Fantastisk Winnerbäck - men förbandet var bäst...

Var på konsert i går. Det var högst oplanerat - en kompis ringde två timmar innan och frågade om jag skulle på Winnerbäckskonserten och efter lite övertalning (jag var lite trött och bakfull efter tolv timmars festande natten innan) for jag dit. Och jag ångrar mig inte!

Lars Winnerbäck är en fantastisk artist. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i hans texter, och stundtals har han också strålande politiska analyser. I går tackade han publiken för att den kom i så stora skaror trots att han inte "springer runt på en massa kändisfester och spelar golf med dokusåpaeliten" och att han inte har en massa sponsorer för turnén.

Men jag måste ju ändå erkänna att förbandet, Mikael Wiehe, var ett strå vassare. Han spelade följande låtar: Jag har vänner (om hur han stödjer den demonstrerande ungdomen), Cheops pyramid (om klassamhället som till slut ska falla), Masters of War (Dylanlåt Wiehe just översatt, om krigsindustrin), Flickan och kråkan (om hoppet som alltid finns där trots allt), Kom hem till mig (om kärlek, mest), Aliosman Hristov (om den omänskliga flyktingpolitiken) , Det här är ditt land (om att landet är till för dig och mig - en vänsterns nationalsång) och Vem kan man lita på? (för tillfället tillägnad Thomas Bodström).

Och för den som tror att Wiehe lagt av sig med åren, kan jag bara citera litegrann ur hans nyöversatta "Masters of War" - "Ni är liksom gamar / Ni lever på lik / Men ni slipper att höra / De sårades skrik". Han avslutar sången med att konstatera att när krigsindustrins män dör är det en glad dag och att han ska pissa på deras lik...