Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin
Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.
De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.
En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.
Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.
Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”
Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.
Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.
För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.
Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.
De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.
En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.
Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.
Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”
Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.
Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.
För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.
Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.
Kommentarer
Kan inte förstå att man kan tycka att skattebetalda verksamheter i skola, sjukvård och äldreomsorg ska
drivas av företag som hög vinst som främsta målsättning. I bakgrunden är det i ökande grad riskkapitalbolag, ofta utlandsägda och registrerade i skatteparadis, som ställer kraven på avkastning.
Resten av vägen ska vi gå tillsammans ute i landet tillsammans med ABF och alla vi gräsrötter.
"än så länge" var orden. När vi röstade om medlemskap i EU lovade ja-sidan, dyrt och heligt, att EU aldrig skulle bli vad det är nu, och ännu värre, kommer att bli snart. "Liiiihiiiiita på mej", bräkte Ingvar Karlsson, där han satt i TV-rutan vid sidan av Bildt, som han var rörande överens med.
Så "än så länge" är välfunnet i sammanhanget. Och från och med nu har vi i Sverige nästan ingenting att säga till om. Så jag har nog gett upp och tröstar mig med att det inte handlar om min framtid. Jag får nöja mig med att glädjas över att jag fick leva mina bästa år i vad som måste betraktas som världshistoriens bästa kompromiss, vad gällde demokrati, välfärd och jämlikhet.
Jag kan bara hoppas att många fler unga människor tänker som du.
Den nymoderata argumentationen inför valet 2006 byggde ju på att mörka om de privatiseringar man tänkte genomföra. Bland annat lovade Fredrik Reinfeldt dyrt och heligt i slutdebatten i TV att man inte skulle privatisera akutsjukhus - ett halvår senare stiftades en lag som öppnade för just detta. Och hans fru Filippa har inte sysslat med mycket annat än sjukhusprivatiseringar. Högern vann valet 2006 på att verka vara mer socialdemokratiska än socialdemokraterna.