PM:s mardröm är mitt hopp
Valrörelsen var ett enda långt segertåg med start i juli då han lanserade nolltaxan på dagis, höjda ersättningsnivåer i sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen och bättre anställningsskydd så att svenska löntagare ska stå trygga i den globala turbokapitalismen. Debatten kom helt att
handla om socialdemokraternas förbättringar och Alliansens försämringar.Det dånade uti rättens krater. Låt inte högern försämra den svenska modellen, mullrade han på valmöte efter valmöte.
Svensk ekonomi tillhör de mest konkurrenskraftiga i världen, den svenska tillväxten är långt över EU-snittet, vi har råd att skydda de arbetslösa och sjuka, vi har råd med tid för barnen, vi har råd med trygga arbetsplatser, vi har råd med ett solidariskt samhälle. Det är till och med lönsamt. Varför förstöra vad vi har?
Hans överlägsna statsmannamanér som tidigare retat gallfeber på vissa kärnväljare var som bortblåst under sommaren. Han kämpade i underläge, han var ohyggligt effektiv och ville vinna till varje pris.
Ser ut som att PM och jag är helt överens om att det är den bästa sossen som vinner valen och om att socialdemokratins väg framåt är att återgå till det starka samhällets värderingar och överge den tredje vägen (även om PM passar på att ge en känga åt Palme i sin beskrivning av hur historieskrivningen om Persson skulle kunna bli efter en valseger 2006).
Jag tackar Claes Nordmark för tipset, och konstaterar att han fortfarande inte skaffat en blogg trots att han har mycket intressant att säga - inte minst om utrikespolitik. Detta trots att jag själv inte alltid håller med - Claes debattartikel om Irak är skriven som om kriget var slut och att det inte pågår någon amerikansk ockupation. Jag tipsar om Tony Johanssons blogg för att få en annan bild av vad som händer i Irak.
Helgen har tillbringats på bokmässan, därav det sporadiska bloggandet. Återkommer med en artikel om detta, och går in och svarar på kommentarerna under dagen.
Kommentarer
Jag vet att jag tjatar -men vad vill vänstern? V:s försök till formulering av ett nytt ideologiskt dokument tycks ju rinna ut i internt tjäbbel och från S har jag inte sett något försök till motsvarande. Det är vackert att vinna, men vad ska ni med makten?
Själv vill jag bygga ut den offentliga sektorn eftersom industrin ger tillväxt men inga jobb och eftersom det finns enorma behov men få har råd att efterfråga bättre skola, vård och omsorg. Finns det jobb att söka ska vi nog få folks självförtroende att växa och börja söka på allvar igen - ingen blir gladare för att det är 400 som söker varje jobb i stället för 200. Vi ska slåss för ett socialt Europa där länderna får större utrymme att bedriva en jämlikhetspolitik, vi ska stärka FN på USA:s bekostnad och vi ska stärka asylrätten. Jag tror det är dags att bryta med den tredje vägen - som visade sig vara en återvändsgränd.