En vecka är en lång tid i politiken
Jag brukar roa mig med att försöka förutsäga den politiska utvecklingen. De senaste åren har jag flera gånger förvånat mig själv med hur ofta jag faktiskt fått rätt.
Sedan någon gång i början av sommaren har jag varit övertygad om att opinionssiffrorna kommer att vända snart. För någon vecka sedan såg jag det första tecknet på att mina förhoppningar var på väg att besannas.
Sedan kom partiledardebatten, Sifos fulsiffror och den förnyade debatt om statsministerns later som Josefine kommenterat, och då tänkte jag ett svagt ögonblick att nu jävlar kopplar borgarna greppet. Nu kommer media skriva om borgarnas medvind hela hösten och det kommer bli riktigt illa, tänkte jag och skrev ett argt inlägg.
Men dagen efter genomskådades siffrorna, och igår kom nya Demoskop-siffror som återigen signalerade att vänsterblocket går framåt. Socialdemokraterna stiger med hela 4,1 procentenheter, och avståndet mellan vänsterblocket och den borgerliga alliansen är bara en ynklig procentenhet. Nu är vi med i matchen igen.
Dessutom stiger vänsterpartiet med 1,9 procentenheter och närmar sig därmed 2002 års valresultat. Jag har sagt tidigare att det är alldeles för tidigt att räkna ut Lars Ohly som är en mycket skicklig politiker när hans omdöme inte rubbas av tom tonårsnostalgi, och jag står fast vid det.
Nu när Ohly slipper ha Karin Svensson Smith och Dan Gahnström i bakhasorna och kommunistdebatten åtminstone för tillfället blåst över kan nog 90-talets system med s och v som kommunicerande kärl återställas. Besvikna s-väljare går till v, och när s skärper sig kommer väljarna tillbaka.
Roligast är ändå att betrakta hur Expressens Per Wendel kovänt inom loppet av två dagar. Jämför hur han beskrev socialdemokraternas situation 5 september med vad han skrev 7 september. Den enda skillnaden var en enda liten opinionsmätning. Jag upprepar vad jag skrev häromdagen:
Sedan någon gång i början av sommaren har jag varit övertygad om att opinionssiffrorna kommer att vända snart. För någon vecka sedan såg jag det första tecknet på att mina förhoppningar var på väg att besannas.
Sedan kom partiledardebatten, Sifos fulsiffror och den förnyade debatt om statsministerns later som Josefine kommenterat, och då tänkte jag ett svagt ögonblick att nu jävlar kopplar borgarna greppet. Nu kommer media skriva om borgarnas medvind hela hösten och det kommer bli riktigt illa, tänkte jag och skrev ett argt inlägg.
Men dagen efter genomskådades siffrorna, och igår kom nya Demoskop-siffror som återigen signalerade att vänsterblocket går framåt. Socialdemokraterna stiger med hela 4,1 procentenheter, och avståndet mellan vänsterblocket och den borgerliga alliansen är bara en ynklig procentenhet. Nu är vi med i matchen igen.
Dessutom stiger vänsterpartiet med 1,9 procentenheter och närmar sig därmed 2002 års valresultat. Jag har sagt tidigare att det är alldeles för tidigt att räkna ut Lars Ohly som är en mycket skicklig politiker när hans omdöme inte rubbas av tom tonårsnostalgi, och jag står fast vid det.
Nu när Ohly slipper ha Karin Svensson Smith och Dan Gahnström i bakhasorna och kommunistdebatten åtminstone för tillfället blåst över kan nog 90-talets system med s och v som kommunicerande kärl återställas. Besvikna s-väljare går till v, och när s skärper sig kommer väljarna tillbaka.
Roligast är ändå att betrakta hur Expressens Per Wendel kovänt inom loppet av två dagar. Jämför hur han beskrev socialdemokraternas situation 5 september med vad han skrev 7 september. Den enda skillnaden var en enda liten opinionsmätning. Jag upprepar vad jag skrev häromdagen:
Jag tillhör inte konspirationsteoretikerna. Jag är övertygad om att Lena Mellin och Expressens Per Wendel mycket väl kan hitta någon annan jakt att ställa sig i frontlinjen för nästa vecka. Hade Den Stora Berättelsen för dagen varit att borgarna är på fallrepet och Sifo-mätningen gett ett annat resultat hade de säkerligen förklarat att Göran Perssons imponerande argumentation för den svenska folkhemsmodellen framför ett kallt och hårt amerikaniserat samhälle gick hem i stugorna.
I så fall hade de också beskrivit Lars Ohlys jämförelse mellan en utförsäkrads a-kassenivå och två dagslöner för Reinfeldt som slagkraftig och effektiv klassretorik. Maria Wetterstrands koppling mellan händelserna i New Orleans och växthuseffekten hade setts som avgörande för att få den nya generationen att få upp ögonen för politiken. Och journalistflocken hade framhållit att moderatledaren ser ut som en jättebaby, Göran Hägglunds påtagliga likhet med Ulf Ekman både i fysiskt utseende och i åsikter, Maud Olofssons gnälliga ton och att Lars Leijonborg ser ut som en tvättbjörn och pratar som en mongolisk strupsångare.
Kommentarer