onsdag, augusti 31, 2005

Timbros löntagarfondsskräck

När SAF på 70-talet aktiverade AB Timbro var det för att komma ur ett svårt opinionsmässigt underläge. Företagets förste VD Sture Eskilsson hade 1971 skrivit ett berömt PM om hur näringslivet skulle möta samhällets vänstervridning. En viktig faktor var att ta greppen om "primärdebatten", den debatt som sker i de små upplagorna mellan insatta opinionsbildare.

Enligt Bo Stråths Mellan två fonder handlade drygt hälften av Timbros egenutgivna böcker under åren 1978-82 om marknadsekonomi och löntagarfonder. Hela motivet för SAF:s massiva kampanjer under sent 70-tal och tidigt 80-tal var att mota LO-förslaget om löntagarfonder i grind. Och som Fredrik Jansson pekar på har de inte slutat än, utan gav nu i dagarna ut en rapport om hur Sverige sett ut idag om Meidnerförslaget till löntagarfonder blivit verklighet. Fredrik skriver att han lämnar över åt någon annan att kolla om beräkningarna stämmer, och eftersom min kommande d-uppsats kommer att handla om fondsocialism kunde jag inte motstå frestelsen att granska rapporten.

Timbro inleder sin rapport Ett Sverige med Meidners löntagarfonder - vad skulle ha hänt? med att konstatera att enligt LO:s sätt att räkna hade löntagarfonderna vid utgången av år 2000 ägt en tredjedel av Stockholmbörsen, varit största ägare i de flesta svenska storföretag och varit majoritetsägare i bland annat Electrolux, SKF och Trelleborg om fonderna införts år 1980. Men näringslivets tankesmedja hävdar att det inte räcker så.

Rapportförfattarna Fredrik Erixon och Per Hortlund menar att avgiften till löntagarfonderna och själva medvetenheten om att man var på väg att förlora makten skulle få de svenska kapitalisterna att plundra sina egna företag - kapitalkonsumtion som de kallar det. I vad som närmast kan beskrivas som en brända jordens taktik skulle företagens ägare dela ut det fria egna kapitalet och de obeskattade reserverna till sig själva. Detta skulle i sin tur innebära att det skulle gå fortare för löntagarfonderna att ta över företagen och samtliga svenska storföretag skulle vara fackföreningsägda år 2000.

Skribenternas resonemang är dock högst spekulativt och hänger på en skör tråd. Det bygger på att löntagarfonderna hade inneburit en höjd vinstbeskattning som skulle ha lett till att aktieägarna måste kompensera sig genom att plocka ut av det egna kapitalet för att hålla uppe sin avkastning. Men socialdemokraterna införde löntagarfonder 1984 även om dessa inte hade de långtgående ambitioner som Meidners fonder hade haft. Dessutom skedde enorma förändringar av kapitalbeskattningen under denna period, när vi gick från väldigt höga marginalskatter till den 30-procentiga nivå vi fick genom skattereformen 1990-91. Rapporten försöker inte ens gå från de simpla matematiska modellerna och se efter om dessa reella förändringar som skedde vid samma tidpunkt ledde till att företagen minskade respektive ökade sitt egna kapital.

Vid sidan av spekulationen kring att ägarna skulle röva sina egna företag när de såg löntagarna på väg in genom dörren till styrelserummet menar Erixon och Hortlund att företagen skulle ha flyttat sina huvudkontor och kanske till och med sin produktion utomlands. Det intressanta är ju att just detta hot var ett av de främsta skälen till att löntagarfondsidén föddes - det som Olof Palme sammanfattade i frasen "löntagarfonder flyttar inte till Liechtenstein". Att på allvar hävda att ett beslut om en ny beskattning av företagens övervinster - som var tämligen okontroversiellt vid denna tid och hade stöd både inom centern och folkpartiet - skulle ha fått företagen att lämna landet förefaller som en uppfattning som kan växa fram i Timbrobunkern men knappast hade ägt rum när det kommit till kritan i styrelserummen.

Skribenterna för även än mer spekulativa resonemang om att priser skulle öka och löner sjunka med löntagarfonder. Prisökningarna förklarar de inte på något annat sätt än att löntagarfonderna inte skulle bry sig om att öka produktiviteten. Och lustigt nog skriver Erixon och Hortlund i de fyra meningar som förklarar varför löntagarfonder skulle ha lett till lägre löner att "det kan ifrågasättas om löntagarfondsägda företag i Sverige skulle klara av att sänka de nominella lönerna".

Timbrorapporten är en oerhört fascinerande läsning för någon som inte är lika fullt och fast övertygad om kapitalismens förträfflighet som de båda skribenterna. För om ägarna till de svenska storföretagen bryr sig så lite om sina företags välgång och så mycket om att sko sig själva, är kapitalismen då verkligen ett så strålande sätt att organisera ekonomin på? Särskilt som de sorger och bedrövelser Timbro och Svenska Dagbladet hotar med om löntagarna hade varit verklighet inkluderar saker som att vinsterna skulle bli mindre för att företagen skulle börja ta hänsyn till andra saker såsom sysselsättningen.

Men Timbro är i alla fall ärliga. På rapportens allra sista sida kan vi se vad saken egentligen gäller: "Med löntagarfonder skulle LO inte bara bli landets största fackförbund utan också landets största ägare och arbetsgivarorganisation." Det svenska storkapitalet var och är oroade över att bli förpassade till historiens skräpkammare - att arbetarrörelsen ska förverkliga sina visioner om att förverkliga demokratin också på ekonomins område. Det är därför näringslivets tankesmedja inte kan släppa sin löntagarfondsskräck - trettio år efter att det ursprungliga Meidnerförslaget lades.

Jag tillhör inte (längre) de varmaste anhängarna av löntagarfondsmodellen. Jag kommer att återkomma med mina idéer kring hur man skulle kunna "pensionera" kapitalismen genom att fortsätta på det välfärdsstatliga spår som löntagarfondsdebatten var en avstickare från. Men det är inte utan att man frestas av tanken på en riktig meidnersk renässans när man ser Timbrohögerns paniska rädsla för ett sedan länge begravet förslag...

15 kommentarer:

Simon J sa...

Tack för en intressant artikel. Jag ser med spänning fram emot de utlovade tankarna om hur man skrotar kapitalismen med hjälp av välfärdsmodellen.

Enligt mitt sätt att se världen befinner sig nämligen den enskilda människan och hennes rättig- och möjligheter idag sorgligt klämd mellan å ena sidan storfinansens vinstintressen och å andra sidan staternas kontrollambitioner. Att komma åt den ansiktslösa kapitalismen blir med andra ord en minst lika viktig fråga som att hantera politikernas maktanspråk.

Peter Björkman sa...

Intressant. Kapitalismen är skakig och med nedmonterad välfärd försvinner stötdämparna - som på en nordkoreansk minibuss 1998.

(Åkte i en sån när jag var i Nordkorea - det skakade rejält)

Simon J sa...

Ja dels det - och med nedmonterad hotbild i form av kommunismen tycks kapitalet ganska raskt flytta fram sina positioner för att montera ner välfärden. För att ta ett måhända väl historiskt exempel - införde inte Bismarck de allmänna pensionerna i Tyskland med den uttryckliga önskan att få bukt med socialisternas värvningsframgångar?

Men frågan för mig kvarstår ändå - vilken är socialdemokraternas roll i det här? Står ni på individens sida som er ideologi säger, eller är ni mer intresserade av den makt som kommer av att ha definitionsrätten över medborgarnas "behov" och "förmåga"?

Peter Björkman sa...

Ja, det pågår en ständig diskussion inom sossarna. Är det pängarna eller livet?

Peter Björkman sa...

Detdär med recept à la Alva Myrdal, med direktiv uppifrån över vad människorna skall göra är nog däremot till stor del passé. Få moralkakor alltså, men förstås med incitament för att folk skall föda mycket barn osv..

Simon J sa...

Det beror väl lite på hur du definierar moralkaka med direktiv uppifrån. Om jag skulle vilja ta hand om mitt nyfödda barn hemma i mer än 13 månader får jag svårt att ha råd med det. Bidrag för barnomsorg utbetalas ju från den 14:e månaden bara om jag placerar Plutten inom barnomsorgen. Det är väl definitivt ett direktiv uppifrån - om än utformad som ekonomiskt styrmedel och med jämnstäldheten som ledstjärna?

Peter Björkman sa...

Incitament. Inga predikningar. Inga förmaningar.

Mitt nyfödda barn är 13 månader och jag är hemma med det. Ingen sosse har sagt nåt på arbetarekommunen. Dessutom får jag betalt för det.

Simon J sa...

Äsch -
då får jag väl sluta argumentera då. Men jag har faktiskt fått informationen från Försäkrinskassan att när min fru och jag plockat ut sammanlagt 13 månaders föräldrapeng så är den slut. Då får vi antingen leva ordentligt knapert eller placera sonen på sådan barnomsorg som finansieras av skattemedel så att båda kan arbeta. Det är inget problem för hennes del som det tycks just nu, men jag skulle gärna vara hemma med honom något år till.

Peter Gustavsson sa...

Ja, en längre föräldraförsäkring skulle ju inte vara fel. Lite mer generell välfärd, helt enkelt. Finansierad genom skattemedel som plockas in till staten, såklart.

Simon J sa...

Ja! 12 nya föräldramånader - med bibehållen rätt till förskola för dem som så önskar naturligtvis. 50/50 fördelade för jämlikhetens skull. Det skulle nog minska pressen på förskolan en hel del - och ge föräldrar en större känsla av valfrihet. Där har du ett valfläsk som kan funka som bete. Tror du att kostnaderna för en sån reform skulle överstiga de nuvarande kostnaderna för barnomsorg med maxtaxa?

Peter Gustavsson sa...

Jag tänkte mer något i stil med 15-18 månader. Poängen med en bra barnomsorg är ju också att barnen får träffa andra barn. Dessutom, hatar att säga det, är det ju en avvägningsfråga om det är samhällsekonomiskt rimligt med två års föräldraledighet per barn. I en valsituation skulle jag nog föredra en generellt sänkt arbetstid i stället.

Simon J sa...

Jag hurrar över de flesta förslag som gör det ekonomiskt möjligt för föräldrar och andra att korta sin arbetstid. Är dock mer skeptisk till lagar och andra alltför skarpa styrmedel som bestämmer det åt dem.

Människor blir generellt sett gladast när de känner att de får och kan bestämma över sina egna liv och göra vad de kan för att förverkliga just sina drömmar.

Peter Gustavsson sa...

En generell arbetstidsförkortning skulle rent faktiskt innebära att normalarbetstiden sänktes. Om arbetsgivaren vill att folk ska jobba mer än normalarbetstiden får de betala för övertiden. De flesta europeiska länder har en kortare normalarbetstid än 40 timmar.

Peter Björkman sa...

Simon J.

Det jag reagerade mot i ditt inlägg var följande:

"Bidrag för barnomsorg utbetalas ju från den 14:e månaden bara om jag placerar Plutten inom barnomsorgen."

Min son är 14 månader och jag får 80 procent av heltid för att vara hemma med honom. Håller dock med om att föräldraförsäkringen kan förbättras.

ENIVA sa...

Find out how your company rates by using a little known rating system!

Is your company a Scam, Dud, Scheme, Fraud Or Good Opportunity?.

95% of the money-making opportunities on the internet have been worked to death or are not suitable to be marketed through the internet. How does your company and/or opportunity rate… I’ll leave it to you to decide if your service, product and/or money making opportunity falls in this category.

Hurry you may NOT be happy with what you will find!