Kultur, kreativitet och klass
Det ihållande regnet klarade inte av att hindra Uppsalaborna från att fira sin nittonde Kulturnatt med folkfest. Jag höll detta tal i samband med invigningen av Ljudbild Uppsalas scen vid S:t Eriks Torg:
Så är det Kulturnatt igen, för nittonde gången i ordningen. Kreativiteten flödar bland omkring 200 arrangörer – kulturarbetare och föreningar som utformat 520 programpunkter. I årets program hittar vi sång och musik, författaruppläsningar, matlagning, dans, film, museivisningar, yoga, vernissager, teater och mycket mycket annat. Från morgon till natt fylls Uppsala med kulturupplevelser.
Varmt välkomna till denna musikfest som arrangeras av Ljudbild Uppsala, musikföreningen KOM, Delirio do samba, Gloryfires och ABF med inbjudna samarbetspartners LO och SSU. Ljudbild Uppsala är en musikförening som gör det möjligt för våra lokala band att spela, och under dagen och kvällen bjuds vi på musik som görs här i Uppsala. Vi får här se mycket av bredden och mångfalden i vårt musikliv här i stan.
Jag tycker mig se det varje dag. Vår stad håller på att byta ansikte. Bara i år har vi sett hur fantastisk vår stad kan vara när vi smyckade den i festskrud i samband med Linnéfirandet.
De där underbara majdagarna då hela Uppsala kokade av energi, då den gröna mattan rullades ut över gågatan, då barnen blomsterparaderade till en Stadsträdgård fylld av prakt genom tulpanfestivalen, då Nytt liv och Linnaeus Väsen sattes upp på en jättescen på Vaksala Torg, då den japanske kejsaren kom på besök, då det här på S:t Eriks Torg var en stor 1700-talsmarknad med Linné närvarande i egen hög person.
Under de dagarna såg jag framför mig vad Uppsala faktiskt kan vara – en stad som vårdar sin historia och just genom detta också stiger fram som den moderna goda staden, just en sådan stad som de flesta nog faktiskt vill bo i. En stad där det händer saker, där kulturlivet och gatorna blomstrar, en stad fylld av spännande möten mellan gammalt och nytt.
Uppsala – som brukat vara en ganska sömnig småstad som töms under sommaren då studenterna lämnar staden – håller på att få en annan puls, ett annat liv. Vårt självmedvetande som stad växer. I takt med att konserthuset och resecentrum kommer på plats – våra nya profilbyggnader från 2000-talet som beslutades av den förra majoriteten – blir vi också allt mer medvetna om att Uppsala förändrats och förändras hela tiden. Det moderna Uppsala – en stor och ung småstad med ett rikt kulturliv håller steg för steg på att växa fram. Det betyder inte slutet för Uppsala som lärdomsstaden, tvärtom, det gör att lärdomen om hur man skapar en god stad tas till vara och att kreativitet och kunskap kan spira överallt i vår stad.
Men det räcker inte med dessa satsningar för att skapa den goda staden. Uppsala bär med sig en historisk uppdelning mellan öst och väst, en klassegregation stundtals lika skarp som gick det en verklig Berlinmur genom staden.
I Kåbo, Gränby, Centrum, Kvarngärdet, Sunnersta, Gottsunda, Nåntuna och Sävja lever människor sina liv, ofta utan särskilt mycket vetskap eller kontakt om villkoren hos den andre. De omkring 50 000 kommuninvånare som bor utanför staden lever ofta helt andra liv än de lever som bor i Uppsalas västra stadsdelar.
Det finns nog ingen mer revolutionär bok på det svenska språket än Statistisk Årsbok. Sida upp och sida ner berättar tabeller och diagram den nakna sanningen – Sverige är ett klassamhälle. Din bakgrund och ditt arbete avgör i mycket stor utsträckning vilka livschanser du har.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Arbetslösheten är stor i vissa stadsdelar, men närmast obefintlig i andra. I vissa av Uppsalas stadsdelar har nästan alla universitetsutbildning, i andra stadsdelar har nästan ingen det. Sjuktal, antalet böcker du läser och om du har råd med utlandssemester – allt är tätt förknippat med din klasstillhörighet. Och klassamhället dödar – skillnaden i livslängd mellan olika stadsdelar i Uppsala är närmare 10 år!
Om Uppsala ska bli en modern stad måste vi ta itu med klassamhället. Vi måste förbättra våra skolor och vår vuxenutbildning så alla får inte bara en utan många chanser att skaffa en bra utbildning. Vi måste genomföra en miljardsatsning på miljonprogrammet för att rusta upp hus i behov av renovering men också satsa på förenings- och kulturlivet i de förorter som fått stå åt sidan under tjugo-trettio år av kvartalskapitalism. Att som i dag försämra arbetslöshetsförsäkringen, halvera vuxenutbildningen och minska satsningarna på en kultur för alla för att betala skattesänkningar för de rika är stora steg i fel riktning.
I kväll är det fest, i kväll fyller vi S:t Eriks Torg med musik. De musikgenrer vi ska få höra här i kväll – gospel, samba och rock – har sina rötter i den musik som skapades av ättlingar till afrikanska slavar i Amerika. Och även om plantagernas gospel, favelornas samba och industristädernas rock inte direkt är kampmusik, är det folklig kultur skapad av människor som knappast släpptes in i konserthallarna annat än som tjänstefolk.
På Kulturnatten möter salongernas kultur gatornas och garagens kultur. Här på S:t Eriks Torg bidrar vi till Uppsalas ljudbild genom en rejäl musikfest. Varsågod, Uppsala, nu rockar vi loss!
Så är det Kulturnatt igen, för nittonde gången i ordningen. Kreativiteten flödar bland omkring 200 arrangörer – kulturarbetare och föreningar som utformat 520 programpunkter. I årets program hittar vi sång och musik, författaruppläsningar, matlagning, dans, film, museivisningar, yoga, vernissager, teater och mycket mycket annat. Från morgon till natt fylls Uppsala med kulturupplevelser.
Varmt välkomna till denna musikfest som arrangeras av Ljudbild Uppsala, musikföreningen KOM, Delirio do samba, Gloryfires och ABF med inbjudna samarbetspartners LO och SSU. Ljudbild Uppsala är en musikförening som gör det möjligt för våra lokala band att spela, och under dagen och kvällen bjuds vi på musik som görs här i Uppsala. Vi får här se mycket av bredden och mångfalden i vårt musikliv här i stan.
Jag tycker mig se det varje dag. Vår stad håller på att byta ansikte. Bara i år har vi sett hur fantastisk vår stad kan vara när vi smyckade den i festskrud i samband med Linnéfirandet.
De där underbara majdagarna då hela Uppsala kokade av energi, då den gröna mattan rullades ut över gågatan, då barnen blomsterparaderade till en Stadsträdgård fylld av prakt genom tulpanfestivalen, då Nytt liv och Linnaeus Väsen sattes upp på en jättescen på Vaksala Torg, då den japanske kejsaren kom på besök, då det här på S:t Eriks Torg var en stor 1700-talsmarknad med Linné närvarande i egen hög person.
Under de dagarna såg jag framför mig vad Uppsala faktiskt kan vara – en stad som vårdar sin historia och just genom detta också stiger fram som den moderna goda staden, just en sådan stad som de flesta nog faktiskt vill bo i. En stad där det händer saker, där kulturlivet och gatorna blomstrar, en stad fylld av spännande möten mellan gammalt och nytt.
Uppsala – som brukat vara en ganska sömnig småstad som töms under sommaren då studenterna lämnar staden – håller på att få en annan puls, ett annat liv. Vårt självmedvetande som stad växer. I takt med att konserthuset och resecentrum kommer på plats – våra nya profilbyggnader från 2000-talet som beslutades av den förra majoriteten – blir vi också allt mer medvetna om att Uppsala förändrats och förändras hela tiden. Det moderna Uppsala – en stor och ung småstad med ett rikt kulturliv håller steg för steg på att växa fram. Det betyder inte slutet för Uppsala som lärdomsstaden, tvärtom, det gör att lärdomen om hur man skapar en god stad tas till vara och att kreativitet och kunskap kan spira överallt i vår stad.
Men det räcker inte med dessa satsningar för att skapa den goda staden. Uppsala bär med sig en historisk uppdelning mellan öst och väst, en klassegregation stundtals lika skarp som gick det en verklig Berlinmur genom staden.
I Kåbo, Gränby, Centrum, Kvarngärdet, Sunnersta, Gottsunda, Nåntuna och Sävja lever människor sina liv, ofta utan särskilt mycket vetskap eller kontakt om villkoren hos den andre. De omkring 50 000 kommuninvånare som bor utanför staden lever ofta helt andra liv än de lever som bor i Uppsalas västra stadsdelar.
Det finns nog ingen mer revolutionär bok på det svenska språket än Statistisk Årsbok. Sida upp och sida ner berättar tabeller och diagram den nakna sanningen – Sverige är ett klassamhälle. Din bakgrund och ditt arbete avgör i mycket stor utsträckning vilka livschanser du har.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Arbetslösheten är stor i vissa stadsdelar, men närmast obefintlig i andra. I vissa av Uppsalas stadsdelar har nästan alla universitetsutbildning, i andra stadsdelar har nästan ingen det. Sjuktal, antalet böcker du läser och om du har råd med utlandssemester – allt är tätt förknippat med din klasstillhörighet. Och klassamhället dödar – skillnaden i livslängd mellan olika stadsdelar i Uppsala är närmare 10 år!
Om Uppsala ska bli en modern stad måste vi ta itu med klassamhället. Vi måste förbättra våra skolor och vår vuxenutbildning så alla får inte bara en utan många chanser att skaffa en bra utbildning. Vi måste genomföra en miljardsatsning på miljonprogrammet för att rusta upp hus i behov av renovering men också satsa på förenings- och kulturlivet i de förorter som fått stå åt sidan under tjugo-trettio år av kvartalskapitalism. Att som i dag försämra arbetslöshetsförsäkringen, halvera vuxenutbildningen och minska satsningarna på en kultur för alla för att betala skattesänkningar för de rika är stora steg i fel riktning.
I kväll är det fest, i kväll fyller vi S:t Eriks Torg med musik. De musikgenrer vi ska få höra här i kväll – gospel, samba och rock – har sina rötter i den musik som skapades av ättlingar till afrikanska slavar i Amerika. Och även om plantagernas gospel, favelornas samba och industristädernas rock inte direkt är kampmusik, är det folklig kultur skapad av människor som knappast släpptes in i konserthallarna annat än som tjänstefolk.
På Kulturnatten möter salongernas kultur gatornas och garagens kultur. Här på S:t Eriks Torg bidrar vi till Uppsalas ljudbild genom en rejäl musikfest. Varsågod, Uppsala, nu rockar vi loss!
Kommentarer