Riv upp pensionsuppgörelsen!

Borgarna påstod i går att de är eniga om den ekonomiska politiken. Ändå går de i dag ut med fyra olika ekonomisk-politiska motioner. Samarbetspartierna är överens om 100 procent av den ekonomiska politiken medan högerpakten är oense om massor av frågor. Bland annat får vi nu höra att kristdemokraterna vill höja garantipensionen med 850 kronor.

Garantipensionen var en viktig del av 90-talets pensionsuppgörelse. Det är i grunden den gamla folkpensionen, som går in och täcker upp för de pensionärer som har lägst pension. Detta vill kd betala genom att bland annat införa fler karensdagar i sjukförsäkringen och genom att de tiotusentals människor som nu kommer ur långtidsarbetslösheten genom plusjobben i stället ska leva på högerpaktens usle a-kassenivåer.

Det var med stort besvär den socialdemokratiska partiledningen lyckades tråckla igenom pensionsuppgörelsen över medlemmarnas huvuden. Och nog skakar uppgörelsen redan i kanterna - pensionssystemets ekonomi har varit snubblade nära att den så kallade bromsen automatiskt minskade pensionsnivåerna och Göran Persson har deklarerat att den inte kommer vara populär om 20 år när de som går i pension då ser vad 90-talets politiker gjorde. I Lena Sundström briljanta bok "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" begår författaren lustmord på det nya pensionssystemet. Själv har jag gått igenom skillnaderna mellan ATP och 90-talets uppgörelse och dess betydelse för kapitalbildningen i samhället i min D-uppsats.

Nu har borgarna själva börjat ompröva pensionsuppgörelsen genom att börja räkna upp nivåerna. Ett mycket trevligt inslag i valrörelsen skulle då kunna vara att deklarera att socialdemokraterna också fått nog och att vi begär mandat för en reform värd namnet på pensionernas område.

Huvuddraget i reformen skulle vara en garanterad inkomstnivå för alla pensionärer baserad på inkomsttrygghet, motsvarande ATP-systemets 60 procent av inkomsten under de 15 bästa åren. Summan skulle värdesäkras så att pensionärerna får del av samhällets allmänna inkomstökning. På så sätt skulle framtidens pensionärer veta vad de får när de blir gamla, och mycket av den osäkerhet som gör att folk börjar pensionsspara alldeles för tidigt och går runt och oroar sig försvinner. Det skulle också minska tendensen mot att man söker kompensera sig för den minskade statliga pensionen genom avtalslösningar som saknar fördelningspolitiska inslag.

En sådan pensionsreform skulle per automatik innebära att den så kallade bromsen avskaffas. Dessutom skulle dagens beräkningsgrunder baserade på saker som förväntad medellivslängd och storlek på den generation man ingår i slopas till förmån för principen om inkomsttrygghet. PPM-systemet skulle kunna vara kvar, men minska i betydelse då inkomstpensionen ger en stor och garanterad summa vilket minskar människors upplevda behov av privat pensionssparande. Kanske kan man fundera på att minska den andel av pensionspengarna som sparas i PPM-fonder successivt genom att en viss del av de 2,5 procent som måste avsättas dit automatiskt hamnar i Sjunde AP-fonden.

Det är dags att lämna 90-talet för gott. Pensionera pensionsuppgörelsen!