Kepsar och mobiler - eller ekonomi?
Jag är stolt över hur socialdemokratin varit motorn i utvecklandet av en modern skola i vårt land. Den svenska skolan bidrar till att öka jämlikheten och är en hörnpelare i en kunskapsekonomi som är en av världens mest framgångsrika.
Samtidigt måste vi socialdemokrater erkänna att 90-talets skolpolitik misslyckades på flera väsentliga punkter. Inte för att vi gav elever mer att säga till om eller för att pedagogiken förändrats och moderniserats – tvärtom. Utan för att vår socialdemokratiska skolpolitik var alldeles för lite socialdemokratisk.
I morgon är sista dagen att lämna in sina svar i partistyrelsens blixtrådslag om skolan. Min förening har redan satt ihop lite kloka synpunkter, men frågan förtjänar mer uppmärksamhet än så.
Jag tycker det är väldigt synd att det inte är mer tid avsatt för en mycket mer omfattande diskussion än den som hittills hunnit ta fart. Socialdemokratins skolpolitiska plattform måste tas fram genom en omfattande process där medlemmarna får chansen att sätta sig in i och diskutera frågorna. Jag hoppas rådslaget blir början till en sådan process, och att vi får många tillfällen att vända på stenar och fundera igenom skolpolitiken framöver.
Jag gick i skolan i Uppsala under slutet av 80-talet och början och mitten av 90-talet. Jag såg hur resurserna minskade mer och mer för varje år. Klasstorlekarna växte och vi fick ”lärarhandledda självstudier” – en vacker omskrivning för håltimmar. Jag var själv med och beslutade om detta under en period när jag satt i en kommunal nämnd för första gången.
Krympande kommunala budgetar ledde till att skolan fick utsättas för stundtals ganska brutala nedskärningar. Statistiken talar sitt tydliga språk – speciallärare, skolvärdinnor, kuratorer, skolbibliotekarier och annan kringpersonal blev allt färre. Och samtidigt blev elevernas sociala situation utanför skolan allt sämre när arbetslösheten växte och låginkomstfamiljernas marginaler krympte ner till och under nollstrecket.
Självklart har detta drabbat kvaliteten och förtroendet för den svenska skolan. Och trots Wärnerssonpengar och andra satsningar har skolan fortfarande inte hämtat sig fullt ut. Särskilt som arbetslösheten fortfarande är på höga nivåer bland de sämst ställda i samhället. Och situationen förvärras kraftigt när friskolorna dränerar den kommunala skolan både rent ekonomiskt och när det gäller den sociala sammansättningen bland eleverna som påpekas i rådslagssvaret.
Jag tror att förutsättningen för att en ny socialdemokratisk skolpolitik ska vinna stöd är att vi konstaterar att vi bär ett tungt ansvar för denna utveckling. Vi avreglerade skolan, och lämnade fältet fritt för omfattande nedskärningar i kommunerna. De kortsiktiga behoven av kommunalekonomisk stabilitet har stått i vägen för långsiktighet i arbetet för en skola för alla.
Vi har underinvesterat i humankapital under många år, för att tala i nationalekonomiska termer. Och när s-regeringen 1994 valde att inte riva upp en av världens mest liberala lagstiftningar för offentlig finansiering av fristående skolor – en högerpolitik vi hårt kritiserade medan vi var i opposition – tog vi själva på oss en del av ansvaret för den snabbt tilltagande segregation vi idag ser på skolans område.
Jag tror att vägen till att ta initiativet i skoldebatten är genom att gå fram med tydliga krav som varje skola i det här landet – offentlig eller privat – ska leva upp till. Krav som tvingar fram en höjd ambitionsnivå på olika områden vi pekar ut som de mest centrala. Krav som fredar skolan från såväl vinstjagande VD:ar i skolbolag som från borgerliga politiker som får något religiöst i blicken när de pratar om skattesänkningar.
Jag tror det är nödvändigt att ange en nationell miniminivå som gör att eleverna garanteras att det finns en viss mängd lärare i skolan. Jag tror vi behöver reglera rätten till ett riktigt bemannat skolbibliotek som kan bidra till att stärka upp barnens läsande. Och så vidare – här behöver vi sitta och mejsla ut vilka krav som är rimliga, som inte styr för mycket i bemärkelsen att de hamnar i vägen för en utveckling av verksamheten men som garanterar att det finns tillräckligt med resurser för att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag.
Min grundtanke är att vi absolut ska ha en kravskola, men att kraven ska riktas åt rätt håll. Vi måste ställa betydligt högre krav på de som har makten över budgetarna för skolan – såväl de offentliga och de privata – så att de inte får snåla på det viktigaste vi har nämligen våra barn. Och genom att förskjuta debattens fokus från kepsar och mobiltelefoner till frågan om vi ska satsa på välfärden eller sänka skatten kan föra tillbaka skoldebatten på rätt köl igen.
Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen - it's the economy, stupid.
Samtidigt måste vi socialdemokrater erkänna att 90-talets skolpolitik misslyckades på flera väsentliga punkter. Inte för att vi gav elever mer att säga till om eller för att pedagogiken förändrats och moderniserats – tvärtom. Utan för att vår socialdemokratiska skolpolitik var alldeles för lite socialdemokratisk.
I morgon är sista dagen att lämna in sina svar i partistyrelsens blixtrådslag om skolan. Min förening har redan satt ihop lite kloka synpunkter, men frågan förtjänar mer uppmärksamhet än så.
Jag tycker det är väldigt synd att det inte är mer tid avsatt för en mycket mer omfattande diskussion än den som hittills hunnit ta fart. Socialdemokratins skolpolitiska plattform måste tas fram genom en omfattande process där medlemmarna får chansen att sätta sig in i och diskutera frågorna. Jag hoppas rådslaget blir början till en sådan process, och att vi får många tillfällen att vända på stenar och fundera igenom skolpolitiken framöver.
Jag gick i skolan i Uppsala under slutet av 80-talet och början och mitten av 90-talet. Jag såg hur resurserna minskade mer och mer för varje år. Klasstorlekarna växte och vi fick ”lärarhandledda självstudier” – en vacker omskrivning för håltimmar. Jag var själv med och beslutade om detta under en period när jag satt i en kommunal nämnd för första gången.
Krympande kommunala budgetar ledde till att skolan fick utsättas för stundtals ganska brutala nedskärningar. Statistiken talar sitt tydliga språk – speciallärare, skolvärdinnor, kuratorer, skolbibliotekarier och annan kringpersonal blev allt färre. Och samtidigt blev elevernas sociala situation utanför skolan allt sämre när arbetslösheten växte och låginkomstfamiljernas marginaler krympte ner till och under nollstrecket.
Självklart har detta drabbat kvaliteten och förtroendet för den svenska skolan. Och trots Wärnerssonpengar och andra satsningar har skolan fortfarande inte hämtat sig fullt ut. Särskilt som arbetslösheten fortfarande är på höga nivåer bland de sämst ställda i samhället. Och situationen förvärras kraftigt när friskolorna dränerar den kommunala skolan både rent ekonomiskt och när det gäller den sociala sammansättningen bland eleverna som påpekas i rådslagssvaret.
Jag tror att förutsättningen för att en ny socialdemokratisk skolpolitik ska vinna stöd är att vi konstaterar att vi bär ett tungt ansvar för denna utveckling. Vi avreglerade skolan, och lämnade fältet fritt för omfattande nedskärningar i kommunerna. De kortsiktiga behoven av kommunalekonomisk stabilitet har stått i vägen för långsiktighet i arbetet för en skola för alla.
Vi har underinvesterat i humankapital under många år, för att tala i nationalekonomiska termer. Och när s-regeringen 1994 valde att inte riva upp en av världens mest liberala lagstiftningar för offentlig finansiering av fristående skolor – en högerpolitik vi hårt kritiserade medan vi var i opposition – tog vi själva på oss en del av ansvaret för den snabbt tilltagande segregation vi idag ser på skolans område.
Jag tror att vägen till att ta initiativet i skoldebatten är genom att gå fram med tydliga krav som varje skola i det här landet – offentlig eller privat – ska leva upp till. Krav som tvingar fram en höjd ambitionsnivå på olika områden vi pekar ut som de mest centrala. Krav som fredar skolan från såväl vinstjagande VD:ar i skolbolag som från borgerliga politiker som får något religiöst i blicken när de pratar om skattesänkningar.
Jag tror det är nödvändigt att ange en nationell miniminivå som gör att eleverna garanteras att det finns en viss mängd lärare i skolan. Jag tror vi behöver reglera rätten till ett riktigt bemannat skolbibliotek som kan bidra till att stärka upp barnens läsande. Och så vidare – här behöver vi sitta och mejsla ut vilka krav som är rimliga, som inte styr för mycket i bemärkelsen att de hamnar i vägen för en utveckling av verksamheten men som garanterar att det finns tillräckligt med resurser för att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag.
Min grundtanke är att vi absolut ska ha en kravskola, men att kraven ska riktas åt rätt håll. Vi måste ställa betydligt högre krav på de som har makten över budgetarna för skolan – såväl de offentliga och de privata – så att de inte får snåla på det viktigaste vi har nämligen våra barn. Och genom att förskjuta debattens fokus från kepsar och mobiltelefoner till frågan om vi ska satsa på välfärden eller sänka skatten kan föra tillbaka skoldebatten på rätt köl igen.
Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen - it's the economy, stupid.
Kommentarer
Väck med skolpengen!