onsdag, oktober 04, 2006

Efter konjunktursocialismen

Kretsen kring Göran Persson har ett stort ansvar. Det gäng som förlitade sig mer på konjunkturen än på den aktiva politiken kan knappast ha något att tillföra den förnyelseprocess som nu måste till.
Så skriver Helle Klein i dagens Aftonblad. Och nog visade detta val på att konjunktursocialismen - den fromma förhoppningen att den ekonomiska uppgången på egen hand ska leverera allt gott - var en återvändsgränd. Vi behöver en aktiv ekonomisk politik för full sysselsättning, som kan sättas emot högerns raserade trygghet som ska skapa finfina låglönejobb i privat tjänstesektor.

Vi socialdemokrater behöver komma fram till kloka förslag på hur sysselsättningspolitiken ska kunna bli vassare utan att ekonomin hamnar i olag. En god idé vore att komplettera riksbankens mål om prisstabilitet med ett mål om full sysselsättning, och göra båda dessa mål lika prioriterade. En annan idé vore att ersätta överskottsmålet i statens finanser med ett balansmål, alltså att statsfinanserna ska vara i balans över en konjunkturcykel.

Men det räcker inte med en bra makroekonomisk politik. Vi behöver vassa förslag för att göra Sverige starkt i den internationella konkurrensen. För att lyckas med det, tror jag på att göra kunskap till kungstanken i socialdemokratisk politik de kommande åren.

Kunskap är en kollektiv nyttighet. Kunskap växer när man delar med sig av den. I det kreativa tankeutbytet - i första hand utbytet mellan människor öga mot öga men också naturligtvis digitalt - skapas ny kunskap.

Tjänstesamhället kommer, det är redan i full gång. Men kunskapssamhället kommer bara om vi vågar satsa på det politiskt. Ju mer vi kan satsa på kunskap, desto starkare kan vi bli som land. Därför ska kunskapssatsningar ses som investeringar. Några idéer för att stärka Sverige som kunskapsnation:

- Höj lärarlönerna, inte minst i för- och grundskolan. Våra lärare är bland det viktigaste vi har, låt oss höja statusen på att vara lärare så att vi kan locka fler till lärarbanan.
- Inför ett kommunalt veto mot friskolor. Kommunerna ska själva kunna avgöra om en skola är bra eller dålig för utbildningen på orten, så att de skattepengar som läggs på utbildning hamnar på rätt ställen.
- Fortsätt satsningen på vuxenutbildningen, och lägg om arbetsmarknadspolitiken så att mer resurser går till högkvalitativa arbetsmarknadsutbildningar och KY.
- Håll fast vid målet att minst 50 procent av en årskull ska gå på högskolan - ingen kunskapsransonering!
- De offentliga forskningsanslagen ska uppgå till minst 1 procent av BNI, i dagsläget ungefär 25-30 miljarder kronor.
- Bygg ut biblioteken - våra kunskaps- och kulturpalats - och gör dem till stommen i kunskapsekonomin.

Det är också oerhört betydelsefullt att tänka igenom hur dagens överutnyttjande av människor skapar utslitning och i slutändan kapitalförstöring då människor inte klarar av att hänga med längre. Stressen i nutidssamhället är yrkesskador - därför handlar satsningar på ett humanare arbetstempo och humanare arbetstider också om att vårda det humankapital som skapat.

Denna politik för att skapa ett kunskapssamhälle på allvar bör inte minst vara grunden för den socialdemokratiska oppositionspolitiken i Uppsala - en kunskapsstad som kan bli så mycket mer än vad den är i dag.

3 kommentarer:

fredrik sa...

Internet som en allmänning vore också ett viktigt steg i utvecklingen av kunskapssamhället. Avgiftsfri trådlös uppkoppling till folket.

Peter Gustavsson sa...

You bet. Tror deddutom att det skulle kunna förändra resultaten i kvällstidningarnas nätundersökningar högst avsevärt...

fredrik sa...

Bara det skulle göra reformen försvarbar. Även om man bortsåg från alla andra fördelar.