Erik Åsbrink har rätt om mycket
Det vore en överdrift att säga att jag och Erik Åsbrink har samma syn på ekonomisk politik. Jag kan ändå konstatera att när det gäller huvudpoängen i hans debattartikel i dag blir min kommentar "I couldn't agree more".
Samma sak hade Åsbrink velat säga till den kanadensiske finansministerkollega som 1998 ifrågasatte fokuset på öppen arbetslöshet i regeringens politik och tyckte det hade varit bättre att ha ett sysselsättningsmål. Att se till att alla människors förmåga till arbete tas tillvara är ett självfallet mål för den ekonomiska politiken, och då räcker det inte med att fokusera på öppen arbetslöshet. Regeringens sysselsättningsmål om att 80 procent av arbetskraften har inte prioriterats, för det hade krävt en annan ekonomisk politik än den som förts.
Att konstatera detta behöver dock inte betyda att man tar avstånd från idéer som friåret, som jag tycker var en bra satsning om än inte den ultimata. I dagens uppspeedade ekonomi behöver vi förslag för hur vi hushållar rätt med humankapitalet. I klartext - det är mycket bättre att människor får möjlighet till ett uppehåll mitt i livet och prövar något nytt än att de bränner ut sig och inte kommer tillbaka till arbetskraften. Visst ska vi ha arbetslinjen, det är jag en varm förespråkare för, men människor ska orka jobba hela arbetslivet och i dagens högproduktiva samhälle behöver vi lägga ner en hel del tankekraft på att luska ut hur detta ska bli möjligt.
När vi kommer till konkreta åtgärder är jag överens med Åsbrink om en del, medan jag tycker att han är ute och cyklar när det gäller annat. Nej till vårdnadsbidrag och differentierade arbetsgivaravgifter, utbildnings- och forskningssatsningar, ett moderniserat Ams och påskyndat inträde för invandrare på arbetsmarknaden är bra idéer för ett socialdemokratiskt sysselsättningsprogram. Sänkt skatt på arbete, bortre parentes i a-kassan (som jag gissar att han menar i punkt 7), privatiseringar i välfärdssektorn och försvagad arbetsrätt är sämre förslag, som ekar tillbaka till den tid då Åsbrink och grabbarna härjade i kanslihuset på 80-talet och hade tagit till sig alldeles för många av högerekonomernas idéer.
Jag har skrivit ett tidigare inlägg om vad som bör komma när den nuderska konjunktursocialismen nu nått vägs ände. Åsbrink och jag kan säkerligen komma överens om att göra kunskap till en kungstanke för den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken. Jag är rentav övertygad om att ett framåtriktat program för att utveckla Sverige med kunskap kan omfattas med entusiasm av hela partiet, och föreslår att partistyrelsen genast tar initiativ till att skriva ett sådant.
Men att utveckla ett kunskapssamhälle kostar pengar, mycket pengar. Då har vi inte råd med stora skattesänkningar. Jag tror att man får välja. Antingen subventionerar vi fram jobb i den privata tjänstesektorn genom att försämra löner, trygghet och anställningsvillkor för dem som har det sämst, eller så fortsätter vi hålla samman landet enligt den numera utslitna devisen "Alla ska med".
Men för att kunna skapa arbete åt alla utan att öka klyftorna måste vi ifrågasätta den normpolitik som Åsbrink och den övriga kanslihushögern var de första förkämparna för och som Persson och Nuder hållit fast vid. Vi behöver en riksbank som slutar höja räntan så fort arbetslösheten börjar sjunka. Vi behöver en regering som slutar lägga pengar på hög och investerar statsöverskottet i produktiva kunskapssatsningar.
Ett annat problem med Åsbrinks förslag är att om socialdemokratin plötsligt skulle svänga 180 grader och bli för tillskapandet av en låglönemarknad skulle vi bli till förväxling lika den borgerliga regeringen. Vi skulle svika alla de partimedlemmar och väljare som engagerar sig mot ett borgerligt systemskifte, bara för att själva ställa oss bakom den viktigaste beståndsdelen i detta systemskifte. Vår oppositionspolitik skulle bli otydligare än vägen framför mig var på morgonen den 18 september. Det håller inte, och på denna punkt tror jag det är mycket få socialdemokrater som håller med Åsbrink. Men däremot en hel del borgare, som vi såg redan i gårdagens SvD.
Sedan verkar det finnas en spännande e-postlista där man får diskutera det socialdemokratiska valnederlaget om man är inbjuden. Enligt Annika Åhnberg har listan "kommit att bestå av alla möjliga olika riktningar och idéer. Det är en ganska härlig blandning av uppfattningar och just nu en ganska ostrukturerad, men spännande diskussion". Så om någon på listan läser det här, bjud in mig, vetja!
Samma sak hade Åsbrink velat säga till den kanadensiske finansministerkollega som 1998 ifrågasatte fokuset på öppen arbetslöshet i regeringens politik och tyckte det hade varit bättre att ha ett sysselsättningsmål. Att se till att alla människors förmåga till arbete tas tillvara är ett självfallet mål för den ekonomiska politiken, och då räcker det inte med att fokusera på öppen arbetslöshet. Regeringens sysselsättningsmål om att 80 procent av arbetskraften har inte prioriterats, för det hade krävt en annan ekonomisk politik än den som förts.
Att konstatera detta behöver dock inte betyda att man tar avstånd från idéer som friåret, som jag tycker var en bra satsning om än inte den ultimata. I dagens uppspeedade ekonomi behöver vi förslag för hur vi hushållar rätt med humankapitalet. I klartext - det är mycket bättre att människor får möjlighet till ett uppehåll mitt i livet och prövar något nytt än att de bränner ut sig och inte kommer tillbaka till arbetskraften. Visst ska vi ha arbetslinjen, det är jag en varm förespråkare för, men människor ska orka jobba hela arbetslivet och i dagens högproduktiva samhälle behöver vi lägga ner en hel del tankekraft på att luska ut hur detta ska bli möjligt.
När vi kommer till konkreta åtgärder är jag överens med Åsbrink om en del, medan jag tycker att han är ute och cyklar när det gäller annat. Nej till vårdnadsbidrag och differentierade arbetsgivaravgifter, utbildnings- och forskningssatsningar, ett moderniserat Ams och påskyndat inträde för invandrare på arbetsmarknaden är bra idéer för ett socialdemokratiskt sysselsättningsprogram. Sänkt skatt på arbete, bortre parentes i a-kassan (som jag gissar att han menar i punkt 7), privatiseringar i välfärdssektorn och försvagad arbetsrätt är sämre förslag, som ekar tillbaka till den tid då Åsbrink och grabbarna härjade i kanslihuset på 80-talet och hade tagit till sig alldeles för många av högerekonomernas idéer.
Jag har skrivit ett tidigare inlägg om vad som bör komma när den nuderska konjunktursocialismen nu nått vägs ände. Åsbrink och jag kan säkerligen komma överens om att göra kunskap till en kungstanke för den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken. Jag är rentav övertygad om att ett framåtriktat program för att utveckla Sverige med kunskap kan omfattas med entusiasm av hela partiet, och föreslår att partistyrelsen genast tar initiativ till att skriva ett sådant.
Men att utveckla ett kunskapssamhälle kostar pengar, mycket pengar. Då har vi inte råd med stora skattesänkningar. Jag tror att man får välja. Antingen subventionerar vi fram jobb i den privata tjänstesektorn genom att försämra löner, trygghet och anställningsvillkor för dem som har det sämst, eller så fortsätter vi hålla samman landet enligt den numera utslitna devisen "Alla ska med".
Men för att kunna skapa arbete åt alla utan att öka klyftorna måste vi ifrågasätta den normpolitik som Åsbrink och den övriga kanslihushögern var de första förkämparna för och som Persson och Nuder hållit fast vid. Vi behöver en riksbank som slutar höja räntan så fort arbetslösheten börjar sjunka. Vi behöver en regering som slutar lägga pengar på hög och investerar statsöverskottet i produktiva kunskapssatsningar.
Ett annat problem med Åsbrinks förslag är att om socialdemokratin plötsligt skulle svänga 180 grader och bli för tillskapandet av en låglönemarknad skulle vi bli till förväxling lika den borgerliga regeringen. Vi skulle svika alla de partimedlemmar och väljare som engagerar sig mot ett borgerligt systemskifte, bara för att själva ställa oss bakom den viktigaste beståndsdelen i detta systemskifte. Vår oppositionspolitik skulle bli otydligare än vägen framför mig var på morgonen den 18 september. Det håller inte, och på denna punkt tror jag det är mycket få socialdemokrater som håller med Åsbrink. Men däremot en hel del borgare, som vi såg redan i gårdagens SvD.
Sedan verkar det finnas en spännande e-postlista där man får diskutera det socialdemokratiska valnederlaget om man är inbjuden. Enligt Annika Åhnberg har listan "kommit att bestå av alla möjliga olika riktningar och idéer. Det är en ganska härlig blandning av uppfattningar och just nu en ganska ostrukturerad, men spännande diskussion". Så om någon på listan läser det här, bjud in mig, vetja!
Kommentarer