När kvoteringen motverkar sitt syfte
Jag tillhör en arbetarekommun som kommit långt vad gäller formell jämställdhet. Finanskommunalrådet är en kvinna, arbetarekommunens ordförande är en kvinna, ett av våra två statsråd är kvinnor, två av våra tre riksdagsledamöter är kvinnor och så vidare.
Gång på gång får vi problem med varvningen av våra listor till olika val. Orsaken är att våra mest kompetenta politiska namn är kvinnor, och att våra medlemsomröstningar vill placera flera kvinnor än män i toppen. Det har lett till en gryende debatt om ifall kvoteringen kan motverka sitt syfte när jämställdheten nått en viss nivå.
I går beslutade Uppsala arbetarekommun om listorna inför valet 2006. Som jag redan berättat är vårt system väldigt bra - ett provval gör att mer än 600 röstande medlemmar beslutar hur listan ska se ut. De enda tillåtna avvikelserna från medlemsomröstningens utfall är att listorna ska vara varvade och att vi ska ha 20 procent med utländsk bakgrund på listorna.
Själv blev jag nummer 30 på kommunfullmäktigelistan vilket gör att jag är ganska säker på att bli ersättare i denna församling nästa mandatperiod. Om vi klarar förra valets resultat kommer nio nya socialdemokrater under 40 år in på ersättarplats vilket innebär en ny generation i Uppsalapolitiken. Jag placerades dessutom som nummer 11 på Uppsalas nominering av namn till riksdagslistan - detta ska sedan förhandlas med sex andra arbetarekommuner i Uppsala län. Det innebär att jag kvoterats upp på grund av kön i förhållande till medlemsomröstningen som placerade mig på plats 13.
Gårdagens diskussion om listorna kom att bli uppslitande. Inte för att någon ville ifrågasätta omröstningens utfall, utan för att tillämpningen av principerna vållade frustration. Jag lägger den svåra diskussionen om landstingslistan därhän, för den vet jag egentligen inget om, men jag tänkte säga några ord om hur våra principer påverkade vår riksdagslista.
Jag har redan sagt att jag kvoterades upp på grund av kön. Detsamma hände på de övre platserna - platserna där det faktiskt kan bli fråga om att en kandidat har realistiska chanser att bli invald i riksdagen. Lisa Pelling fick 246 röster i medlemsomröstningen och blev därmed nummer 5 efter Thomas Östros, Agneta Gille, Tone Tingsgård och Lena Sommestad. Ändå hamnade hon på plats 8 på den varvade nomineringen - efter bland andra Göran Hårde med 116 röster och Tomas Andersson med 96 röster.
Detta är tråkigt, särskilt som Lisa är den enda med detta starka stöd som är yngre. Vill det sig illa kommer vi stå med en lista som är varvad enligt konstens alla regler (för att garantera männens representation!) och har en god representation av utrikes födda men som enbart innehåller folk födda på 40- och 50-talen på valbar plats vid sidan av 1994 års ungdomskandidat Thomas Östros.
Nu får vi se hur de övriga länsdelarna nominerar. Om de nominerar mycket män högt upp på listan kan Lisa ändå få en hög placering. Och om partidistriktet vågar tänka som man tänkte när Thomas Östros flyttades upp på listan inför valet 1994 trots att han i det närmaste var okänd för de flesta kan vi få en föryngring på Uppsalabänken i valet 2006. Fortsättning följer.
Gång på gång får vi problem med varvningen av våra listor till olika val. Orsaken är att våra mest kompetenta politiska namn är kvinnor, och att våra medlemsomröstningar vill placera flera kvinnor än män i toppen. Det har lett till en gryende debatt om ifall kvoteringen kan motverka sitt syfte när jämställdheten nått en viss nivå.
I går beslutade Uppsala arbetarekommun om listorna inför valet 2006. Som jag redan berättat är vårt system väldigt bra - ett provval gör att mer än 600 röstande medlemmar beslutar hur listan ska se ut. De enda tillåtna avvikelserna från medlemsomröstningens utfall är att listorna ska vara varvade och att vi ska ha 20 procent med utländsk bakgrund på listorna.
Själv blev jag nummer 30 på kommunfullmäktigelistan vilket gör att jag är ganska säker på att bli ersättare i denna församling nästa mandatperiod. Om vi klarar förra valets resultat kommer nio nya socialdemokrater under 40 år in på ersättarplats vilket innebär en ny generation i Uppsalapolitiken. Jag placerades dessutom som nummer 11 på Uppsalas nominering av namn till riksdagslistan - detta ska sedan förhandlas med sex andra arbetarekommuner i Uppsala län. Det innebär att jag kvoterats upp på grund av kön i förhållande till medlemsomröstningen som placerade mig på plats 13.
Gårdagens diskussion om listorna kom att bli uppslitande. Inte för att någon ville ifrågasätta omröstningens utfall, utan för att tillämpningen av principerna vållade frustration. Jag lägger den svåra diskussionen om landstingslistan därhän, för den vet jag egentligen inget om, men jag tänkte säga några ord om hur våra principer påverkade vår riksdagslista.
Jag har redan sagt att jag kvoterades upp på grund av kön. Detsamma hände på de övre platserna - platserna där det faktiskt kan bli fråga om att en kandidat har realistiska chanser att bli invald i riksdagen. Lisa Pelling fick 246 röster i medlemsomröstningen och blev därmed nummer 5 efter Thomas Östros, Agneta Gille, Tone Tingsgård och Lena Sommestad. Ändå hamnade hon på plats 8 på den varvade nomineringen - efter bland andra Göran Hårde med 116 röster och Tomas Andersson med 96 röster.
Detta är tråkigt, särskilt som Lisa är den enda med detta starka stöd som är yngre. Vill det sig illa kommer vi stå med en lista som är varvad enligt konstens alla regler (för att garantera männens representation!) och har en god representation av utrikes födda men som enbart innehåller folk födda på 40- och 50-talen på valbar plats vid sidan av 1994 års ungdomskandidat Thomas Östros.
Nu får vi se hur de övriga länsdelarna nominerar. Om de nominerar mycket män högt upp på listan kan Lisa ändå få en hög placering. Och om partidistriktet vågar tänka som man tänkte när Thomas Östros flyttades upp på listan inför valet 1994 trots att han i det närmaste var okänd för de flesta kan vi få en föryngring på Uppsalabänken i valet 2006. Fortsättning följer.
Kommentarer
Hur vet man då när det är dags att konstatera att utjämningen är genomförd? Att den meritokrati man eftersträvade faktiskt är här. Människor som ser sina privilegier hotade skriker ju alltid som stuckna grisar. Männen när kvoteringen genomförs - kvinnorna när man vill upphäva den. Vilka krafter finns som klarar av att förändra trots de skriken?
För min del måste jag säga attjag är tveksam till att låta allmänna provval bestämma hur partiets lista skall se ut. Risken finns alltid att listorna till allt för stor del kommer att befolkas av "TV soffe politiker".
Om man sen dessutom har ambitionen att yngre, invandrare och andra nya grupper skall ha en reeell chans på listorna så tvingas man till kvoteringar. då uppstår konflikter mellan provvalets resultat och det som man av andra skäl kan komma fram till att man vill ha.
Valdeltagandet var drygt 30 procent, det ökade någon procentenhet från senaste gången. Det är lågt, men dryga 600 medlemmar är betydligt fler än den lilla grupp som tidigare gjorde upp om våra namn.
Angående Simons kommentar är frågan om man kan uppnå jämställdhet med andra medel än just varvade listor när man nått en nivå där varvningen faktiskt börjar missgynna kvinnor på de översta platserna. Kanske skulle vi säga att 60-40 åt endera hållet är att betrakta som jämställt? Det är då viktigt att detta gäller inte bara på hela listan utan också på de platser som räknas som valbara.
Desutom håller jag med Dag om synen på direktval till listor. men det kanske är som Peter säger, jag är kanske färgad av våra väldigt speciella förutsättningar i Stockholm.
Däremot kan provval vara ett problem precis som Dag och andra tar upp. Men inte bara ur "TV-soffeperspektiv" utan också just när nya, unga kandidater kommer fram. De kanske inte är kända av så många, men väl värda att satsa på. Då måste en valkommitté/valberedning våga frångå provvalet och plocka upp nya namn.
Det behöver ju inte bara handla om unga (Pelling börjar väl också komma upp sig i åren ;-)) det kan handla om nyinflyttade, nya svenskar, osv.
Jag drar mig till minnes att jag var stark motståndare till kvotering när det först kom på tal i vårt parti. Med samma korkade argument som idag används mot kvotering inom näringslivets styrelser mm. För det är som Johan skriver - en maktstruktur som ska raseras.
Min invändning är när det som i Uppsalas fall motverkar sitt syfte. Pontus idé är värd att fundera över tycker jag.
I fallet Lisa Pelling har valberedningen möjlighet att frångå ordningen genom att den ska sätta ihop en lista för sju kommuner i Uppsala län. Uppsala arbetarekommuns provval anger bara rangordningen på nomineringen, inte nödvändigtvis på den färdiga listan. Man kan bestämma sig för att det är viktigt att få in friskt blod i riksdagsgruppen, om man tycker det är viktigt.
Sedan tror jag i praktiken att man ska vara väldigt försiktig med att ta det steget. För även om det verkar så, finns det alltid risken at patriarkatet inte är en gång för alla avskaffat, ens i Uppsala. Och då sitter man där med bara gubbar igen, och ingen vedertagen kvoteringsmodell att falla tillbaka på. Och at återinföra en kvotering som en gång avskaffats, är mycket svårare än att inte ta bort den till att börja med.