Riksdagsgruppen tog makten
Utnämningen av den socialdemokratiska skuggregeringen tycks ha hamnat just i skuggan. Just nu verkar det som att Carl Bildts högeropposition mot den formella regeringschefen 23 minuter in på sin nya statsrådsperiod - med stöd av den gamla Mauderat som låg bakom att denne trojanske häst släpptes in i regeringen - är mer intressant. Jag kan inte annat än hålla med.
För så spännande är faktiskt inte den (s)kuggregering som utnämndes på Djurönäset. Mest av allt ser den ut att vara präglad av den mångåriga motsättningen mellan Göran Persson och riksdagsgruppen om utnämningspolitiken. Nu får den gamle statsministern känna på konsekvenserna av att han gång på gång gått vid sidan av de folkvalda när han utnämnt "sina" statsråd. Konsekvensen blir en halvdan kompromiss mellan regeringskansli och riksdagsgrupp där flera unga sossar med stor lyskraft ställs på avbytarbänken.
Bara sju av Perssons ministrar får hänga med in i skuggregeringen - med något enstaka undantag folk som redan hade en stark förankring i riksdagsgruppen. Det är Berit Andnor, Thomas Bodström, Ulrica Messing, Pär Nuder, Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg och Tomas Östros som tar plats som skuggministrar.
Att Sven-Erik Österberg tar plats i arbetsmarknadsutskottet var väntat, och känns tryggt då han har en stark förankring i fackföreningsrörelsen. Österberg inte kommer sky att ta hård strid mot det borgerliga systemskiftet som kommer fokusera på arbetsmarknaden alldeles oavsett om Reinfeldt eller Bildt vinner striden om arbetsrätten. Men visst känns det märkligt att det blir Sven-Erik mot Sven Otto i arbetsmarknadsdebatterna...
Pär Nuder som skuggfinansminister är dock ett sämre val. Valet var en svidande vidräkning med den förda ekonomiska politiken, och jag är tveksam till om Nuder kommer klara den omställning som krävs till en politik som sätter sysselsättningen i första rummet. Dessutom delar jag Erik Laaksos bedömning att Thomas Bodström inte är det bästa valet till justitieutskottet. En kursändring hade verkligen behövts, bort från det som kommit att beskrivas som "Bodströmsamhället" som gjorde Piratpartiet till en bubblare bland unga väljare i årets val.
Jag ställer mig däremot svagt positiv till att Leif Pagrotsky tar den viktiga posten som vice ordförande i riksbanken. Pagrotsky har tidigare visat prov på integritet och intellektuell rörlighet, inte minst i sitt ställningstagande mot EMU, och nu hoppas jag att han mäktar med att inleda en omprövning av den räntehökspolitik som bidrog kraftigt till socialdemokratins nederlag.
Leni Björklund, Jan Eliasson, Barbro Holmberg, Hans Karlsson, Ann-Christine Nyqvist, Jens Orback och Lena Sommestad sitter inte i riksdagsgruppen och är därmed borta ur spelet. Jag beklagar att Jan Eliasson inte fick den födelsedagspresent han önskade sig den 17 september och fick fortsätta som utrikesminister - han hade varit briljant. Likaså beklagar jag att Lena Sommestad inte fick fortsätta som minister, även om jag har gott hopp om att hon kommer att göra mycket betydelsefulla insatser i framtiden med att stärka kontaktytorna mellan socialdemokratin och progressiva inom akademin.
Bosse Ringholm hade redan före valet deklarerat att han går över till att bli vanlig ledamot, och jag är övertygad om att han kommer att göra ett strålande jobb från ledamotsbänkarna med att se till att hålla partiet på en klok kurs på behörigt avstånd från den högerregering vi måste bjuda hårt motstånd mot.
Perssonministrarna Ibrahim Baylan, Carin Jämtin, Lena Hallengren, Morgan Johansson och Ylva Johansson har ställts på avbytarbänken. I Morgan Johanssons fall kan det handla om att Skåne annars skulle ha haft tre platser då de kloka riksdagsledamöterna Marie Granlund och Anders Karlsson också utnämnts till skuggministrar. Men det mindre partidistriktet Stockholms län har tre skuggministrar med Pär Nuder, Mona Sahlin och Carina Moberg så det argumentet håller inte. Gissningsvis väntar andra viktiga uppdrag för den gode Morgan, som utan tvekan skulle klara av mycket tunga positioner i partiet med bravur.
Visst har Urban Ahlin en lång tid bakom sig i riksdagsgruppen, men att ha kvar honom som gruppledare i utrikesutskottet när det finns en utrikespolitiker med Carin Jämtins lyskraft i riksdagsgruppen känns oerhört märkligt. Kanske stämmer spekulationerna om att Jämtin är på väg att bli oppositionsledare i Stockholms stad, men jag tycker att hon behövs på en ledande position i den nationella politiken.
Är då uppgörelsen på Djurönäset en höger- eller vänstersväng? Ingetdera, blir nog mitt svar. Framför allt har riksdagsgruppen sagt ifrån tydligt att den kräver inflytande. Flera av de nya gruppledarna såsom Anders Ygeman och Marie Granlund har en radikal profil och ansvarar nu för två mycket centrala framtidsfrågor där konflikten kan bli skarp gentemot den moderatledda politiken - miljön och utbildningspolitiken. Samtidigt ser uppgörelsen med 90-talspolitiken ut att kunna vänta på sig i och med att flera av de viktigaste aktörerna fortfarande finns kvar i skuggregeringen. En försiktig omprövning av gamla positioner kommer nog att ske rent naturligt som en följd av oppositionsställningen, men ska det till rejäla förändringar får nog initiativen komma från andra håll än från Riksdagshuset. Framtiden står öppen.
Några tips:
- Har inte förrän nu sett Kajsa Borgnäs' utmärkta krönika över hur det val där jämställdheten skulle bli den stora frågan i stället kom att bli ett stort bakslag. Vi är flera som lobbar för att Kajsa ska bli med blogg så omvärlden kan få ta del av hennes briljanta analyser. Det ryktas dock att Laboremus snart ska skaffa gruppblogg...
- Klas Corbelius har utnämnt mig till socialiseringsminister i den nya regering som ska tillsättas efter 2010 års val. Jag är hedrad, men har avböjt erbjudandet i en kommentar.
Uppdatering: Har visst glömt bort att länka min blogg till bloggkartan, så nu gör jag det.
Uppdatering: Helle Klein är visst inte helt nöjd med att Perssons grabbar behåller greppet.
För så spännande är faktiskt inte den (s)kuggregering som utnämndes på Djurönäset. Mest av allt ser den ut att vara präglad av den mångåriga motsättningen mellan Göran Persson och riksdagsgruppen om utnämningspolitiken. Nu får den gamle statsministern känna på konsekvenserna av att han gång på gång gått vid sidan av de folkvalda när han utnämnt "sina" statsråd. Konsekvensen blir en halvdan kompromiss mellan regeringskansli och riksdagsgrupp där flera unga sossar med stor lyskraft ställs på avbytarbänken.
Bara sju av Perssons ministrar får hänga med in i skuggregeringen - med något enstaka undantag folk som redan hade en stark förankring i riksdagsgruppen. Det är Berit Andnor, Thomas Bodström, Ulrica Messing, Pär Nuder, Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg och Tomas Östros som tar plats som skuggministrar.
Att Sven-Erik Österberg tar plats i arbetsmarknadsutskottet var väntat, och känns tryggt då han har en stark förankring i fackföreningsrörelsen. Österberg inte kommer sky att ta hård strid mot det borgerliga systemskiftet som kommer fokusera på arbetsmarknaden alldeles oavsett om Reinfeldt eller Bildt vinner striden om arbetsrätten. Men visst känns det märkligt att det blir Sven-Erik mot Sven Otto i arbetsmarknadsdebatterna...
Pär Nuder som skuggfinansminister är dock ett sämre val. Valet var en svidande vidräkning med den förda ekonomiska politiken, och jag är tveksam till om Nuder kommer klara den omställning som krävs till en politik som sätter sysselsättningen i första rummet. Dessutom delar jag Erik Laaksos bedömning att Thomas Bodström inte är det bästa valet till justitieutskottet. En kursändring hade verkligen behövts, bort från det som kommit att beskrivas som "Bodströmsamhället" som gjorde Piratpartiet till en bubblare bland unga väljare i årets val.
Jag ställer mig däremot svagt positiv till att Leif Pagrotsky tar den viktiga posten som vice ordförande i riksbanken. Pagrotsky har tidigare visat prov på integritet och intellektuell rörlighet, inte minst i sitt ställningstagande mot EMU, och nu hoppas jag att han mäktar med att inleda en omprövning av den räntehökspolitik som bidrog kraftigt till socialdemokratins nederlag.
Leni Björklund, Jan Eliasson, Barbro Holmberg, Hans Karlsson, Ann-Christine Nyqvist, Jens Orback och Lena Sommestad sitter inte i riksdagsgruppen och är därmed borta ur spelet. Jag beklagar att Jan Eliasson inte fick den födelsedagspresent han önskade sig den 17 september och fick fortsätta som utrikesminister - han hade varit briljant. Likaså beklagar jag att Lena Sommestad inte fick fortsätta som minister, även om jag har gott hopp om att hon kommer att göra mycket betydelsefulla insatser i framtiden med att stärka kontaktytorna mellan socialdemokratin och progressiva inom akademin.
Bosse Ringholm hade redan före valet deklarerat att han går över till att bli vanlig ledamot, och jag är övertygad om att han kommer att göra ett strålande jobb från ledamotsbänkarna med att se till att hålla partiet på en klok kurs på behörigt avstånd från den högerregering vi måste bjuda hårt motstånd mot.
Perssonministrarna Ibrahim Baylan, Carin Jämtin, Lena Hallengren, Morgan Johansson och Ylva Johansson har ställts på avbytarbänken. I Morgan Johanssons fall kan det handla om att Skåne annars skulle ha haft tre platser då de kloka riksdagsledamöterna Marie Granlund och Anders Karlsson också utnämnts till skuggministrar. Men det mindre partidistriktet Stockholms län har tre skuggministrar med Pär Nuder, Mona Sahlin och Carina Moberg så det argumentet håller inte. Gissningsvis väntar andra viktiga uppdrag för den gode Morgan, som utan tvekan skulle klara av mycket tunga positioner i partiet med bravur.
Visst har Urban Ahlin en lång tid bakom sig i riksdagsgruppen, men att ha kvar honom som gruppledare i utrikesutskottet när det finns en utrikespolitiker med Carin Jämtins lyskraft i riksdagsgruppen känns oerhört märkligt. Kanske stämmer spekulationerna om att Jämtin är på väg att bli oppositionsledare i Stockholms stad, men jag tycker att hon behövs på en ledande position i den nationella politiken.
Är då uppgörelsen på Djurönäset en höger- eller vänstersväng? Ingetdera, blir nog mitt svar. Framför allt har riksdagsgruppen sagt ifrån tydligt att den kräver inflytande. Flera av de nya gruppledarna såsom Anders Ygeman och Marie Granlund har en radikal profil och ansvarar nu för två mycket centrala framtidsfrågor där konflikten kan bli skarp gentemot den moderatledda politiken - miljön och utbildningspolitiken. Samtidigt ser uppgörelsen med 90-talspolitiken ut att kunna vänta på sig i och med att flera av de viktigaste aktörerna fortfarande finns kvar i skuggregeringen. En försiktig omprövning av gamla positioner kommer nog att ske rent naturligt som en följd av oppositionsställningen, men ska det till rejäla förändringar får nog initiativen komma från andra håll än från Riksdagshuset. Framtiden står öppen.
Några tips:
- Har inte förrän nu sett Kajsa Borgnäs' utmärkta krönika över hur det val där jämställdheten skulle bli den stora frågan i stället kom att bli ett stort bakslag. Vi är flera som lobbar för att Kajsa ska bli med blogg så omvärlden kan få ta del av hennes briljanta analyser. Det ryktas dock att Laboremus snart ska skaffa gruppblogg...
- Klas Corbelius har utnämnt mig till socialiseringsminister i den nya regering som ska tillsättas efter 2010 års val. Jag är hedrad, men har avböjt erbjudandet i en kommentar.
Uppdatering: Har visst glömt bort att länka min blogg till bloggkartan, så nu gör jag det.
Uppdatering: Helle Klein är visst inte helt nöjd med att Perssons grabbar behåller greppet.
Kommentarer