Dags för klarspråk om tsunamin!

För ett år och en dag sedan skedde en jordbävning som startade en enorm flodvåg som ledde till mer än 226 000 människors död, varav mer än 166 000 i Indonesien (främst Aceh-provinsen). Tsunamin dödade 543 svenskar, vilket sannolikt gör Sverige till det hårdast drabbade landet i Europa undantaget Tyskland. Denna katastrof är Sveriges näst största i modern tid i antal döda räknat - endast Estoniakatastrofen har dödat fler. Många svenskars liv har för evigt märkts av denna tragedi.

Med allt detta sagt, och med regeringens sena start noterad och skarpt kritiserad i Katastrofkommissionens rapport, borde det nu vara hög tid för en mer balanserad debatt om frågan.

I ett års tid har vi nu med jämna mellanrum fått se hur kvällstidningarnas lösnummerjakt driver dem till att frossa i detaljerna kring katastrofen och inte minst att jaga regeringen. Och det hör till människans natur att jaga ansvariga. Begreppet syndabock kommer av en gammaltestamentlig text som handlar om att alla Israels skulder skulle läggas på en bock som sedan skulle jagas ut i öknen för att aldrig komma tillbaka. När bocken var borta skulle också skulderna vara borta. Bocken har tagit skulderna från syndarnas axlar.

För mig känns hetsjakten på Laila Freivalds som en sådan jakt efter en syndabock. I den debatt som skedde i januari, och än mer i debatten nu i december, har jag förstått och hållit med om kritiken för att UD hade en dålig beredskap annandag jul och för att arbetet för att assistera svenskarna i Thailand kom igång sent. Men jag har haft svårt att begripa de proportioner det hela fått. Katastrofkommissionen konstaterade att det inte med full säkerhet kan fastställas om några människor dog på grund av regeringens sena agerande, men ändå upplever jag det som att många människor och inte minst journalistflocken projicerar sin ångest på Sveriges regering.

Det var inte alls självklart att det var regeringen som skulle bli denna syndabock. Till syvende og sidst är det ju faktiskt inte UD som tjänat stora summor pengar på att skicka tusentals svenskar till en riskfylld miljö. Resebolagen har haft verksamhet i området i åratal och har en skyldighet att veta allt som är värt att veta, inte minst om de risker som är förknippade med resan. De tar trots allt betalt för att ta ansvar - det är inte som att klicka in hos RyanAir och markera av försäkringen för att spara 125 spänn på tvåtimmarsflighten till Stansted. De svenskar som betalat tiotusentals kronor till resebolagen för att deras familj skulle kunna fira jul och/eller nyår i Thailand förväntade sig - och hade rätt att förvänta sig - att dessa resebolag skulle ta deras säkerhet på högsta allvar.

Det var resebolagen som flög ner de mer än 500 svenskar som dog av tsunamin. Det var resebolagen som inhyste de numera döda svenskarna på hotell som många gånger inte var byggda för att underlätta evakuering och som ofta blev dödsfällor för dem som var där när vågen kom. Det var resebolagen som valde att inte berätta vad man ska göra om vattnet plötsligt rör sig bort från stranden i hög hastighet (spring för livet!). Det var resebolagen som hade arbetsmiljöansvaret för dem av deras anställda som omkom i katastrofen.

Ingen Lottie Knutsson i världen borde kunna ta bort detta tunga ansvar från resebolagens axlar. Men sedan regeringen förlorat "the blame game" efter att den borgerliga maktpakten och journalistflocken i skön förening styrt in siktet mot Rosenbad och Arvsfurstens palats har ingen haft fantasi nog att börja fundera över katastrofen i ett något vidare perspektiv. Medan regeringen har fått löpa gatlopp och medierna i veckor och månader varit fyllda av meningslösa diskussioner om telefonsamtal och faxar har ingen på allvar ifrågasatt varför inte resebolagen hade någon beredskap för denna högst kända risk för sina resenärers och anställdas säkerhet.

Ansvaret borde falla än tyngre på den thailändska regeringen. Thailändska myndigheter visste att skalvet inträffat och att en tsunami kunde väntas. Men de beslutade sig för att inte varna allmänheten för att inte störa turismen. Ansvaret faller mycket tungt på den thailändska staten för detta oerhört cyniska kalkylerande med människors liv, som i slutändan också kostade eftersom medvetna turister nu skyr Thailand som pesten då liv är värt mycket mindre än turismintäkterna för landets regering. Detta med att pengarna är värda mer än liv är för övrigt något vi egentligen redan visste eftersom vi ju vet hur Thailand ser mellan fingrarna för att en stor andel av de västerländska manliga turisterna i landet är s.k. sexturister som utnyttjar fattiga thailändska unga flickor och pojkar.

Jag hävdar att ansvaret faller betydligt tyngre på den thailändska regeringen för dess underlåtelse att försöka rädda liv än på Sveriges regering för att UD var oförberett och handlingsförlamat till en början, för att Laila Freivalds inte var på plats i Phuket förrän den 29 december och för att UD från början menade att det var rese- och försäkringsbolagens ansvar att betala folks hemresor och ge resenärerna ersättning för sina förlorade ägodelar.

Sveriges regering misslyckades med att hantera katastrofen på ett tillfredställande sätt. Men, jag vill upprepa, det kan inte med full säkerhet fastställas att ett enda liv gick till spillo på grund av detta. Samtliga 543 döda svenskar är döda på grund av en naturkatastrof som beror på att kontinentalplattorna rörde sig. Många av dessa liv hade kunnat räddas av ett tsunamivarningssystem, av en varning från thailändska myndigheter, av fungerande rutiner för utrymning och räddningstjänst, av byggtekniker som följer de säkerhetsföreskrifter vi tar som självklara i vårt land och av information om riskerna till dem som turistade i riskzonen. Ansvaret för att dessa säkerhetsåtgärder inte genomfördes ligger på den thailändska staten och på resebolagen.

Till skillnad från journalistflocken är jag inte ute efter att jaga syndabockar. Jag har inte en tillräckligt hög inkomst för att resa till andra sidan jorden med familjen och precis som den stora majoriteten svenskar kände jag ingen som omkom i tsunamin.

Jag är bara så oerhört trött på att ingen pratar om väsentligheterna i denna fråga. Trött på en borgerlig maktpakt som ideligen partipolitiserar denna katastrof för att skörda opinionsmässiga framgångar de inte kan vinna på sin hårdföra högerpolitik. Trött på medier som aldrig tycks kunna sluta jaga i flock. Och faktiskt också trött på Sveriges vänsterdebattörer som inte riktigt tycks kunna se igenom detta och börja kritisera det högern och medierna håller på med.