering: Enn Kokk blev uppenbarligen lika provocerad som jag, och skrev en långt bättre text med mer av skarpsynt politisk analys. Ett måste - läs den!
Kommentarer
Om Socialdemokraterna ska vinna valet genom at bli moderater så är det enklare att gå med i Moderaterna direkt.
De var ocks rätt fult av honom att lägga samma vikt vid Ulvskog som varandes roten till allt ont som Alliansen tigare gjort.