tisdag, oktober 03, 2006

Lyssna på rörelsen!

Nu är det för sent, man kan aldrig mer komma tllbaka till det som var. Den möjligheten har socialdemokraterna sumpat för länge sedan. Mitt tips är dessutom att inför nästa val kommer partiet att försöka få tillbaka de förlorade väljarna med att vara ännu mer borgerligt i sin framtoning.

Så skriver Kerstin i en kommentar här på bloggen. I detta uttrycker hon hur flera vänstermänniskor utan insyn i arbetarrörelsen tolkat valutgången. Denna typ av kommentarer bortser från att partiet fortfarande är en folkrörelse, som dessutom vuxit kraftigt i medlemsantal under och efter valrörelsen.

Jag var på Uppsala arbetarekommuns representantskap i går. På detta möte deltog mer än hundra socialdemokrater från staden, och stämningen var mycket god, på gränsen till uppsluppen. Den första besvikelsen har lagt sig, och den känsla som omedelbart infann sig så fort man kom in i lokalen är att det här gänget är mycket inställda på att komma tillbaka.

Hur tolkade då partimedlemmarna valutgången? Det är alltid vanskligt att sammanfatta ett stort möte med massor av viljor, men intrycket var verkligen att vi behöver mer och inte mindre s-politik för att vinna valet 2010.

Den vanligaste kommentaren i redovisningarna från de grupparbeten vi genomförde under kvällen var att vi hamnade på defensiven om sysselsättningen. Vi var för trötta, inte hungriga, förvaltare - något som inte minst ledde till att vi tappade ungdomsväljarna och dem som ville ha "förändring". Vi fick ta straffet för att klassklyftorna vuxit under en socialdemokratisk regering - det är svårt att vara i opposition till sig själv. Ekonomismen har fått styra för mycket, budgettak och inflationsmål har stått i vägen för de viktiga reformerna. Våra värderingar kom inte fram - grupperna diskuterade välfärdsstaten, utbyggd offentlig sektor, den ekonomiska politiken, utrikespolitiken, flyktingpolitiken, integrationspolitiken. Vi har varit för självgoda, vi har brustit i empati. Vi har inte i tillräcklig utsträckning kommunicerat med människor direkt utan litat till tjänstemän och till medier. Folkrörelsetanken har kommit bort.

Visst finns det de som ropar i öknen om att vi måste "vinna tillbaka medelklassen". Men på gårdagens möte tittade folk lite konstigt på varandra när någon sade så. Det är helt enkelt inte erfarenheten, intuitionen från de som stod i valstugorna och knackade på dörrarna. Partiarbetarna har uppfattat mycket tydligt att detta var ett vänsterval, att högern vann genom att ha större trovärdighet när det gäller sysselsättningen. Vi blev utflankade på vänsterkanten - lösningen på det kan knappast vara att gå till höger!

Mycket, mycket vanligare än förvirrade röster om att möta Reinfeldt på mitten är att folk säger som en högt uppsatt kommunalpolitiker i Uppsala - "nu är det dags att sluta försöka vinna light-moderater, det är dags att få de våra att gå och rösta!". Medlemmarna efterfrågar en reorganisering av vår basorganisation - både de geografiska föreningarna och andra sätt att engagera sig på. Vi ska vara där folk är, lyssna med stora öron, ompröva, våga förnyelse.

Av allt att döma är detta stämningen i övriga landet också - det upplever jag när jag pratar med kamrater på andra håll och också i gårdagens DN-artikel från Trosa. Som Ann-Sofie Soleby Eriksson säger i artikeln:
Vi måste prata mer solidaritet och kollektiva lösningar. Man måste till exempel sätta ord på vad det innebär med hushållsnära tjänster. För mig är kopplingen femtitalets hembiträden. Ska våra barn bli hembiträden i stället för att ha jobb att vara stolta över? frågar hon sig.

Det är rörelsen som själv kommer att fälla avgörandet vilken riktning vi ska ta - inte förståsigpåare och dysterkvistar utanför rörelsen. Jag är ganska övertygad om att extrakongressen i mars 2007 kommer att strama upp och tydliggöra politiken än mer än den tydliga vänstersväng som gjordes redan vid kongressen i november 2005.

Oavsett hur den nya partiledningen kommer att se ut kommer dess mandat att vara att kämpa för de klassiska socialdemokratiska värderingarna i en tid då de är mer aktuella än någonsin. Det handlar om att klä tidlösa idéer i en modern dräkt och att bygga upp en slagkraftig organisation som kan mobilisera brett i folkrörelse-Sverige för att bekämpa högerregeringen och se till att den inte blir återvald. Och som jag sagt förut så är det bästa sossen som vinner valen i Sverige.

6 kommentarer:

Antehuga sa...

Som borgerlig väljare är detta exakt det jag hoppas få höra. jag tycker absolut att ni skall gå till "vänster". jag är nämligen helt övertygad om att det är rätta medicinen för en borgerlig valseger 2010

Peter Gustavsson sa...

Verkar inte som att Fredrik Reinfeldt och Anders E Borg delar din bild av hur man vinner val...

Antehuga sa...

Jodå. att gå mot mitten, det är så man vinner val, jag är säker på att det kommer bli ännu mer sant i framtiden. För moderaterna är det inte de" givna" väljarna som man måste värva utan de som normalt står lite till "vänster". För SAP gäller naturligtvis det motsatta.

Peter Gustavsson sa...

Men då är frågan vad "gå till mitten" betyder. För mig är en utbyggd offentlig sektor och en ekonomisk politik för arbete åt alla en typisk sossepolitik, som attraherar väljare både till vänster och i mitten. Den som står upp för välfärdsstaten brukar ha en god förmåga att vinna val.

Väljarna vill ha jämlikhetspolitik. De röstade bort (s) för att de inte trodde (s) stod för det längre. Jag tror högerregeringen snart kommer att uppleva att väljarna vänder dem ryggen när de börjar driva sin politik. Folk var trötta på Persson och på arbetslösheten, de ville inte ha något systemskifte.

Ali Esbati sa...

Sakupplysning till borgare: Mitten är ingen plats utan en relation.

fredrik sa...

Och om alla är i mitten, kan man då vara i mitten? En mitt måste väl rimligen existera mellan andra positioner.

Att betona vikten av att gå mot mitten är högerretorik eftersom det innebär att man vill avpolitisera politiken, tömma den på motsättningar. Eric Hobsbawm skrev så här:

"In the old days, there was a well-known phenomenon in British politics: when someone stood in a local election and said, 'I am not a party candidate, I am an independent, and I'm not interested in politicizing local government,' everyone knew that he or she was a rightwing candidate. Depoliticizing politics, therefore, automatically weakens the Left's potential."