Det långa 90-talet på väg mot sitt slut
90-talet var ett svårt årtionde för socialdemokratin. Hela vår historia har debatten stått mellan dem som velat gå framåt fort och de som velat gå framåt långsammare. Men under 90-talet stod striden i stället mellan att gå bakåt och att bevara det vi hade. Detta bidrog till att skärpa konflikterna inom socialdemokratin.
Att komma ur 90-talets tänkande har tagit lång tid, men steg för steg inser nu socialdemokratin vilka misstag man begick. Månad för månad ser vi hur 90-talets politiska förlamning börjar släppa och hur socialdemokratin börjar våga tänka större och radikalare.
Det var få som stod upp och rakryggat försvarade välfärdsstaten under tidigt 90-tal - nu står socialdemokratin tveklöst bakom densamma. Egenmaktsdebatten, och dess vapendragare "generationskriget", uppstod i det idéklimat som murens fall och ERM-krisen skapade. Långt in i socialdemokratin debatterades att privatiseringar kunde vara en lösning på den offentliga sektorns problem och att "det starka samhället har gått för långt".
När de politiska vindarna vände och protesterna mot nedskärningspolitiken växte sig starka vänstervreds SSU på basnivå. Detta skapade en skarp konflikt med en SSU-ledning som bar på det tidiga 90-talets idéer. Ett dåligt ledarskap och en rädsla för att mista makten ledde till rensningskongressen 1997 som inledde den hårda SSU-konflikten. Genom sitt grepp om organisationen lyckades högersidan i SSU övervintra genom det sena 90-talet, men när skyttegravarna cementerats blev maktmetoderna allt brutalare och till slut föll man på eget grepp.
Nu går det långa 90-talet mot sitt slut. Men dess spöke går än, i form av att idéerna fortfarande lever hos många inflytelserika personer på ledande ställning. Men människor kan förändras, och denna SSU-kongress har också sett många gå från hök till duva. Ett nytt samförstånd och en ny väg för socialdemokratin håller på att växa fram, baserad på de moderna idéerna om en stark välfärdsstat och en stark fackföreningsrörelse.
Att komma ur 90-talets tänkande har tagit lång tid, men steg för steg inser nu socialdemokratin vilka misstag man begick. Månad för månad ser vi hur 90-talets politiska förlamning börjar släppa och hur socialdemokratin börjar våga tänka större och radikalare.
Det var få som stod upp och rakryggat försvarade välfärdsstaten under tidigt 90-tal - nu står socialdemokratin tveklöst bakom densamma. Egenmaktsdebatten, och dess vapendragare "generationskriget", uppstod i det idéklimat som murens fall och ERM-krisen skapade. Långt in i socialdemokratin debatterades att privatiseringar kunde vara en lösning på den offentliga sektorns problem och att "det starka samhället har gått för långt".
När de politiska vindarna vände och protesterna mot nedskärningspolitiken växte sig starka vänstervreds SSU på basnivå. Detta skapade en skarp konflikt med en SSU-ledning som bar på det tidiga 90-talets idéer. Ett dåligt ledarskap och en rädsla för att mista makten ledde till rensningskongressen 1997 som inledde den hårda SSU-konflikten. Genom sitt grepp om organisationen lyckades högersidan i SSU övervintra genom det sena 90-talet, men när skyttegravarna cementerats blev maktmetoderna allt brutalare och till slut föll man på eget grepp.
Nu går det långa 90-talet mot sitt slut. Men dess spöke går än, i form av att idéerna fortfarande lever hos många inflytelserika personer på ledande ställning. Men människor kan förändras, och denna SSU-kongress har också sett många gå från hök till duva. Ett nytt samförstånd och en ny väg för socialdemokratin håller på att växa fram, baserad på de moderna idéerna om en stark välfärdsstat och en stark fackföreningsrörelse.
Kommentarer