Heimdal mörkar naziförflutet likt Bagdad Bob

Den 17 februari 1939 arrangerades ett studentmöte i Bollhuset vid Svandammen i Uppsala där studenterna med 548 röster mot 349 röstade för en resolution mot judisk invandring - läs mer här. Den roll som spelades av den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala har varit uppe till debatt vid flera tillfällen.

Jag missade tyvärr eftermiddagens seminarium där Heimdal skulle rensa sin smutsiga byk. Jag har dock läst Upsala Nya Tidnings artiklar i frågan - både Heimdals debattartikel och de följande artiklarna här, här och här. Och i dag skrev Ola Larsmo en utmärkt artikel i frågan. Larsmo skräder inte orden:

Denna av högerextremister dominerade styrelse är mycket aktiv: man ger 1939 ut en årsbok, man tar 1940 initiativ till den framgångsrika, nationalistiska pamfletten Den svenska linjen — och man får Bollhusmötet till stånd. (Som privatpersoner, enligt Lagerkvist och Lindberg.) Mötet är en protest mot de liberala, socialdemokratiska och kristna studenter som vädjat till statsminister Hansson att Sverige tvärtom ska släppa in fler judiska flyktingar.Det går inte att hymla här. Såväl argumentationen kring Bollhusmötet som Heimdals årsbok 1939 och pamfletten Den svenska linjen präglas av antisemitism. När Lindberg och Lagerkvist försöker tiga ihjäl det begår de ett retoriskt misstag.

Vidare skriver Larsmo:

Problemet är att Bollhusmötet, Heimdals årsbok och inte minst pamfletten Den svenska linjen från 1940 av samtidens höger inte uppfattades som belastningar utan snarare som meriter. Leissner, Fredborg och Holmstedt välkomnas med detta i bagaget in i det Högerparti som nu har Gösta Bagge som ordförande. Fredborg skickas av Svenska Dagbladet till Berlin; Holmstedt hamnar i Högerpartiets programkommitté och blir senare kommunalråd: Leissner är med och grundar Fria moderata studentförbundet, vars tidskrift Svensk Linje räknar sina anor till pamfletten från 1940.

Vad Larsmo alltså skriver är att Heimdal väljer att mörka föreningens hållning till förintelsen då de nazianstrukna styrelseledamöterna sedan fick ledande poster i högerpartiet. I stället för att göra en pudel mer än sextio år efter det inträffade väljer Heimdal att förneka att den styrdes av nazister under ett antal år och att dessa exnazister sedermera kom att få ledande positioner i Högerpartiet. "Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre" som Larsmo skriver. Enn Kokk har också skrivit en intressant kommentar i ämnet.

Heimdal väljer åter en gång att avstå från att öppna sina arkiv. I stället sätter de dit nya dörrvakter. Att en gång för alla öppna föreningens arkiv för envar att studera på Carolina Rediviva är uppenbarligen fortfarande för farligt mer än sextio år efter Bollhusmötet.