måndag, juli 27, 2009

Demokrati eller barbari?

Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen.

Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet.

Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den romerska erövringen av staden att bli ett kristet kloster.

Människor vallfärdar inte till Petra av religiösa skäl. Petra är en plats att hylla människan, i all sin skaparkraft och förmåga. Mitt i öknen höggs denna fantastiska stad ut ur berget mitt i öknen för mer än två tusen år sedan. Petra är ett magnifikt exempel på sin tids arkitektoniska och ingenjörsmässiga landvinningar.


Civilisation och politik hör samman. När människor slår sig samman i större grupper, förutsätter det en högre form av ordning i organiserandet av gemensamma angelägenheter. De egyptiska faraonernas ställning byggde på deras kontroll över de bevattningssystem som gjorde att Nilen kunde försörja så många jordbrukarfamiljer. Antikens städer såsom Aten, Rom och Petra, men också andra mänskliga städer tidigare och senare runt om i världen, förutsatte omfattande offentliga system och investeringar för att fungera. Vattentillförseln och stadens försvar mot yttre angrepp var bara några av de saker som behövde lösas gemensamt.

Politiken är en del av livet - en nödvändighet. Det handlar om hur vi löser våra gemensamma problem. Men det handlar också om något så mycket mer. För inneboende i frågorna om hur vi löser våra gemensamma angelägenheter finns också frågor om makt och om fördelning.

Historien om civilisationen är till stor del en historia om auktoritära styrelseskick. Det har funnits många varianter av det såsom exempelvis furstligt och kungligt envälde, militärdiktatur och oligarkier där några mäktiga klaner delat på makten.

Men som en röd tråd genom historien löper också de folkliga kraven på en rättvisare fördelning av makt och resurser. Antikens ekonomier skakades då och då i sina grundvalar av slavuppror. Under medeltiden reste sig Europas bönder vid oräkneliga tillfällen i protest mot fogdeväldet. Och i modernare tid växte arbetarrörelsen fram i protest mot den rovdrift på människor som kapitalismen medförde.

Vid 1900-talets början styrdes världen av ett fåtal regeringar i Europa och Nordamerika som var i händerna på mäktiga affärsintressen. På hemmaplan utmanades de av arbetarrörelsens krav på demokratisering, i kolonierna utmanades de av nationella befrielserörelser. Det händelserika 1900-talet kom att präglas av kampen för demokratin – trots det gamla samhällets motstånd, fascismens genombrott, två världskrig, ett kallt krig och de senaste årtiondenas nya reaktion från kapitalets sida. 1900-talets facit blev en kraftig ökning av det folkliga deltagandet, en kraftigt ökad levnadsstandard för stora grupper framför allt i västvärlden och ett förbättrat hälsoläge överallt på denna jord.

Men utvecklingen är bara i sin linda. Den process som inletts, där människor ställer krav och lyckas genomföra dem, kommer att pågå långt efter vår livstid. Krav på demokrati präglar vår tid precis som de präglade 1900-talet och är vår tids viktigaste politiska kraft. Men de krafter som står emot demokratin – privilegiets krafter – är starka och väl organiserade.

Vår tids stora samhällsförändringar har varit resultat av rörelser som vuxit fram i utmaning mot den nuvarande ordningen. Vare sig det varit arbetar-, kvinno-, medborgarrätts- eller fredsrörelse så har det handlat om att krav som formulerats av människor utanför maktens boningar lyckats vinna gehör hos tillräckligt många och påverkat samhällets utveckling.


Men häri finns också reformistens stora utmaning. En folkrörelse i klassisk mening är ”en idé i människors hjärtan, en idé och inte en organisation” som P O Enquist skriver. Det är idéerna som bär och gör rörelsen stark – det heliga raseriet mot orättvisor och förtryck den mylla som ger den näring. Samtidigt som alla framgångsrika rörelser förr eller senare institutionaliseras som maktbärande organisationer i samhället, för att effektivt kunna driva på den önskade förändringen genom beslutsapparaten.

I denna motsättning mellan folklig rörelse och maktbärande institution finns en oerhörd utmaning för den som ser demokrati som mer än ett rent instrumentellt sätt för att tillsätta och avsätta makthavare. För när den folkliga rörelsen stelnar, försvinner rörelsens radikala kraft och folket mister kontrollen. Då är vi tillbaka i samma gamla maktspel som vi känt sedan tidernas begynnelse, då olika maktgrupperingar tävlar om makt och inflytande. Det är få som blir engagerade av något sådant.

Politik kan vara dödstrist, långtråkigt och alldeles alldeles underbart. Det som gör skillnaden är om folket är med eller inte.


Mänskligheten står inför valet mellan demokrati eller barbari. Vi kan välja ett demokratiskt samhälle där vi fattar besluten gemensamt och delar på jordens resurser på ett sätt som gör att de räcker också för framtida generationer. Vi tar med oss det bästa från de mänskliga civilisationer som föregått vår egen, och skapar den första globala, demokratiska civilisationen.

Alternativet är barbariet. Att också vår civilisation faller, därför att enskilda grupper skor sig på andras bekostnad, därför att konflikterna växer, därför att vi inte har vett att hushålla med begränsade resurser.

Petra föll i betydelse och glömdes bort av alla utom de lokala beduiner som bosatte sig i ruinstadens grottor. Den en gång så viktiga staden lämnade få spår i omgivningen.

Den moderna civilisation som numera täcker hela jordklotet - i ett enda ömsesidigt beroende som blir större för var dag - är redan för utvecklad för att någonsin kunna falla i glömska. Vissa av de produkter vår vetenskap och produktionsapparat konstruerat, såsom atomenergianläggningar och -vapen och biologiska stridsmedel, skulle kunna leda till fullständig katastrof om de inte var minutiöst bevakade. Om detta vittnar ett oräkneligt antal dystopiska science fiction-filmer som skildrar den mörka framtid som väntar om vår civilisation misslyckas och faller.

Skillnaden mellan vår civilisation och tidigare mänskliga samhällen är att vi inte får misslyckas.

Inga kommentarer: