Snabbare insats hade inte kunnat rädda svenska liv
Att döma av kommentarerna på mitt förra inlägg, men även av ett par bloggare - Utsikt från höjden, Erik Laakso och Ali Esbati - finns det många andra som delar den frustration jag uttryckte över den skenade debatten om tsunamin. Jag tänker försöka hålla liv i denna diskussion och hoppas att andra vill bidra till att sprida en debatt med andra perspektiv än den enkelspåriga mediadebatten.
I dag vill jag rekommendera en kommentar som Hans Rosling, som är forskare i internationell hälsa på KI (visst är det samma Hans?), skrivit på Global Jugglers blogg där det förts en debatt kring om en tidig räddningsinsats hade kunnat rädda något svenskt liv. Rosling skriver:
Rosling menar att kommissionen avstår från att göra den rimliga sammanfattningen av detta, som är att:
Fortsättningen av Roslings kommentar är också intressant. Jag publicerar den i sin helhet:
Jag har fått förfrågningar om källan till att de thailändska myndigheterna inte spred något tsunamilarm fast de visste om jordbävningen en timme innan vågen kom. Här är den. Experterna trodde att den indonesiska ön Sumatra skulle fungera som "vågbrytare" för den thailändska sydkusten. Ett ödesdigert misstag, som fick dödliga konsekvenser till skillnad från de oklara beslutsgångarna på UD på annandagen. Svenska medier har skrivit om faxar och telefonsamtal ett år nu - är det dags nu att börja granska var ansvaret ligger för att inte fler liv kunde räddas den 26 december 2004?
I dag vill jag rekommendera en kommentar som Hans Rosling, som är forskare i internationell hälsa på KI (visst är det samma Hans?), skrivit på Global Jugglers blogg där det förts en debatt kring om en tidig räddningsinsats hade kunnat rädda något svenskt liv. Rosling skriver:
I mellandagarna 2004 publicerade media omständigheterna kring en svenska man som avled på sjukhuset i Takua Pa till följd av Tsunamin. Slutsatserna kring det dödsfallet är att det nog inte gått att undvika med en snabb svenska insats. Sedan dess har ingen information framkommit om någon enda annan svensk som avlidit på sjukhus i Thailand efter Tsunamin.
Rosling menar att kommissionen avstår från att göra den rimliga sammanfattningen av detta, som är att:
“Det finns ingen information som talar för att något svenskt liv kunnat räddas genom en snabb svensk insats, men detta påverkar inte på något sätt kritiken mot den dåliga krisorganisationen och det oprofessionella agerandet hos svneska myndigheter”.
Fortsättningen av Roslings kommentar är också intressant. Jag publicerar den i sin helhet:
Det är av stort intresse att klarlägga varför den svenska debatten inte klarar av att hantera att svenska medicinska insatser inte kan rädda svenska liv vid katastrof på andra sidan jordklotet. Jag tror grunden är en dimmig uppfattning om svensk överlägsenhet i de flesta tekniska områden. Ingen tycks heller ha ställt den svåra frågan: “Hade någon svensk riskerat att dö pga en snabbt planerad svensk evakueringsinsats om den lett till att svårt skadade evakuerats till Sverige i stället för till Bangkok?”Kom ihåg att en av de unga svenskar som dog efter bomben på Bali, dog i det första snabbplanerade evakueringsflyget från Bali till Australien. Rika personer som skadas svårt i sydostasien och som behöver evakueras till bästa vård skall flygas till Singapore, Kuala Lumpur eller Bangkok. Detta behöver framhållas i den svenska debatten.
Jag har fått förfrågningar om källan till att de thailändska myndigheterna inte spred något tsunamilarm fast de visste om jordbävningen en timme innan vågen kom. Här är den. Experterna trodde att den indonesiska ön Sumatra skulle fungera som "vågbrytare" för den thailändska sydkusten. Ett ödesdigert misstag, som fick dödliga konsekvenser till skillnad från de oklara beslutsgångarna på UD på annandagen. Svenska medier har skrivit om faxar och telefonsamtal ett år nu - är det dags nu att börja granska var ansvaret ligger för att inte fler liv kunde räddas den 26 december 2004?
Kommentarer
"Är thailändska liv mindre värda?"
Det nya med tsunamin var att så många svenska medborgare drabbades av en naturkatastrof utanför landets territorium. Det är också där kommissionen pekat på brister som måste rättas till.
Jag tar gärna en diskussion om vår biståndspolitik. Jag är stolt över att s-regeringen nu höjt biståndet till 1 % av BNI så vi bland annat kan bistyå bättre i katastrofer. Men det är en annan debatt än debatten om kommissionen och regeringens ansvar gentemot svenskarna i Thailand.
Ingen har hävdat att regeringen gjort sitt jobb på rätt sätt. Den förtjänar kritiken från kommissionen. Vad jag menar är att vi nu, med allt detta diskuterat på alla håll och ledder, kan diskutera andra aspekter av vad som skedde. Och diskutera vart ansvaret ligger för att inte fler dödsfall kunde förhindras genom varningar, utrymningsplaner, säkrare hus med mera. Om ambitionen med den här diskussionen verkligen är att reda ut vad som hända och lära sig inför framtiden borda men se till fler aspekter än bara regeringen och UD.
Vad som verkligen är smaklöst i denna debatt är hur lätt de som faktiskt hade huvudansvaret för resenärernas säkerhet sluppit undan ansvar.