Endast det bästa är gott nog åt folket
Jag har varit redaktör för det senaste numret av Socialdemokraterna i Uppsalas medlemstidning. Här är mitt eget bidrag - en artikel om sjukvård och ideologi:
Endast det bästa är gott nog åt folket
Valet den 17 september är ett val mellan två samhällssystem. En rödgrön majoritet innebär en fortsatt reformpolitik för att bygga vidare på den svenska modellen. En majoritet för högeralliansen innebär ett systemskifte mot mer av marknadstänkande och egoism.
På en annan plats i denna tidning beskriver vårt nya landstingsråd Marlene Burwick sjukvården som ”juvelen i välfärdens krona”. De internationella jämförelser som gjorts visar också att sjukvården förtjänar att beskrivas som en kronjuvel. OECD:s siffror visar att ingenstans i världen är spädbarnsdödligheten så låg som i vårt land. Antalet döda av cancer i Sverige är lägst i världen undantaget Finland och överlevnaden efter hjärtkärlsjukdomar är mycket hög- listan kan göras lång. Vi har skäl att vara stolta över den svenska sjukvården, utan att för den sakens skull vara nöjda.
Vi socialdemokrater ser det som självklart att alla – oavsett inkomst – ska ha tillgång till en offentlig skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg av högsta kvalitet. Verksamheten ska vara så bra, att ingen känner något behov av att söka sig till privata lösningar. Därmed accepterar också de välbeställda de höga skattenivåer som krävs för att finansiera en modern välfärdsstat. Därför att det viktiga för väljarna är inte skattenivån, utan att de upplever att de får ut något för de skatter de betalar.
Socialdemokratins svar på 2000-talets utmaningar har sina rötter i en ideologisk tradition vi har all anledning att känna stolthet över. Den legendariska socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller menade att ”endast det bästa är gott åt folket”. Tage Erlander och Olof Palme förde tankegångarna vidare genom att tala om ”de växande förväntningarnas missnöje” – när samhället blir rikare ställer människor allt högre krav på offentliga insatser mot de kvarvarande orättvisorna. Och som svar på medborgarnas krav byggde socialdemokratin upp ett starkt välfärdssamhälle som omfördelar resurser mellan klasser, kön och generationer genom en högklassig offentlig verksamhet och socialförsäkringar som ger trygghet i förändringen.
Det socialdemokratiska välfärdsprojektet har lyckats så bra att det nu går på export. Europa sneglar norrut mot den skandinaviska modellen med dess höga välfärd, jämlikhet och goda tillväxt. Människor över hela världen ser upp till Sverige som social modell. I den stora brittiska morgontidningen Guardian beskrevs Sverige nyligen som ”det mest framgångsrika land världen någonsin skådat”.
I detta läge – när den svenska modellen beundras över hela världen och väljarna mycket klart och tydligt stödjer den samhällsmodell som gjort vårt land till ett av världens mest jämlika länder – försöker moderaterna agera kameleonter. Moderaterna låtsas vara socialdemokrater. Det är de inte. De vill skära i vår gemensamma kassa med 250 miljarder kronor – var femte skattekrona ska bort. Moderaterna, och deras kopior ”Mauderaterna” i centern, vill sänka skatten med en summa som motsvarar kostnaden för hela hälso- och sjukvården.
Det är fortfarande oklart vilka som tar smällen när en femtedel ska bort. Vad de sagt hittills är att sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer ska få betala ett högt pris för att de rika ska få sänka skatter. De vill ha färre högskoleplatser, försämrad föräldraförsäkring och skära brutalt i möjligheterna att vara hemma för vård av sjukt barn. Moderaterna tar bort enorma resurser från möjligheten för arbetslösa att komma tillbaka genom arbetsmarknadsutbildningar, plusjobb och praktikplatser, fast de vet att arbetsmarknadspolitiken är lönsam och bidrar till den flexibilitet de säger sig förorda.
Moderaterna talar med dubbel tunga om sjukvården. På det nationella planet säger sig ”de nya moderaterna” värna om sjukvården och vill inte minska anslagen till landstingen. Samtidigt gör de aggressivt motstånd när socialdemokraterna vill lagstifta mot sjukhusprivatiseringar och gräddfiler i vården. Och i många av landstingen föreslår moderaterna skattesänkningar som skulle minska resurserna till den offentliga sjukvården. I vårt landsting har de disciplinerat sitt budskap inför valet och kräver ingen skattesänkning, men tidigare under mandatperioden har de krävt skattesänkningar med upp till 350 miljoner kronor vilket självfallet skulle slå hårt mot sjukvården i Uppsala län.
Moderaternas modell går ut på att successivt bryta ner den offentliga sjukvården genom skattesänkningar, privata sjukhus och gräddfiler för den som köper privata försäkringar. På så sätt blir det bara de rika som kan få den förstklassiga vården. De lågavlönade får nöja sig med en offentlig sjukvård som har svårt att klara ekonomin när de rika vägrar acceptera höjda skatter för något de inte längre utnyttjar. Och när ett privatiserat sjukvårdssystem väl etablerat sig är det svårare att bryta upp igen. Vi har redan fått en föraning av detta när högeralliansen styrde Stockholms läns landsting och Region Skåne under förra mandatperioden. De härjade runt med den gemensamma ekonomin, drev verksamheten med underskott och sålde ut sjukhus så det stod härliga till vilket tvingade fram stora skattehöjningar för att socialdemokraterna skulle få styr på sjukvården igen.
Den moderata sjukvårdspolitiken är inte bara en klasspolitik riktad mot dem som inte kan bekosta en privat sjukvårdsförsäkring. Det är en intressepolitik för de privata vårdföretagen, som söker nya lukrativa marknader att etablera sig på. Åtskilliga multinationella koncerner står i farstun och knackar på för att bli rika på folks sjukdomar. Moderaterna vill släppa in dem och steg för steg mönstra ut den gemensamma, generella sjukvården.
Den socialdemokratiska välfärdspolitiken, vägledd av principen att endast det bästa är gott nog åt folket, har ett mycket starkt stöd i väljarkåren. Moderaterna försöker, åtminstone på riksnivå, att agera som kameleonter och inbilla människor att de bara är en annan sorts sossar som inte suttit vid makten på ett tag och som besitter överklassens diskreta charm. De får stöd av borgerliga media som kommer att gå allt längre ifrån opartiskhetens krav ju närmare valet kommer. Detta ska föra dem till makten för att genomföra sin systemskiftespolitik när valet väl är över.
Om vi inte träffar väljarna, visar vilka vi är och vad vi står för samt visar på vad valet verkligen handlar om, då kommer vi att förlora. Men är vi ute på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser och pratar politik fram till valdagen, då är vi svårbesegrade. Det går bra för Sverige och folk gillar vår politik. Det är på oss det beror – så enkelt är det.
Läs hela tidningen här.
Endast det bästa är gott nog åt folket
Valet den 17 september är ett val mellan två samhällssystem. En rödgrön majoritet innebär en fortsatt reformpolitik för att bygga vidare på den svenska modellen. En majoritet för högeralliansen innebär ett systemskifte mot mer av marknadstänkande och egoism.
På en annan plats i denna tidning beskriver vårt nya landstingsråd Marlene Burwick sjukvården som ”juvelen i välfärdens krona”. De internationella jämförelser som gjorts visar också att sjukvården förtjänar att beskrivas som en kronjuvel. OECD:s siffror visar att ingenstans i världen är spädbarnsdödligheten så låg som i vårt land. Antalet döda av cancer i Sverige är lägst i världen undantaget Finland och överlevnaden efter hjärtkärlsjukdomar är mycket hög- listan kan göras lång. Vi har skäl att vara stolta över den svenska sjukvården, utan att för den sakens skull vara nöjda.
Vi socialdemokrater ser det som självklart att alla – oavsett inkomst – ska ha tillgång till en offentlig skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg av högsta kvalitet. Verksamheten ska vara så bra, att ingen känner något behov av att söka sig till privata lösningar. Därmed accepterar också de välbeställda de höga skattenivåer som krävs för att finansiera en modern välfärdsstat. Därför att det viktiga för väljarna är inte skattenivån, utan att de upplever att de får ut något för de skatter de betalar.
Socialdemokratins svar på 2000-talets utmaningar har sina rötter i en ideologisk tradition vi har all anledning att känna stolthet över. Den legendariska socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller menade att ”endast det bästa är gott åt folket”. Tage Erlander och Olof Palme förde tankegångarna vidare genom att tala om ”de växande förväntningarnas missnöje” – när samhället blir rikare ställer människor allt högre krav på offentliga insatser mot de kvarvarande orättvisorna. Och som svar på medborgarnas krav byggde socialdemokratin upp ett starkt välfärdssamhälle som omfördelar resurser mellan klasser, kön och generationer genom en högklassig offentlig verksamhet och socialförsäkringar som ger trygghet i förändringen.
Det socialdemokratiska välfärdsprojektet har lyckats så bra att det nu går på export. Europa sneglar norrut mot den skandinaviska modellen med dess höga välfärd, jämlikhet och goda tillväxt. Människor över hela världen ser upp till Sverige som social modell. I den stora brittiska morgontidningen Guardian beskrevs Sverige nyligen som ”det mest framgångsrika land världen någonsin skådat”.
I detta läge – när den svenska modellen beundras över hela världen och väljarna mycket klart och tydligt stödjer den samhällsmodell som gjort vårt land till ett av världens mest jämlika länder – försöker moderaterna agera kameleonter. Moderaterna låtsas vara socialdemokrater. Det är de inte. De vill skära i vår gemensamma kassa med 250 miljarder kronor – var femte skattekrona ska bort. Moderaterna, och deras kopior ”Mauderaterna” i centern, vill sänka skatten med en summa som motsvarar kostnaden för hela hälso- och sjukvården.
Det är fortfarande oklart vilka som tar smällen när en femtedel ska bort. Vad de sagt hittills är att sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer ska få betala ett högt pris för att de rika ska få sänka skatter. De vill ha färre högskoleplatser, försämrad föräldraförsäkring och skära brutalt i möjligheterna att vara hemma för vård av sjukt barn. Moderaterna tar bort enorma resurser från möjligheten för arbetslösa att komma tillbaka genom arbetsmarknadsutbildningar, plusjobb och praktikplatser, fast de vet att arbetsmarknadspolitiken är lönsam och bidrar till den flexibilitet de säger sig förorda.
Moderaterna talar med dubbel tunga om sjukvården. På det nationella planet säger sig ”de nya moderaterna” värna om sjukvården och vill inte minska anslagen till landstingen. Samtidigt gör de aggressivt motstånd när socialdemokraterna vill lagstifta mot sjukhusprivatiseringar och gräddfiler i vården. Och i många av landstingen föreslår moderaterna skattesänkningar som skulle minska resurserna till den offentliga sjukvården. I vårt landsting har de disciplinerat sitt budskap inför valet och kräver ingen skattesänkning, men tidigare under mandatperioden har de krävt skattesänkningar med upp till 350 miljoner kronor vilket självfallet skulle slå hårt mot sjukvården i Uppsala län.
Moderaternas modell går ut på att successivt bryta ner den offentliga sjukvården genom skattesänkningar, privata sjukhus och gräddfiler för den som köper privata försäkringar. På så sätt blir det bara de rika som kan få den förstklassiga vården. De lågavlönade får nöja sig med en offentlig sjukvård som har svårt att klara ekonomin när de rika vägrar acceptera höjda skatter för något de inte längre utnyttjar. Och när ett privatiserat sjukvårdssystem väl etablerat sig är det svårare att bryta upp igen. Vi har redan fått en föraning av detta när högeralliansen styrde Stockholms läns landsting och Region Skåne under förra mandatperioden. De härjade runt med den gemensamma ekonomin, drev verksamheten med underskott och sålde ut sjukhus så det stod härliga till vilket tvingade fram stora skattehöjningar för att socialdemokraterna skulle få styr på sjukvården igen.
Den moderata sjukvårdspolitiken är inte bara en klasspolitik riktad mot dem som inte kan bekosta en privat sjukvårdsförsäkring. Det är en intressepolitik för de privata vårdföretagen, som söker nya lukrativa marknader att etablera sig på. Åtskilliga multinationella koncerner står i farstun och knackar på för att bli rika på folks sjukdomar. Moderaterna vill släppa in dem och steg för steg mönstra ut den gemensamma, generella sjukvården.
Den socialdemokratiska välfärdspolitiken, vägledd av principen att endast det bästa är gott nog åt folket, har ett mycket starkt stöd i väljarkåren. Moderaterna försöker, åtminstone på riksnivå, att agera som kameleonter och inbilla människor att de bara är en annan sorts sossar som inte suttit vid makten på ett tag och som besitter överklassens diskreta charm. De får stöd av borgerliga media som kommer att gå allt längre ifrån opartiskhetens krav ju närmare valet kommer. Detta ska föra dem till makten för att genomföra sin systemskiftespolitik när valet väl är över.
Om vi inte träffar väljarna, visar vilka vi är och vad vi står för samt visar på vad valet verkligen handlar om, då kommer vi att förlora. Men är vi ute på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser och pratar politik fram till valdagen, då är vi svårbesegrade. Det går bra för Sverige och folk gillar vår politik. Det är på oss det beror – så enkelt är det.
Läs hela tidningen här.
Kommentarer
Härmed utlyser jag en tävling om nytt namn på tidningen. Jag bjuder vinnaren på en öl och lovar att framföra det vinnande förslaget till arbetarekommunens styrelse.
Jag är faktiskt avundsjuk på dig. Tänk att kunna känna sådan stolthet och glädje över något man identifierar sig med som den du ger uttryck för i artikeln.
Du tittar på sjukvården och ser toppresultat - jag tittar på samma sjukvård och ser patienter som blir runtskuffade som boskap mellan olika storskaliga politiska idékonstruktioner.
Du tittar på människorna och ser ett unikt jämställt samhälle - jag ser människor som berövas den faktiska möjligheten att bestämma över sina egna liv, eftersom politiker bestämt sig för att det är viktigare att det ser bra ut i statistiska tabeller än att folk mår bra.
Du ser ditt parti som stolta bärare av traditioner av jämställdhet, rättvisa och omtanke - jag ser en hög lätt korrumperade, visionslösa maktpragmatiker.
Din bild verkar helt enkelt mer glädjefylld än min. Hur gör du?
Jo det skulle vara ett verkligt roligt prank. För mer absurd humor inom arbetarrörelsen!