Jätten vaknar

De fackliga protesterna mot nedskärningarna i a-kassan förra hösten - kombinerade med med Reinfeldts självmål i ministerutnämningarna - skapade en bild från scratch av en orättvis regering. I ett land som Sverige är en sådan stämpel det värsta en regering kan få.

I våras försökte Reinfeldt reparera detta genom sin turné runt omkring på kommunalarbetsplatser - något som gjorde att Stockholmsmedia började undra om Sverige hade någon statsminister eftersom han var på orter journalisterna bara sett på vykort. Han var på mytomspunna platser som Sandviken, Ludvika, Nässjö och Luleå medan ministrarna fick sköta ruljansen. Det hjälpte inte upp opinionssiffrorna, så finansministern fick sätta yxan i ytterligare en helig ko - försvarspolitiken.

Och sedan körde the dynamic duo Reinfeldt&Borg en ny repis av sitt gamla succénummer "De Nya Moderaterna". Under några välregisserade dagar har vi nu återigen fått se moderater vara fullständigt ohämmat principlösa och tala väl om miljöskatter, kollektivavtal och homoäktenskap. Det återstår att se om någon fortfarande går på den enkla.

Med sina dryga 500 000 medlemmar - varav dryga 80 procent är kvinnor - är Svenska Kommunalarbetareförbundet en jätte. För det mesta är denna jätte dock försatt i en tämligen djup sömn.

Sverige skulle inte kunna fungera en enda dag utan Kommunals medlemmar. De vårdar våra gamla, sjuka och funktionshindrade, de tar hand om våra barn, de släcker bränder och kör ambulanser, de lagar mat i skolor, sjukhus, äldreboenden och förskolor, de sköter om offentliga lokaler, gator och parker. När kommunalarna får nog stannar Sverige.

Jag har inte bloggat så mycket hittills i höst eftersom jag varit fullt upptagen med politiskt basarbete. Mycket av tiden har gått åt till att leda fackliga medlemsutbildningar, inte minst för kommunalare. Det har stärkt mig i min bild att även om många förtroendevalda i Kommunal gör ett fantastiskt arbete, så finns en oerhört stark frustration bland medlemmarna över att deras förbund inte driver deras frågor med tillräcklig intensitet.

Kommunal skulle kunna göra så oerhört mycket mer för att lyfta fram medlemmarnas situation i den offentliga debatten och sätta hårt mot hårt för att förbättra offentliganställdas usla anställningsvillkor. I stället har Kommunal ända sedan Lillemor Arvidsson tackade för sig varit lama i debatten om privatiseringar och osynliga i debatten om den ekonomiska politiken. För mig är det en gåta att Kommunal inte tar fram rapporter och kampanjar för att vi måste anställa fler i offentlig sektor för att investera i det mänskliga kapitalet. Det är också uppenbart för alla som studerar den norska modellen att det faktum att norska Kommunal (Fagforbundet) är mycket mer politiskt tydligt och aktivt än sin svenska motsvarighet är en viktig bidragande orsak till att Norge har ett annat politiskt läge än Sverige.

Nu verkar det som att jätten är på väg att vakna. Nu ringer Ylva Thörn i klockorna och uppmanar medlemmarna att "gå till motattack" mot en regering vars politik "med kirurgisk precision" slår hårdare mot kommunalarna än mot alla andra. Och det handlar inte om ett enda möte - det handlar om veckovisa protestmöten på Mynttorget i samband med regeringsluncherna och om landsomfattande protestmanifestationer en gång i månaden. Man protesterar mot "En omvänd Robin Hood politik som tar från arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna och pensionerade och ger till dem med fina villor och höga inkomster."

Är det något regeringen är helt desperata om just nu så är det lite lugn och ro. Att få lite regerandets grå vardag, lunket där man kan leverera en reform här, en skattesänkning där, och successivt få folk att acceptera att folkhemmet styrs av en borgerlig regering. Vad de absolut inte vill ha är att Sveriges största fackförbund förklarar krig mot dem och går ut i landsomfattande protestmöten. Men det bästa med Ylva Thörns artikel är ändå att det ger hopp om att Kommunal äntligen ska kunna väckas till liv igen.