torsdag, november 01, 2007

Vad händer med arbetarrörelsens kulturarv?

Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv - låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang - låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar - eller göra flashisa konferenscentra av dem.

Runt omkring i rörelsen nu börjar allt fler förstå att denna väg var en återvändsgränd. De anställda ombudsmännen har inte tid att ta hand om de tusentals enskilda ärenden som nu landar på deras bord sedan arbetsplatsorganisationerna tillåtits försvagas. Nu tvingas många fackförbund avskeda personal eftersom regeringens politik slår sönder fackens ekonomi. Och underlåtenheten att föra en offensiv makroekonomisk politik för att avskaffa arbetslösheten öppnade upp för den borgerliga låglönepolitik som nu gör sitt bästa för att bända upp ett allt större lönegap.

Det är i detta perspektiv vi ska se på hur arbetarrörelsen nu låter sitt kulturarv förfalla och förskingras. Vi kan tycka vad vi vill om hur det tidiga 1900-talets arbetarkonstnärer avspeglade sin tids syn på kvinnligt och manligt, ja hur dessa bilder har bidragit till att upprätthålla en felaktig syn att "arbetaren" är en manlig industriarbetare fast den största arbetargruppen idag är kvinnliga offentliganställda. Det är argument för att vi behöver ny arbetarkonst för en ny tid, men inte ett argument för att radera ut ett kulturarv präglat av kamp, framtidstro och stolthet över att vara arbetare.

Läs mer om utrensningarna av arbetarkonsten i Dagens Arbete. Läs om Folkets Hus-styrelsens märkliga resonemang i Dagens Arbete (frågade de verkligen fackförbunden om de ville ha Amelin framme, eller låt de draperierna hänga för av ren lättja?). Om Metalls okunskap om sin egen donation till Folkets Hus i samma tidning. Om hur man vill flytta målningarna till "ett mer offentligt ställe i Stockholm" men tar omvägen över Grängesberg i LO-tidningen. Och Jon Swedenmarks kommentar i LO-tidningen. Tidningar som få i Stockholms kulturelit tycks läsa, vilket är lite tråkigt eftersom kulturskymning pågår as we speak.

8 kommentarer:

Elin sa...

Det är så oerhört hemskt och pinsamt på samma gång. På Bommersvik flyttades ju den stora tavlan från matsalen till studiegården för flera år sedan, samtidigt som de röda fanorna togs ned. Men det är inte bara kulturarvet som försummas - när köptes senast aktuell konst till Bommers? Tidigare sågs det som en självklarhet! Kulturen har förpassats till historien.

Peter Gustavsson sa...

Ja, konsten i Bommers matsal numera tycks hämta sin inspiration från dekadensen under det glada 20-talet. Lite kul, men knappast särskilt arbetarrörelsepräglat. Medan all den vackra konst som Bommersvik faktiskt äger och borde vara stolt över är förpassad till Studiegården för att inte skrämma företagskunderna.

Allvarligt talat, rent marknadsföringsmässigt har jag väldigt svårt att begripa varför man raderar ut sin särprägel. Nog borde man kunna marknadsföra sig med sin klassiska miljö, med allt det som hänt på Bommersvik, att Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att bosätta sig där, allt sånt? I stället för att bli ett konferenscenter som alla andra? Är inte det en fråga för Bommersviks ägare att diskutera på allvar?

Kerstin sa...

Bra Peter!
Jag håller fortfarande på dig, och håller med om varenda bokstav.

Högerifieringen av socialdemokratin är dyster och för mig fulständigt obegriplig - eller så är det Timro som skördar seger på seger, långt in i fiendeleden!

Tycker dessutom att högerifieringen tilltar fortfarande, i alla fall om man läser vissa inlägg på DN debatt.

fredrik sa...

Något som jag tycker är lite märkligt är att det inte finns ett arbetarrörelsens museum i Sverige. Rimligen borde det finnas ett sådant med koppling till ARAB och Norra bantorget i Stockholm.

Alaa sa...

Jag utmanar dig!

http://alaaidris.wordpress.com

Jan-Erik Romson sa...

Peter - jag håller med dig och du har säkert läst Åsas träffsäkra artikel i dagens AB - se annars nedan!!
Hälsningar - och mycket tack för senast från mig och Ingrid!
Jan-Erik

Upp till kamp – ner i källaren

E S Perssons tavla från 1946...
...har numera förpassats från offentligheten till ett förrådsutrymme.
ÅSA LINDERBORG om konsten som befaras skrämma bort kunderna
Den som går in i ett Folkets hus förväntar sig en konstutställning. Muralmålningar över Arbetet: män med slägga och maskin. Bronsbyster av Ledarna: August Palm, Hjalmar Branting och kanske, men sällan, Kata Dalström. Oljedukar med motiv över Kampen: demonstrationstågen för bröd, åttatimmars arbetsdag, demokrati och internationell solidaritet. Samhällsutvecklingen – så oändligt mycket mödosammare än liberalerna påstår – berättad för kommande generationer. Framåt och aldrig glömma!

Men den som vill ta del av arbetarrörelsens kulturskatt bör skynda sig. Folkets hus-rörelsen runt om i landet har nämligen beslutat att plocka ner sin konst. I alla fall den som är politisk, som andas kamp och konfrontation. Organisation. Som gör anspråk på strid och seger.


När historikern Margaretha Ståhl på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm skulle inventera arbetarrörelsens konst – en gedigen pionjärinsats – upptäckte hon att tavlor som tidigare hängt i offentliga miljöer nu förvarades i källare bland fukt, vassa föremål och läckande cementsäckar.

En är E S Perssons tavla från 1946, en gåva från Bokbinderiförbundet till Folkets hus i Malmö, som inte längre vill ha den. Inte heller Folkets hus i Stockholm vill visa tavlor med röda fanor. Albin Amelin ska bort. Även Sven X-et Erixsons stora målning över de svartas befrielserörelse i Sydafrika ska plockas ner, efter att i flera år ha gömts bakom heltäckande gardiner. Inte heller vill någon hantera MasOlles klassiska målning av Per Albin Hansson med papper och cigg i hand, nästan lika reproducerad som motivet på fiskargubben i sydväst och sjöskumspipan. Exemplen är fler.


Förklaringen är att Folkets hus numera är en kommersiell konferensrörelse. Bara 16 procent av lokalerna i Stockholm hyrs av arbetarrörelsen, resten abonneras av privata föreningar och organisationer som tillhör näringslivet, och de kan skrämmas bort om väggarna proklamerar demokrati och rättvisa. Det är i alla fall så de ansvariga för Folkets hus tänker. Marknadsanpassningen tvingar fram självcensur.

Men det är inte säkert att Folkets hus bedömer sina nya hyresgäster rätt när de oombedda gömmer tavlorna i förråden. Lika möjligt är att näringslivet tittar på konsten utan att egentligen förstå dess konfrontativa budskap, eftersom deras egen historieskrivning kännetecknas av allvarlig förträngning. Så försöker ju till exempel borgerligheten övertyga sig själv och alla andra att man alltid har stöttat ANC:s befrielsekamp och dess ledare Nelson Mandela. På samma sätt vill den ta åt sig äran av det demokratiska genombrottet och välfärdssamhället.


Lika troligt är att näringslivet checkar in på Folkets hus och myser över att de röda fanorna förvandlats till ofarlig kitsch. Det är ingen tillfällighet att Albin Amelin ställs i skamvrån samtidigt som socialdemokratin vänder sitt socialistiska arv ryggen. Vem är rädd för arbetarrörelsen i dag? Vem är rädd för konsten? Den som har ideologisk medvetenhet och självförtroende kan enklare hantera marknadskrafterna, än den som plötsligt drabbats av skamkänslor över drömmen om en rättvis värld.

Ett sätt att rädda arbetarrörelsens kulturskatt är att ge den ett eget arkiv och museum, ett förslag är att frakta hela härligheten till Grängesberg, där nästan ingen kan se den. Det vore att kapitulera helt. Varför ska arbetarrörelsen sudda ut sin historia, slipa ner sin identitet, rycka orden ur mun på sig själv? Varför inte göra precis tvärtom? Räta på ryggen och ta alltihop tillbaka.

Åsa Linderborg

Jan Schmidt sa...

Jag förstår inte vad det bråkas om. Lösningen är ju så enkel:
Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. I ett kapitalistiskt samhälle är det den som ÄGER som har MAKTEN. LO ÄGER Folkets Hus. LO ÄGER dessutom företaget som bedriver verksamhet i Folkets Hus. I min egenskap av medlem i LO, ÄGER jag LO (ja, inte ensam förstås).
Alltså har jag i dag (alldeles nyss) skickat ettmail till Vanja Lundy-Wedin, av följande lydelse:

"Hej!

Du känner inte mig och jag känner inte dig, men jag är en av "dina" medlemmar, d v s en av alla dem som har givit dig ditt uppdrag.

Nu vill jag skriva till dig, i min egenskap av medlem i LO, och uppmana dig att se till att dumheterna med konsten i Folkets Hus i Stockholm (att den döljs, göms undan eller i värsta fall säljs) omgående upphör!
Jag utgår ifrån att du har den möjligheten, eftersom LO (d v s du och jag) och vissa fackförbund äger Folkets Hus och dessutom äger det företag som bedriver verksamhet i Folkets Hus (och som alltså är de som vill ta bort konsten).

För vi lever ju ändå i ett kapitalistiskt samhälle och i ett kapitalistiskt samhälle är det den som äger som bestämmer, eller hur?

Vänliga hälsningar!
Jan Schmidt"

Svårare än så borde det inte vara. Om alla LO-medlemmar som läser det här (och som tycker som jag) gör samma sak som jag, så kommer nog både Amelin och Xet och alla andra att få hänga kvar, och inte bakom skynken.
För om vi inte kan få LOs bolag att agera som rörelseägda företag borde, kan vi säkert få dem att agera som kapitalistiska företag.
Och göra som ÄGARNA säger...

Anonym sa...

Kulturen är en temperaturmätare på vad som händer i rörelsen.
Mer marknadsanpassning, förlorad stolthet och självförtroende, förlorade visioner - sånt avspeglar sig i konsten.
Att tavlor flyttas från matsal till studiegård är ena sidan av myntet, andra sidan är såld allmännytta och vård på entrepenad.
Fortsätt ditt skrivande kamrat. För det mesta håller jag med.// Edvin