tisdag, oktober 10, 2006

Ojämlikhetens pris

I går eftermiddag presenterades två spännande publikationer från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Partisekreterare Marita Ulvskog inledde seminariet med att självkritiskt konstatera att vi tappat våra tänkande strukturer i arbetarrörelsen - de strukturer vi hade långt innan tankesmedjornas tid men som högern nu gått om oss i. Arbetarrörelsens nya tankesmedja och detta första seminarium är en kampsignal till dem som nu makten haver.

Och visst var seminariet en kampsignal - både till dem som makten haver och till dem som makten haft. Bo Bernhardsson tog hjälp av både LO:s och TCO:s chefsekonomer för att presentera sitt första nummer som chefredaktör för Tiden. Och Bosse lyckades väcka mitt intresse för att Tiden kan växa till att bli vad den är tänkt att vara - en tidskrift som utvecklar den socialdemokratiska idédebatten. Jag tänker teckna en prenumeration.

LO-ekonomernas kritik mot s-regeringens sysselsättningspolitik är mycket skarp, och utgår från devisen att "vi tänker rätt men vi gör inte som vi tänker". Mål har satts upp om 80 procents sysselsättning, mål som inte nåtts och inte utvärderats. Man har talat vackert om arbetslinjen, men i praktiken minskat ambitionerna inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetslinjen har misskötts, och detta har varit ett kraftigt bidragande skäl till att högern kunde "gå bakom våra linjer" och vinna initiativet när det gäller jobben.

LO-ekonomen Lena Westerlund beskrev vältaligt och med tung statistik hur regeringspolitiken gått från aktiv arbetsmarknadspolitik till aktiveringspolitik. I stället för att bygga mänskligt kapital genom (dyra) arbetsmarknadsutbildningar har man allt mer gått över till att disciplinera arbetslösa genom vad en i publiken kallade "vuxendagis och kränkningar".

Seminariet fortsatte med att Anne-Marie Lindgren presenterade en splitter ny rapport om ojämlikheten i Sverige - Ojämlikhetens pris (pdf). Det är en skrämmande genomgång av hur flexibilisering och växande inkomstskillnader skapar klassklyftor och segregation. Värst ut är, som vanligt, kvinnor och invandrare. Anne-Marie hade suttit och skrivit rapporten fram till halv två på natten innan och hon brann av ilska över samhällets orättvisor - jag tror hon sade ordet "klass" en gång var trettionde sekund under sin presentation.

Utrymmet räcker inte för att redogöra för alla de idéer jag fick av diskussionerna på detta seminarium - de lär dyka upp här på bloggen i mer bearbetad form de kommande veckorna. Men helt klart är att det finns mycket svagt gehör för de tankar från den maillista som snabbt fått öknamnet "Vägval Höger" som vi fick läsa på etablissemangets klotterplank i förra veckan och som snabbt fått stor respons hos borgerliga ledarskribenter.

Den breda huvudfåran i dagens socialdemokrati har tagit till sig de växande sociala klyftorna i det nya tjänstesamhället och ser som sin huvuduppgift att ta itu med dem genom en jämlikhetspolitik som ställer oss i skarp opposition till vår nya högerregering. Sedan står vi fortfarande och famlar när det gäller medlen. Detta famlande är också i grunden den främsta anledningen till att vi förlorade - rörelsen har tappat tron på att den gamla politiken kan leda framåt men har ännu inte utvecklat någon ny politik att ersätta den med.

Därför hoppas jag verkligen att det nya numret kommer upp på Tidens hemsida snart. Jag hoppas också att det finns mod från flera att ta ut svängarna i den fråga som både Bo Bernhardsson och socialdepartmentets tidigare planeringschef Christer Persson tog upp på seminariet - den "övergripande ekonomisk-politiska regimen". För visst kritiserar LO-ekonomerna i sin artikel också "den bortglömda efterfrågepolitiken" i sin artikel, och kritiserar hur utgiftstaken motverkar både en aktiv och en passiv motverkan av konjunktursvängningarna genom statsbudgeten. Visst kritiserar de att ingen diskuterat efterfrågan, men de vågar faktiskt inte diskutera det själva på allvar.

Jag är övertygad om att övergången från aktiv arbetsmarknadspolitik till aktiveringspolitik hör ihop med den ekonomiska politik som introducerades på 90-talet och som hänger kvar än. Den ortodoxa antiinflationspolitiken har inneburit att hundratusentals arbetstillfällen aldrig tillskapats, utan förhindrats genom räntehöjningar och åtstramningar i offentliga budgetar. Om socialdemokratin inte vågar se denna sanning i vitögat kommer vi aldrig kunna avskaffa arbetslösheten.

5 kommentarer:

Daniel sa...

Som vanligt är det dock inte nytänkare inom nationalekonomin som belönas med låtsas-nobelpriset i ekonomi. Såvitt jag minns var (är) han dock motståndare till EMU.

Någon borde inrätta ett alternativt låtsaspris där människor som inte följer doktrinen "jag-vill-ha-en-avreglerad-makro-ekonomi-för-det-verkar-fungera-bra-om-jag-applicerar-den-i-mikroperspektiv" också kunde belönas.

Peter Gustavsson sa...

Arbetarrörelsens ekonomipris till Ernst Wigforss' minne?

Lance sa...

Helt rätt!

Det som är positivt just nu med eftervalsdebatten är att fokus i verkar ha hamnat dels på mediasituationen och dels på den av socialdemokraterna förda borgerliga ekonomiska politiken. Bra bra. Men. Det som är intressant och det som jag troligtvis kommer att utveckla i ett framtida inlägg på min egen blogg är huruvida det i praktiken är möjligt att med dagens institutionella förutsättningar slopa utgiftstak och fristående riksbank (inte för att det är dess självständighet som borde vara i fokus, snarare riktlinjerna som dom arbetar efter).

Ponera att vi gör det. Blir vi omedelbart bestraffade med kapitalflykt och andra otrevligheter? Slår EU:s regelverk till med diverse sanktioner? Vi vet det inte förrän vi provar och prova det måste vi, men gör er beredda på att bli besvikna.

En ytterligare utmaning är Lissabonprocessen. Motståndet måste tydliggöras och spridas hos främst socialdemokraterna. Går det igenom så kan vi glömma allt vad offentlig välfärd heter, på sikt. Också här kommer alltså de vinster vi gör på hemmaplan att omintetgöras av EU-lagstiftning och policyskapande.

Johan S sa...

Som vanligt ett mycket bra inlägg. Kul att det fortfarande finns sossar som verkligen är sossar, trist att ni är för få.

Socialism och demokrati!

Peter Gustavsson sa...

Lance: Ärligt talat tror jag att riskerna för denna typ av konsekvenser är allvarligt överdrivna bland folk på vänsterkanten. EU är fortfarande (gudskelov) ett i huvudsak mellanstatligt samarbete, och när EU fattar ett beslut betyder det att Sveriges regering också är med på ett hörn. Det är svårt för EU att genomföra beslut som inte accepteras av Sverige. Det finns en ful ovana bland svenska politiker att skylla på EU när Bryssel kommer med korkade direktiv, men ofta har samma politiker suttit med vid bordet och fattat beslutet.

När de gäller de två konkreta frågor du tar upp - centralbankens roll och Lissabonprocessen - är farhågorna särskilt överdrivna. Eftersom vi inte har euron är vi inte tvungna att ha en självständig riksbank, vi har bara valt själva att ha det som en anpassning för ett framtida medlemskap. Sedan tror jag precis som du att självständigheten i sig inte är huvudproblemet, utan den politik riksbanken för. Skulle vi ha en annan riksbanksdirektion som tolkade sin uppgift annorlunda skulle resultatet säkerligen också vara annorlunda.

Lissabonprocessen genomförs helt och hållet av medlemsstaterna. Sverige ligger i dag i toppskiktet när det gäller många av Lissabonprocessens kriterier som exempelvis sysselsättningsgrad. Idag hyllas dessutom den nordiska modellen på EU-nivå. Att argumentera för att en generell välfärdspolitik som minskar klyftorna är förenligt med EU-kraven är en enkel match.