söndag, augusti 27, 2006

Rastlös reformism

En ledig söndag mitt i valrörelsen och jag tänker, med inspiration från Johan, på den tid som skulle kunna bli.

Vi lever i en tid då vinden vänt, då välfärdstanken och reformismen rehabiliterats i den politiska debatten. Inget parti vågar öppet ifrågasätta det som ifrågasattes vitt och brett fram tills för bara några år sedan, till och med inom de socialdemokratiska leden. Den svenska modellens försvarare har nu stöd av föga socialistiska publikationer som The Economist och Financial Times i beskrivandet av välfärdsstatens fördelar. Fredrik Reinfeldt försöker vinna valet genom att spela mer socialdemokratisk än socialdemokraterna.

Vi gamla "välfärdskramare" har nu ett stort ansvar framför oss. Den uppgift vi tog på oss, eller som vi rättare sagt tvingades ta, under 90-talet är genomförd i sina huvuddrag. Svensk socialdemokrati följde inte i fotspåren efter New Democrats och New Labour utan de stapplande systemskiftesstegen ersattes efter viss tvekan av en återställd tro på vår egen samhällsmodell. Och nu är det dags att börja mejsla ut nästa steg.

Ernst Wigforss talade mycket och ofta om provisoriska utopier. Mellan dagspolitiken och det slutgiltiga målet om det klasslösa samhället finns en målsättning för vart man vill stå om 10-20 år. Denna provisoriska utopi är en länk mellan dagspolitikens medel och ideologins mål, det ger en mening till det arbete som socialdemokrater lägger ner i föreningsarbete och kommunalpolitik såväl som i den nationella politiken.

Det socialdemokratiska valmanifestet innehåller ett antal sådana provisoriska utopier - arbete åt alla, det gröna folkhemmet med målet att bryta oljeberoendet till 2020, allas rätt till en god tandhälsa ("nästa mandatperiods stora sociala reformområde"), världens bästa land att växa upp i med målet om en gratis förskola och världens bästa land att åldras i med 100 000 nya bostäder för äldre på tio års tid.

Framtidens utmaningar ligger i att genomföra dessa utopier men också våga blicka längre och vidare. Den socialdemokratiska rörelsens själva tanke ligger ju i att utjämna de sociala klyftorna i samhället, och vårt misslyckande på detta område syns naket i statistiken över inkomst- och förmögenhetsfördelningens förändring sedan 1980.

Här ligger också förklaringen till att så många väljare inte känner igen sig i bilden att det går bra för Sverige. Stora grupper har aldrig fått ta del i den snabba ekonomiska utveckling som pågår i vårt land - en av världens ledande industri- och tjänsteekonomier. Den privata konsumtionen växer snabbt bland dem som gynnas i denna utveckling, medan andra grupper inte får det bättre i samma takt och är mer beroende av en offentlig konsumtion som hålls i sträng kontroll av utgiftstak och överskottsmål.

Arbetarrörelsen bör sätta upp som mål att minska klyftorna i inkomster och förmögenhet i Sverige. Ett handlingsprogram bör utformas för en ökad jämlikhet - ett program i stil med det Alva Myrdal ledde arbetet med att framställa under slutet av 60-talet.

Grundpelaren i en politik för ökad jämlikhet måste ligga i att låta den offentliga konsumtionen växa, både i absoluta och relativa tal. Växande resurser till utbildning, förskola, äldreomsorg och sjukvård måste garanteras. Inte minst måste lönenivåerna inom många offentliga yrken höjas rejält.

Vidare behöver vi ett pensionssystem som inte kräver goda placeringar på börsen för att man ska kunna ha trygghet på ålderdomen. Det offentliga ska garantera individerna en inkomsttrygghet på ålderns höst.

Centrala frågeställningar bör ställas, som inte har några självklara svar. Hur hanterar man en bostadsmarknad med rena fantasipriser om man vill minska förmögenhetsklyftorna och samtidigt inte vill skapa panik för de miljontals människor som köpt bostadsrätter och tecknat dyra lån med en ekonomisk kris till följd? Och hur ger man löntagarkollektivet en andel i förmögenhetstillväxten i företagen i en globaliserad ekonomi?

I världen efter nyliberalismen behöver socialdemokratin ett långsiktigt program för jämlikhet. Men först ska vi vinna valet!

2 kommentarer:

Anonym sa...

"Men först ska vi vinna valet!"

A small task that unfortunately might be taking some doing...

Johan Sjölander sa...

Kul att jag kunnat inspirera något, allra helst som det blev en sådan bra text du fick ur dig. Men visst känns det som om det vankas goda tider för oss "rastlösa reformister" ... oaktat den där lilla uppgiften som kan komma att kräva ett visst görande, dvs.