måndag, augusti 22, 2005

Folkpartiet äventyrar den generella välfärden

Så kom då beskedet. Folkpartiet är beredda att diskutera en sänkning av ersättningsnivåerna. För att klara ut det för sina egna väljargrupper döljer man det bakom att man kan sänka sjuktalen och därmed spara lika mycket som en sänkt ersättningsnivå skulle ge. Sjuktalen redan är på väg ner och enligt ett pressmeddelande i fredags har de redan minskat med 0,6 sjukdagar sedan årsskiftet. Det innebär att 1,5 av Leijonborgs miljarder redan är fixade av en socialdemokratisk regering utan "fuskminister". Men Leijonborg ger ändå ett viktigt besked till Sveriges löntagare: Folkpartiet är beredda att släppa principen om 80 procents ersättningsnivå.

Lars Leijonborg är mycket öppen med motiven för sitt förslag: "På så sätt kan alla rädda ansiktet". Leijonborg menar sig ha hittat den stora kompromissen. Som framgått är moderaterna inte lika nöjda som Leijonborg, och vi kommer fortsätta se en intern borgerlig strid i frågan.

Folkpartiets förslag är ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. Man kan finansiera en del av moderaternas stora skattesänkningar utan att tvingas skära ner i den generella välfärden. Åtminstone inte om man lyckas få ner sjuktalen tillräckligt, antingen genom rehabilitering eller genom Leijonborgs beryktade "hårdare tag". Men genom att knyta tryggheten vid sjukdom till hur Försäkringskassan uppfyller sina mål äventyrar folkpartiet den generella välfärden.
En sak vet vi säkert efter folkpartiets landsmöte. Borgerligheten är inte de "bättre sossar" Fredrik Reinfeldt försökt förespegla. Den som vill ha välfärdsstaten kvar ska rösta nej till den borgerliga maktalliansen!

Även publicerat på Motallians.

P.S. Upptäckte att DN:s pappersupplaga hade med min insändare om spritskatten, så jag googlade och upptäckte att Norrköpings Tidningar också tagit in den. Och på deras hemsida pågår också en liten debatt. Det är ju faktiskt inte så svårt att påverka!

9 kommentarer:

Pontus sa...

Och i FaluKuriren idag...

Peter Gustavsson sa...

Ah, schysst! De som säger att man inte kan få in insändare ljuger!

Simon J sa...

Ni tenderar att bli så fastlåsta vid procenttal. För några år sedan var 75 % välfärd, nu är det 80 %. Men av vad? Det finns ju ett övre fribelopp vilket (tror jag) innebär att inte ens hälften av alla löntagare får ut några 80 %. Nu vill ni höja den gränsen, och det är väl vackert, men samtidigt har en stor del av alla ensamstående föräldrar inte råd att hämta ut utskriven medicin. För dem skulle det behövas mer än 80 % av den magra eller deltidiga lönen. Min kontenta är att det kanske inte är i termer av procentsatser den här diskussionen borde föras. Kanske ska man istället tänka progressivt (obs! ordvits), eller hitta andra former att ge ekonomiskt stöd vid sjukdom.

Peter Gustavsson sa...

Jag vet inte om du struderat vad Walter Korpi och Joakim Palme skrivit om "omfördelningsparadoxen". De menar i alla fall att ju mindre själva systemet fokuserar på omfördelning, desto mer omfördelande är det i praktiken. Med stora offentliga system som också inkluderar de högavlönade så tenderar folk att inte teckna privata försäkringar. Och de högavlönade är beredda att betala högre skatter om de själva får något tillbaka för det också. Sen är det ju också ett faktum att de lågavlönade är sjuka och arbetslösa oftare och därför har större glädje av en hög procentsats...

Simon J sa...

Det skulle väl ha varit maxtak och inte fribelopp - men du förstod visst ändå.

Jag tror att en sak som oroat mig med socialdemokratin är något som du indirekt är inne på. Tron på "den generella välfärden". När jag tittar på gatorna här i Stockholm ser jag ganska många som tigger. Ännu fler hemlösa och på andra sätt utslagna hänger vid parker och torg. Ensamstående föräldrar får vända ut och in på slantarna för att klara sig och av dem som av psykiatriska skäl eller missbruk behöver vård är det allt färre som får det. Samtidigt går (enligt en undersökning jag dessvärre glömt vem som gjorde) mer än 80 % av alla samhälleliga transfereringar tillbaks till dem som betalat in dem.

Det här har fått mig att misstro den generella välfärdspolitiken. Bakom retoriken börjar jag skönja konturerna av ett parti som inte längre bryr sig så mycket om dem som har det svårast, utan istället plockar in massor med pengar i skatt för att kunna satsa dem där det ger flest röster. De sämst lottade har ju nackdelen att vara opålitliga besökare i röstlokalerna.

Jag menar med andra ord att ni har varit rätt duktiga på att betona "generell" med maxtaxereformer och pappadagar - men tappat bort "välfärd" med nedskuren psykvård och bostadssubventioner. Och till råga på allt har jag mina tvivel om tankarna bakom den generella välfärden verkligen håller för vetenskaplig prövning. Höginkomsttagare verkar käfta ungefär lika mycket om sina höga skatter varken de bor i Sverige eller USA.

Peter Gustavsson sa...

Det du skriver illustrerar i själva verket "omfördelningsparadoxens" riktighet. Sociologen Stefan Svallfors har gjort undersökningar som pekar på att de välfärdssystem som omfattar alla - barnbidrag, sjukvård, äldreomsorg o.s.v. - har ett mycket starkt stöd i befolkningen. Saker som socialbidrag har betydligt lägre stöd, eftersom folk inte själva identifierar sig som sådana som en dag skulle kunna behöva detta sista skyddsnät.

Debatten om sjukförsäkringen är intressant för att ytterligare visa på detta. När man pratar om rätten till en ersättning om man skulle bli sjuk, stödjer folk systemet. De som vill torpedera systemet gör det genom att säga att "dom andra" fuskar och därmed få folk att tänka bort att de ju faktiskt själva drar nytta av att ha en sjukförsäkring.

Den socialdemokratiska strategin för att hjälpa de sämst ställda har varit just att försöka bygga stora generella system som omfattar så många som möjligt. Det bygger en stor koalition av människor med ett intresse av en stark välfärdsstat.

Jag håller med dig om att politiken de senaste åren varit osolidarisk. De sämst ställda har drabbast mest när samhället skurit ner. När politiker av alla kulörer suttit och skurit har det varit lättast att skära i det som inte drabbar stora grupper av människor. De mest utsatta har få som skyddar dem och tar vara på deras intressen.

För mig är det ett argument för att dels stärka riktade insatser såsom missbrukarvård och socialtjänst, men också för att stärka den generella välfärden som alla har rätt till. Trots allt fördelas den offentliga sektorns tjänster efter principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Om det är något som sammanfattar den socialdemokratiska ideologin, så är det tanken att vissa saker inte ska fördelas som varor på en marknad utan de ska vara fredade från marknaden. Vi ska ha en allemansrätt till sjukvård, skola, omsorg och varför inte till bostad?

Simon J sa...

Jo jag vet att solidaritet samanfattar den socialdemokratiska ideologin - och det var väl lite det jag menade med min "madrass-pamflett" här på någon annan tråd. Jag tycker mig dock, som du säkert förstått, se att det har varit en rätt grov diskrepans mellan ideologi och handling de senaste 10-15 åren.

En viktig grundsats i den generella välfärden, som jag inte riktigt tycker att du belyser, är att om jag minns rätt om hur Myrdalarna och Tingsten(?) tänkte - så var själva idén att om inte alla får del av kakan, så vill inte de som har råd vara med och betala för den. Själva motivet med att göra välfärden generell var alltså att se till att det fanns kaka till de mest utsatta. I dagsläget verkar det som vi är ense om att systemet allt mer går mot att de som har råd betalar för kaka åt sig själva, medan de som mest behöver kaka inte får.

Den gamla socialistiska grundtesen som du hänvisar till ter sig alltså en smula stympad. Kvar blir mest en politisk nomenklatura som tagit sig rätten att definiera såväl "förmåga" som "behov" hos medborgarna och på detta sätt styr deras handlingar på ett sätt som inte alltid gynnar varken de svagaste, eller samhället långsiktigt.

Peter Gustavsson sa...

Varken Myrdalarna eller Tingsten kan nog tillskrivas äran av att ha varit några stora filosofer bakom den generella välfärden. Idén med standardtrygghet kom inte förrän slutet av 50-talet i och med ATP-reformen, och den utformades som den gjorde i samråd mellan LO och TCO så jag tror det går att hitta mycket mer praktiska förklaringar till varför det blev som det blev. En bok jag just läst menar till och med att socialdemokratins agerande väldigt mycket byggt på ett ständigt problemlösare utan någon given plan på förhand - det är först i backspegeln man kan utkristallisera en plan bakom det som gjorts.

Men om vi frånser från detta så visst är det så att de senaste 10-15 årens nedskärningar inte skett med de fattigastes behov för ögonen. Båda de politiska blocken har åtminstone till en del tittat på marginalväljarna när man valt sina åtgärder. Konsekvensen har blivit större orättvisor och ett minskat demokratiskt deltagande från de sämst ställda.

Ett slopande av den generella välfärden skulle inte hjälpa upp situationen. Tvärtom, högre ersättningsnivåer, slopade karensdagar och mildare inträdeskrav i socialförsäkringarna skulle både göra systemen mer generella och i första hand hjälpa de sämst ställda.

Simon J sa...

Ja där ser man hur ens huvud börjar urlakas - jag som hade ett så bestämt minne av att tankarna bakom den generella välfärden på min kurs i idéhistoria hänfördes till makarna Myrdal och någon annan - typ Tingsten eller Wigfors.

Men min punkt i detta tvåfrontskrig som är min politiska övertygelse är inte att den generella välfärden ska skrotas. Däremot borde man fundera mer på att den används just till att ta från de rika och ge till de fattiga. Och på hur mycket man använder den till att styra människor på sätt som inte är särskilt bra för samhällsutvecklingen - eller för människornas välbefinnande.