Varför jobba mer när behovet av arbete minskar?

Den mänskliga civilisationen går framåt. Varje år får vi bättre och bättre maskiner som gör produktionen allt mer effektiv. Detta leder också till att behovet av arbete i samhället minskar. När människor tidigare behövde arbeta nästan all sin vakna tid för att klara livhanken, kan vi numera klara oss på betydligt mindre.

Under 1900-talet har detta fått sin konsekvens i arbetstidsförkortningar. Åttatimmarsdagen, semestern och dess successiva utökning samt kortandet av normalarbetstiden från 48 till 40 timmar när lördagen blev ledig dag har inneburit att människors fritid ökat. Också det obetalda arbetet i hemmet har successivt kortats genom arbetsbesparande maskiner och genom den drastiska effektivisering som den offentliga barn- och skolbarnomsorgen innebar.

Jag vill inte måla upp en alltför positiv bild. De genomsnittliga restiderna till och från arbetet har ökat dramatiskt under 1900-talet liksom de dramatiska förändringarna av livsmiljöerna har berövat många människor närheten till naturen. Men det går att konstatera att 1900-talets snabba produktivitetstillväxt skapat möjligheter för betydligt större delar av befolkningen till fri tid och därmed ett friare liv.

Ingenting pekar på att produktivitetstillväxten kommer avbrytas under de kommande decennierna. Inte minst har datoriseringen har effektiviserat oerhört många arbetsprocesser och dessa möjligheter är långtifrån uttömda. Däremot går det att se tydliga skillnader i hur snabb produktivitetsökningen är i olika sektorer.

Framför allt är mänsklig omsorg av barn, äldre, sjuka, funktionshindrade m.fl. något som kommer fortsätta kräva stora arbetsinsatser. Här går det inte att ersätta människan med en maskin, inte utan att förlora den mänskliga omvårdnaden. För att klara framtidens behov av mänsklig omsorg måste resurser överföras från den hypereffektiva industriproduktionen till omvårdnadssektorn genom höjda skattenivåer. Det är helt enkelt inte rimligt att produktionsökningen de kommande åren i huvudsak ska komma den privata konsumtionen till del, när de största behoven finns inom den eftersatta offentliga konsumtionen.

Kommunal och S-kvinnor har nu - utan kongressbeslut - meddelat omgivningen att de släpper kravet på sex timmars arbetsdag. Motivet skulle vara att "medlemmarna hellre vill ha mer i plånboken än att arbeta färre timmar". Att på detta sätt ställa brytandet av lönediskrimineringen av kvinnor och kampen mot ofrivilliga deltider mot kravet på en sextimmarsdag är både ohistoriskt och en tragisk brist på visioner.

Sextimmarsdagen handlar om ett annat samhälle. Ett samhälle där vi har tid för varandra, där män såväl som kvinnor viker en mindre del av livet till lönearbete och har mer tid för att njuta av de framsteg mänskligheten nått. Ett sådant samhälle är motsatsen till dagens stressamhälle där vi varken har tid för varandra eller ens för oss själva. Resultaten av detta ser vi i höga sjuktal och människor som inte har tid att njuta av all den materiella välfärd de lyckats uppnå. Och att kvinnor tar de hårdaste smällarna av detta stressamhälle är ganska uppenbart för de flesta som ser efter.

Rimligen bör en kortad normalarbetstid också, tillsammans med mer resurser till offentlig sektor, vara en viktig insats för att återskapa arbete åt alla. Under hela 1900-talet har arbetstiderna förkortats successivt vilket öppnat upp för att fler att dela på samhällets totala arbetsmängd. Om det totala antalet utförda arbetstimmar ligger stilla eller sjunker, är det rimligt att dessa timmar delas upp på fler. Det är i grunden bisarrt att vissa sliter som djur för att hinna med allt medan andra inget hellre vill än att få ett arbete de inte får.

Det är tragiskt att Kommunal och S-kvinnor lämnar det krav på sextimmarsdag de struntat i att driva under lång tid. Men frågan är inte död, den hänger samman med ett människovärdigt samhälles utveckling. Sextimmarsdagen kommer, om vi kämpar för den!

Kommentarer

Anonym sa…
Visst är det lätt att i kvalitativa termer tala sig varm för Det Goda Liv som skulle följa av sextimmarsdag.

Men för att inte framstå som helt ohederlig, måste du ju också se till den faktiska verkligheten: i den är 8/6 = 1,33.

Det innebär, att en sextimmarsdag - med bibehållen lön - motsvarar en löneförhöjning på drygt 33%.

Finns utrymmet för en kolossal språngvis löneutveckling i företag och offentlig sektor? Svaret är naturligtvis nej.

Och OM det funnes, så gör Kommunla rätt bedömning; deras medlemmar skulle hellre utnyttja utrymmet för högre lön.

Varför betrakta deras analys som mindre djup än din egen, när det är du själv som hemfaller till en ordrik retorik utan någon förankring i verkligheten?

"Välkommen ut ur buren", som Hyland sa.
s-kvinnor hänvisar till kommunals undersökning och där tycker 75 procent att det är ganska eller mycket viktigt med förkortad arbetstid. det finns även andra mer vetenskapliga undersökningar som gjorts som visar att det finns ett klart stöd för en förkortning av arbetstiden. dock antagligen inte hos cheferna eller de som har bekväma jobb där det överhuvudtaget är möjligt att tänka tanken att höja pensionsåldern som Nalin Pekgul pratat om.... En rejält förkortad arbetstid är en viktig reform och en frihetsfråga.
Håkan: Den ekonomiska kostnaden för en arbetstidsförkortning är inte högre än att vi kortat arbetstiden ett antal gång tidigare och att vi idag jobbar längre än de flesta andra västeuropeiska länder. Jag kan dock hålla med om att en omedelbar övergång till sextimmarsdag med bibehållen lön är en besvärlig sak både ekonomiskt och organisatoriskt. Därför tror jag att man ska gå fram stegvis på vägen mot sextimmarsdagen.

En modell för att komma ner i arbetstid kan vara att minska arbetstiden till 35 timmar först och därmed korta arbetstiden med en timme per dag. Den ekonomiska kostnaden för detta behöver inte vara enorm - den sista arbetstimmen per dag är inte lika effektiv som de första timmarna. Därmed kan den ekonomiska kostnaden åtminstone delvis täckas genom ökad produktivitet.

En sextimmarsdag ger därutöver möjligheter att få fler i arbete vilket gör att kostnaden för a-kassa, socialbidrag med mera minskar. Fler kan leva på arbete i stället för bidrag, vilket ni borgare brukar gilla. Vem bor i bur?
håller med om behovet att göra det stegvis. 35 timmar är ett realistiskt krav, sannolikt mer realistiskt nu än någonsin. vi har många arbetslösa, vi har många som sliter ut sig, vi har en genomsnittlig pensionsålder i kommunal på 58 år, vi hinner med mera på kortare tid.
Anonym sa…
Härligt att se en konstruktiv diskussion.

I den takt som produktiviteten ökar - genom bättre tekniska hjälpmedel och framför allt effektivare processer och administration - är det självfallet fullt möjligt att ta ut detta som sänkt arbetstid.

Vi söker väl många Det Goda Livet, men vi har inget för att lura oss själva angående vägen dit.

Matematik är faktiskt både ärligare och mer effektivt än slagordsretorik.
Ola D Svedin sa…
Om man tittar i den verkliga världen, "utanför Sundbyberg", hur skall detta finansieras när den offentliga sektorn redan går på knäna?

Inte för att på något vis ringakta din argumentation - hur långt kan arbetstidsförkortning göras till en frihetsfråga? Om friheten ökas med lägre arbetstid, är friheten maximerad om du inte jobbar?
Det är ju inte bara offentlig sektor som ska ner på sex timmar utan hela ekonomin. Sex timmars arbetsdag leder till mer utvilade anställda som åtstadkommer mer när de väl jobbar och det leder till minskade kostnader för arbetslösheten.

Frihet och arbete, ja den som jobbar mycket har ofriheten att han/hon inte har tid för ett liv utanför arbetsplatsen. Och den som inte jobbar får inte den möjlighet att känna att man duger till, man bidrar och man har ett värde som ett arbete ger.

Sedan ska vi i denna diskussio självfallet inte glömma att vi också måste arbeta för bättre arbetsplatser, så att människor trivs på jobbet. Målet måste ju vara BÅDE meningsfulla arbetesplatser och en meningsfull fritid.

Populära inlägg i den här bloggen

De tio årstiderna - En diktsamling

Dags för en ärlighetsrevolution

Vi har så lite tid - och livet drar förbi