måndag, augusti 07, 2006

Tillbaka till framtiden i Björkvik?

Jag och några vänner tog en söndagsutflykt och var med och lyssnade på Göran Perssons Björkvikstal. Björkviks Folkets Park är verkligen vackert - mitt i skogen, det luktar granskog och nog känns det som en resa tillbaka i tiden till folkhemmets storhetstid. Och det var i denna anda av att vara tillbaka i den tid då socialdemokratin blickade in i framtiden med tillförsikt när jag lyssnade på Persson på sin hemmaarena.

Sommarens händelser har ju placerat de internationella frågorna högt upp på dagordningen, och Persson valde att inleda med att prata om Libanon. Persson kontrasterade sommaridyllen i Björkvik med "kriget mellan Israel och Libanon" (han sa inte "Israel och Hizbollah" som en del medier försöker få det till att det skulle handla om). Han sade sig vara djupt förtvivlad, och han sa att "de militaristiska krafterna inom Israel måste ge vika". Sverige erbjuder sig att leda en internationell konferens om Libanons återuppbyggnad, "i stolt svensk tradition". Persson menade att den internationella rätten ligger i ett litet land som Sveriges nationella intresse, och därför bör värnandet av FN-linjen inte handla om partipolitik.

Den andra frågan Persson lade extra fokus på var miljöfrågan, där han kopplade händelserna i Mellanöstern till vikten av att minska vårt beroende av olja. Han pratade om att det händer något med klimatet och klargjorde att förutsättningarna för liv och hälsa står på spel. Lösningen handlar inte om att bygga ut kärnkraften - så fort något händer inser vi hur sårbar den är. Vi behöver fasa ut kärnkraften utan att använda olja - en svår men viktig fråga. För vi ska "inte kompromissa med omsorgen om dem som kommer efter" - vi måste fortsätta bygga det gröna folkhemmet.

Perssons utgångspunkt i båda dessa inledande frågor var här att eftersom han tycker si kan kan nu säga så. Eftersom han är Israelvän kan han nu kritisera med trovärdighet. Eftersom han ser bilen som en frihetsskapare kan han nu kräva att vi avskaffar oljeberoendet.

Så kom Persson till den ekonomiska politiken. "Vi har ingen inflation i Sverige" sade Persson och menade att vi nog klarar 3 % arbetslöshet också utan inflation. Han sade att efter 4 % arbetslöshet kommer 3 % och sen "vet vi inte riktigt var procenttalen ligger".

Min analys är att Persson försöker överbrygga en konflikt som är svår att överbrygga - om vi vill ha ner arbetslösheten under 4 %-nivån måste Riksbanken agera på ett annat sätt och bryta med den dogmatiska linjen att bekämpa alla tendenser till inflation till varje pris. Ekonomisk forskning under de senaste åren visar på att vi kan klara full sysselsättning med en inflationsnivå på 3-4 %, men det är trots allt högre än Riksbankens nuvarande inflationsmål. Jag saknar fortfarande socialdemokratins program för full sysselsättning - varför inte lansera det i valmanifestet?

Göran Persson sade att "vi har varit för dåliga på att försvara våra förtidspensionärer". De som gått till jobbet alla dessa år, lyft patienter, givit kärlek men rätt vad det är säger ryggen ifrån. Det är djupt oansvarigt i ett välfärdssamhälle att peka på och skuldbelägga dem. Persson pratade om ungas bostadsbrist en kort stund innan han gick över till att prata om de äldres villkor. Plusjobben sätter störst behov först, hellre mer resurser till de sämst ställda pensionärerna än pigavdrag. Och så pratade Persson om att trygga människor vågar och att alla ska med.

För mig som lyssnat på Göran Persson ett antal gånger var Björkvikstalet till stor del hans vanliga tal, med några nya inslag. Men även om delarna var gamla, var helheten helt annorlunda. För i Björkviks Folkets Park förklaras väldigt mycket av de tankemönster som formar politikern Göran Persson.

Göran Persson är, på gott och ont, en politiker som aldrig riktigt lämnat 50-talet. Ett 50-tal där fattigdomen fortfarande låg precis runt om husknuten, ett 50-tal som handlade om framtidstro, välfärdsstatsbygge och en övertygelse om att det går att förena tillväxt och trygghet.

Göran Perssons grundläggande traditionalism var oerhört betydelsefull när den socialdemokratiska politiken i globaliseringens tidevarv formerades under sent 90-tal. Persson trodde aldrig på predikningarna om att vi måste överge välfärdsstaten under trycket från individualism och internationell konkurrens. Partiledarens misstro förhindrade att socialdemokratin greps mer än vad den gjorde av tidens strömningar och övergav än fler av sina grundläggande ståndpunkter.

Det som i dag är allmängods inom socialdemokratin var verkligen inte självklart under min SSU-tid. Då hette det att "det starka samhället har blivit för starkt", friskolor var räddningen för den pedagogiska förnyelsen och EU skulle frälsa oss alla. Skatterna var för höga för att vi skulle klara den internationella konkurrensen och pensions(kontra)reformen var bra för oss unga. SSU-ordföranden föreslog att äldre personer skulle ha sämre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna.

Pendeln har verkligen svängt de senaste åren. För tio år sen kunde någon uppåtsiktande SSUare kalla den som sade vad som nu står i partiets valmaterial för kommunist. Och på detta sätt är jag väldigt nöjd med att det var Göran Persson som ledde oss genom krisen - inte för att han var strålande utan för att han förmodligen var det bästa vi kunde få.

Nu beskriver Göran Persson sig själv och socialdemokratin som "rastlösa reformister" - och så länge vi är det är vi en ung rörelse. Vi är "tryggt förankrade i en vardag" - en vardag som blir väldigt konkret när man sitter i Björkviks Folkets Park och ser ut över en månghövdad publik vars huvudsakliga beståndsdel är folk från bygden och tillresta socialdemokrater från Sörmland med omnejd.

Här finns naturligtvis stort utrymme för kritik. Göran Perssons vardag saknar mycket av det vi som vuxit upp senare tar som självklart. Göran Perssons vardag är väldigt vit och väldigt heteronormativ. Göran Perssons vardag präglas av den annalkande ålderdomen och vad en åldrande befolkning ställer för krav på samhällelig solidaritet.

Allt detta är viktiga aspekter av Sverige, men det är inte de enda. I den svenska vardagen finns så mycket mer - ett ungt, färgsprakande, otåligt Sverige. Det är detta unga Sverige som drabbades hårdast när krispolitiken drabbade våra skolor, fritidsgårdar och framtidsutsikter. Det var vi som först fick lära oss att världen stod öppen för oss och sedan fick se drömmar krossas genom arbetslöshet och bostadsbrist. Vi ser också de nya, gamla och återkomna orättvisorna som delar upp människor efter klass, kön, etnicitet, sexualitet, funktionshinder med mera. Och vi väntar på att den raströsta reformismen ska ge sig an våra bekymmer med full kraft.

Vi må inte finnas i talrika skaror i Björkviks Folkets Park, men vi finns här och vi kräver plats. Om det är den Rastlösa Reformismen som kommer efter Nyliberalismen, då tänker vi berätta vad vi inte kan vänta på att den ska åstadkomma, var så säker.

Med Björkvik som utgångspunkt har socialdemokratin klarat av att börja hitta tillbaka till framtidstron och till sin egen ideologi. Nu vinner vi valet!

8 kommentarer:

Elin sa...

Jag tolkade inte alls hans uttalande om arbetslösheten på samma sätt som du tolkade det. Jag tror (eller trodde?) att han menade att 4% inte räcker, och att vi ska till full sysselsättning - men att full sysselsättnin kanske faktiskt betyder en eller två procent i arbetslöshet vid varje enskilt tillfälle. Alltså att det på en rörlig arbetsmarknad alltid kommer att finns någon som är mellan jobb, inte som omskrivning för ett "fulare" ord utan på riktigt. Så länge det inte är samma procent som är arbetslös hela tiden tycker jag att han har rätt.

Peter Gustavsson sa...

Hej Elin!

Jag tolkade också Göran så, och jag håller med honom. Full sysselsättning betyder en arbetslöshet på 1-2 procent eftersom det alltid är några som slutat ett jobb och är på väg in i ett annat. Det är bara stagnerande ekonomier som har 0 % arbetslöshet.

Däremot tror jag att Göran har ett bekymmer med att retoriskt hantera att partiet nu övergår till en mer expansiv ekonomisk politik samtidigt som hela 90-talspolitiken byggde på motsatsen. Han vill både ha kakan (full sysselsättning) och ha den kvar (nollinflationspolitiken). Men i praktiken måste vi acceptera en något högre inflation om vi ska nå full sysselsättning.

Fredrik Olsson sa...

Hej Peter
Egentligen vill jag inte göra ett inlägg nu som inte är ett inslag i vårt arbete att behålla makten i landet men, jag tycker ditt inlägg andas nostalgi och en farlig inställning syftande till att återuppta en politik som fungerade för 20 år sen med definitivt inte nu. Jag förstår heller inte vad i vårt nuvarande valmanifest (som förresten inte är släppt än) som jag för 10 år sen skulla ha kallat kommunistiskt (även om jag inte var en uppåtsiktande SSU:are).
EU är vår framtid och ligger framför oss, vi kan inte vinna val bara på att höja bidragsnivåer, vi måste fortsätta prata egenmakt men med ett prerspektiv utifrån tillgänglighet för alla , inte bara de som har det förspänt, så det tycker är bra tror jag blir en kvrabsten runt vår hals, i övrigt lycka till med valrörelsen i Uppsala!

Anonym sa...

Hej Peter!

Jag har läst din betraktelse från Björkvik. Jag hade gärna lyssnat till Göran Persson live

Jag hörde på nyheterna idag (med ett halvt öra) att tillväxten beräknas till cirka 5 %. Jättebra.
Sysselsättningen ökar bara en aning.

Är detta tillväxt utan nya jobb?
jobless growth som ekonomerna definerar den nya ekonomien.

Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm

Peter Gustavsson sa...

Hej Fredrik, long time no see!

Ja, vi kanske får spara den här debatten tills efter valet, men jag tycker nog att du gör en ganska djärv tolkningar av vad jag säger och skriver. Dina egna tolkningar av det du läser hänger liksom med på ett hörn också och gör en lågmäld och lyssnande dialog svår. Men men.

Om du lusläser mitt inlägg ser du nog att jag själv är ganska skeptisk till den där längtan tillbaka. Röd patriark-epoken har många fel och brister.

Vad jag vill peka på är att socialdemokratins 90-tal väldigt mycket präglades av dåligt självförtroende och en anpassning till en dagordning som sattes av andra än oss själva. Under dessa år gick hela den svenska modellen på ett gungfly, och jag tror det var viktigt att Göran Persson i grunden var skeptisk till den nya tidsandan.

Det bästa med rekordårens socialdemokrati tycker jag är idén om den produktiva rättvisan. Rättvisa är inte bara önskvärt ur ett moraliskt perspektiv utan också ur ett ekonomiskt. Det stora misstaget på 80- och 90-talen var att vi inte bjöd bättre motstånd när de borgerliga menade att vi inte har råd med välfärden. För vad vi verkligen inte har råd med är ju att försvaga välfärden!

Jag vet inte vad du skulle ha sagt för tio år sedan, men det hände tyvärr att jag och andra som då uttryckte skepsis till nedskärnings- och privatiseringspolitiken kallades både det ena och det andra. Så var det, tragiskt men sant.

Min poäng är att 80- och 90-talens politik - den tredje vägen - till stora delar faktiskt var en återvändsgränd. Det ledde oss ingen vart utom att vi tappade mark. För att gå framåt behöver vi självförtroende och framtidstro. Det är något som bör förena 50-talets och 00-talets socialdemokrati - trots allt annat som förändrats i övrigt!

Peter Gustavsson sa...

Ja, det är nog jobless growth vi ser. Eller i alla fall ganska jobbfattig tillväxt.

Som sagt tror jag att lösningen är att föra över resurser från industri till tjänstesektor genom att bygga ut offentlig sektor. Vi har redan gjort det genom plusjobben, det är dags för nya steg.

Fredrik Olsson sa...

Hej Peter

Till att börja med, lycka till I Uppsala och länet med er valrörelse
Jag är bara lite allergisk mot den reaktionen som i efterhand innebär kritik mot den politik (s) var tvungna att föra efter segern 1994. hade vi inte gjort det hade välfärden inte överlevt alls, för visst är det som du säger att andra krafter använde krisen för att försöka slopa välfärden. Jag har parentetiskt lika svårt för folk som är kritiska mot sveriges agerande under andra världskriget (som höll oss borta från kriget)
Nåväl, jag tror också att skillnaden på dig och mig är att jag ser EU och globaliseringen som en möjlighet att lösa välfärden och allt annat vi utsätts för nuförtiden. Terrorism och massflykt tex.Sen är det också viktigt att individualisera välfärden mer för det kräver folk, vi måste ha friskolor, val av brukare osv men det är ju inte samma sak som att urholka välfärden

Peter Gustavsson sa...

Hej Fredrik!

Min invändning mot ditt resonemang kring 90-talskrisen är att det förutsätter att det bara fanns en väg att gå för socialdemokratin. Jag tror inte det, och jag tycker mig ha visat det i min B-uppsats i ekonomisk historia som du kan hitta under http://www.s-info.se/page/view_documents.asp?id=1195&document=1060.

I min uppsats kan du bland annat läsa om de väldigt grava prognosmissar som Finansdepartementet gjorde under perioden 1994-95 som gav en mycket överdriven bild av hotet mot svensk ekonomi. Faktum är att statsskulden slutade växa som andel av BNP redan 1994 och att man hittade 40 miljarder i ökade intäkter ganska snart efter att man klubbat de sista nedskärningsbesluten.

Det hade varit fullt möjligt att bedriva en mindre hårdför nedskärningspolitik och i stället fokusera på att snabbt minska arbetslösheten. En offentlig ekonomi som den svenska är oerhört starkt beroende av en hög sysselsättning och fler i arbete ger genast ökade statsintäkter. I stället valde man att anpassa den offentliga kostymen till de minskade intäkter som var resultatet av massarbetslösheten. Där ligger som jag ser det det stora felet med 90-talspolitiken.

Vad gäller EU, globalisering och i vilken utsträckning "folk" kräver "individualisering" och friskolor antar jag att vi får diskutera det vidare i annan form. Jag lovar återkomma till de ämnena på min blogg i alla fall, Fredrik!